En hälsning från Istanbul ...

... har jag fått i dag! Mina sjukgymnaster har varit på konferens i Istanbul, och köpte med sig min älsklingskaka Tutku till mig! Har jag inte världens bästa sjukgymnaster, så säg! TACK söta ni!

Tutku - betyder 'passion'. Vi sitter och mumsar på två var som efterrätt.

Bara för det fick jag hemlängtan och måste bjussa på ett par foton från Istanbul:

Utsikt över stadsdelen Karaköy från Topkapi-palatset. Tornet som sticker upp är Galatatornet, som byggdes av genuensarna och färdigställdes 1348.

Jag minns inte exakt vilken byggnad den här skylten sitter på, men det är någonstans i kvarteren nedanför Galatatornet.

---

Min kamera är kommer hem från sin spa-semester i morgon, ren och fin. Vilken TUR att jag hinner få den innan fredag. För då måste jag ju ta en massa foton av huset!

Men vi blev lite ledsna när vi upptäckte att ett par av grannarna, de vi har pratat mest med och som verkar så himla trevliga, ska sälja sitt hus. Vi visste att de har funderat på det ett tag, men hade hoppats att de skulle stanna. Nå, det är bara att hoppas att det kommer några som är minst lika trevliga. Får man lägga sig i vem som köper grannarnas hus? : )

2 dagar kvar!

Morgonmänniskor

Mina morgonmänniskor: Smörgåsmannen och Pogaca-mannen.

När vi bodde i Istanbul jobbade jag ett par höstar på ett försäkringsbolag, under högsäsongen när alla turisters försäkringsanspråk kom in och skulle betalas ut. För att undvika att sitta en dryg timme i trafiken brukade jag ta en minibuss, en dolmus, redan klockan halv sju på morgonen. Det var den första minibussen som gick för dagen, och det var alltid en äldre herre och jag som stod vid hållplatsen och väntade tillsammans. Det var också nästan alltid samma chaufför som körde minibussen, så vi hade alltid garanterat plats. En gång fick jag sitta mellan chauffören och passageraren som satt i framsätet, trots att det egentligen var fullt. Men inte kunde han lämna mig där i snöovädret!

Vid ändhållplatsen där jag gick av stod alltid mina morgonmänniskor. Smörgåsmannen hade en liten kärra med bröd och olika pålägg, av honom kunde man köpa smörgåsar med det pålägg man ville ha. Och Pogaca-mannen hade en liten vagn där han sålde så kallade pogaca-bröd, de äter man utan pålägg.

Om det var fullt av kunder någon morgon så att jag inte sa "Günaydin" (god morgon) till dem, blev de alldeles oroliga, så nästa morgon frågade de var jag hade varit dagen innan, hade jag varit sjuk?

Jag kommer aldrig glömma mina morgonmänniskor!

---

Just nu är det Så ska det låta på tv. Av någon mycket märklig anledning vill Maken ha det på. Själv tycker jag att det är förfärligt hemskt! Inte nog med att programledaren är så urvattnad vid det här laget att man har tröttnat för tre eoner sedan, de kan ju inte sjunga heller! Och när en så kallad komiker sitter och "sjunger" en hel låt, ordagrant om än inte tongrant, är det ju så tydligt att de inte alls bara har "kommit på" vilken låt som avses - det är INTRÄNAT.

SNÄLLA SVT - TA BORT DET DÄR FÖRFÄRLIGA PROGRAMMET! DET VAR BRA PÅ DEN TIDEN PETER HARRYSON VAR PROGRAMLEDARE. NU ÄR DET DÅLIGT!

Jag ska gå till apoteket och köpa öronproppar i morgon så att jag har till nästa vecka!

Söndagsgodis

Ostbutik i Zeyrek, Istanbul

Ett negativt resultat är också ett resultat. Så får man se det ibland. Vi hade fått tips om att Gränsmarkens köpcenter utanför Markaryd skulle vara billigt och bra och att de marknadförde alla sorters vitvaror, men billigare än alla andra. Bra öppettider hade de också på söndagar, mellan 13-17. Så vi åkte dit. Men det var rena rama skräpaffären, tyckte vi. Inte hade de priserna utsatta på de FÅ vitvaror de hade heller. Och när vi strosade runt och glodde på allt det andra konstaterade vi att vi bara blev oinspirerade. Så vi åkte därifrån med mål om att ta en fika inne i Markaryd.

