Noveller

Tack vare att Alice Munroe erhöll Nobelpriset 2013 har novellen fått en lite mer framträdande roll, vilket den definitivt förtjänar. Det är absolut inte så att en novellförfattare är en misslyckad romanförfattare, vilket ett tag tycktes vara någon slags gängse uppfattning. Tvärtom är det inte säkert att alla romanförfattare skulle klara av att skriva en novell, att tränga in ett helt liv eller en hel berättelse på den begränsade plats som en novell är.

En del förlag satsar nu också på e-noveller, bland annat det förlag jag jobbar en del för: Hoi förlag. Där har man satsat på noveller långt innan Alice Munroe blev Nobelpristagare och då framför allt just e-novellen. En bra blandning av sedan länge etablerade bästsäljarförfattare och debutanter. Roligt eftersom man får göra nya bekantskaper på ett enkelt sätt.

Det är så himla praktiskt. Jag går bara in och köper en novell för 19:-, laddar ner den i telefonen, och så har jag någonting litet och lätt att läsa när jag ska fylla ut en bussresa, i tandläkarens väntrum, när jag är för tidig till Friskis och ingen annan har kommit än, eller vad det nu kan vara.

De senaste jag har läst är Lars Rambes Gråräven 1, ska köpa del 2 också, och Sölve Dahlgrens En massmejlares bekännelse. Båda två väldigt bra, men på olika sätt så klart, eftersom den ena är en deckare och den andra är humor.

Just nu håller jag på att läsa Peter Erik Du Rietz Jag hör vad du säger. På kö står sedan Dag Öhrlunds En kväll på krogen, Anna Janssons Jag känner din hud och Malin Byströms En orm i trädgården.

Har du några favoritförfattare av noveller?

Vilka enorma summor!

Just nu håller jag på att läsa Zlatan Ibrahimovićs självbiografi, skriven av David Lagercrantz. Trodde ni inte va? Att just jag skulle läsa om en fotbollskille. Och det ska jag erkänna, det trodde inte jag heller.

Men jag måste säga att den faktiskt är väldigt givande. När det gäller språket, kan man faktiskt höra Zlatan själv prata, och han pratar till läsaren. Sånt gillar jag i vissa typer av böcker, och här passar det väldigt bra.

Dessutom är det faktiskt en bok som säger en hel del om personlig utveckling. Måste säga att jag är lite imponerad, jag trodde kanske att de som håller på med fotboll inte använder hjärnan så mycket. Där hade jag alltså fel, i alla fall när det gäller den här killen. Och om jag tänker efter, är det nog så att man inte kan ta sig upp till allra översta toppen om man inte använder hjärnan, även om det är musklerna som sedan används i själva jobbet.

Men en sak tycker jag är väldigt stötande! Och det är de enorma summor som de olika klubbarna betalar till varandra när det KÖPER SPELARE. Ja det är förresten två saker jag tycker är stötande, inte bara summorna, utan det faktum att de KÖPER MÄNNISKOR. Snacka om TRAFFICKING! Och summorna, som sagt. På ett ställe säger Zlatan så här: "Real och Barca hade investerat nästan två och en halv miljarder i Kaká, Cristiano och mig."

TVÅ OCH EN HALV MILJARDER!

Och detta inbegriper då inte killarnas löner och andra förmåner som bilar och bostäder och ... ja det skriver han inte så mycket om, men det är väl bara att fantisera.

Jag menar inte att man inte får ha roligt, spela fotboll och sånt om man tycker det är kul. Men det finns faktiskt barn som svälter ihjäl på det här jordklotet, barn som dör av sjukdomar de inte skulle behöva ha om de bara hade kunnat få medicin eller vaccin eller rent vatten, samtidigt som fotbollsklubbarna betalar summor som skulle räcka för att föda ... ja, inte vet jag hur många av alla svältande människor, men om inte alla, så i alla fall en hel del av dem.

Mycket av nöden här på jorden skulle alltså kunna avhjälpas, om de som leker med fantasisummor i stället kunde hjälpa människor. Här sitter vi vanliga dödliga som sliter och svettas för att dra ihop en lön att leva ett futtigt svensson-liv med, och skänker pengar till olika organisationer, medan fotbollsklubbarna bollar med larviga summor.

Nä, det tycker jag är stötande!

Läst under 2013

Nu blev det en sån där dag när jag har jobbat tills en bit in på kvällen. Tiden bara rasar i väg ibland. Så för att spara min trötta lilla hjärna tänkte jag att jag skulle dela med mig av de böcker jag har läst under förra året.

