Färjor på Bosporen.
Jag har fått frågor från lite olika håll om vad det är man bör se när man åker till Istanbul över en långhelg, så jag tänkte leka guidebok här på bloggen i dag. Egentligen brukar jag rekommendera att man stannar åtminstone en vecka, men tre dagar är bättre än inga alls och man kan ju alltid åka tillbaka och se mer. När jag kommer igång om Istanbul, där jag lämnade mitt hjärta, då blir det långt. Känn dig nu inte tvungen att läsa allt, utan läs bara det som intresserar dig eller skippa helt.
Du som ännu inte har planerat en resa till Istanbul, GÖR det! Här finns allt, allt från gamla romerska lämningar till de häftigaste moderna nattklubbar man kan tänka sig. Vad du än har för intressen kan du hitta någonting som roar dig i Istanbul. Människorna är vänliga och måna om sina gäster och maten är fantastiskt god.
Först några
allmänna tips.
PengarDen 1 januari 2005 tog man bort sex nollor från valutaräkningen varvid 1 miljon turkiska lira blev 1 turkisk lira. De sedlar och mynt som gavs ut hette då
Yeni Türk Lirası (Nya turkiska lira). Från och med 1 januari 2009 har man tagit bort ordet
Yeni (ny) från sedlar och mynt och valutan heter nu endast
Türk Lirası. Det här kan eventuellt bli lite förvirrande för turister eftersom det finns både
Yeni Türk Lirası och
Türk Lirası i cirkulation. Båda är dock lika mycket värda och fullt giltiga. Motsvarigheten till öre heter
kuruş.
Växelpengar
Alla affärer har alltid ont om växelpengar. Det gäller även taxiförare, ja överallt förresten. Jag har till och med varit med om att de inte hade några småpengar på en bank. Så när du växlar pengar, se gärna till att få mindre valörer. Om du betalar med en större sedel i en affär eller taxi och någon försvinner med dina pengar, oroa dig inte, de går bara för att växla någonstans. Gatuförsäljare kanske du inte ska lite på fullt lika mycket.
Taxi - TaksiAlla taxibilar är gula i Istanbul, och de har registreringsnumret skrivet med stor text även på sidan. Det är alltså lätt att känna igen en taxi. Alla taxibilar ska köra på taxameter, inte i förväg uppgjorda summor. Särskilt turister ska kräva att bli körda på taxameter eftersom det kan vara svårt att avgöra hur långt det är dit man ska och hur mycket det ska kosta. Jag rekommenderar också att man inte tar taxi i stadsdelen Sultanahmet, alltså den del av Istanbul där de flesta av de gamla monumenten ligger, till exempel Aya Sofya, Blå moskén osv. Turistkvarter är turistkvarter över hela världen och det är där de ruttna äpplena samlas, om man säger så. Generellt sett är taxiförarna annars pålitliga. På dagtid ska taxametern emellanåt blinka fram ordet ”
Gündüz” och på natten ”
Gece” (nattaxa endast 24.00 – 06.00). Tänk på att det är passageraren som betalar broavgiften när man åker med taxi över de stora broarna över Bosporen.
Skor och kläderGlöm inte att packa ner ett par väl ingångna promenadskor. Istanbul är en stor och härlig stad och man går långa sträckor. Skavsår är därför inte att rekommendera. I april är det INTE svensk sommarvärme i Istanbul. Det kan vara jätteskönt i vårsolen men så fort man kommer in i skuggan blir det isande kallt. Kvällarna är fortfarande kalla. Så packa inte bara sommarkläder, utan se till att få med en vindtät jacka, någon varm tröja eller kofta och gärna långbyxor. För kvinnor är det praktiskt att ta med en sjal som man kan ta på sig när man går in i en moské. Kvinnor ska respektera religionen och täcka huvud, armar, ben och den värsta urringningen i moskéer enligt min åsikt. I övrigt kan man klä sig precis som man vill i kort-kort, ärmlöst eller hur man nu brukar klä sig när man är i en stad. Det finns en del distrikt där befolkningen är väldigt religiös och det kanske är bekvämare och mer passande att klä sig lite mer modest, men dit kommer man vanligen inte som turist.