Tji fick vi. Det fanns ingenstans att fika så här en söndag. Då åkte vi vidare och svängde in mot Strömsnäsbruk, där borde det väl finnas något söndagskafé?

Tji fick vi. Men en sak fanns i alla fall, och det var Herrgårdstoppens godisoutlet! De hade godis i alla färger, former och smaker man kan tänka sig, och tillverkar dessutom kokostoppar själva. Det blev en hel bärkasse med diverse olika smågodis, cholklad, kokostoppar, chokladbananer och lite annat för bara 150:-!

Och för att få någon slags bukfylla fick vi till slut stanna vid Shellmacken i Traryd och köpa varsin korv. Mysig söndagsfika, eller hur!

Nå, nu vet vi att det inte är någon idé att åka till Gränsbygden för att handla, att man inte kan söndagsfika i vare sig Markaryd, Strömsnäsbruk eller Traryd, och att det finns en bra godisbutik mellan Traryd och Strömsnäsbruk.

När vi kom hem handlade vi för veckan som kommer, och det var första gången jag handlade med självskanning sedan jag lärde mig hur man gör. Och så blev jag kollad, det är maskinerna som talar om det, inte kassörskan. Men allt stämde så då blev jag glad. För om det inte hade stämt hade jag nog aldrig mer handlat med självskanning ...

Istanbulluyuz (Vi är Istanbulbor)

Stadsdelen Bebek i Istanbul, sedd från en båt på Bosporen.

Efter en hel dag i Växjö för att hämta min mobil som har varit på lagning - okej då, och shoppa lite - blev det att kasta sig direkt från tåget hem till K som bjöd på middag. Och K är inte vem som helst, han är vår kompis från Istanbul som nu bor i Älmhult! Dessutom kom F som också är vår vän från Istanbul och som också bor här nu. Dessutom pratade vi om alla absent friends från Istanbul som även de bor i Älmhult nu för tiden. Vi fick ihop en hel del. Vi är hela ELVA personer från Istanbul som nu bor i Älmhult! Några svenskar, några turkar, en polska och en rumän. Helt otroligt. Vad är det som är tråkigt i Älmhult? Jag har inte lyckats hitta det än.

Vi hade en mycket trevlig kväll med mycket god turkisk mat, lahmacun, man skulle kunna kalla det en turkisk variant av pizza. Vissa av oss tyckte det var väldigt gott med raki, anisbrännvinet som är detsamma som grekiska ouzo, och sover nu.

Apropå det där falska ryktet om att det inte finns någonting i Älmhult: Vi fick ett eget sushihak i veckan, och det ska vara riktigt, riktigt bra där, sägs det. Dessutom har vi ett eget tatoo parlour, om man skulle bli sugen. En liten asiatisk mataffär finns, även om den bara är öppen på eftermiddagarna, men det räcker för mig. Ska dock erkänna att jag saknar en stooooor bokhandel. Men det finns i Växjö.

Nu tror jag det är bäst att jag också ser till att få min skönhetssömn, annars vet man aldrig vad som kan hända : )

Och så blev det lördag

Stickande farbror utanför Blå moskén, Istanbul.

TACK alla söta ni för era fina kommentarer och era lyckönskningar om att kattresan ska gå bra! Jag tar med tacksamhet emot alla hållna tummar, tassar och klor jag får!

Nu är allt som kan förberedas för katterna förberett. Det är bara det där allra sista som en termos med isbitar (häller man vatten i skålarna skvimpar det bara ut) och liknande som ska ordnas, men det kan jag inte göra förrän i sista minuten. Burarna är nu fullklistrade av adresslappar och 24-timmars telefonnummer och id-lappar. Återstår "Live Animals", "This Way Up" och AWB-lappar, men det får jag på flygplatsen, det har jag redan förhört mig om.

