Spridda tankar

Jag vet, jag vet, det är inte första advent än så jag borde inte visa de här tomtarna än. Men jag kan inte låta bli, för de är så söta. De ska få stå i adventsstaken, har jag tänkt.

- I morgon-tv i morse pratade de om att göra egen glögg, att det var så mycket godare och mer spännande än att köpa färdig glögg. Och det kanske det är, men som nyinflyttad svensk i Sverige är det bra mycket roligare med köpeglögg. Hemgjord glögg är ju det vi har haft under alla år i utlandet, så den egna glöggen får allt vänta tills nyhetens behag med att kunna gå och handla glögg har gått över.

- Jag hör som en kråka, eller möjligen som en före detta egyptier. De pratade nämligen om julsmakerna vanilj och kaMel på tv.

- Ibland förundras jag över hur lite research som tycks ligga bakom en nyhetsuppläsning i tv, och hur lite koordination det finns på ett och samma kontor. På lokalnyheterna, Smålandsnytt, pratade de så klart om tavlan som någon smålänning ville ha 3.000 SEK för på en auktion, men som inbringade 1,6 miljoner. Orsaken, sa de, var att det var en turkisk nationalkonstnär vid namn Pascha. Pascha är en titel. Pascha är inte ett namn, även om man visst det kan döpa sin hund eller katt till Pascha. Så här skriver Nationalencyklopedin om Pascha:

"Pascha (turkiska paşa), pasha, hög ämbetstitel i Osmanska riket, även använd av andra turkiska stammar i Anatolien. Titeln, som är belagd från 1200-talet, fanns i olika grader. Den var personlig men ej ärftlig och användes om militära och civila ämbetsmän (t.ex. vesirer och ståthållare), ej religiösa. Titeln avskaffades i Turkiet 1934 men kvarlevde i Egypten till 1952."

Konstnären hette Şeker Ahmet Ali Pasha (Söte Ahmet), titeln står sist på turkiska. Och okej, det kan vara förvillande, men man kan ju ta reda på saken eller säga hela namnet. Smålandsnytt på nätet skrev ut hela namnet med titel i artikeln, vilket så klart är det smartaste att göra om man är osäker.

- Här i Älmhult känner alla alla, eller nästan i alla fall. Utanför ena banken (observera att det finns flera stycken) stod en barnvagn, och när jag gick förbi hörde jag hur en liten baby grät under alla skyddande lager. Så jag gick in till mamman som stod i kö på banken, och hon verkade medveten om saken. Men jag kunde ju inte bara gå förbi och strunta i ungen, så jag stannade och vickade på vagnen för att trösta bebisen lite utan att bli för närgången. Då kom en kvinna gående som både kände igen vagnen och hörde hur bebisen skrek. Så vi pratade om det och eftersom hon kände mamman tog hon över. Så skönt med små samhällen!

- Jag har nu införskaffat en styck amaryllis och tre styck vita hyacinter. Längtar efter doften av hyacinter. Tror vi avstår julros i år, det har varit den enda blomma vi har kunnat få tag i under 12 år, så den sorten kan få vila i år. I Turkiet heter julros förresten "Atatürks blomma" efter landsfadern Atatürk.

Kina 10 och 11 samt Tomtar på loftet och Turkiet

I går kväll fick jag hälsning nummer 10 från Olgakatt, så den börjar vi med i dag:

"Hej!
Kondisen är borta men annars är det full fart igen nu. I går tog vi oss med lokalbussen till en liten kanalstad i Yangtseflodens delta som heter Zhouzhuang och som uttalas som "JoeJohn" pa engelska. Där är väldigt vackert men tyvärr också överkommersialiserat med massor med turist-tingeltangel. C återsåg en gubbe som hon ville handla av igen till senaste barnbarnet. Nu var det betydligt dyrare och gubbens tant var där och stoppade all kommers och prutande. En stund senare köpte hon samma grej för sitt eget föreslagna pris hos en annan betydligt trevligare man.
Vi avstod från lokaldelikatessen, stekt glaserad fläsklägg som dom ville ha 88 yuan för, vi är numera vana att äta för max 20 per skalle.