Priser och prutaIstanbul är en dyr stad. Så räkna inte i första hand med budgetsemester när du åker hit. Visst kan man hitta billiga restauranger, kaféer och hotell även i Istanbul, men generellt sett är det inte särskilt billigt. De flesta affärer har fasta priser och man kan alltså inte pruta hej vilt överallt. Ser du prislappar är det fasta priser och man kan bara pruta i speciella fall, om man köper väldigt mycket och liknande. Om inga priser finns utsatta är det stenhård förhandling som gäller. Särskilt i Stora basaren – Grand bazaar – där jag vet att priserna sjunker med ungefär hälften om man kan prata turkiska. Både här i Kairo och i Istanbul brukar jag göra som så att jag själv funderar ut ett ungefärligt pris som jag är beredd att betala, oavsett vad som är ”rätt” pris. Jag är inte släkt med försäljaren eller affärsinnehavaren och kommer därmed aldrig att få ”rätt” pris. Jag köper alltså varan om jag anser mig villig att betala det som begärs och avstår om jag tycker att det känns för högt för min kassa/mitt habegär eller vad det kan vara.
AlkoholAlkohol serveras på de flesta restauranger, dock inte på sådana ställen som ligger väldigt nära en moské. Turkiskt öl är gott, min favorit heter Efes. Importerad alkohol är väldigt dyr på grund av höga importtullar, men turkiska viner i mellanprisklassen och upp är riktigt goda. Kavaklidere och Doluca är två bra vingårdar, men undvik gärna de billigaste sorterna. Nationaldrycken heter
rakı, anisbrännvin som smakar ungefär som grekisk ouzo. Dricks som måltidsdryck och blandas med vatten och is så att det blir en mjölkig vätska. Prova ett glas
rakı tillsammans med vit ost (
beyaz peynir) och melon. Mums. Det är ganska starkt, så tänk dig för innan du har druckit för mycket.
GuiderAuktoriserade guider har en id-bricka, vanligen hängande i ett snöre om halsen. I stadsdelen Sultanahmet finns det ganska gott om folk som gärna guidar en och det är alldeles ”gratis”. De hänger framförallt runt Blå moskén och kör ofta en teknik som går ut på att gå fram och börja berätta vad det är man ser, historia osv utan att först fråga om man vill bli guidad. Efteråt vill de att man ska följa med till ”farbroderns” mattaffär där man ”absolut inte behöver handla någonting, men farbrodern har en så fin affär och det vore så roligt att få berätta lite om hur det går till att väva mattor och tala om vad man ska se upp med när man köper mattor …” Och eftersom de då har lagt ner tid på en får man dåligt samvete och följer med. Sedan får man sitta en timme eller så och dricka te i någon mattaffär och titta på alla fina mattor. Det kan vara både trevligt och intressant, men då ska man helst vara förberedd på det och inte ”bli tagen på sängen”.
Turkiskt kaffeTurkiskt kaffe är ungefär detsamma som grekiskt kaffe. Alltså starkt och serveras i små koppar. Tänk på att låta det stå en stund innan du dricker, sumpen måste få tid att sjunka till botten. Sötman på kaffet bestämmer man redan när man beställer eftersom finmalet kaffepulver och socker kokas tillsammans:
sade – utan socker,
az şekerli – lite socker,
orta – medium,
şekerli – mycket socker.
MatenMan brukar säga att Italien, Frankrike och Turkiet har de bästa köken i världen. Behöver jag säga mer? Ät
meze, små förrätter som du beställer in många olika och som hela sällskapet delar. Om du fortfarande är hungrig efter det kan du beställa in någon kebab, min favorit är patlıcan kebap – grillad köttfärs och aubergine på spett.
VattenDrick inte kranvattnet. Man kan gott och väl borsta tänderna i vattnet, dock.
