Punktlig

I dag är det torsdag, då kör vi lite punkter, precis som Annika också gör.

•  Vem kan låta bli att köpa en växt som ser ut som ett litet hjärta? Inte jag i alla fall! Nu har jag flera sådana här miniblomkrukor i lilla köksfönstret över diskbänken, alltså inte samma fönster som jag skrev om tidigare. Det här fönstret vetter mot öster och har full morgonsol. De dagar det är sol, det vill säga.

•  Jag tror jag har det där flick-gulliga kvar i mig, för jag gillar miniatyrer. Vid skrivbordet har jag två mini-orkidéer. Men det var egentligen inte det jag skulle visa och skriva om, det var att jag har lagt den gröna mossan från adventsstaken överst i orkidée-krukorna. Men jag lyckades alltså inte fotografera det något vidare, så ni får nöja er med att jag berättar att det där gröna suddiga där nere överst i krukan alltså är mossa från adventsstaken. Jag inbillar mig att det hjälper till att hålla fukten, och så är det rätt fint också. Tycker att den gröna mossan var finare i adventsstaken, än vitlaven. Dessutom ska man vara rädd om vitlaven eftersom den växer så oerhört långsamt, så det är inte bra att understödja dem som tjänar pengar på industriell skörd.

•  Jag var tjuv härom dagen. Fast det var verkligen inte meningen! Jag skulle handla register till nya pärmen för året, och råkade få med mig två. Eftersom jag självscannar var det ingen kassörska som upptäckte det heller. Jag blev alldeles kallsvettig när jag kom hem och packade upp ett register för mycket. Tänk om de hade gjort en stickprovskontroll just då! Då hade de trott att jag hade stulit den med flit! Nå, jag var och lämnade tillbaka registret på Ica Maxi i går, så nu är jag ingen tjuv längre. Skönt.

•  Min lilla Stina-Busa tycker det är mysigt att gulla. Men ibland blir det så gulligt att hon måste smaka på ett av mina fingrar eller min arm eller så. Det gör aldrig ont eftersom hon inte biter på riktigt, utan bara smakar lite. Men i går morse, då var det andra bullar. Då BET HON MIG I TUMNAGELN! Ytterst på det vita, så det gjorde inte ont, så klart, men jag fick ett rejält hack i nageln. Och jag som aldrig själv har bitit på naglarna. Jo, jag försökte en gång när jag var liten, för det såg så tufft ut när andra bet på naglarna, fick jag för mig. Men det var så äckligt, så jag kunde inte.

•  Som alla andra har jag nu köpt vårens första tulpanbukett. De ger hopp om varmare och soligare tider. För nu är det kallt här, må jag säga, -5°C kanske inte är så mycket i antal grader, men det är kallt på ett otäckt sätt, för det blåser så det visslar om knutarna och det gillar jag inte. 

• Och nu är vintern utstädad. I stället för rött och grått har vi turkos och vitt, det tycker jag är fina vinterfärger. Men jag behöll de silvriga julgranskulorna i sin skål, för de passade så fint med det turkosa.

Det var allt jag hade att berätta i dag. Vi ses i morgon igen!

Min lilla jungel

Här är min lilla jungel, alldeles vid ytterdörren. Här trängs allt möjligt, och de verkar gilla trängseln:

Hortensian längst till vänster har massor av knoppar, så den kommer att bli en riktig skönhet. Minns inte riktigt vad det var för färg, men jag är rätt tvärsäker på att det antingen är rosa eller vit. Vid fötterna har den sallad och en pytteliten aubergine, tillståndet för den kan sägas vara skört men ändå hoppfullt. Två krukor med chili står vid några gamla tulpanstänglar som nyss har delat med sig av alla sina frön, och den ena chilin har antydningar till blomknoppar. Bakom dem en röd dahlia som vi fick i present, en färgklick som behövdes!

Vid väggen två höga chili, men de är inte våra, vi vaktar dem åt en kompis. Och framför dem står en liten vit hortensia som tyvärr skyms av något som jag tror ska bli en solros. Vi får se, jag är inte jätteförtjust i solrosor och om den tänker skymma hortensian länge till så får den gå hädan.