Vi klarade lokalbussen tack vare lapp från vårt vandrarhem och hjälpsamma kinesflickor som ville öva engelska. På hemvägen var det fullt och då kom små rosa plastpallar fram till dem som annars fått stå två och en halv timma när bussen halsbrytande for fram på motorvägarna utanför Shanghai. Killen i receptionen på vårt vandrarhem var märkbart lättad när tanterna framåt aftonen kom hem. "O, you are back! Did you manage to go to "joejohn"? I have worried about you!" Men de här vikingatanterna klarade det. Han ville vi skulle ta den speciella utflyktsbussen for 500 yuan, men vi betalde 59.

Nu ska vi ut på stan igen och leta upp en tygmarknad. Får se om vi lyckas!

Kram Olgakatt"

Och i dag fick jag hälsning nummer 11, så vi fortsätter med den:

"Hej!
Lagom till att man ska åka hem börjar man vänja sig vid hur trafiken fungerar i detta land. Den amerikansk-kinesiska damen vi träffade i Lijiang sa att trafiksignaler här uppfattas som en rekommendation, inte ett obligatorium. När det blir grön gubbe måste man passa på för alla fordon som svänger trots att det är rött för dom. Dessutom stannar inte cyklister alls för ljus, inte heller alla "vespor" eller vad det ska kallas, alla eldrivna så att dom kommer som onda andar ljudlöst om dom inte tutade hela tiden. Det gör dessutom alla, inklusive bilarna så att effekten ändå uteblir eftersom det tutar överallt på en gång. Fotgängare har INTE företräde!

Shanghais tunnelbanesystem har byggts ut enormt inför Expon och är fantastiskt fint och modernt, synnerligen lättnavigerat med alla stationer utskrivna även på engelska, och t o m utropade på engelska när man väl lärt sig uppfatta det. C säger att hon minns 8 linjer från sitt besök för två år sen, nu är här 13! Supermodernt, många stationer har helt dolda spår, tågen stannar vid dörrar. Samma såg jag dock redan 1975 i dåvarande Leningrad, numera st Petersburg.

I morgon flyttar vi till ett hostel närmare flyplatsen där vi måste vara kl 8 på tisdag morgon.

Nu ska jag gå upp och lägga mig!
Olgakatt"

---

Här är tomten som jag blev kär i så fort jag såg honom i butiken i går:

Visst är han fin, min tomte!

Än har jag inte gjort i ordning adventsljusstaken, den får anstå tills det är dags att fira första advent. Måste också skaffa mossa till den, och kanske lite röda frukter.

I dag har vi promenerat runt här i Älmhult trots duggregnet, och vi har sett tre hus. Nu har vi totalt tre stycken vi kan tänka oss, och några som vi i och för sig kan tänka oss men som av olika anledningar inte står högst på listan. Nu börjar det bli dags att bestämma sig och lägga bud! Håll tummarna!

Förresten är det kanske inte så konstigt att jag kände mig så hemma i Istanbul och att jag alltid påstår att jag måste ha varit turk i "ett tidigare liv". För i DN i dag kan man läsa att vi svenskar egentligen är turkar. De första svenska bönderna var turkar, och det tycker jag inte är särskilt anmärkningsvärt eftersom "allt" kommer från Turkiet. Tomten och vin är bara två ytterligare exempel. Fler exempel kan jag inte ge just nu, för jag har de uppgifterna i en tidning som just nu guppar på havets vågor, kanske i Engelska kanalen?

İğneada

Jag lovade att berätta om min bästa badort, İğneada, och man ska alltid hålla vad man lovar.