ToaletterSpeciellt i äldre delar av staden står ofta en skylt inne på toaletten som säger ”
kağıtlar atmayınız” eller liknande. Det betyder att du inte ska kasta toapapperet i toaletten, utan i den lilla sophinken som står bredvid. Försök komma ihåg att lyda uppmaningen eftersom avloppsrören är gamla och trånga och det lätt blir stopp när man kastar papper och annat i toan. De flesta toaletter är väldigt mycket fräschare och renare än offentliga toaletter oftast är i Sverige.
ApotekApotek heter
Eczane på turkiska. Apotek finns i nästan varenda kvarter och där kan du få hjälp med det mesta, mäta blodtryck, lägga om ett sår, få råd om någon medicin om du är dålig i magen etc.
FörsäkringarGlöm inte kontrollera så att du har en reseförsäkring som täcker Turkiet. Du åker utanför EU och om du åker över Bosporen till den asiatiska sidan befinner du dig inte längre i Europa utan i Asien. Om du har ett tjurigt försäkringsbolag kan de neka skador som uppstår om du inte är fullt täckt.
SjukvårdTurkiska läkare är duktiga och den turkiska sjukvården är ypperlig. Tyvärr pratar inte alla läkare engelska, men det brukar alltid ordna sig med någon som kan tolka. Om du blir allvarligt sjuk rekommenderar jag Acıbadem Carousel Hastanesi eller Amerikan Hastanesi, men även andra sjukhus är bra.
SkönlitteraturBarbara Nadel har skrivit en trevlig deckarserie som utspelar sig i Istanbul.
Belzazzars dotter, Kristallburen, Arabesk, Djupa vatten, Harem och
Förstenad är de titlar som än så länge finns översatta till svenska (av mig). Böckerna är färgstarka och ger en god inblick i stadens liv under ytan. Rekommenderas, och det hade jag gjort även om jag inte hade översatt dem.
Det finns mycket att se i Istanbul, men vissa saker tycker jag nästan är ett måste: Aya Sofya, Blå moskén, de underjordiska cisternerna, Grand Bazaar och Bosporen. Platsbeskrivningarna har jag tagit från listorna längst bak i Barbara Nadels böcker, och jag skäms inte ett dugg för det är jag som har sammanställt listorna och skrivit texterna. Men det är mycket kortfattat, läs mer om varje plats genom att söka på nätet eller läsa i en guidebok.
Aya Sofya.
DAG 1
Aya Sofya (Haghia Sophia) – den Heliga Visheten
Den första kyrkan på platsen grundades år 360 e.Kr. av kejsar Konstantius (son till Konstantin den Store), men förstördes redan år 404 i en brand. Den andra kyrkan på platsen blev färdig 415 men brann även den ner. Nuvarande katedral invigdes av kejsar Justinianus den Store den 26 december år 537. Vissa ombyggnader och tillbyggnader har gjorts under åren, men i stort sett ser byggnaden likadan ut som den har gjort under 1500 år. En legend säger att de kejserliga portarna är tillverkade av trä från Noaks ark.
Under nästan 1000 år var katedralen centrum för det religiösa livet i det Bysantinska riket, och efter osmanernas intåg år 1453 omvandlades katedralen till att bli den främsta moskén i imperiet under namnet Aya Sofya Camii. Det var under denna tid de fyra minareterna tillkom. Efter republikens bildande 1923 omvandlades helgedomen slutligen till museum 1935, och i dag kan man därför se både kristna och muslimska symboler sida vid sida.
Graffiti är inte någon ny uppfinning, i Aya Sofya kan man än i dag se lämningarna efter uttråkade kyrkobesökare, och det kanske mest intressanta klottret för oss skandinaver är det som vikingen Halvdan karvade in i balustraden i ett av gallerierna. För att hitta Halvdans klotter gå till höger när du kommer upp till övre galleriet. Håll utkik efter en plexiglasplatta på ovansidan av balustraden, den sitter där för att skydda runskriften.
Blå moskén.