Det är några böcker jag vill slå ett extra slag för.

Agaat av Marlene van Niekerk 

Kanske inte helt lätt om man vill läsa någonting som underhållning, men en upplevelse att bevara. Den är lite annorlunda på ett bra sätt. För att inte uppfinna hjulet två gånger, kopierar jag lite av baksidestexten här: "Sydafrika 1996: apartheidsystemet har fallit. Den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger förlamad och kan bara kommunicera genom blinkningar. Hon är helt utlämnad till Agaat, som ägnar henne en noggrann men ilsken omsorg. Agaat är svart och har levt med familjen de Wet i hela sitt liv."

Den gudomliga Gudrun av Elinor Fredriksson

En härlig skröna med kloka tankar i botten. Fantastiska associationer och tankevurpor. Lite ur baksidestexten igen: "Gudrun har bestämt sig. Hon ska göra gott! Här ska bringas ordning i världen och Gudrun räknar sig som utvald för uppdraget. Det gäller att påbörja detta uppdrag i liten skala och i väntan på att bli en stor visionär städar Gudrun skolan. Inte alla tar tacksamt emot hennes goda tjänster och Gudrun bidrar till en hel del tilltrasslade situationer."

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin

Alla som har sin mor kvar i livet borde läsa den här. På riktigt, jag skämtar inte. Dessutom utspelar den sig i Sydkorea, vilket är lite ovanligt och känns nytt och spännande. Baksidestexten igen: "Hur kan en mor bara försvinna? Ett ödesdigert ögonblick på Seouls centralstation förändrar livet för alltid för Park So-nyos familj. Hon som alltid funnits där, med omsorg, mat och kärlek, är plötsligt borta. Hennes barn, nu vuxna med egna familjer, letar överallt, sätter upp flyglbad och erbjuder belöning till den som kan hitta henne." Det här är inte en feel-good, så om du är en sån som inte är så förtjust i den genren behöver du inte oroa dig.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

En bok som inte bara har ett bra innehåll, den är snygg också! Egentligen en ungdomsbok, sägs det, men jag vet inte varför bara ungdomar skulle få läsa den här. Jag tyckte väldigt mycket om den och är glad att jag fick den i min hand. Vi gör som vi brukar, lite baksidestext: "New York, 1987. Det finns bara en enda person i hela världen som förstår fjortonåriga June Elbus, och det är hennes morbror, den erkände konstnären Finn Weiss. När Finn som en av alldeles för många och alldeles för unga män dör i aids, blir June helt ensam i världen. Hennes föräldrar arbetar oavbrutet och storasyster Greta bar glidit längre och längre bort. Men snart bli June kontaktad av Toby, den mystiske främlingen på begravningen, han som mamma kallar Finns 'specielle vän' men vägrar säga något mer om."

Jaha, nu orkar ni bergis inte med en lista, så den får ni i morgon i stället. Nu börjar ju Antikrundan på tv! Det får man inte missa!

Bästa julklappen

Vi la julgranskulorna i skålar i stället för att hänga dem i granen, silver i en skål och röda i en annan (den skymtar på bordet i bakgrunden). Det blev sparsmakat men väldigt fint. Vi har vår första riktiga julgran i år, tidigare har det varit minigran eller plastgran, av förståeliga skäl i länder som Egypten.

Den bästa julklapp jag fick i år var:

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren.

En av de mest inspirerande matböcker jag har läst - och jo, tyvärr har jag redan läst ut den. Från pärm till pärm, vartenda ord. Hon bjuder på en del recept (eller övningsuppgifter), men det mesta är diskussioner om mat och hur man kan förhålla sig till mat (eller kost om man föredrar det). Lotta Lundgren är inte en matsnobb som dikterar hur man ska bedöma den välhängda oxfilén från en speciell gård som har betat en speciell sorts gräs*, utan hjälper oss vanliga dödliga bedöma köttet i snabbköpets köttdiskar för att undvika de värsta fällorna. Hon hjälper oss att hitta rätt äpple och hur vi ska göra om vi inte hittar rätt äpple.  Här kan man lära sig hur grundsmakerna fungerar och varför man ska göra på vissa sätt och inte på andra när man lagar mat.

Hon är också mycket förlåtande, och hjälper en själv att slappna av lite: Lotta Lundgren menar att om man har misslyckats med en middag (vilket alla gör till och från) är det bara att hälla lite sås över och äta upp. Visst känns det skönt att höra någon säga det! För även om man innerst inne vet att det är så, har i alla fall jag en viss förmåga att känna mig rätt misslyckad när det blev lite mindre gott.