Som tur är får jag ha två väskor i mitt eget bagage, så jag kommer att ha en extra väska med katternas stora filt (som jag har sovit på för att den ska lukta av mig också), matskålar, leksaker och deras vanliga torrfoder i den för att ge till tjejen från karantänen. Vi ska ses som hastigast på Arlanda så att jag kan ge det till henne. I burarna kan de bara ha en liten handduk var som luktar av dem själva och som de känner igen. Dessutom har Maken lagt in jättebra dörrmattor med gummibotten som liksom suger fast i botten så att de inte kan flyga omkring utan ligger stilla, golvet i buren är annars hårt och halkigt, och det kan ju inte vara så bekvämt. Plus att mattorna är absorberande ifall olyckan skulle vara framme.

Nu är ni väl trötta på kattresan, kan jag tro, men tyvärr blir det väl lite tjat till om den innan allt är över. Trösten är att den som tycker det är tråkigt slipper läsa : )

I dag passade vi på att smörja kråset med lite sushi när vi ändå var på Shoppingcentret. Jag tror förresten vi slog rekord i att handla LITE i dag. Vi kunde till och med gå till snabbkassan där man får ha max tio varor. Det har aldrig hänt förr!

I morgon är det VAL och jag hoppas att ALLA som kan går och röstar! Vi vill INTE ha de där främlingsfientliga galningarna i riksdagen, de är skadliga för hela Sverige.

Jag måste säga att jag beundrar våra politiker på ett sätt, allihop. Att de orkar! De blir ständigt påpassade, granskade i sömmarna, utfrågade, utskällda, ifrågasatta och måste hela tiden svara på samma frågor i olika former om och om igen. Och så måste de samtidigt se superfräscha och pigga ut. Jag hade aldrig klarat av att vara politiker.

Glöm som sagt inte att rösta i morgon!

Oproffsigt

Blå moskén i Istanbul sedd från Bosporens utlopp i Marmarasjön. Det sägs att sultan Ahmed I byggde moskén för att gottgöra sina synder alternativt för att han inte hade vunnit några krig, och att han var så ivrig i byggandet att han själv var med och grävde grunden. Moskén stod färdig 1616 och kallas Blå moskén på grund av de mer än 20.000 vackra blå handgjorda kakelplattorna från Iznik som smyckar insidan. Moskén är byggd på samma plats där de gamla bysantinska kejsarnas palats låg en gång i tiden.

Jag frågar mig för ungefär hundratusende gången: Hur oproffsig som bloggare får man bli?

1. Man ska ta med KAMERAN när man sticker näsan utanför ytterdörren.

2. Man ska fråga karln i kön till kassan om man får ta en bild på hans enorma hög med matvaror där en ask Säkerhetständstickor från Jönköping, Sweden, ligger på toppen. Även om det är med mobilkameran man tar bilden. Och förklara att man är en galen bloggerska.

3. Man ska ta med KAMERAN när man sticker näsan utanför ytterdörren så att man kan fotografera de två långtradarna med tillplattade gamla taxibilar som ligger fyra ovanpå varandra på TVÄREN och tappar lyktor, kofångar och rattar framför ens egen bil.

Dessutom ska man inte åka till Stormarknaden första dagen i Ramadan, eftersom man VET att det är knökfullt med folk och att AC-anläggningen alltid går åt pipsvängen just den dagen. För att inte tala om att man ska välja rätt kö till kassan, inte den kassan där kassören och kunderna ska argumentera om alla streckkoder som saknas från varorna och vad det nu kan ha varit de argumenterade om.

Jo då, annars är allt bra, jag bara grämer mig för de där bilderna jag inte fick.

Yorosborgen

Eftersom Dubbelörn har bokat en resa till İstanbul och är sugen att ta en tur på Bosporen, måste jag bara tipsa om en fin dagstur man kan göra. Ta färjan från Eminönü till Anadolu Kavağı, den sista färjestationen på asiatiska sidan uppe vid Svarta havet. Där promenerar man sedan upp till Yoros Kalesi - Yorosborgen.

Yorosborgen är byggd på platsen för ett antikt grekiskt tempel för Zeus. Exakt när den här gamla byzantinska borgen är byggd kan jag inte klura ut, men det måste vara under det första årtusendet e.Kr. eftersom man slogs om den redan då. Borgen ligger strategiskt vid Bosporens inlopp från Svarta havet, och mitt emot på den europeiska sidan fanns en liknande borg. Mellan dessa två borgar kunde man spänna upp kedjor för att hindra krigsskepp från att komma in i Bosporen.

Yorosborgen.

Yorosborgen är helt obevakad och man kan vandra runt helt fritt bland ruinerna.