Blå moskén (Sultan Ahmet Camii)
Byggdes av sultan Ahmet I och stod klar 1616. Det sägs att sultan Ahmed var så ivrig inför moskébygget att han handgripligen hjälpte till själv för att skynda på det hela. Moskén har fått sitt smeknamn av det blåfärgade kakel från İznik som pryder väggarna på insidan. Sultan Ahmet ligger i dag begravd i sitt mausoleum i moskéns trädgård.
Turistingången ligger på baksidan. Turister får inte komma in under bönestunderna. Man måste ta av sig skorna när man går in här, så det kan vara bra att ha hela och rena strumpor på sig. Man får låna en kasse att bära skorna i. När man går ut hör det till god ton att donera en slant till moskén, det räcker med någon lira per person. Det sitter en farbror vid en liten disk alldeles utanför utgången som du ger pengarna till, och du får kvitto på donationen.
När du går från Blå moskén, gå inte rakt fram mot Aya Sofya, utan vik av till vänster. Du kommer då ut på
Hippodromen (At Meydanı)
Centrum i gamla Konstantinopel. Här hölls många slag med stridsvagn och häst, och här startade många uppror, det mest berömda är Nika-upproret år 532 när kejsar Justinianus general Belisarius fångade och slaktade 30.000 rebeller. Det sägs att rebellerna begravdes där de föll och att deras ben fortfarande ligger kvar under torget.
Hippodromen byggdes år 203 och kunde hysa upp till 100.000 sittande åskådare. Mittlinjen pryddes av obelisker och kolonner varav tre stycken står kvar än i dag: Den egyptiska obelisken från ca 1500 f.Kr. stod uppställd utanför Tebes och kom till Konstantinopel någon gång på 300-talet. Ormkolonnen med tre omslingrade ormar kommer från Apollos tempel i Delfi. Colossus, en stenpelare med osäkert ursprung som konstantinopelborna förr använde till att klättra i.
Souvenirshop
I muren mellan Blå moskén och Hippodromen finns en väldigt bra souvenirshop med fasta priser och bra priser (sist jag var där). Jag föredrar att handla där i stället för i Grand Bazaar där man måste pruta. Själv är jag väldigt förtjust i de turkiska kuddfodralen som finns i de flesta souveniraffärer. Bra också att stoppa i resväskan. Pashminasjalar är också ett bra köp, de är naturligtvis inte äkta, men det är bra priser och bra vardagskvalitet. Kul att ha många färger att variera med.
Yerebatan Sarayı
Yerebatan Sarayı – Det sjunkna palatset
Den vattencistern som under den bysantinska eran var känd som Basilikacisternen och som byggdes av kejsar Justinianus år 532. Cisternen användes för att lagra vatten till Stora Palatset och andra kejserliga byggnader. Efter turkarnas intåg glömdes cisternerna först bort, men upptäcktes igen 1545 när Petrus Gyllius märkte att folk fick vatten genom att sänka ner hinkar genom hål i sina källargolv, en del fångade till och med fisk på det sättet. Efter 1545 användes vattnet i cisternen till att bevattna Topkapıpalatsets trädgårdar. I dag är cisternen renoverad och öppen för allmänheten. Missa inte detta!
Nu är det dags för lite lunch och då passar det bra att äta på Pudding shop, som ligger på vägen till Grand Bazaar.
Pudding shop
Pudding shop på Divan Yolu Caddesi i Sultanahmet öppnade sina portar 1957 och blev snabbt en mötesplats för de få turister som fanns och för dem som var på väg längre österut, framför allt alla hippies på väg till Indien. Här kunde man hitta nya färdkamrater och få tips om det mesta. En anslagstavla fanns där man kunde lämna meddelanden och sätta upp annonser för att dela resekostnader och upplevelser.
Här serveras vällagad turkisk husmanskost till bra priser. Maten finns i en glasdisk, typ självservering, så det är bara att peka och beställa. Servitörerna hjälper gärna till och förklarar vad de olika rätterna innehåller.