Jag gillar den tilltalande tonen hon använder. Lotta Lundgren talar med mig när jag läser det hon skriver. Det är nästan som ett samtal, visserligen ganska ensidigt eftersom det bara är Lotta som får en syl i vädret, men jag känner mig nästan som om hon sitter framför mig och pratar. Och så är hon rolig.




*Eftersom sånt kött bara kan köpas över disk, säger hon att man kan passa på att fråga den man handlar av.

Muffinsbak

Det har inte varit någon större dramatik här i Älmhult i dag. Så jag gör en liten återblick till sommaren och visar de fina muffins som tjejerna bakade här i somras. De var goda också, och lagom stora. Jag gillar inte den nya amerikanska storleken som har smugit sig in i svenska kafédiskar, det blir för mycket av det goda. Hellre lite mindre och så kan man i så fall äta två om man fortfarande är sugen efter att ha ätit en. Moa Goa gjorde rosa muffins och Mathilda gjorde blåa.

Glasering och dekoration.

Elefantmuffins.

Lejonmuffins.

Pippifågelmuffins.

Receptet kom från en väldigt trevlig kokbok för unga personer, ungefär i tjejernas ålder. Den heter Första kokboken i världen av och med Johanna Westman. Där får man hela menyer som Pannkakspartajj (som tjejerna bjöd på förra sommaren), Medelhavsyra, Nordafrikansk vickning, Afrikansk hippa, Centralasiatisk middag och Engelsk tebjudning. I år bjöds vi på Engelsk tebjudning, och i den ingick muffins.

Vad bra, bara för att jag skrev om kokboken hittade jag en länk till hennes hemsida (klicka på hennes namn), hon har tydligen skrivit fler kokböcker för barn. Rekommenderas om ni har unga personer runt er som gärna pysslar i köket. Alltid bra att lära sig baka och laga mat redan tidigt, så slipper de kanske bli studenter som lever på såna där äckliga nudelsoppor som man bara häller varmt vatten på.

Författarbesök av Christer Ackerman

Precis när jag kom in efter att ha plockat fläderblommor för att göra saft, så ringde telefonen. Det var författaren Christer Ackerman som hade vägarna förbi och ville titta in på en kopp te. Gissa om jag blev glad! Och vilken tur att jag hade bakat chokladbiskvier, så att jag hade något att bjussa på.

Christer Ackerman

Så kom han susande i sin fina nydekorerade bil.

Håll utkik efter den här bilen på vägarna i sommar.

Christer har skrivit en mycket spännande deckare, B5: 

Tio människor blir brutalt mördade i en attack mot en antikvitetsaffär på Östermalm i Stockholm. Är massakern en genomtänkt terroristaktion, eller något helt annat? Gruppen för Särskild Spaning, med Douglas Porter i spetsen, kopplas genast in på fallet. Tragedin visar sig bara vara början på en lång rad vansinnesdåd. På sydligare breddgrader arbetar konstnären Waldi Sant-Zignac med sitt gränslösa projekt "Big Five". När dottern till en svensk polischef försvinner spårlöst i Italien, på samma plats som konstnären och hans säregna assistent David Lupus befinner sig, går det att koppla till attentatet i Stockholm. B5 är den första boken i deckarserien om den ärrade och explosiva Douglas Porter och hans chef, den rastlösa men starka Jennifer Wall. Dåd som begås i konstens och religionens namn leder till en utredning som tar vår hjälte över stora delar av världen.Vi får också ta del av Douglas Porters inre – hans minnen från tiden i folkmordens Rwanda – och hans sökande efter mening med det liv han lever nu. B5 är en tempofylld, äventyrlig och hårdkokt kriminalroman med episka undertoner. Här får vi för första gången bekanta oss med GSS-rotelns Douglas Porter, polisen som personifierar en blandning av film noir och öga för öga, tand för tand.

Deckarförfattaren Varg Gyllanders blurb: "Spänn fast säkerhetsbältet och bered dig på en hisnande resa!" Eller som han sa när han hade läst ett kapitel: "Jag hann knappt andas! Jag vill ha mer!"

Och jag har haft den stora äran att få redigera boken. Så visst är jag lite partisk, men det här är verkligen en spännande bok som utspelar sig i flera olika världsdelar, som innehåller både kärlek och blod, och som verkligen berör. Jag blir faktiskt tårögd bara jag tänker på en del scener i boken, fortfarande. Dessutom är den intelligent, jag har lärt mig massor om både konst och folkmordet i Rwanda när jag har jobbat med den här boken. Så det enda jag har att säga är: LÄS DEN! 