İğneada är inte någon tjusig badort med fina hotell och lyxiga barer, tvärtom faktiskt. Men där finns (jag hoppas det finns kvar) ett enkelt litet hotell mitt på en lång härlig sandstrand med utsikt över Svarta havet. Här kan man finna ro, mitt i enkelheten. Hotellet är ofta fullbelagt, men eftersom det är så litet finns det ändå inte en chans att det ska bli trångt på stranden. Mycket mer än så finns inte i den här lilla byn, jo, det finns en glasskiosk och en annan restaurang i byn, och i dag kanske det finns fler små krogar och pensionat.

Byn İğneada ligger nästan så långt nordväst man kan komma i Turkiet, väldigt nära den bulgariska gränsen. Sandstranden är lång och sträcker sig längs hela den lilla viken ända bort till udden. Det går säkert bussar hit från İstanbul, men enklast är så klart att köra själv.

Första gången vi var i İğneada var lite traumatiskt, faktiskt. Hotellet var fullt men vi skulle få Guvernörssviten. Tjusigt, tänkte vi. Och det hade säkert varit riktigt fint, två rum med tv och en stor altan, den altan som syns på bilden. Problemet var bara att ingen hade bott i rummet på bergis trettio år. Ingen hade ens varit där och städat. Gardinerna hängde i trasor, heltäckningsmattan var fuktig av vattnet som droppade från badrummet (det var i alla fall rent vatten, inte avloppsvatten), spindelväven frodades ... Men inga andra rum fanns i hela byn, så det var bara att bita ihop och försöka sova ändå. Och vi trodde så klart att hela hotellet var i samma standard. Så när vi gnällde lite om standarden inför våra vänner A och R, som vi var där tillsammans med, undrade de lite hur bortskämda vi var. Men när vi på kvällen skulle dela en flaska vin på vår altan, och de fick se rummet, utbrast A: "Jaså, ja NU förstår jag varför ni klagade." Sedan fick vi se deras rum som var rent och fräscht, och efter det fick vi också alltid ett av de renoverade rummen. Det var ju inte meningen att någon skulle bo i Guvernörssviten ...

En av de trevligaste midsommaraftnarna vi har firat utomlands var i İğneada. Våra vänner A och R hade ordnat sill och snaps, och R som är född i Turkiet instruerade servitörerna och kocken hur det hela skulle serveras. Så vi blev serverade en riktig midsommarmiddag på den lilla restaurangen på det lilla hotellets veranda.

Det lilla hotellet på stranden i İğneada.

Stranden sträcker sig längs hela viken, den är riktigt lång och nästan folktom.

Hotellet ligger direkt på stranden, perfekt om man bara vill koppla av och bada.

Fast ärligt talat är de här solstolarna inte särskilt bekväma.

Bakom den här udden ligger Bulgarien.

Man ska inte åka till İğneada för att shoppa, men lite badleksaker kan man köpa.

En simitçi säljer simit, runda bröd med sesamfrön. Mmm, så gott!

En liten fiskebåt i solnedgången.

Lite kaos

När jag vaknade i morse vaknade jag till en mindre insjö i sovrummet. Det var stopp någonstans i rören där kondensen från AC:n ska rinna ut och i stället hade allt vatten från apparaten runnit ut över våra byråer. Tack och lov är inte mycket förstört, bara en tavla som hängde över byråerna, men det var ingenting av varken värde eller speciell skönhet, så det var inte hela världen.

Stor räddningsinsats blev i alla fall av nöden direkt när vi klev upp. Och sedan har det sett ut så här hela dagen.

Den bråkande apparaten högst upp på väggen och den undrande katten längst ner. Stina tycker att vi stökar till det lite väl i onödan ibland.

Mattan blev alldeles blöt i kanten, men det torkar väl så småningom.

Om någon undrar över fårskinnsfällen som sticker fram i sängen, så har jag den för att hälarna inte ska bli så torra. Det hjälper faktiskt. Jag har torra hälar på sommaren när man går mycket i sandaler, och på vintrarna har jag fällen för att slippa frysa om fötterna. Naturmetoder är alltid bäst.

