Först av allt ska jag tacka
Fröken Anki och
Musikanta för det fina bloggpris jag har fått av dem. Att jag inte har skrivit om det tidigare beror inte på att jag inte blev glad - för jag blev jätteglad och hedrad - utan på att jag är en riktig virrhjärna. Tyvärr vet jag inte vad jag gör för fel när jag försöker kopiera in bilden, jag lyckas inte. Och efter mycket funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att jag ska härma
Annika och inte skicka priset vidare, av den enkla orsak att jag verkligen GILLAR alla de bloggar jag läser. ALLA ni är värda det här bloggpriset, inte bara sju stycken av er. Och så får det bli i fortsättningen också, för vidareskickningen är en riktig vånda.
En annan regel för det här bloggpriset är att man ska berätta sju saker om sig själv, och det gör jag gärna:
1. Jag är Coca-cola-oman. Kan lätt dricka ur en stor flaska på en dag. Inte bra för tänderna, jag vet, men det är gott, uppfriskande och lagom sött. Det ska dock vara fetvarianten med socker, inte någon dietsort för det tycker jag smakar apa.
2. Jag måste ligga på höger sida när jag ska somna. Och så måste jag läsa mig sömnig, annars är det stört omöjligt, John Blund hittar mig inte om jag inte läser.
3. Jag är väldigt bra på att organisera saker och ting. Det har jag ärvt efter mamma. När jag hör talas om krångliga och hopplösa arrangemang inom företag och dylikt får jag rysningar.
4. Mitt skrivbord är just nu både smutsigt, stökigt och smuligt. Tack och lov har jag inte sett skymten av några minimyror här, så det blir inte invasion så fort en liten nanomikrosmula glöms bort, som det blev på gamla stället.
5. Jag kan för mitt liv inte lära mig mitt egyptiska mobiltelefonnummer utantill. Nu har jag lagt mig själv som en kontakt i mobilen så att jag lätt hittar det när jag ska ge det till någon.
6. Jag är fullständigt beroende av handkräm. Får jag inte smörja in händerna med jämna mellanrum torkar de ut och blir som papper och jag ryser när jag måste ta i något. Är jag ute på stan och inte har någon handkräm får ceratet duga som stand-in. Men det går inte med vilken handkräm som helst, den måste vara fet på rätt sätt och sugas upp ordentligt av huden med en gång, annars känns det som om händerna kvävs.
7. Jag är sjal-oman. Älskar sjalar och har en uppsjö i olika färger och mönster. Men det beror enbart på att jag har bott i Istanbul och nu bor i Kairo, för här kan man hitta riktigt fina sjalar för en spottstyver. Visserligen är de inte äkta pashmina (även om de gärna försöker påstå det), men det stör inte mig för de är av fin bomullskvalitet och håller bra i tvätten.
---
Städer som Kairo är praktiska att bo i, allt finns när man behöver det. Härom dagen när kompisen och jag var ute, gick min lilla väska sönder direkt när vi klev ur bilen - remmen fastnade i säkerhetsbältet och slets loss från fästet. Himla krångligt sånt där, ska man bära runt på väskan i handen resten av dagen, ska man köpa en ny att lägga den gamla i, eller hur ska man bära sig åt?
En av mina små väskor som jag har i stället för stor handväska. Den kan man
inte lasta full av tunga saker och spar därmed ryggen. Dessutom är den inte i
vägen när man ska fotografera, utan hänger så bra där den hänger.
Men vips, vad skådar inte mitt norra öga, om inte en skräddare som sitter på gatan och lagar kläder! Det var alltså bara att gå fram till honom och fråga om han hade tid och möjlighet att hjälpa mig, och det hade han. För 7.50 SEK fäste han axelremmen igen, och jag lovar, han gjorde ett riktigt bra jobb.
Skräddaren på Brazil Street i Zamalek. Det måste vara rätt mysigt att
sitta och jobba så där direkt vid gatan, man ser allt som händer och kan prata
med sina grannar lite då och då. Foto: CW
PS. Nu har jag äntligen svarat på alla kommentarer som har släpat efter en vecka drygt. Sorry för det, men nu har ni som sagt äntligen fått svar!