Boklunch

I dag har jag gjort någonting väldigt trevligt! Jag har varit på Boklunch på Älmhults fina bibliotek tillsammans med söta Emma och hennes pappa. Så roligt att träffa Emma igen och att få träffa hennes mamma (som kom lite senare) och pappa, de bor ju här i stan! Vi och alla andra som kom för boklunch blev trakterade med god lunch och boktips - böcker som bibliotekarierna hade läst och nu berättade om.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av tipsen om de böcker som lockade mig mest (de tipsade om totalt nio böcker). Men eftersom jag inte har läst dem än använder jag inte egna ord för att beskriva dem, utan har stulit både bilder och text från Adlibris.

Furioso av Carin Bartosch Edström

I lugn och avskildhet på en privat skärgårdsö tänkte de fyra kvinnliga musikerna i Furiosokvartetten spela in Stenhammars sista stråkkvartett. Men när Louise Armstahl skadar handen och upplåter ledarplatsen åt sin nära vän världsviolinisten Raoul Liebeskind rubbas maktbalansen inom kvartetten. 

Som musikaliska stämmor flätas nya och gamla intriger ihop, underblåsta av den passionerade kammarmusiken som driver fram händelserna till det oundvikliga slutet. 

Det blir starka Djursholmskommissarien Ebba Schröders svåra uppgift att reda ut vad som verkligen har hänt ute på ön. Motiv och skuld både stärker och splittrar kvartetten när deras konflikter skärskådas. 

Ett tätt och raffinerat whodunnit-drama av klassiskt Agatha Christiesnitt.

Min mamma av Tahar Ben Jelloun

I Min mamma berättar Tahar Ben Jelloun den djupt rörande historien om sin mors sista tid i livet. På grund av hennes begynnande demens blir deras sista samvaro smått kaotisk. Hon tycks ibland befinna sig i en annan tid och Tahar får reda på händelser ur sin familjs historia som han inte tidigare kände till.

Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs

Det är bara några timmar kvar av år 1999 och i en fashionabel våning på Norr Mälarstrand väntar sex nära vänner in 2000-talet. 

Vi är hemma hos värmländska Sanna, som är författare, och hennes make börsmäklaren Victor. Runt omkring dem finns de närmaste vännerna: Stefan, som jobbar på Naturvårdsverket, har åkt in från Lidingö tillsammans med sin hustru Pella, som är terapeut. Från Söder kommer den kämpande skådespelerskan och eviga singeln Liv, som mest arbetar som servitris. Från Östermalm ansluter Jalle, partybögen som till vardags arbetar på UD men nu börjat längta efter att bilda familj.

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel

Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet. Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? 

Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne. När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv. Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.

Efter tre korta satiriska romaner har Hans Koppell skrivit en thriller med internationellt anslag och högt tempo. Sällan har begreppet bladvändare kommit mer till sin rätt. Och det är riktigt, riktigt otäckt.

Lite småprat

I dag har jag skickat min ständiga följeslagare, kameran, på spa för en grundlig rengöring. Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka den innan vi får tillgång till huset, för jag vill ju fotografera allt före - under - efter. Men ett tag framöver blir det bara "gamla" bilder. I dag blir det Stina som tvättar sig.

I dag har jag också beställt tid för att få fästing-vaccin. Eftersom vi får en trädgård och eftersom fästingarna verkar livsfarliga har jag ingen lust att chansa, jag vill INTE få borrelia eller TBE. Men dyrt är det, det räknas tydligen som hälsovård och man får betala den faktiska kostnaden för både besöket och vaccinet. Lite dumt på sätt och vis tycker jag, för det leder säkert till att en hel massa människor struntar i att vaccinera sig, med påföljd att de får de här svåra sjukdomarna med stort lidande och stora kostnader som följd. Hade det inte varit bättre att låta det kosta som ett vanligt läkarbesök?

Vi har fått en ny restaurang här i Älmhult. Saikok heter den och de serverar thailändsk och vietnamesisk mat. Det är en vietnamesisk familj som tidigare hade en liten "kiosk", men var tvungna att stänga eftersom de inte klarade av myndigheternas krav. Efter mycket om och men fick de till slut ett banklån och har nu byggt upp ett fint hus alldeles in närheten av Ikea-varuhuset*. Jag hoppas de har öppet även under helgerna, vilket sushi-restaurangen inte har.