Vår vän Björn och Maken Klas framför den fantastiska vyn ovanför Bosporens inlopp. Svarta havet i bakgrunden.*

Himmel möter hav och Svarta havet möter Bosporen. Spetsen av Europa sticker ut i havet.

Ett av alla fartyg som trafikerar Bosporen varje dag.

Bosporen söderut med vy över İstanbuls norra förorter på europeiska sidan. Ser ni höghusen längst till vänster?

Klas spanar söderut över Bosporen.

Och när man börjar bli lite hungrig promenerar man tillbaka ner till den gamla fiskebyn Anadolu Kavağı och sätter sig på någon av de små fiskrestaurangerna. Maten smakar sällan så gott som efter en ordentligt promenad och lite havsluft.

På den här lilla restaurangen kan man sitta alldeles i vattenbrynet. Faktiskt så nära att man får lyfta på fötterna när vågorna skvalpar in.

En av mina allra bästa kompisar, Chris, och jag framför en av de små fiskrestaurangerna i Anadolu Kavağı. Den där locken som försöker leka punkfrisyr på mig beror inte på att jag har gjort den, utan på att vinden fick fatt i den.

*Björn finns tyvärr inte längre hos oss, jag har fått okej att lägga ut bilden.

Så är det vardag igen

Vi har inte firat midsommar, det ska till många svenskar, sill, svensk försommar, ljusa nätter och solmogna jordbuggar för att det ska kännas som midsommar. Det är nog bara en gång som jag har tyckt att midsommarfirande utomlands har varit riktigt roligt, och det var i Sofia när vi var tre stycken som ordnade en fest för alla svensktalande i Sofia. Den gången var det faktiskt riktigt trevligt.

Vi har i stället ägnat oss åt att köpa nya glasögon till oss båda, man måste ju passa på när priset bara är en bråkdel mot priset i Sverige, samtidigt som kvaliteten är lika bra. Vad sägs om ett par vanliga glasögon, ett par slipade solglasögon och ett par läsglasögon till Moi för bara cirka 1.700 SEK?

Någonting annat som kanske inte blev så billigt, men som jag bara var tvungen att ha, var en iPad.

Så nu är jag en mycket lycklig ägare till en iPad. Den är så himla bra att jag nästan inte vet till mig. Jag kan ta den med mig in i sovrummet eller ut på balkongen (jo, den funkar i det ljuset) och titta på tv, lyssna på radio, läsa en bok, skriva mejl, läsa bloggar eller lite vad som helst. Visst kan man göra det med en dator också, men den här platta tingesten är faktiskt mycket lättare att hantera. Och när man läser en bok vänder man den bara på sidan så får man ett helt bokuppslag. Winne-the-Pooh följde med gratis, och den har jag nu läst om. Det var så fint med alla färgbilder!

Wow, nu upptäckte jag ytterligare en sak! Om jag klickar på ett ord kan jag få upp ett uppslagsverk som förklarar ordet för mig!

Jepp, jag är supernöjd med mitt köp!

I morgon fyller Maken år (han blir lika gammal som jag är just nu), så jag har varit och köpt födelsedagspresenter till honom. Och så har jag gjort vaniljsås, för som tårta önskar han sig smulpaj med hallon. Vaniljsåsen blir bättre om den står över natten, det är därför jag har gjort den i dag.

Nu ska jag försöka få ordning på Internet, är för tillfället inne och tjuvar hos någon granne.

Stina ligger på sin röda sammetskudde på vår mysiga balkong i Istanbul.

Glad midsommar

Kattungar i Istanbul.

Jag önskar alla en glad midsommar. Själva firar vi inte direkt här i ökensanden, det får anstå tills vi är åter på fosterjorden. Sill, gräddfil, gräslök, svensk färskpotatis och svenska jordgubbar ska till för att det ska kännas midsomrigt, här är det nog bara gräslöken som kvalar in i den ligan, så det får som sagt anstå.

Men till alla er som firar denna sommarens största högtid önskar jag

EN RIKTIGT GLAD OCH TREVLIG MIDSOMMAR!

Bloggfoton och Jungfrutornet

Kız Kulesi.