En bunke skira sommarblomster bor bakom två salladshuvuden, och mitt bland dem finns faktiskt en hortensia till, men den frös ihjäl i våras och bestämde sig för att växa från rötterna i stället, så den är pytteliten och ska inte blomma i år. Det är bättre den växer till sig.

Jaha, sedan har vi en boll timjan, en liten rosmarinbuske, persilja (som Moa har upptäckt är väldigt gott att ha som färdkost när man går hem) och mer sallad som omringar en kruka med tomater. Inga tomater synes än, men den blommar i alla fall.

Visst borde man kunna trycka ner några vitlökar här någonstans?

I dag ska jag börja med att ringa Olgakatt för att höra hur stor grop jag ska gräva till mitt träd som jag ska få i morgon. Iiiiiii vad spännande!



PS. Till nästa år kanske jag ska försöka planera jungeln lite bättre. I år blev det så här bara för att jag hade några stackars salladsplantor som skulle döden dö om de inte fick komma i jorden, och tidsbristen gjorde att jag kastade ner dem i närmaste lilla jordplätt. Och så fortsatte det. Men det hela stämmer ändå med hur jag faktiskt vill ha det: Jag vill blanda blommor och ögongodis med ätbara skönheter!

Hej då granen!

I dag kom en stor bil och parkerade utanför oss, och så satte den igång att brumma högt. Vad är det, tänkte jag och kikade ut. Det var trädhämtarbilen!

Äntligen är vi av med stora fula granen som snodde ljus och plats för oss, och utsikt för grannarna. Och nu behöver vi inte vara oroliga nästa gång det stormar, för den här granen kommer inte att ramla på varken bilar eller hus.

Granen var säkert jättefin en gång i tiden, men har fått växa sig alldeles för stor. Här är ändå toppen knäckt, så ni förstår att den var stor!

En bit i taget sågas av och langas över till lastbilens flak.

Granen krymper en bit i taget.

Wow, kolla! Det finns ett hus där bakom!

Puts väck! Vi ska gräva lite runt om stubben, så kan trädmannen sedan dra bort stubben.

Nu återstår bara björken på baksidan, men det måste bli tjäle i marken innan man kan ta den, eftersom bilen måste kunna köra in på gräsmattan. Risken är annars att den sjunker ner och blir stående till nästa vinter, och det vill vi inte.

Vår bakgata

Vad ska en stackars flicka göra när hennes man är i Tyskland? Ut och promenera på våra fina bakgator är alltid en bra idé, särskilt när luften är så mättad av blomdoft. Längs gatan sitter små intorkade gubbar lite här och var och pustar ut i värmen. Först tittar de lite bistert på en och undrar vad man är för figur, men när man ler och hälsar med ett litet "Hello" eller "Good morning", eller möjligen ett "Sabah el shir", då skiner de upp och blir jätteglada. En städare på hotellet här bredvid som var ute och tömde sopor visslade till och med efter mig, det ni, det är inte varje dag killarna visslar efter den här gamla gumman!

Annars är jag fullt upptagen med att lyssna på mitt livs första ljudbok. Katten Stina tycker det är supermysigt när jag lägger mig på sängen för att lyssna, då kommer hon och lägger sig tvärs över mig och tycker att jag ska klia henne på magen, jag har ju båda händerna lediga för en gångs skull och de bör båda två ägnas helt åt henne, enligt henne. Problemet med en ljudbok är bara att den inte märker när man somnar, som en e-bok gör. Ljudboken bara pratar på i flera kapitel och så minns man inte var man var. E-boken stannar liksom av när man slutar bläddra, vilket är en klar fördel. Och killen som läser pratar inte riktigt i den takt jag skulle ha läst i. Han stannar av på för mig fel ställen och har väldigt bråttom på andra ställen, så vi kommer lite i otakt emellanåt. Men det är mysigt när någon läser godnattsaga för en, vilken takt det än går i. Det är kanske därför man somnar så gott?

Nu får ni hänga med och se hur fin vår bakgata är!

Jag tror det är de här rosa träden som sprider den fantastiska doften. Om det finns ett Paradis, då tror jag det doftar så där som det gör här just nu. Uppdatering: Nu har jag letat i bloggen och hittat namnet på det här underbara rosa trädet: Cassia bakeriana - Dvärgäppelblomsträd, Rosa Cassia, Rosa Regncassia eller Önsketräd

Den här lilla moskén är den som ligger närmast oss.