Jag håller just nu på att läsa Elizabeth Georges senaste bok, This Body of Death. En riktig tegelsten på 726 sidor och riktigt spännande, så det är svårt att lägga den ifrån sig. Hon är en mästare på att väva in sidohändelser i sina berättelser och att göra personerna så levande att man riktigt engagerar sig. Men den var ganska seg i början, hade det varit en för mig helt okänd författare vet i sjutton om jag inte hade lagt den ifrån mig efter en 90 sidor när ingenting riktigt hade hänt än och man inte riktigt förstod hur saker och ting hängde ihop och vad som var vad. Tur att jag fortsatte, för den är riktigt bra. (Hemskt vad mycket "riktigt" det blev i det här stycket, men jag orkar inte riktigt ändra.)

Nej, men nu vet jag inte vad mer jag ska skriva om. Så blir det ibland.

*här i Älmhult kan man inte bara skriva "bredvid Ikea", för Ikea finns överallt här. Man är tvungen att specificera vilket Ikea-hus det är bredvid.

Bok och ko

Titta vad som damp ner i min brevlåda:

Den senaste deckaren av Barbara Nadel, som utspelar sig i Istanbul.

TACK, Otta! Den får förtur framför alla andra böcker som ligger och väntar.

Och som utlovades i går, här kommer en bild på min fina kossa. Det är en griffelko, dvs man kan använda den att skriva meddelanden till varandra, typ "hemma vid 7", eller påminnelser till sig själv, typ "köp mjölk" med en griffelkrita. Och det är just vad hon har i sin lilla väska som hänger runt halsen. Hon kommer att lysa upp köket eller hallen i vårt nya hem!

Rosa känns inte som ett passande namn, hon får heta Lilly.

Nu är det nedräkning i tvättstugan. I dag tvättade jag där för tredje sista gången. Bara två gånger kvar - om jag har tur, annars blir det bara en gång till. För det är inte alltid man får tid så ofta som en gång i veckan. Strykhögen är redan omhändertagen, det är så skönt när man får det gjort med en gång.

I dag känns det att våren är här på riktigt. Det har varit dryga 12 grader hela dagen, och jag har kunnat springa fram och tillbaka till tvättstugan utan jacka. Bara en sån sak!

Men nu är det dags att fixa lite middag. Det blir hjortskav med lingon och potatismos.

Bokrea och jordbävningar

Jag har varit på bokrea för första gången på tolv år! Inte för att bokrean i Älmhult är så stor, det finns ju ingen bokhandel här, men man får vara tacksam för att Ica hänger på trenden och kör en rea. Så några fynd gjorde jag allt:

Sen vi köpte bil har vi konstaterat att vi måste ha en vägatlas över Sverige. Visst kommer man långt med olika kartor på Internet, men det är rätt bra att ha någonting rejält att hålla i handen ibland också!

En skräckis. Jag har aldrig läst någonting av den här killen förut. Någon som vet om han är bra?

Allt jag har läst av Helena von Zweigbergk har varit bra, så jag blir nog inte besviken den här gången heller!

En författare som det talas mycket om. Nu ska jag se vad jag tycker. Någon annan som har läst henne? Är hon bra?

Lite lättsamma poliser kan aldrig skada.

Den här boken är jag nog gladast för! Egentligen är det en kokbok skriven för barn, den talar om att man ska be en vuxen om hjälp lite då och då : ), men recepten är verkligen inte barnsliga utan låter jättegoda. Det är mat från hela världen, vad sägs om Nordamerikansk brunch, Sydamerikanskt grillspett, Engelsk tebjudning, Medelhavsyra, Orientalisk meze, Nordafrikansk vickning, Afrikansk hippa, Östeuropeisk matparad, Centralasiatisk middag, Sydostasiatisk buffé, köttbullskalas och pannkakspartajj?

---

Hemskt med jordbävningen i Christchurch! Det påminner mig om att jag nu kan känna mig rätt trygg, att jag inte behöver oroa mig för att råka ut för en jordbävning längre. Risken var inte särskilt hög i Kairo, även om risken fanns, men i Istanbul är risken ganska hög, hela tiden. Man vet att en megastor jordbävning kommer att drabba Istanbul, men man vet inte när. Jag gick inte runt och var rädd, när vi bodde där, men jag var beredd. Vi hade en väska packad med vatten, nötter, filtar, ficklampor och lite annat. Vi hade en fin matta över sängen i stället för en tavla, eftersom en mjuk matta inte gör ont om man får den i skallen. Jag lärde mig sova med pyjamas, för jag hade ingen lust att kanske bli tvungen att rusa ut mitt i natten och vara spritt språngandes. Och vi visste vart vi skulle försöka ta oss om det hände. Evakueringsplanen fanns och jag var kontaktperson för ambassaden för svenskar på den asiatiska sidan, ifall ifall det skulle hända.