I går kväll upptäckte vi att Maken på sin pc inte ser hela foton som jag lägger ut här, utan de blir beskurna en bit in på högersidan. Han blev lite sur i går för att jag hade lagt ut hans näsa och inte hela honom, fast så inte var fallet. Han blev i alla fall glad igen när han såg hela bilden.

Därför undrar jag nu: Kan ni se hela foton eller blir de beskurna? Titta på bilden ovan, hur mycket av den kan ni se? Ser ni moskén under bron längst till höger? Ser ni båtarna som ligger förankrade till höger om fyrtornet? Har du pc eller Mac? Har du en stor eller liten skärm? Har du laptop eller stationär dator?

Varför jag frågar är för att jag undrar vad det beror på och om det är väldigt många som ser en beskuren bild. Om det är många som ser en beskuren bild måste jag se till att bildens komposition är annorlunda när jag lägger ut den, huvudmotivet måste finnas längre till vänster och inte som nu centrerat, och viktiga detaljer får inte finnas för långt till höger.

Så jag blir mycket tacksam för svar från så många som möjligt!

----

Nu ska jag berätta lite om fyrtornet också. Det heter Kız Kulesi, vilket betyder ”jungfrutornet”. Namnet kommer från legenden om prinsessan som stängdes in där av sin far för att skydda henne mot ödet som hade förutspåtts henne: att hon skulle dö av ett ormbett när hon fyllde 18 år. Genom att sätta henne i ett torn mitt ute i vattnet skulle inga ormar kunna nå henne. Men ödet vann, på hennes 18-årsdag åkte hennes far ut till henne med en stor fruktkorg för att fira hennes födelsedag, men i korgen hade en giftorm gömt sig och hon dog i sin fars armar.

En annan legend om tornet bygger på den grekiska mytologin om Hero och Leander, som slutar med att Leander drunknar i vågorna och Hero kastar sig ut från tornet och drunknar.

Den lilla ön som tornet står på har använts i olika maritima syften ända sedan år 408 f.Kr. då atenaren Alcibiades ville kontrollera trafiken i sundet. 1110 byggde den bysantinske kejsaren Manuel Comnenus en liten borg på ön som han använde för att fästa kedjor i, som han sedan använde för att stänga av sundet. Sedan dess har här funnits fyrar, karantäner, tullkontroller och till och med varit hem för pensionerade marinofficerare.

Det nuvarande fyrtornet byggdes på 1763 av sultan Mustafa III och i dag finns en restaurang på bottenvåningen och ett kafé längst upp i tornet. Den som har sett Bondfilmen The World is Not Enough kanske känner igen tornet?


Historiska fakta hämtade från:
Strolling Through Istanbul av Hilary Sumner-Boyd & John Freely.

En tur på Bosporen

Jag tjatar ju hela tiden om att Istanbul är världens vackraste stad, så jag tänkte att ni skulle få hänga med på en båttur på Bosporen i dag.

Bosporen är ett sund mellan den europeiska och asiatiska kontinenten, och delar Istanbul mitt itu. Inloppet är från Svarta havet i norr, och utloppet är i Marmarasjön i söder.

De första bosättningarna i Istanbul har daterats till cirka 6000 f.Kr, så Istanbuls historia är lång och rik. Men jag ska inte dra alltihop, det får bli småstycken om lite av varje, för den som vill gräva ner sig i stadens historia finns mängder av bra litteratur*.

Bysans var den första staden som anlades på platsen i historisk tid. Legenden säger att Byzas från Megarian (utanför Aten) konsulterade oraklet i Delfi som rekommenderad honom att grunda en stad "mitt emot de blindas land". Därpå seglade Byzas iväg och när han år 667 f.Kr. kom till Seraljudden där Topkapi-palatset ligger i dag, förstod han vad oraklet menade. För på andra sidan sundet låg den grekiska kolonin Chalcedon, och de måste ju vara blinda som inte hade sett det mycket bättre läget för en bosättning på så nära håll. Vid inloppet till Bosporen kunde staden kontrollera all sjöfart till och från Svarta havet, det antika Pontos, samtidigt som man hade tillgång till handelsvägarna till lands både på den europeiska och den asiatiska kontinenten. För att göra saken ännu bättre, var staden när den var omgärdad av murar ointaglig, omgiven som den var på tre sidor av vatten. Något som var sant ända till 1453 när turkarna intog Konstantinopel, men det är en annan saga.