Men nu har mr Gamal varit här och fixat, AC-mannen behövdes inte den här gången. Så nu ska vi bara försäkra oss om att problemet har farit sin kos innan vi ställer tillbaka byråerna och bäddar sängen. TUR att han kunde fixa det, annars hade jag inte kunnat sova i natt. Eller rättare sagt, Maken hade inte kunnat sova i natt för jag hade illa snabbt lagt beslag på gästrummet med fungerande AC. Så ego är jag!

Maken har jag hemma i dag, han har någon mindre trevlig magåkomma, förmodligen fick han den när han var på affärsmiddag i måndags. Nu börjar han i alla fall bli bättre.

---

En himla bra fördel med iPaden är att man kan lyssna på radio. Jag kan ju ta den med mig var jag än är, behöver inte hålla mig till datorn för att höra. Sommarpratarna är nu en självklar del av mitt liv, och på tisdagarna direkt efter Sommar sänds ett program från Turkiet. I går intervjuade de ett par personer som jag faktiskt vet vilka de är, en på liiite närmare håll och en på långt håll. Folk med svenskanknytning har ju en tendens att röra sig i delvis samma cirklar.

Och apropå Turkiet: Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan om Kappadokien. Tror ni inte att SvD gör samma sak, en jättebra artikel som kan läsas här. Ett bildspel med fantastiska foton finns till artikeln, jag rekommenderar er verkligen att se det och att läsa artiken. Lars Möre som omnämns i artikeln och hans brittiska fru ägde ballongfirman som vi åkte med, ett trevligt par som har bott i Kappadokien i 19 år och som bor i en egen grotta med egen kyrka!Det var de som startade ballongtrenden i Kappadokien, då en gång för 19 år sedan.

---

Nu ska jag fundera ut någon lämplig middag för en magsvag Make.

Mina kvarter i Istanbul

I dag tänkte jag visa mitt Istanbul, alltså inte moskéer och palats utan mina kvarter. Fotona är tagna vid olika årstider och med olika kameror, en del bättre och en del sämre, och jag är medveten om att några foton inte borde dras upp till den här storleken, men jag har gjort det ändå. Tyvärr hade jag inte riktigt fattat att jag skulle dokumentera ALLT runt omkring mig medan jag bodde där, så det här är några av de alltför få foton som finns från just mina kvarter. Om någon som har varit och hälsat på har några foton får ni gärna lägga dem på en cd och ge mig vid tillfälle.

Häng med så berättar jag mer vid fotona. Och ursäkta om det blev lite långt, men när jag kommer igång om Istanbul är det lite svårt att få stopp på mig.

Vår utsikt från balkongen över vår gata, Mahur Sokak, en vinterdag. I samma kvarter nere på hörnet vid korsningen fanns vår lilla närbutik, eller bakkal som det heter på turkiska. Där kunde man handla allt det där småttiga som man ibland behöver komplettera med, som ägg, juice, mjölk, bröd, ost, korv, kex, godis, mjöl ... På hörnet i kvarteret mittemot oss fanns vår kvartersrestaurang. Här delar man upp de klassiska turkiska restaurangerna i kött- eller fiskrestaurang, och det här var en fiskrestaurang, en et lokantasi. Där fick man goda smörgåsbord av förrätter, meze. På hörnet mitt emot ser ni den gula taxibilen, där fanns taxistationen, perfekt om man behövde en taxi. Där låg även Makens frisör.

Det som inte syns är vår underbara havsutsikt över Marmarasjön bakom husen rakt ner för gatan. Havet såg vi från alla fönster utom köksfönstret.

Vår gata sedd från balkongen på kvällen. Det var alltid roligt att sitta här på kvällarna, för det "hände" alltid någonting. Man fick hålla koll på hur de parkerade, folk som kom och gick, fotbollsfans som åkte förbi och viftade med flaggor och tutade och skrek, taxibilar som kom tillbaka till sin station. Och naturligtvis hur många som åt på restaurangen. Dessutom hade vi här en alldeles perfekt vy, för nere vid stranden låg miljonärsklubben Büyük Klüp, och när någon firade förlovning eller bröllop och liknande smällde de alltid av världens fyrverkerier. Då hade vi första parkett.