Nu behöver jag inte vara ett enda dugg rädd för jordbävningar!

---

Hjälp till att stoppa Khaddafi, tryck på FN att införa sanktioner mot regeringen i Libyen genom att signera här.

Böcker 2010

Mitt i all snö och kyla behövs lite solgula blommor.

Eftersom det här året är slut redan i morgon (återigen: vart tar tiden vägen???), kan det vara på sin plats att göra en liten summering. Men jag gör det inte över händelser, jag gör det över de böcker jag har läst 2010. De som är markerade med rött rekommenderar jag, de som är svarta är en blandning av "okej, men inget speciellt" eller "läs ej, kass".

1. Karen Armstrong: Jerusalem – One City, Three Faiths
2. Julia Navarro: The Bible of Clay
3. Johan Teorin: Nattfåk
4. Lars Kepler: Hypnotisören
5. Jonas Moström: Dödens pendel
6. Marguerite van Geldermalsen: Married to a Bedouin (självbiografi)
7. Fannie Flagg: En röd liten fågel i juletid
8. Maj-Gull Axelsson: Is och vatten, vatten och is
9. Anita Ahrens: Häst häst tiger tiger
10. Annika Bryn: San Francisco – ej utgiven
11. Geraldine Brooks: People of the Book
12. Göran Hägg: Nya författarskolan
13. Donna Tartt: The Secret History
14. Selma Lagerlöf: Jerusalem del 1: I Dalarne
15. Truman Capote: Breakfast at Tiffany’s. A short novel and three stories.
16. Doris Lessing: On Cats
17. Alex Barclay: Blood Runs Cold
18. Tess Gerritsen: Keep the Dead
19. Elizabeth Kostova: The Swan Thieves
20. Ruth Rendell: The Monster in the Box
21. A.A. Milne: Winne-the-Pooh
22. Marjane Satrapi: Persepolis – The Story of a Childhood and The Story of a Return
23. Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
24. Will Josefsson: Minnet av en mördare (ljudbok)
25. Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset (ljudbok)
26. Johan Teorin: Blodläge
27. Wendy Corsi Straub: Live to tell
28. Jonathan Kellerman: Evidence
29. Harlan Coben: Hold Tight
30. Faye Kellerman: The Mercedes Coffin
31. Jan Guillou: Vägen till Jerusalem
32. Karen Armstrong: Holy War – The Crusades and Their Impact on Today’s World
33. Karen Armstrong: The Bible – A biography
34. Harlan Coben: The Woods
35. Söderhavshövdingen Tuiaviis berättelse: Den vite mannen Papalagi
36. Sherry Jones: Medinas juvel
37. Audrey Niffenegger: Her Fearful Symmetry
38. Katarina Wennstam: Smuts
39. Karen Rose: I Can See You
40. Leif GW Persson: Den som dödar draken
41. Karen Armstrong: Through the Narrow Gate. A Nun’s Story.
42. Barbara Nadel: Sure and Certain Death
43. Susanna Alakoski: Håpas du trifs bra i fengelset
44. Harlan Coben: Caught
45. Karin Slaughter: Genesis

Som ni ser är det en salig blandning av böcker, blodiga deckare blandat med klassiker och religion. Om jag ska rekommendera någon deckare, så blir det nog Harlan Coben. Men det ska vara de fristående, inte serien med någon tuff PI i New York, den är kass. Enligt mig.

Har du någon bok du vill rekommendera?

---

Måste också lägga ut den fina sången som kattkillen Pitsos har skickat till mina kattflickor Stina och Tjorvan:

Bloggbilder 2 och lite av varje

Skoputsarlådor i Kadiköy vid färjestationen.

Det här var "vår" färjestation på den asiatiska sidan av Istanbul.

