Tiden rinner iväg!

Tänk vad fort tiden går när man packar upp paket! Nu är i alla fall det mesta uppackat och vi har fått någorlunda ordning i huset. Klas har monterat jag vet inte hur många Ikea-möbler och jag har fnattat runt med pryttlar och provat hundra olika placeringar. Men vi har roat oss också:

För ett par veckor sedan åkte vi iväg tillsammans med Klas kollegor och handlade olivolja av Mr. Rauf. Han och hans fru bor i Sakkara (i närheten av trappstegspyramiden) och han har själv byggt deras fantastiska hem. På bilden ser ni tornrummet. Det är som ett romantiskt ökenfort, och det ligger också i kanten av öknen med utsikt över bland annat Pepis pyramid. Jag stod på ena taket när jag tog fotot. Hans fru Amina ägnar sig åt att rädda misshandlade djur, hon har 19 åsnor i en inhängnad och hur många katter och hundar som helst i olika kennlar. Så om någon är intresserad av att adoptera, kontakta mig så kan jag förmedla kontakten. Eller om någon är intresserad av att hjälpa till ekonomiskt eller på annat sätt, jag kan förmedla kontakten. Vi köpte som sagt olivolja, hans är bäst i Egypten och Hotell Four Seasons handlar bara från honom. Han gör jättefina olivoljetvålar också, så det fick vi också med oss några stycken.

I går åkte vi in till stan med en kollega till Klas (urtrevlig tjej för övrigt) som visade oss runt i Zamalek, en stadsdel på ön Gezirah mitt i Nilen. Där guidade hon oss till en jättebra bokhandel (Diwan) och olika fantastiska möbelaffärer. Jag blev alldeles sjuk och vill ha hur mycket vackra saker som helst! Men jag vet att det är omöjligt att köpa de fantastiskt vackra orientaliska lamporna som man måste ha högt i tak för att kunna hänga - det kanske blir 70 kvadratmeter i en förort så småningom, hur skulle det gå? Vi passerade bland annat svenska ambassaden, så nu vet vi var den ligger. Och så hittade vi en hel del annat smått och gott som är bra att känna till. Var man parkerar bäst och var det finns bra toaletter är inte minst viktigt att veta!

I morgon åker jag till Stockholm och stannar ett par veckor, sedan via Istanbul på hemvägen för att vara med på SWEA Istanbuls höstmöte med middag. Det ska bli SÅÅÅ roligt att träffa alla gamla vänner i Istanbul igen, och jag hoppas att många kommer till mötet.

Sist men inte minst går mina tankar ständigt till foket i Burma.

Ikea quality

Normalt sett brukar väl Ikea-grejorna ha rätt bra kvalitet nu för tiden, men vi blev aningen ledsna när vi upptäckte att vårt nya vitrinskåp har tre olika sorters glas i dörrarna. Maken får väl reklamera och sedan bära med sig en dörr i taget när han reser till och från Istanbul. Just nu ser det inte klokt ut, men så får det ändå se ut tills vi har kunnat byta dem.

I övrigt är buffén, utebordet, skrivbordet och tv-bordet ihopskruvade. Återstår nu bara ca 200 paket att öppna och en hel del till att skruva ihop.

I morgon börjar Ramadan här i Egypten och de har byggt ett stort tak över gården till moskén. Undrar om det är för att äta Iftar (det första kvällsmålet) eller om det är för att det kommer så många till bönerna att de behöver mer plats. Vi lär väl få se eftersom moskén ligger alldeles mittemot vårt hus. Som tur är använder de inte högtalarna (ta i trä och Mashallah) utan sjunger "un-plugged" så det är rätt trevligt.

MÖBLER!

Helt otroligt, möblerna kom verkligen i går. Klockan elva hade de sagt och kvart över elva kom de och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de var försenade! Klockan tre var allt inburet - och då ska man veta att det var 332 paket. Allt är inpackat som paket, varenda soffa, bord, pinnstol och lampa. Så nu har vi lite att göra. Maken får chefa för ihopskruvning av möbler, och det som är för tungt ger jag mig inte på själv. Men det finns ändå så det räcker och blir över.

Nu vet ni vad jag sysslar med ett tag framöver ...

möbl

Möbler?

Ta i trä, tvi tvi tvi, salt över axeln, Insallah och håll tummarna! Det sägs att vi ska få våra möbler i morgon klockan 11! Nu är vi inte i Istanbul där allt sker enligt planerna, så det återstår att se, men hoppas kan man ju alltid. Då blir det slut på den minimalistiska stilen vilket ärligt talat ska bli rätt skönt.

Det sägs också att rörmokaren ska komma i morgon och fixa läckan under diskbänken. Han var här och tittade i förra veckan. Man gör så här. Först tittar man. Sedan dröjer det ett tag till, och sedan fixar man det som ska fixas. Förhoppningsvis.