En brunn som inte verkar vara i bruk, kranarna saknas. Men fin är den.

Här kan däremot alla törstiga få sig en slurk vatten. Jag avstod, jag tror inte min mage är lika härdad som de flesta andras.

Boganvillan blommar året om.

Jag hittade ett nytt träd som jag aldrig har sett förut. Vackra gula, ganska stora blommor.

Knoppar i ett gult hänge.

Fröskidorna hängde lite för högt för att jag skulle komma åt dem, och en karl som gick förbi försökte inte ens.

Skam den som ger sig! Jag fick allt fatt i några fröskidor till slut. De ska sparas tills jag är i Sverige. Det kanske kan bli någon blek kopia av det vackra trädet, vem vet.

Anne vakar över sina barn.

Bruno är inte särskilt rädd för mig längre. Men han tyckte att det var en konstig manick jag höll för ansiktet hela tiden och som bara knäppte och knäppte.

Stina vägrar att titta på mig när jag fotograferar.

Likaså Tjorvan vägrar titta på mig, hon tycker jag är fånig med den där kameran. Det är väl bättre att lägga upp mat? Hon kan väl få smaka lite av den mat som finns i påsarna? Men det får hon inte, det enda torrfoder hon får är lyxtorrfoder för hennes njurars skull. Friskies-påsarna är till utekatterna, jag toppar upp burkmaten med det, för de glufsar i sig så himla mycket.

I mangoskogen

I dag tog jag mig en promenad till Mangoskogen för att handla lite mango. Och för att fotografera, så klart. Jag har aldrig sett mango på träden tidigare, nästan skandal eftersom jag har varit här i landet i snart tre år (den 23 augusti blir det tre år). Jag har ju sett att det är mangoodlingar lite här och var i krokarna, dessutom blev jag tipsad om att man bara kan traska in där och handla. Så jag tänkte att jag skulle prova. Häng med!

På väg till mangoskogen går man den här blomstrande gatan.  Tidigare tycker jag att det mest har doftat sand här i Egypten, men i dag var luften fylld av blomdoft. Jag har nog aldrig varit med om att luften har varit så mättad av ljuvlig blomdoft tidigare, det var en njutning att vara ute och gå i dag, även om det var så varmt att svetten bara rann av mig.

Det är inte så långt till en mangoskog, det finns flera stycken här i krokarna. Men i den närmaste var mangon ännu inte mogen, så jag fick gå till nästa.

Det är inte lätt att upptäckta mangon där den hänger i träden, men plötsligt nästan exploderade det av frukt.

Mango.

Mitt i mangoskogen fanns ett skjul.

I skjulet packade de den mogna mangon i kartonger för att sälja. Här inne var det riktigt svalt och skönt, det finns en viss poäng med rangliga skjul av vass i stället för moderna packningsfabriker. Här är det skugga och vinden kan leta sig både in och ut genom väggarna. Här kan man köpa mango direkt, i stället för att gå till affären.

Det syns inte så väl, men på hans t-shirt står "My dad loves me just the way I am".

Jag fick hjälp att bära min kasse tillbaka genom mangoskogen. Jag köpte en hel bärkasse full av mango, men jag gav det mesta till vakten vid grinden till vårt område, och behöll bara två stycken för mig själv. Jag kan ju gå tillbaka när som helst och köpa mer.

Välkommen tillbaka, sa åsnan vid utgången.

Jag har plötsligt fått någon ny sorts verktyg för att skriva inlägg, och som vanligt när det är nytt blir det krångligt och inte som man vill. Och som vanligt blir det säkert väldans bra när man väl har fattat hur man ska göra.

Citroner

Små citroner gula.

Här i Egypten finns två sorters citroner, stora vanliga som vi svenskar är vana vid, och små. De små är lite surare i min smak. Jag har försökt ta reda på lite mer om de här små citronerna, men jag hittar ingenting om dem på Internet. De liknar lite en sort som heter Meyer, men Meyer ska vara sötare än vanliga citroner, och det tycker jag inte stämmer på de här. De kanske är en korsning mellan citron och lime.