Tack alla ni som svarade på min fråga om ifall ni kan se hela bilden jag lägger ut eller ej. Nu har jag, tack vare Olgakatt, kommit på vad felet är. Ni som inte ser fyra stycken hela skoputsarlådor på bilden här ovanför, behöver (om ni vill se hela bilder utan att klicka på dem) ändra inställningarna för skärmbildsupplösningen. Skulle tro att ni får bättre vyer vad ni än surfar på om ni gör det. Jag testade på Makens pc, och genom att öka upplösningen fick jag ordning på problemet. Nu kan han se mer än sin näsa. Alltså för pc är det: Kontrollpanelen - Utseenden och teman - Ändra bildskärmens upplösning - dra sedan pilen på skalan mot höger tills ni får en bild som ni är nöjda med. Lyckliga Mac-ägare verkar inte ha problem, Mac-ägare har sällan det.

---

Jag hade morgonsoffeprogrammet på tv igång bakom ryggen och där satt de som alltid och pladdrade om både det ena och det andra. Men så hörde jag någonting om en iransk författarinna och en bok som skulle heta Persepolis, och att den var utnämnd till årtiondets bästa bok av New York Times. Någonting gick igång i bakhuvudet på mig - har inte jag en sådan bok som ligger och väntar på att bli läst? Men så började de prata om att hon var en fantastisk serietecknare. Inte har väl jag köpt en serieteckningsbok? Jag pilade iväg för att kika i min lilla bokhylla där jag har böcker som står på kö. Jo, mycket riktigt, där hittade jag Persepolis - The Story of a Childhood and The Story of a Return av Marjane Satrapi. Och det är en serieteckningsbok! Jag läste de första två berättelserna på stört, och är lite småstum av beundran över de fantastiska uttrycken och känslospelen hon lyckas återspegla med så enkla medel. Den här boken kommer att slukas!

---

Morgonen har varit osedvanligt skön. Svala vindar letar sig in genom öppna fönster och balkongdörrar, nu vid lunchtid har det inte hunnit bli mer än 28°. Det är alltså en gudasänd dag som inte redan från början bjuder på bastuvärme. Det var bara grannfruarna i huset bredvid som kokade över, plötsligt hörde jag hur några skrek åt varandra och kikade ut. Där stod en tant på en balkong och skrek åt en tant i trädgården som skrek tillbaka åt tanten på balkongen. Många invektiv blev det, STUPID bland annat. Har ingen aning om vad det handlade om, men lite kul var det när man nu inte var inblandad.

En kaktus och en bok

Det växer en sorts fantastiska kaktusar här på området, och jag har för en gångs skull lyckats ta reda på vad den heter, alldeles själv. Det är ju lite lättare när man i alla fall vet vad man ska söka på för sorts växt, kaktus.

Och jag kom fram till att det är en Consolea moniliformis. Den är trädliknande och kan bli upp till fyra meter hög, och den kommer från de västindiska öarna Cuba, Hispaniola och Desecheo. Den som vill veta alla detaljer om kaktusen kan läsa här.

Den ena kaktusplanteringen på vårt område.

Consolea moniliformis.

En röd blomma.

En röd blomma och en knopp.

En gul blomma.

Blommorna kan vara både röda och gula. Jag misstänker att de

är gula från början, och blir sedan röda.

Jag har läst en bok som jag inte riktigt vet om jag gillar eller inte. Den heter The Swan Thieves och är skriven av Elizabeth Kostova. Den handlar om konstnärer i både nutid och slutet av 1800-talet, under impressionismens höjdpunkt. En känd konstnär i nutid, Robert Oliver, grips när han försöker förstöra en tavla på National Gallery i Washington DC, och anses behöva läggas in på ett mentalsjukhus. Psykiatern, Andrew Marlow, som får honom i sin vård, blir nyfiken på konstnärens historia och varför han är så besatt av att måla porträtt av samma kvinna om och om igen. Så läkaren börjar gräva i konstnärens liv.

Berättelsen är väldigt vacker, Kostova målar med orden och hon målar upp scen efter scen och tavla efter tavla. Vi får följa två konstnärer parallellt, Robert Oliver i USA i nutid och Béatrice de Clerval i Paris på 1800-talet. Den är uppbyggd på ett bra sätt som gör den spännande, och man vill ju självklart veta varför Robert Oliver beter sig som han gör. Men boken är samtidigt ganska seg. Det händer liksom ingenting, utan det är just vackra scener som målas upp, raddas upp efter varandra. Sakta, sakta förs vi framåt till ett slut som inte ens det är särskilt spektakulärt.

Det lågmälda är också vackert och den är som sagt väldigt välskriven och väl uppbyggd. Det är en bra bok. Men lite långsam.

Jag har som sagt svårt att bestämma mig för om jag tycker om den eller inte.