Här är ingången till vårt hus, sett från porten. Alla hus i vårt område, och väldigt många i de nya delarna av Istanbul, har en liten trädgård runt sig. Vi bodde i ett tiovåningshus, och det var alltså helt normalt med en trädgård runt sådana hus. Så det var väldigt grönt och fint där vi bodde.

Tur att jag ville ha ett foto av katterna i badkaret så att jag fick ett foto även av mitt badrum, om än bara en del. Kaklet var så vackert och hela badrummet var som att komma in i ett hemma-hamam. Ett så vackert badrum har jag aldrig tidigare haft och kommer säkert aldrig mer att få. Stina dricker vatten och Skrållan väntar på sin tur.

På hörnet bakom restaurangen fanns min grönsakshandlare, manav, som ägdes av den här mannen. Han hade alltid jättefina frukter och grönsaker och det var så himla enkelt att bara springa ner till honom när man behövde nytt. Där blev jag bortskämd när det gäller frukt och grönt!

Härliga apelsiner till salu hos min grönsakshandlare.

Sahil Yolu, eller Strandvägen, som den här huvudgatan kallades i folkmun, tvärgata till vår gata. På den här gatan hade jag mataffärer, mattaffärer, möbelaffärer, lampaffärer och vårt apotek. I alla de mindre affärerna visste de alltid vem man var, och när Maken en gång glömde kreditkortet på apoteket kom de helt enkelt och ringde på och lämnade tillbaka det. Det kallar jag service! Som ni ser blir det vinter i Istanbul också, och det rejält ibland. När det ser ut så här sätter många på snökedjor på sina bilar eftersom det finns så många riktigt branta backar i Istanbul.

Tyvärr hittar jag ingen bild på den stora paradgatan, Bagdat Caddesi, som var vår andra stora huvudgata. Där hade vi restauranger, klädaffärer, min frissa och mycket mer. Det var en av de flottaste gatorna i Istanbul.

På Sahil Yolu fanns även min dvd-butik där man kunde hyra filmer. Han var så gullig den killen som hade butiken, för han matade kvarterets katter, och då speciellt den röda hankatten som var krigsinvalid. Den låg oftast på en stol i butiken och sov och lät sig klappas av kunderna.

Mina morgonmänniskor. Under några månader på vinterhalvåret jobbade jag inne i centrum av Istanbul. Problemet med att bo på den asiatiska sidan av stan som vi gjorde, var att jag antingen kunde ta minibuss + färja + minibuss för att komma dit jag skulle, eller så kunde jag åka minibuss hela vägen, men då ska man också över en av broarna som alltid är fullpackad av bilar och bussar i rusningstrafiken. För att slippa sitta i trafiken i upp till två timmar när det var som värst åkte jag till jobbet med minibuss redan vid halv sju på morgnarna. Varje morgon hälsade jag och småpratade med en äldre herre som tog bussen från samma hållplats som jag, och hade jag tur var det en speciell minibussförare som körde mig ända fram till porten på jobbet och backade sedan tillbaka till sin ändhållplats. Men de morgnar det var någon annan chaufför gick jag som alla andra av vid ändhållplatsen, och där stod de här två herrarna varje morgon. Han till vänster hade en liten vagn där man kunde köpa smörgåsar som han bredde så som man ville ha dem, och han till vänster sålde pogaça, en speciell sorts bröd som är jättegoda till det söta turkiska teet. Om smörgåsmannen var väldigt upptagen med kunder någon morgon så att jag struntade i att säga god morgon, var han alldeles upprörd nästa dag och undrade om jag hade varit sjuk dagen innan. Goda smörgåsar gjorde han också.