Fotona är av blandad kvalitet, beroende på att de är tagna med diverse kameror. Och jag går inte in på detaljer om de olika ställena i det här inlägget, jag återkommer i stället till de olika moskéerna, kyrkorna och palatsen.

En av alla de färjor som korsar Bosporen. Mer än 1 miljon resor beräknas göras över Bosporen dagligen, antingen med färjor eller över en av de två broarna.

På väg mot Europa. I bakgrunden till babord (vänster), precis vid den aktre flaggan, ser man Blå moskén och till styrbord (höger) ser man den röda Aya Sofya, den 1.500 år gamla katedralen som blev moské och som i dag är museum.

Blå moskén som byggdes av sultan Ahmed 1616 och Aya Sofya vars äldsta delar är från 360 e.Kr.

Seraljudden med Topkapi-palatset som byggdes 1465 av sultan Mehmet II.

På andra sidan Gyllene hornet, en vik som går in från Bosporen, ligger de "nya" stadsdelarna. Här syns Karaköy, "den mörka byn", som förr hette Galata. Galatatornet som sticker upp ovanför taken byggdes 1348 för den dåvarande genuesiska kolonin.

Ny och gammal bebyggelse trängs på Istanbuls kullar. Här stadsdelen Cihangir på den europeiska sidan. Här bor många konstnärer och andra kulturpersonligheter.

Beylerbeyi Sarayi på den asiatiska sidan byggdes 1865 för sultan Abdül Aziz som sommarstuga och som bostad för besökande dignitärer. Bland de prominenta gäster som har bott här kan nämnas kejsar Franz Joseph av Österrike samt kung Edward VIII av Storbritannien och mrs Simpson. I dag är det museum.

Ortaköy, "mellanbyn", på den europeiska sidan är ett populärt ställe att besöka på helgerna. Här finns mängder med kaféer och restauranger, små butiker och en liten marknad.

Färjestationen i Bebek, en lite elegantare stadsdel en bit norrut på den europeiska sidan.

Ny och gammal bebyggelse klättrar uppför kullen i Bebek.

En speciell typ av hus som är typisk för Istanbul är de som kallas "yali", hus byggda direkt vid kanten till Bosporen. En del av dessa var stora palats för sultanens döttrar, andra var mindre och beboddes av olika höga figurer. Jag har tyvärr ingen bild av de allra tjusigaste. Men jag kan tala om att de här husen är dyra i dag!

En liten yali i klassisk roströd färg.

En vacker yali.

Rumeli hisari, borgen på den europeiska sidan längre norrut där Bosporen är som smalast, cirka 700 meter. Borgen byggdes 1452 av Mehmet Erövraren, året innan han intog Konstantinopel.

Brofästet för Fatih Sultan Mehmet-bron, i folkmun kallad Andra bron. Det är alltså en av de två broar som korsar Bosporen och binder samman Europa och Asien. Bron byggdes 1988, exakt 2500 år efter att Darius på nästan exakt samma plats byggde en bro av båtar för att leda sin armé om 700.000 män mot skyterna.

Vy över delar av den asiatiska sidan.

Efter en dag på Bosporen är det gott med en kopp kaffe, det kan man få på det här lite annorlunda kaféet i Üsküdar där man sitter på trappavsatserna ner mot Bosporen. På andra sidan vattnet ser vi Europa.

*Historiska fakta hämtade ur:

Strolling through Istanbul av Hilary Sumner-Boyd och John Freely.

Constantinople, City of the World's Desire av Philip Mansel.

Mina kvarter i Istanbul

I dag tänkte jag visa mitt Istanbul, alltså inte moskéer och palats utan mina kvarter. Fotona är tagna vid olika årstider och med olika kameror, en del bättre och en del sämre, och jag är medveten om att några foton inte borde dras upp till den här storleken, men jag har gjort det ändå. Tyvärr hade jag inte riktigt fattat att jag skulle dokumentera ALLT runt omkring mig medan jag bodde där, så det här är några av de alltför få foton som finns från just mina kvarter. Om någon som har varit och hälsat på har några foton får ni gärna lägga dem på en cd och ge mig vid tillfälle.

Häng med så berättar jag mer vid fotona. Och ursäkta om det blev lite långt, men när jag kommer igång om Istanbul är det lite svårt att få stopp på mig.

