2013 - Året som gått

Stina.

Som vanligt har året gått alldeles för fort, plötsligt står vi på randen till ett alldeles nytt år som vill fyllas av upplevelser, känslor och tankar. Jag är inte vidare bra på att sammanfatta åren som går, men eftersom jag har varit helt incommunicado under 2013 ska jag i alla fall skriva några ord om det.

Jag har nog inte mått så där jättebra, om jag ska vara ärlig. Jag fick en rejäl knäpp på näsan när jag fick nobben på den enda anställningsintervju jag ens fick kallelse till, alla andra brev har resulterat i ett svarsbrev med innehåll "tack för ditt intresse, sök gärna igen (fast egentligen är det ingen idé, du är för gammal och har fel bakgrund, här ska vi vara bissnissinriktade)". Och det är första gången i mitt liv jag inte har fått ett jobb jag har sökt (om man inte räknar att jag sökte till lastbilsinvägare en gång på 70-talet och de tyckte jag var lite för klen för uppgiften).

Jag hade läst om att hemvändare ofta ramlar ner i någon slags hemvändar-depression, men inte jag, haha, nä, sånt är inte för mig. Tyckte jag. Men det är nog trots allt vad som har hänt.

Och det låter ju lite luddigt, men jag tror att det bottnar i att man måste finna sig en ny plats i livet, och då menar jag inte rent geografiskt. Som medföljande har jag varit "lyxhustru", även om jag har jobbat lite här och där har grunden varit hemmafru, utan minsta behov av att bidra till försörjningen. Mitt ansvarsområde har i tolv år varit hus, hem och socialt liv.

Så kommer man hem till Sverige, och inte bara är det så att man rent ekonomiskt måste jobba båda två, det liksom förväntas av en i samhället. Om man inte är stenrik och har barn, förstås. Vi är varken stenrika eller har barn, så på alla sätt och vis befann jag mig plötsligt i en situation där jag var tvungen att bidra till ekonomin. Och där har jag haft tur, jag frilansar för ett par toppenföretag med riktigt duktiga och trevliga människor som jag tycker väldigt bra om. Men som frilans måste man jobba mycket - och ibland inte alls.

Sedan är det huset och hemmet, olika roller som vi båda hade växt in i och som betydde att jag tog hand om hus och hem. Det är inte så lätt att kliva ur en invand roll, varken för den ena eller den andra, även om man är medveten om det och säger en massa saker som låter bra. Det blir en del konflikter om dammet i hörnorna, om man säger så.

Allt sånt där gör att man ibland, kanske särskilt när man börjar känna sig "äldre", inte riktigt vet var man ska sätta fötterna. (Nej, skilsmässa har aldrig varit ens i tankevärlden, jag har inte varit vilse på det sättet.) Det gäller att hitta en stig framåt. Det vet jag inte om jag har gjort, men jag har kommit på att "jag har nog varit lite deppig". Och det är ett bra steg framåt. Det gör att jag känner mig gladare och orkar ta tag i saker och ting igen. Börjar orka lyfta telefonen och ringa vänner, bara en sån sak ...

Att Tjorvan gick bort strax innan midsommar hjälpte inte mycket, vi saknar henne förfärligt mycket. Vi vet inte riktigt vad som hände, men det var njurarna som började spöka. Tack och lov har vi Stina kvar.

Däremot var det roligt att ha Mathilda här i flera veckor. Då blir det liv i fågelholken, nu med killar som hänger i kvarteren och Justin Bieber som dominerar internet.

Vi har blivit nästan klara med renoveringen också, inomhus återstår nu bara toan på andra våningen. Till sommaren ska vi väl ta fasaden och altanen på baksidan.

Och i övrigt har jag jobbat, i stort sett. Jo, jag var på Bokmässan och träffade många av mina vänner och bekanta i bokbranschen. Bland annat Kim Kimselius, vilket var väldigt roligt även om det inte var någon lång stund, eftersom hon hade många beundrare som ville få böcker signerade.

Men nu blickar vi framåt mot 2014, och jag har på känn att det blir ett bra år. På alla möjliga olika sätt och vis.

Tjorvan.

M

 Min lilla Tjorva, jag saknar henne så mycket.

Självporträtt

Hade två stora boxar med gamla foton och brev, de var så tunga att de knappt gick att lyfta. Så för att få lite ordning på gamla minnen har jag delat upp allt i flera mindre (och nya fräscha) boxar. Ramlade på några gamla bilder på mig:

Jag som sekreterare.
Någon gång i början av 1990-talet när jag jobbade på Ferring i Malmö. Ett av de allra bästa jobb
jag har haft, med toppenchefer och toppenkompisar. Varför sa jag upp mig därifrån? För att göra
karriär, så dumt va! Har haft bra chefer och bra arbetskamrater efter det också, men här var det helt
outstanding. Vi jobbade alla stenhårt, och hade superkul. Hela tiden. Nu ska jag sluta skriva om det,
annars slutar jag aldrig.