Grand Bazaar
Grand Bazaar (Kapalı Çarşı) – den Täckta basaren
Byggdes av sultan Mehmet II ett par år efter erövringen av Konstantinopel (1455-1461) och är en av de mest fascinerande platserna i İstanbul. I centrum av den labyrintliknande byggnaden ligger den äldsta delen av basaren (old bedesten), och nu som då är det här de mest värdefulla varorna säljs. Affärer som säljer samma typ av varor är vanligtvis samlade i gator och kvarter som har fått sina namn efter det skrå som hade sin verksamhet på platsen, till exempel Guldgatan. I basaren finns inte bara affärer, här finns även hantverkstäder och en hel del restauranger och kaféer, moskéer och fontäner. Basaren är mycket större än man som turist vanligen ser, den är uppbyggd runt 60 gator och här finns cirka 5.000 affärer. Var beredd på att det är mycket folk och trångt, det kommer mellan 250.000 till 400.000 besökare varje dag. Öppet 09.00 – 19.00, stängt söndagar.
Var också beredd på att försäljarna gör allt för att få in dig i sin lilla butik, och sedan få dig att handla. ”Hello, welcome.” ”Are you American, Francais, Deutch …?” Det här är lite jobbigt när man inte är van, men försök att inte ta illa upp och bestäm själv när du vill och inte vill titta in i butiken. Det är ganska vanligt att man blir bjuden på te om man går in i butiken, ett bra knep för att behålla kunden och hinna visa fler varor, och det är riktigt skönt ibland att få sätta sig ner och låta sig bli förevisad det ena vackra föremålet efter det andra.
Efter Grand Bazaar orkar man nog inte mer den dagen.
DAG 2
Efter den fullspäckade första dagen kan det vara skönt att ta det lite lugnt med en båttur på Bosporen. Man kan åka en längre tur med båtar som utgår från kajen i Eminönü, men då hinner man ofta inte mer än så. Jag brukar rekommendera en tur på en timme med en båt som utgår från Ortaköy. Ta en taxi till Ortaköy Iskelesi, då blir ni avsläppta på gatan ovanför och går bara rakt ner till vattnet. Bilar får inte köra ända ner.
Ortaköy – Mellanbyn
Runt två små torg finns här i dag ett otal restauranger och kaféer, en populär mötesplats för dagens İstanbulbor. Små konstgallerier trängs på nedre botten av de gamla trähusen som kantar gatorna och vid vattnet står en vacker moské som byggdes 1854 av samma arkitekt som byggde Dolmabahçepalatset. På helgerna är det marknad här i Ortaköy.
Det finns två färjelägen i Ortaköy. Ska man ta den korta båtturen går man till det lilla torget som ligger till vänster om moskén. Färjeläget vid det lilla torget till höger om moskén är till för den vanliga färjan, men den går ganska sällan.
Efter båtturen kan det passa med lite lunch eller en fika. Här finns mycket att välja på. Om man vill ha lite mer internationell stämning och mat kan jag rekommendera Housekafe (om det finns kvar, hittar det inte på nätet). Om man känner för turkisk fiskrestaurang kan man med fördel gå till Çınaraltı, det är den restaurang vid torget till höger om moskén som har ett träd som sticker upp ur taket.
Ta sedan en taxi tillbaka till
Galatabron
Går över Gyllene Hornet och förbinder gamla Konstantinopel med det modernare Karaköy. Bron byggdes 1910, det är en klaffbro som öppnas varje morgon klockan 04.00 för att släppa igenom sjöfarten till och från de inre delarna av Gyllene Hornet. Tidigare fanns en vacker träbro som byggdes 1845 av Bezmialem Valide Sultan, mor till sultan Abdül Mecit (1839-1861).
Ta en promenad över bron, eller under den och ta en fika i någon av alla restauranger som ligger under bron. När ni sedan har kommit över och är tillbaka i Eminönü går ni och kikar i
Mısır Çarşı – den Egyptiska basaren
Även känd som Kryddbasaren, den näst största inomhusmarknaden i staden. Har fått sitt namn av att basaren tidigare erhöll skatter från Egypten. Färdigställdes 1660 och blev berömd för de orientaliska kryddor och medicinalörter som såldes här. Än i dag säljs kryddor och örter, men även andra varor finns till försäljning. Kryddor och örter är vanligtvis bra här, och man kan handla i lösvikt. Se upp med saffranet så att det är äkta saffran ni köper och inte det där som ser ut som saffran.