Vår utsikt från balkongen över vår gata, Mahur Sokak, en vinterdag. I samma kvarter nere på hörnet vid korsningen fanns vår lilla närbutik, eller bakkal som det heter på turkiska. Där kunde man handla allt det där småttiga som man ibland behöver komplettera med, som ägg, juice, mjölk, bröd, ost, korv, kex, godis, mjöl ... På hörnet i kvarteret mittemot oss fanns vår kvartersrestaurang. Här delar man upp de klassiska turkiska restaurangerna i kött- eller fiskrestaurang, och det här var en fiskrestaurang, en et lokantasi. Där fick man goda smörgåsbord av förrätter, meze. På hörnet mitt emot ser ni den gula taxibilen, där fanns taxistationen, perfekt om man behövde en taxi. Där låg även Makens frisör.

Det som inte syns är vår underbara havsutsikt över Marmarasjön bakom husen rakt ner för gatan. Havet såg vi från alla fönster utom köksfönstret.

Vår gata sedd från balkongen på kvällen. Det var alltid roligt att sitta här på kvällarna, för det "hände" alltid någonting. Man fick hålla koll på hur de parkerade, folk som kom och gick, fotbollsfans som åkte förbi och viftade med flaggor och tutade och skrek, taxibilar som kom tillbaka till sin station. Och naturligtvis hur många som åt på restaurangen. Dessutom hade vi här en alldeles perfekt vy, för nere vid stranden låg miljonärsklubben Büyük Klüp, och när någon firade förlovning eller bröllop och liknande smällde de alltid av världens fyrverkerier. Då hade vi första parkett.

Här är ingången till vårt hus, sett från porten. Alla hus i vårt område, och väldigt många i de nya delarna av Istanbul, har en liten trädgård runt sig. Vi bodde i ett tiovåningshus, och det var alltså helt normalt med en trädgård runt sådana hus. Så det var väldigt grönt och fint där vi bodde.

Tur att jag ville ha ett foto av katterna i badkaret så att jag fick ett foto även av mitt badrum, om än bara en del. Kaklet var så vackert och hela badrummet var som att komma in i ett hemma-hamam. Ett så vackert badrum har jag aldrig tidigare haft och kommer säkert aldrig mer att få. Stina dricker vatten och Skrållan väntar på sin tur.

På hörnet bakom restaurangen fanns min grönsakshandlare, manav, som ägdes av den här mannen. Han hade alltid jättefina frukter och grönsaker och det var så himla enkelt att bara springa ner till honom när man behövde nytt. Där blev jag bortskämd när det gäller frukt och grönt!

Härliga apelsiner till salu hos min grönsakshandlare.

Sahil Yolu, eller Strandvägen, som den här huvudgatan kallades i folkmun, tvärgata till vår gata. På den här gatan hade jag mataffärer, mattaffärer, möbelaffärer, lampaffärer och vårt apotek. I alla de mindre affärerna visste de alltid vem man var, och när Maken en gång glömde kreditkortet på apoteket kom de helt enkelt och ringde på och lämnade tillbaka det. Det kallar jag service! Som ni ser blir det vinter i Istanbul också, och det rejält ibland. När det ser ut så här sätter många på snökedjor på sina bilar eftersom det finns så många riktigt branta backar i Istanbul.

Tyvärr hittar jag ingen bild på den stora paradgatan, Bagdat Caddesi, som var vår andra stora huvudgata. Där hade vi restauranger, klädaffärer, min frissa och mycket mer. Det var en av de flottaste gatorna i Istanbul.

På Sahil Yolu fanns även min dvd-butik där man kunde hyra filmer. Han var så gullig den killen som hade butiken, för han matade kvarterets katter, och då speciellt den röda hankatten som var krigsinvalid. Den låg oftast på en stol i butiken och sov och lät sig klappas av kunderna.