Veckan som gått*

Hemskt ledsen, det hann gå många dagar utan något inlägg här. Inte likt mig. Men så här har det sett ut sedan sist:

ONSDAG

Grannarnas kalas gick av stapeln på onsdagkvällen redan vid åttatiden. Hjälp tänkte vi, nu blir det fest hela natten. De hade liveband och jag lovar, mina vänner, man kunde inte höra vad de sa på tv:n hemma hos oss. Det skorrade i väggarna och hela havet gungade. Men det var väl rätt kul ändå - utom när sångerskan gav sig på den där Titanic-låten, den ni vet som Celine Dion sjunger så vackert. Så vackert kunde inte den här sångerskan sjunga, tro mig. Jag trodde nästan att det var jag som hade hittat på någonting galet och kastat mig upp på scenen och snott åt mig micken, men nej, det var lika illa som om det hade varit jag. Jag försökte ladda upp en video med ljudet i onsdags kväll, men lyckades inte. Ska försöka igen.

Till vår stora förvåning blev det knäpptyst prick klockan tolv! Inte ens en liten ynka radio spelade efter midnatt. Människor minglade kvar en stund till, men sedan måste de ha troppat av snällt och tyst och fint för vi kunde sova lika gott som vanligt.

Jag vet inte vad det var för fest, men jag misstänker att det var någon sorts möhippa eftersom det bara var kvinnor. Inte en enda karl, småpojkarna räknar jag inte i det här fallet. Visst har man hört talas om att kvinnor och män firar var för sig i många kulturer, men inte i övre medelklassen i Egypten. Och i går när vi gick ut på en liten promenad fick vi misstankarna bekräftade, för där stod brudparets bil redo för transport! Bröllopet firades på något stort flott hotell någonstans i stan, som brukligt är.

Brudparets bil.

Brudparets bil är till och med dekorerat på dörrarna.

TORSDAG

Jag hade inte tid att göra någonting annat än en enda sak. Jag fastnade nämligen i Annika Bryns senaste bok som förhoppningsvis går till tryck inom kort. Spännande och känslosamt, levande på ett sätt så att man själv befinner sig mitt i händelsernas centrum och identifierar sig med huvudpersonerna. Jag kunde bara inte släppa den! Annika är en mästare och om du inte har läst någon av hennes böcker än måste du helt enkelt göra det! De böcker som finns är: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Jag vet inte hur jag ska förmedla hur bra Annika skriver, jag tar till en rätt dålig fras från sportens värld: Superlativerna räcker inte till!

FREDAG

Trots att jag hade hundra sidor kvar av Annikas bok (jag blev tvungen att slita mig vid midnatt) hade jag lite annat att göra: Jordgubbspaj och vaniljsås och förbereda en hederlig lunch på stekt potatis, bacon och ägg. Vår kära P som har bott här tidigare tittade nämligen in på lunch och fika - och massor av prat, så klart. Så himla roligt att träffa henne igen.

Resten av dagen gick till att läsa klart Annikas bok.

LÖRDAG

Vi tog oss en promenad på vägarna här bakom vårt område. Eftersom det verkar finnas hur många promenadvägar som helst gick vi en lite annorlunda väg där jag inte hade gått tidigare. Här kommer lite bilder från promenaden:

Barnvagn.

Man tager vad man haver: Hemgjorda gungor av gamla kartonger och rep.

Efter ungefär tre kvart hittade vi ett litet tivoli! Det var väldigt litet och radiobilarna verkade inte fungera för de fick putta runt bilarna manuellt. Jag lyckades inte få någon bild, för det var rätt mörkt där inne. Ett par serveringar fanns också - och massor av ungar!

Pariserhjul. Lägg märke till huset i bakgrunden. Det kommer bilder

i ett eget inlägg, det är nog världens mest groteska hus.

Ponnyridning.

En egptisk danshäst. Jag måste ta reda på mer om det här fenomenet.

Efter ytterligare en bits promenad fick vi plötsligt utsikt över pyramiderna.

Efter promenader blir man så klart hungrig, så vi kikade in på

vår kära klubb Seasons och åt lunch i solskenet. Här en sallad med

friterat bröd, fatoush.

Det var Earth Hour i går. Släckte ni lamporna klockan 20.30? Det gjorde vi, tillsammans med pyramiderna och sfinxen.

Kvällen avslutades självklart med andra delen i Milenniumserien på tv. Vi har läst böckerna, sett filmerna på dvd, men det är ändå ett måste att se tv-versionen. När ska världen få nog av Salander?

* Det är visst bara tre dagar sedan jag skrev, men det känns som evigheter!