Ett alternativ till att åka till Ortaköy och ta en båttur är att åka över till den asiatiska delen av staden. Ta då en färja från
Eminönü till Kadıköy eller Üsküdar
Üsküdar känner jag inte till så väl, men det är egentligen bara att gå rakt upp från färjan och sedan ströva omkring och känna på folklivet. Kanske handla någonting i någon butik. I Kadıköy går man rakt upp på den stora gatan och sedan viker man in på någon av smågatorna till höger. Strosar runt, kikar i butikerna, njuter av att det är förhållandevis få turister. På en av sidogatorna finns mängder med fiskaffärer, jag älskar att promenera på den gatan och se på allt handlarna bjuder ut. Några kvarter in på den gatan finns en honungsaffär, där kan man köpa honung med vaxkakan kvar. Det finns olivaffärer och bagerier, kryddhandlare och grönsakshandlare …
Galatatornet
När du kommer tillbaka kanske det finns tid att gå upp i
Galatatornet
I Karaköy, gamla Galata, sticker ett gammalt torn upp över takåsarna. Tornet byggdes 1348 som en del i det försvarssystem som genuesarna byggde för att säkra sin koloni. Tornet hette på den tiden Kristustornet. I dag är tornet renoverat och högst upp finns ett kafé och en restaurang. Från tornet har man utsikt över hela staden. Jag har hört att restaurangen är en turistfälla och att det är bättre att äta någon annanstans.
Från Galatatornet kan man gå vidare upp till
İstiklal Caddesi – Självständighetens aveny
En gammal paradgata som leder från Taksim till Tünel, tidigare hette gatan Grand Rue de Pera. Längs gatan låg förr i tiden många utländska ambassader, nu omvandlade till konsulat eftersom ambassaderna har flyttat till Ankara. Sveriges Generalkonsulat finns i början av gatan nära Tünel, den bästa platsen under den osmanska tiden eftersom Sveriges ambassad låg förhållandevis nära sultanens palats. På İstiklal Caddesi finns mängder med affärer och kaféer.
Marmarasjön och Prinsöarna.
Om man hellre vill komma bort från staden och åka dit Istanbulborna älskar att åka på helgerna kan man ta en färja från Eminönü till
Büyükada – Stora ön
Den största av Prinsöarna i Marmarasjön. Alla bilar utom strikt begränsad nyttotrafik är förbjuden, så besökare och invånare transporterar sig runt ön med hästdroska eller cykel. Sankt Görans kyrka och kloster från 500-talet ligger på öns högsta punkt. Dit kommer man med först hästdroska och sedan går man sista biten uppför en ganska brant backe. Be kusken vänta och köra er tillbaka. När Trotsky anklagades för antisovjetisk verksamhet och drevs ut ur Sovjet flydde han till Turkiet och bodde på Büyükada under fyra år.
DAG 3Kanske dags att se något av alla de mäktiga palats som finns i Istanbul. Min favorit framför andra är Topkapı eftersom det är byggt i osmansk arkitektur. Trots alla turister brukar jag finna ett inre lugn när jag sitter i någon av trädgårdarna. Svårt att förklara, men jag älskar det palatset.
TopkapıNär sultan Mehmet Erövraren hade intagit Konstantinopel 1453 fann han att de gamla kejsarpalatsen var i stort sett obeboeliga, varför han byggde sig ett eget palats där Sulemaniyemoskén ligger i dag. Bara några år senare, 1459, bestämde han sig för att bygga ett nytt palats på udden där det gamla Bysans grundades, Seraljudden. Palatset som det ser ut i dag byggdes nästan helt av sultan Mehemt Erövraren mellan 1459 och 1465, haremet byggdes till senare av sultan Murat III mellan 1574-1595. Palatset var inte bara sultanens bostad, här fanns även den högsta exekutiva och juridiska makten i imperiet, tronen och riksrådet, och här fanns även Palatsskolan som utbildade byråkrater för statens behov.