Tyvärr den enda bild jag har från Tisdagsmarknaden, Sali Pazari, den största utomhusmarknaden i Istanbul som sattes upp i stadsdelen Kadiköy varje tisdag inte långt från där jag bodde. Där såldes allt från frukt och grönt och nötter till tyger och trådar och spetsar till kläder och skor och smink och husgeråd och ... Jag tror allt fanns till salu där. Och billigt var det eftersom alla marknadsförsäljare träffades här på tisdagar och konkurrerade med varandra. Det var en jättemarknad, men jag vet inte om den fortfarande finns kvar, det glunkades om att det skulle byggas ett shoppingcenter just där de höll till. Tyvärr.

Min strandpromenad. För att komma hit gick jag bara rakt ner för vår gata, korsade Sahil Yolu och gick sedan ner ännu ett kvarter och så var jag vid denna underbara plats. Den här strandpromenaden är lång, jag tror närmare en mil innan man måste upp på gatan och gå förbi ett färjeläge innan man kan fortsätta på nästa strandpromenad som jag tror faktiskt är ett par mil lång. Vattnet är innanhavet Marmarasjön. Vattensystemet ser ut så att Donau rinner ut i Svarta havet som via Bosporen rinner ut i Marmarasjön som har sitt utlopp via Dardanellerna och ut i Egeiska havet som i sin tur står i förbindelse med Medelhavet. På turkiska heter havet Ak Deniz, vilket betyder det ljusa havet.

Från strandpromenaden ser man Prinsöarna, en ögrupp i Marmarasjön som utgör Istanbulbornas paradis och oas. På öarna är bilar inte tillåtna med undantag för utryckningfordon och något enstaka nyttofordon. I stället är det apostlahästar, cykel eller häst och vagn som gäller. På öarna finns en del gamla kloster och kyrkor som är väl värda ett besök.

Strandpromenaden.

På strandpromenaden inte långt ifrån där vi bodde låg det här vackra gamla huset. Jag vet inte vem som ägde det eller bodde där.

Efter ytterligare en bit kom man till det här huset som var renoverat och omgjort till restaurang. Vår favoritrestaurang om somrarna när man kunde sitta i den vackra, upplysta trädgården och äta utsökt mat till hyfsade priser. Här fanns också min favoritservitör, han sken alltid upp när han såg oss och kom och hälsade och pratade även om vi inte satt vid hans bord.

Ni ser den lilla strandsnutten i nederkanten av bilden? Den här bilden är tagen innan kommunen gjorde iordning den här och några fler stränder längs promenaden till riktigt fina badstränder. De stränderna var gratis så att alla skulle kunna bada där, men efter första sommaren fick de sätta restriktioner och kräva att man hade badkläder för det var så många killar som badade i kallingarna. Synd samtidigt, för det var så klart de fattigaste zigenarkillarna som sedan inte kunde gå och bada.

Även det här pampiga gamla huset låg vid strandpromenaden. De här tre husen är alla gamla osmanska hus som har varit sommarstugor till olika osmanska prinsessor och paschor. Visst är de vackra?

Istanbul är en stor stad som brer ut sig mil efter mil efter mil och klättrar på kullarna som staden är uppbyggd på. Men trots att den är så stor är den grön och fin och ren och underbart vacker. Jag älskar den här staden.

Ballongtur i Kappadokien

I mitt sökande efter en gammal bild ramlade jag på vår ballongtur i Kappadokien, så det tänkte jag att ni kanske också har lust att hänga med på? Ursäkta mängden bilder, men hur kan man göra en ballongtur kort? Alla bilder är tagna med vår allra första lilla digitalkamera, så kvaliteten är kanske inte den bästa.

Kappadokien är ett område i centrala Turkiet som är känt för sitt märkliga månlandskap, sina häpnadsväckande stora underjordiska städer och sina grottkyrkor. De märkliga ravinerna och stenformationerna har bildats av vulkanutbrott som skapade den högplatå av framför allt tuff som senare har eroderat till att skapa dessa underliga formationer. Redan i slutet av 100-talet bildades här kristna samfund och många av de kristna tankegångar som växte fram här är viktiga än i dag, bland annat att religionen skulle vara en del av samhället, i stället för att de troende skulle stå över samhället.