Mina morgonmänniskor. Under några månader på vinterhalvåret jobbade jag inne i centrum av Istanbul. Problemet med att bo på den asiatiska sidan av stan som vi gjorde, var att jag antingen kunde ta minibuss + färja + minibuss för att komma dit jag skulle, eller så kunde jag åka minibuss hela vägen, men då ska man också över en av broarna som alltid är fullpackad av bilar och bussar i rusningstrafiken. För att slippa sitta i trafiken i upp till två timmar när det var som värst åkte jag till jobbet med minibuss redan vid halv sju på morgnarna. Varje morgon hälsade jag och småpratade med en äldre herre som tog bussen från samma hållplats som jag, och hade jag tur var det en speciell minibussförare som körde mig ända fram till porten på jobbet och backade sedan tillbaka till sin ändhållplats. Men de morgnar det var någon annan chaufför gick jag som alla andra av vid ändhållplatsen, och där stod de här två herrarna varje morgon. Han till vänster hade en liten vagn där man kunde köpa smörgåsar som han bredde så som man ville ha dem, och han till vänster sålde pogaça, en speciell sorts bröd som är jättegoda till det söta turkiska teet. Om smörgåsmannen var väldigt upptagen med kunder någon morgon så att jag struntade i att säga god morgon, var han alldeles upprörd nästa dag och undrade om jag hade varit sjuk dagen innan. Goda smörgåsar gjorde han också.

Tyvärr den enda bild jag har från Tisdagsmarknaden, Sali Pazari, den största utomhusmarknaden i Istanbul som sattes upp i stadsdelen Kadiköy varje tisdag inte långt från där jag bodde. Där såldes allt från frukt och grönt och nötter till tyger och trådar och spetsar till kläder och skor och smink och husgeråd och ... Jag tror allt fanns till salu där. Och billigt var det eftersom alla marknadsförsäljare träffades här på tisdagar och konkurrerade med varandra. Det var en jättemarknad, men jag vet inte om den fortfarande finns kvar, det glunkades om att det skulle byggas ett shoppingcenter just där de höll till. Tyvärr.

Min strandpromenad. För att komma hit gick jag bara rakt ner för vår gata, korsade Sahil Yolu och gick sedan ner ännu ett kvarter och så var jag vid denna underbara plats. Den här strandpromenaden är lång, jag tror närmare en mil innan man måste upp på gatan och gå förbi ett färjeläge innan man kan fortsätta på nästa strandpromenad som jag tror faktiskt är ett par mil lång. Vattnet är innanhavet Marmarasjön. Vattensystemet ser ut så att Donau rinner ut i Svarta havet som via Bosporen rinner ut i Marmarasjön som har sitt utlopp via Dardanellerna och ut i Egeiska havet som i sin tur står i förbindelse med Medelhavet. På turkiska heter havet Ak Deniz, vilket betyder det ljusa havet.

Från strandpromenaden ser man Prinsöarna, en ögrupp i Marmarasjön som utgör Istanbulbornas paradis och oas. På öarna är bilar inte tillåtna med undantag för utryckningfordon och något enstaka nyttofordon. I stället är det apostlahästar, cykel eller häst och vagn som gäller. På öarna finns en del gamla kloster och kyrkor som är väl värda ett besök.

Strandpromenaden.

På strandpromenaden inte långt ifrån där vi bodde låg det här vackra gamla huset. Jag vet inte vem som ägde det eller bodde där.

Efter ytterligare en bit kom man till det här huset som var renoverat och omgjort till restaurang. Vår favoritrestaurang om somrarna när man kunde sitta i den vackra, upplysta trädgården och äta utsökt mat till hyfsade priser. Här fanns också min favoritservitör, han sken alltid upp när han såg oss och kom och hälsade och pratade även om vi inte satt vid hans bord.

Ni ser den lilla strandsnutten i nederkanten av bilden? Den här bilden är tagen innan kommunen gjorde iordning den här och några fler stränder längs promenaden till riktigt fina badstränder. De stränderna var gratis så att alla skulle kunna bada där, men efter första sommaren fick de sätta restriktioner och kräva att man hade badkläder för det var så många killar som badade i kallingarna. Synd samtidigt, för det var så klart de fattigaste zigenarkillarna som sedan inte kunde gå och bada.

Även det här pampiga gamla huset låg vid strandpromenaden. De här tre husen är alla gamla osmanska hus som har varit sommarstugor till olika osmanska prinsessor och paschor. Visst är de vackra?

Istanbul är en stor stad som brer ut sig mil efter mil efter mil och klättrar på kullarna som staden är uppbyggd på. Men trots att den är så stor är den grön och fin och ren och underbart vacker. Jag älskar den här staden.