Torsdagstant

Tant Marianne.

Hur tusan bär folk sig åt när de fotograferar "dagens outfit" på sig själva hela tiden? Det är ju ursvårt!

Nu har jag gått ett helt varv med dessa veckodagsallitterationer, så nu får det vara bra med det. Sista dagen i dag med den sortens rubrik.

Tant. Är det vad jag håller på att bli? Eller är? Eller blir man någonsin det om man inte vill? Är det fel att vara tant? Vad är det för fel på tanter? (För övrigt finns en stad strax norr om Kairo som heter Tanta.)

Ja, allt beror väl på vad man lägger i ordet. Jag minns en gång när jag var cirka 21-22 och var på någon fest med diverse människor varav många jag inte kände. Och där hörde jag två tonårstjejer viska till varandra: "Kolla vicken tant." Jag tittade på dem och insåg att de menade att jag var några år äldre än dem, och att de i övrigt var mycket tantigare än jag. I det läget lade i alla fall jag en negativ betydelse i att vara tant, att en tant är någon tråkig, präktig, skvallrig och tjatig människa som man helst ska undvika.

Tanthatt och tantkappa var det fulaste som fanns i hela världen. Och det är det väl kanske fortfarande i min smak, i alla fall de där beige poplinkapporna helt utan form med en tråkig beige hatt till. Margaret Thatcher såg ut som en äkta tant i sin klädstil, och drottning Elizabeth är väl kanske sinnebilden när det gäller tantkläder. Deras frisyrer har en hel del med saken att göra också. Så kommer jag nog aldrig att se ut, så där förlorar jag en hel del tantpoäng.

När jag var liten var alla mammas kompisar tanter. Tant Märta, tant Ellen, tant Siv, tant Kamma. Jag minns att jag gillade allihop, speciellt spännande var tant Kamma som bodde i Dragör utanför Köpenhamn. Att tant Ellen senare visade sig vara mammas kusin är en annan historia, där hittade jag en släktgren som jag hade känt i hela mitt liv men inte haft en aning om att vi hade blodsband tack vare att hon kallades tant Ellen. Kriteriet för att vara tant torde i detta fall ha grundat sig på att tanter var kvinnor i mammas ålder, alltså DÖÖÖGAMLA i trettio-fytioårsåldern.

Och så finns ju alla de där härliga, roliga och sanningssägande tanterna också. Tanter som inte tål en massa skit utan sätter ner foten på ett bra sätt så att det blir rätt här i världen. Tanter med varm famn som får en att känna att solen skiner och att det finns hopp för mänskligheten. Tanter med vassa och välslipade tungor som faktiskt har både kunskap och erfarenhet, för att inte tala om livsvisdom. Dem är det bra att lyssna till. En sån tant blir jag gärna.

Men jag har nog alltid blivit lite förnärmad när något barn har kommit fram och frågat: ”Vet tant vad klockan är?” Vad då tant? Jag är väl ingen tant heller? Vet hut unge!

Vadan alla dessa tanttankar? Hormoner. Nu har de tagit slut. Om inte alldeles så är de på god väg att ta slut. Det märks på ett otal sätt, inte minst på att kroppens termostat har lagt av. Visserligen bor jag i ett varmt land, visserligen är det lätt att bli lite svett (ja visst ja, förlåt, kvinnor svettas inte, det är bara karlar och hästar som svettas, kvinnor blir varma fick jag lära mig av tant Sonja) när det är uppåt en 40°C om dagarna, men att bli varm när man sitter still i ett rum som är nedkylt med hjälp av AC? När man vaknar i sitt AC-svala sovrum och håller på att brinna upp fyrtio gånger per natt medan il-Make ligger invirad i sitt täcke som en fjärilspuppa i sin kokong? Trösten är att det i det här landet inte märks någon skillnad på om någon är varm på grund av sol och temperatur eller på grund av hormonbrist. Det enda som hjälper riktigt ordentligt är i alla fall mina isvattenflaskor som jag har runt omkring mig hela tiden och som jag sörplar ur med frekventa mellanrum. Det hjälper faktiskt inte ens att ta en kall dusch, för vattnet i duschen är inte särskilt kallt, snarare fesljummet.

Så nu vet ni varför jag tjatar om isvatten hela tiden!