För att se palatset som i dag är omvandlat till museum krävs många timmar, även för en snabb titt. Räkna med en heldag. Här finns magnifika samlingar av juveler, porslin, kalligrafi, vapen, kläder och tyger med mera som tillhörde sultanerna. Kolla vid entrén där man köper biljetter om det är där man köper biljetter även till Skattkammaren och Haremet, eller om man köper dem någon annanstans. Extra biljetter krävs nämligen för att se dem, och jag måste säga att man nog bör göra det.
Vill man se ett överdådigt palats i västerländsk stil rekommenderar jag
Dolmabahçe – den Fyllda trädgården
Det största av de gamla osmanska palatsen, ligger precis vid Bosporens strand. Parken grundades av sultan Ahmet I (1617-1618), med ett antal kiosker och paviljonger. Nuvarande palats stod färdigt 1854. Efter imperiets fall användes palatset som statsresidens och Atatürk bodde här när han besökte İstanbul, det var också här Atatürk dog den 10 november 1938. I dag har palatset gjorts om till museum.
Palatset sträcker sig 284 meter längs Bosporens strand och består totalt av 285 rum, 43 salonger, 6 balkonger och 6 hamam fördelat på 3 våningar.
Att notera är att här finns en tavla föreställande Stockholms slott, här finns 4.455 kvadratmeter handvävda mattor från Hereke, världens största kristallkrona hänger här, den väger 4,5 ton, och i sultanens hamam finns ett badkar av alabaster.
Har man lite tid över kan det vara roligt att kika in på tågstationen ovanför hamnen i Eminönü,
Sirkeci station. Det var dit Orientexpressen anlände med sina förnäma passagerare. Och har man ännu mer tid kan det vara roligt att ta en fika på
Pera Palas hotellEtt magnifikt gammalt hotell i Beyoğlu som byggdes 1876 för att ta emot resenärerna som kom med Orientexpressen. Här bodde många gamla storheter som Mata Hari, Hemingway och Agata Christie. Det sägs att Agata Christie skrev sin roman Mordet på Orientexpressen här på hotellet. Rum 101 är i dag museum, här bodde Atatürk när han vistades i İstanbul innan han flyttade till Dolmabahçepalatset. Vaktmästaren som visar en till Atatürks rum förväntar sig lite dricks. Maten är tyvärr rätt trist, så ät någon annanstans.
RestaurangerJa det finns så många bra restauranger i Istanbul att jag inte vet var jag ska börja. Jag tror jag hoppar över det kapitlet och nämner endast till två speciella krogar, inte billiga men fantastiska båda två på sina egna sätt:
Feriye Lokantası
Här har man specialiserat sig på mat som den tillagades på sultanernas tid. Man kan sitta ute under sommaren och samtidigt njuta av utsikten över Bosporen. Fantastisk mat.
Mikla
Ägs av en svensk-finsk-turkisk kille, Mehmet Gürs, som är Istanbuls mesta kändiskock. Alltså ett väldigt populärt ställe och väldigt ”inne”, så boka gärna bord. Restaurangen ligger högst upp i Marmara Pera Hotel (granne med Hotell Pera Palas), och jag lovar, utsikten är helt fantastisk. Här ser man ut över hela Istanbul, så långt ögat når i alla fall. Och maten, ja maten är lika himmelsk den. Jag försöker komma på vad jag ska skriva om maten, men alla superlativer räcker inte riktigt. Jag får nöja mig med att säga att maten är GOD. Om man ska fira någonting speciellt så vet jag faktiskt inte något bättre ställe än Mikla eftersom alla sinnen får njuta här. Men smakar det så kostar det, det ska man vara beredd på.
Alla exakta adresser kan de hjälpa till med på hotellet.
Med reservation för att saker och ting har förändrats i Istanbul sedan jag flyttade hösten 2007.