Men faktum är att hyresvärdens representant var här i dag och fixade AC:n i köket. Så nu funkar den. Och nu vet jag hur man ska fixa den så jag behöver inte vänta nästa gång. Det sitter nämligen små säkringar inne i väggen bakom kontakten. De behöver bytas ibland och det finns nya i en liten lucka i själva kontaktmojen, eller hur man ska säga. En fördel kan vara att man stänger av huvudströmbrytaren, det glömde han men jag hann innan han hade kommit för långt in i maskineriet.

I kväll träffade vi ytterligare en granne, en kvinna från Georgien vars make är ambassadör här. Det är världens lyckträff, för de pratar turkiska efter att ha bott sju år i Trabzon, och de har en son som är jämngammal med våra turkiska grannars son. Så nu har respektive son en kompis och de kan verkligen prata med varandra!

Och nu är köksgolvet rent! Bara källarvåningen kvar och där krävs både klorin och rotborste, men det tar vi lite senare.

Lars Vilks Muhammedteckningar

Lars Vilks hävdar att hans ”konst” är viktig för att öppna debatten om yttrandefrihet i de muslimska länderna. Om något så visade redan de danska Muhammedteckningarna att det enda resultat som följer av den här typen av ”konst” är att debatten avstannar! Inte så underligt, den som blir attackerad försvarar sig och det vet väl alla som har varit inblandade i ett vanligt familjegräl att ens egen ståndpunkt i den laddade situationen blir än viktigare och mest rätt i världen.

Enligt min åsikt har Lars Vilks gjort dessa teckningar av en enda orsak: Att dra uppmärksamhet till sitt eget namn, och inte alls av omtanke om de människor som tillhör den muslimska kultursfären. Det har inte hörts så mycket i media om honom under de senaste, kan det vara tio, åren. Ingenting i hans Muhammedteckningar är originellt. Nidbilder av Muhammed gjordes redan för ett par år sedan av danska tecknare och idén med rondellhundar var det någon annan som kläckte. Att en plagiator alls får uppmärksamhet i medierna, och då speciellt när publiceringen får så stora konsekvenser är både sorgligt och beklagligt. Medierna borde ha viktigare saker att förmedla än att någon har kopierat någon annan.

I dag är det fredag och vi svenskar som bor i ett muslimskt land – där kristna och muslimer för övrigt också lever sida vid sida som grannar och vänner, det är inte bara i Sverige – hoppas innerligt att fredagsbönen ska gjuta olja på vågorna i stället för att mana till hat och protester. Vi måste vara oerhört försiktiga och inte skylta med att vi är svenskar, vilket annars brukar vara något positivt.

Och nu sitter någon där hemma i Sverige och tycker att ”ja men är de så korkade att de tror på vad imamerna predikar?” I ett flertal muslimska länder är väldigt många människor väldigt fattiga och har aldrig fått möjlighet till skolutbildning. Om man inte kan läsa och skriva kan man inte heller följa en mer nyanserad debatt eftersom man inte själv kan välja kanaler för information. Det som återstår är vad folk säger. Vi svenskar bör akta oss för att rida på alltför höga hästar! Hur många av oss är det inte som går till jobbet och är stensäkra på en viss sak därför att ”det stod i tidningen”?

Jag tror att vi kommer mycket längre här i världen om vi är lite ödmjuka och intresserade och har lite empati i stället för att tycka att vi är så himla bäst.

Uppkopplad!

Äntligen är jag uppkopplad på nätet igen! Visserligen har vi inte fått ADSL än, men jag kan använda en vanlig uppringning direkt till Egyptiska televerket, och det lär bara kosta 1 pund i timmen, vilket motsvarar ungefär 1,25 i svenska pengar. Skönt att kunna mejla, skriva här och läsa tidningarna igen.

Och min första åtgärd var att ändra i kommentarerna så att man inte måste vara registrerad användare för att kunna kommentera, nu kan alla göra det. Har mer att lära mig om den här sajten, men om jag tar lite i taget ska det nog bli bra till slut.

Tack för alla mej! Vi har fortfarande inte hört några nyheter om stackars Lisa, eller Mamma Mums som jag kallar henne. Har försökt kommunicera med Turkish Airlines nu när jag kan kontakta yttervärlden, men jag måste säga att svaren jag får därifrån är rätt dåliga. De har i alla fall skickat ut meddelande till alla på flygplatsen med foto och allt, så det är bara att hoppas. Bad dem att utlysa en belöning till den som hittar henne, men det är emot "company rules". De går inte ens med på att jag betalar belöningen själv! Urdåligt måste jag säga! Ska åter igen försöka ringa VD:n, men jag tvivlar på att han bevärdigar sig att prata med mig.