Nu ska jag göra mig i ordning, dricka en kopp kaffe, och sedan åka och hämta min kompis på flygplatsen!

Fågel Blå och annat smått och gott

Härfågel-stafetten går vidare! Annika i Stockholm har gjort modern konst av den lille pippin. Men är det verkligen bara Annika och Bert som ska tävla? Häng på du också, låt se vad du kan göra med fotot!

Fågel Blå av Annika.

I dag har varit en sån där dag då man påminns om hur sårbart det moderna samhället är. När det inte finns någon el i ledningarna fungerar ingenting. Framför allt inte datorn och Internet. Det började redan tidigt i morse, då fanns det el i tvåminutersperioder. På och av, på och av. Sedan under nästan hela förmiddagen var det totalt godnatt. Nå, jag hade att göra ändå, det finns alltid lite sand som behöver skyfflas ut ur huset, så sysslolös behöver man inte vara. Finns det någon diagnos som heter sandpsykos? I så fall har jag det.

Jag brukar oftast veta var katterna håller hus, de har sina egna platser, vanedjur som de är. Men ibland tror Stina att hon är fågel och sitter och håller koll på vad jag gör från köksskåpen.

Fågelkatten Stina.

Pust, det känns att det är +38°C i dag. Och om det står +38°C på vädersajten betyder det att det förmodligen är över 40°C i verkligheten. Ovanligt varmt för årstiden, men nästa vecka ska det tydligen bli kallt igen, neråt 20. Nå, det är tur att man har ismaskin när det är varmt. Vi har faktiskt en väldigt smart ismaskin, den manuella sorten men en finurlig variant som jag aldrig tidigare har sett. Man fyller vatten i isbrickan som vanligt, men i stället för att stå och banka ut iskuberna så de flyger över halva köket, vippar man bara på de små spakarna längst fram och vips åker isbitarna ner i lådan som står under. Sedan är det bara att skeda upp så mycket man vill ha.

Ismaskin.

Nu på vårkanten är det dags att vårda dadelpalmerna. Det innebär att man hugger bort de understa grenarna, och för det måste en modig person klättra ända upp till palmkronan med en machete i högsta hugg. Här har man inte små lyftkranar med en liten korg man kan stå i, här gör man det på det ekologiska sättet. Sedan när blommorna kommer ska de upp och fixa med dem också, men det är lite senare.

Palmvård hos våra grannar. Missade tyvärr själva huggandet.

Jag tror att den här karln behöver ett skönt fotbad och en riktigt bra fotkräm

efter det här jobbet. Han är barfota och jag kan tala om att palmstammarna

är rätt vassa. Inte ett jobb för mig, jag hade behövt lyftkran.

Söndagssysslor

Före.

Och varför i herrans namn visar människan en bild på ett tomt badrum med texten "före" kan man ju undra. Jo, jag kan berätta att det är därför att det här badrummet någon gång den här veckan kommer att se helt annorlunda ut. Jag väntar nämligen på HANTVERKARE igen (surprise, surprise). Den här gången är det en jättestor vattenläcka och efter många om och men är det nu konstaterat att den har sitt ursprung i il-Makes badrum. Rören som går från varmvattenberedaren, den sitter till höger vid foten av badkaret men syns inte i bild, och fram till duschen, de läcker - någonstans. Och det på ett sådant sätt att det droppar på den lilla innergården som är mellan vårt och grannarnas hus men som man inte kan ta sig in på. Varför det finns en sådan innergård? Ja, det undrar jag också. Summa summarum, i princip måste hela badrummet slås sönder för att Röris ska kunna ta sig in till rören och fixa läckan. Hur mycket av väggen som dessutom är förstörd och måste rivas helt är nästa fråga och den vill jag inte ens tänka på eftersom väggen bakom badkaret vetter mot arbetsrummet.

Och ja vi har var sitt badrum eftersom det finns två här på övervåningen, och det vore ju synd om ett ska stå tomt mesta tiden. Dessutom är il-Make på så sätt fri att stänga toalocket eller inte, allt efter behag.

Strykhög 1.

Strykhög 2.