Man vet inte exakt hur gamla de underjordiska städerna är, men har kunnat fastslå att de åtminstone går tillbaks till 500-talet f.Kr. och att en del av byggnadsdetaljerna och försvarssystemen kommer från hettiterna. Den största underjordiska staden Derinkuyu, som också är öppen för allmänheten, går sju våningar under jord och här finns allt man kan behöva från kök och skolsalar till stallar och kyrkor.

Tyvärr har jag inga foton från friluftsmuseet Göreme med alla kyrkor som är inhuggna i bergen, inte heller från den underjordiska staden Derinkuyu eftersom jag stukade foten och inte kunde följa med ner, eller den vackra klippstaden Ürgüp. Mängder av foton har blivit förstörda när de har förvarats på en CD-skiva.

Ballongfärder sker med fördel tidigt på morgonen när solen går upp. Det har att göra med luftströmmar och jag vet inte allt, men tidigt var det, jag tror vi samlades redan vid femtiden på morgonen.

När vi kom fram till gläntan vi skulle lyfta från sträcktes ballongerna ut.

Maken är behjälplig att hålla upp ballongöppningen när ballongen blåses upp med stora fläktar innan man kan köra på med varmluften. Och han är van, han har åkt land och rike runt på festivaler under fyra somrar med ballongpiloten Janne.

När ballongen är tillräckligt uppblåst kan ballongpiloten Janne (som Maken åkte land och rike runt med) dra på varmluften.

Det gäller att hålla i, men maken är stark så det gick bra.

Inuti ballongen.

Det syns på mig att jag är lite nervös, va?

Här eldas det på ordentligt.

Uppe i luften med utsikt över Kappadokiens berömda älvskorstenar. Ser ni dörren i den stora älvskorstenen längst fram? Någon har bott där.

Här kommer en annan ballong svävande genom en dal.

Här odlar man mellan de mjukt formade klipporna.

Kompisballongen flyger över en vacker klippa. Vi var två ballonger som gav oss ut samtidigt.

Älvskorstenar i en dal framför en taggigare formad klippbrant.

Kompisballongen flyger genom dalen. På höstkanten, när aprikoserna är mogna, kan man ofta flyga så lågt att man kan plocka aprikoser från ballongkorgen.

Klippor med duvslag.

Under årtusendena har människor grävt sig sina bostäder i klipporna här, både i de vanliga klipporna och i älvskorstenarna. Än i dag bor man i grottorna, fast nu har man el, avlopp, vatten och tv. Det är mycket populärt bland utlänningar att flytta hit och köpa sig en grottbostad. Har tyvärr inte kvar någon bättre bild för att illustrera grottbostäderna.

Där står följebilen och maken och väntar, han fick inte plats i korgen, men han har ju flugit så mycket ballong i Sverige, så han tyckte han kunde avstå.

Ballongen packas ihop.

Och vi firar vår färd med lite bubbelvin som piloterna häller upp. Min pilot Janne till höger.

Det var en helt fantastisk flygtur och jag är väldigt glad att jag har fått uppleva det. Men jag som har lite höjdskräck ska ärligt talat säga att om det inte hade varit Janne som var pilot, då hade jag vägrat. Janne litar jag dock på, jag vet att han är noggrann med andra saker i sitt liv, och då är han även noggrann med ballongfarandet.

Hoppas att ni också fick en fin tur, om än bara i cyberrymden. Är det någon av er som har flugit ballong IRL?

Turkiet och EU

Här är en bra artikel om Turkiet i förhållande till EU som kan passa bra att läsa till morgonkaffet.

Vill bara inskjuta att brädspelet tavla är detsamma som backgammon.

Och att jag vill se Turkiet som medlem i EU.

Nu ska jag fortsätta med mitt morgonkaffe.