I går var hyresvärdens representant här för att titta på allt det vi inte är nöjda med. Han nickade och såg allmänt trevlig ut hela tiden, men vi får väl se vad det blir för resultat. Bara de tar bort ugnen, diskmaskinen, tvättmaskinen och grovstädar källarvåningen så blir jag rätt nöjd. För jag vill inte ha maskiner där det bor inte bara en familj utan hela klaner av kackerlackor!

Rörmokaren kom också och tittade på läckaget under diskbänken. Sedan gick han. Förhoppningsvis kommer han hit med verktyg en vacker dag och åtgärdar läckan också.

I går kväll åkte vi och handlade på Carrefour. På väg hem tog vi en väg genom öknen i stället för den vanliga Alexandria Desert Road. Det är verkligen mycket sand i Sahara! Har inte klivit ut i den än, måste få mina gympapjuck först. Eller ja, jag bor ju i öknen, så det kanske jag har. Fast här är gatorna asfalterade och det växer gräs och palmer i sanden. Apropå det verkar det som om vi har lyckats få liv i en stackars Benjaminfikus (sån med vit-gröna blad) som står i en jättekruka vid ingången. Den har fått massor av nya små blad så vi hoppas att den tar sig ordentligt.

Lisa

Flytten från Istanbul gick inte så bra. När katterna skulle lastas ombord på flygplanet hände något så att Lisa, mammakatten, kom ut ur buren. Hon var naturligtvis jätterädd för flygplanet och alla konstiga människor, så hon sprang. Och vi har fortfarande inte hittat henne. Jag tog första bästa plan tillbaks till Istanbul och fick faktiskt komma ut på plattan och leta, men jag kunde inte hitta henne. Sedan var jag tvungen att rädda de tre flickorna Stina, Tjorvan och Skrållan som hade suttit i burarna mer än ett dygn vid det laget, så jag tog dem och åkte till Kairo. Vi saknar Lisa något alldeles förfärligt och värst är ju för henne som är ensam och rädd. Turkish Airlines letar och alla som jobbar i området (ett grönområde med verkstäder, brandstation etc.) vet om att hon saknas så de sätter ut mat och vatten och letar de också. Så humöret är kanske inte direkt på topp eftersom jag hela tiden oroar mig för Lisa. Ett extra problem är att jag inte kan ringa internationella samtal på telefonen än (hyresvärden måste betala in en garantisumma för att öppna för internationella samtal) så jag kan inte ringa stup i kvarten till Turkish Airlines heller. Har i alla fall mejlkontakt med dem via Ikea-kontoret.

Skrållan fick tillåtelse att åka med mig i kabinen, så henne hade jag i handen när jag klev av planet i Kairo. Och med henne var det inga problem i tullen. De bara vinkade igenom oss. Tjorvan och Stina var däremot tvungna att gå igenom hela tullproceduren. Så fantastikst snälla Josef som kom och hämtade mig på flygplatsen klockan halv två på natten satt sedan med mig och väntade ända till klockan åtta på morgonen innan katterna var klara och vi kunde åka hem. Hela den tiden sprang en agent fram och tillbaks mellan olika ställen och fick olika stämplar, frimärken och signaturer. Sista anhalten var att Klas skulle signera något papper - fråga inte mig vad det var han skulle signera. Nå, Klas var hemma i huset men det gjorde inte något, det gick så bra så att jag signerade MED HANS NAMN. Problemet var bara att bevisa att jag var hans fru. Han hade ju inte skrivit någonstans i mitt pass att jag var det ... Till slut gick de med på att jag signerade ett papper där jag svor på allt som var heligt och med risk för fängelsestraff om det var osant att jag var hans fru. Det gjorde jag och jag är inte det minsta rädd för att åka i finkan.



Tjorvan och Skrållan har återhämtat sig efter pärsen, men Stina är fortfarande lite nervös. Hon fräser åt de andra två, i början hela tiden, nu håller det på att avta. Så med mycket kärlek ska hon nog återhämta sig med tiden hon också.



Nästa problem är huset. Det är jättefint. Och det är JÄTTESKITIGT. Nu har jag i alla fall skrubbat golven på övervåningen så att man kan gå barfota på dem. Med det inte sagt att övervåningen är klar, för allt sådant som fönsterkarmar, dörrar, lampor, ledstänger ... måste också skrubbas innan det är klart. Och så måste tvättmaskinen bytas. Badrummen ska vi inte tala om och det största problemet är köket. Intorkat fett i kakelplattor som är krackelerade. Inte lätt kan jag tala om. I går höll Klas på i ca 5 timmar med en vägg och den är inte klar. Det är starka medel, en spetsig kniv och en hård rotborste som gäller. Vi ska fortsätta i dag.

När allt väl är klart kommer det i alla fall att bli jättebra!



I går? Jo, Klas är ledig fredag-lördag här, och jobbar söndag-torsdag. Fredag är den heliga dagen.



Nu ska jag skriva till Turkish Airlines igen.