Kan någon förklara för mig varför choklad och smågodis tar slut och förblir slut, medan strykhögarna bara ligger där och pöser som om de vore några slags paschor från artonhundratalet och väntar på att man ska passa upp dem? De tar minsann aldrig slut. Nå, jag ska ägna resten av den här dagen till att i alla fall försöka minimera dem. Jag börjar alltid med skjortorna och slutar med kökshanddukarna, för de är lättast. Här kan jag ju passa på att göra ett litet upprop: Kan någon vara snäll och uppfinna ett litet ångstrykjärn, lagom stort till barnkläder och mina kläder? Det är nämligen inte lätt att stryka mina små blusar med bystveck och inskärningar och allt vad det är, för strykjärnet är för stort. Herrskjortor är ju rena barnleken i jämförelse.

Måla mur - men det behöver jag inte hjälpa till med.

Sakta men säkert håller vårt lilla område på att piffas till. Muren som går runt alla hus håller nu på att bli vackert gul, en färg jag tycker passar väldigt bra här. Den är glad och varm, men tål sanden och dammet lite bättre än vitt. Dessutom blir man inte bländad av att titta på muren när den har den här färgen. Alltför kritvita väggar kan faktiskt vara lätt bländande när solen är som starkast. Det blir nog fint om alla hus också målas om så att de passar ihop med muren, för nu är husen lätt rosa. Inte så jättepiffigt ihop måste jag säga.

Den observante lägger märke till att det nu sitter lågenergilampor i gatlyktorna på bilden. Det är inte bara i Sverige man är miljömedveten. Att jag sedan inte begriper varför de där lamporna måste vara så in i bänken fula är en annan sak.

Dadlar i en maffig klase.

Dags för en liten rapport om hur dadlarna utvecklar sig också, så därför avslutar jag med en bild av dadelpalmen som växer rakt utanför fönstret till mitt arbetsrum.

Kan förresten berätta också att jag nu använder isvattenflaskorna även som kylelement. Jag har en flaska på var sida i stolen om mig när jag sitter framför datorn och jobbar. Fungerar som varmvattenflaskor fast tvärtom, och det är jätteskönt. Lite blött av kondensen, men man kan ju inte få allt här i världen.

Ha en skön söndag!

Prisutdelning för bästa recept och dadelvård

För arton evigheter sedan, närmare bestämt den 8 oktober 2008, utlyste jag en tävling här på bloggen om vem som hade bäst recept på fisk i paket. Sedan har tiden gått och jag har dels glömt och dels inte hunnit. Men nu äntligen har jag tittat närmare på de tävlingsbidrag som kom in, och har som enväldig domare (det går inte att överklaga till Konsumentverket) korat en vinnare:

Kapten Krok vinner första pris med följande motivering: Hon visade helhjärtat engagemang genom flera olika förslag på hur en vit fiskfilé tillagas bäst, samt var först med insikten om att SMÖR lockar fram smaken i de kryddor och grönsaker som används.

Uppdatering eftersom det vinnande receptet efterfrågades (och det skulle jag så klart ha tänkt på från början): Jag fick egentligen inte något "helt" recept av någon, men Kapten Krok föreslog att man lägger en vit fiskfilé, purjo, champinjoner och smör i folie. Salta. Vik ihop till ett paket och in i ugnen 225°C i ca tio minuter. Potatis till, gärna mjölig, men inte i paketet som det stod i det äckliga receptet som förorsakade tävlingen. Ett paket per person.

Jag ser fram emot att överlämna priset till Kroken under mitt besök i Stockholm! Jag visar inget foto på priset, för då blir det ju ingen överraskning för Kapten Krok.

Tilläggas bör att en hel del tankar kring tillagningen av fisken simmade in, TACK alla ni som delade med er av olika tips!

I dag började det plötsligt prassla lite ovanligt mycket i dadelpalmen utanför arbetsrummet, och när jag kikade ut mötte mig följande syn:

Det måste göra ont i hans bara fötter mot palmens hårda bark! Det enda redskap han har använt för att klättra upp är ett rep, ingen stege alltså. Och nej, jag tänker inte ens försöka.

Det var tydligen dags att binda upp dadelstängerna. Jag antar att det ska hindra att de enstaka stänglarna bryts av under tyngden när dadlarna börjar växa.