Cool någon gång på Danmarksfärjan. Här tror jag det är mitten av 1980-talet.

Fotomodell har jag också varit. Här är jag fotomodell. Jag har bra händer för fotomodellande,
enligt en fotograf. Det här är mitten av 1980-talet. Synd att jag har haft fotot liggande så där i
en låda, det har blivit så nött och förstört.

Blonds have more fun. Jag blev blond i Istanbul när frisören fick fria händer att göra
vad han ville. Det här är från ett bröllop vi var på 2006 - ergo fyllde jag 50 det året.

Repeat

Dagens inlägg, se gårdagens.

Självporträtt

Självporträtt kvällen 12 mars 2011.

Sjukt

Jag stödjer en kampanj i Aftonbladet.

Genomförkyld, feber, ett enda stort sår i halsen och kan inte prata. Dessutom urdeppig för att SD nu sitter i riksdagen - måste komma ihåg att 95% av svenska folket INTE röstade på SD. Jag går och lägger mig.

Att bli gammal

Jag och Margareta Krook för några år sedan.

Jag är väl kanske inte direkt gammal än, förutom om man frågar en tonåring, förstås, men jag känner helt klart av att jag har kommit till en punkt där min kropp har börjat åldras. Och det är faktiskt lite jobbigt, ska jag erkänna. Klimakteriet, menopausen, tantåldern … Visst, en fördel är helt klart att den Röde djävulen inte hälsar på så ofta längre, det är bara positivt. Billigare blir det också. Men allt annat hade jag gott kunnat vara utan. Den som har läst här ett tag kanske minns att jag gick ner 7 kg förra sommaren – vilket visade sig bero på klimakteriesvettningar! Jag svettades bort 7 kg! Och när man som jag snarast har för få än för många kilon att börja med, ja då är det rena katastrofen. Det avhjälptes med hormontabletter, eller Hormone Replacement Therapy, som det heter, så nu väger jag normalt igen. Hade hoppats på några extra kilon, men icke. Och svettningarna är färre nu, men de är inte helt borta, det ska ingen tro. Jag menar, när man står i ett rum som är i det närmaste kyligt och Maken tycker att det är dags att stänga av AC:n, medan man själv håller på att koka ihjäl, då beror det i alla fall inte på att det är en lång het sommar.

Huden är helt knäpp. Jag har alltid haft i det närmaste fet hy, har alltid varit tvungen att ha fuktkrämer som bara är fukt men inget fett, de allra lättaste av lotioner och annat vad det nu är vi kvinnor smetar in i ansiktet. På vintrarna har jag alltid blivit torr om smalbenen och höfterna, förmodligen för att jag alltid har varit så ordentligt påpälsad, men om somrarna har jag i princip aldrig behövt smörja in några kroppsdelar. Nu? Jag har en riktigt fet kräm i ansiktet och ändå känns det som om hyn ska spricka av torrhet. Jag får kleta in hela mig med en riktigt oljig hudkräm varje dag och ändå har jag torrklåda på sina ställen – särskilt då ryggen som jag så klart inte når att klia på. Och det här tror jag inte går över, som svettningarna kommer att gå över en vacker dag, torrkärring kommer jag nog alltid att förbli.

Håret är min stora sorg. Jag har alltid haft tunt hår, tunt och bebisaktigt fjun som aldrig riktigt har velat låta sig friseras och ligga i fina frisyrer. Men jag har i alla fall kunnat sätta upp det i hästsvans och små knutar i nacken för att få det att se någorlunda vettigt ut. Det går inte längre för jag har nästan inget hår kvar. Det har blivit torrt och sprött och jag tappar mängder varje dag. Det är alltså inte bara sand och katthår jag får städa undan här, det är även mina egna hårstrån. Samtidigt har det blivit alldeles konstigt, så om jag har styrt undan håret åt ett håll känns det som om det har stelnat åt det hållet och har svårt att styra åt ett annat håll. Det känns som om jag har reumatism i håret, ungefär. För att inte tala om hur irriterad jag är i hårbottnen. Nu har jag köpt ett ”moisturizing scalp care” schampo, och det känns i alla fall lite bättre, vi får se om det kan normalisera så att jag inte går runt och känner av hårbottnen hela tiden. Inte tror jag att jag kommer att få tillbaka håret heller, mamma var rätt tunnhårig mot slutet så det ligger säkert i generna. Men så fort jag kommer till Sverige ska jag konsultera min frissa, hoppas han har något knep för att förbättra det hela.

Naglarna då? Nej men dem är det inget fel på! Naglarna som jag faktiskt inte bryr mig om särskilt mycket utan håller kortklippta för att kunna skriva ordentligt på tangentbordet, de är starka som pansarplåt och växer så det knakar. Bergis, jag tror mina naglar hade funkat utmärkt att bygga stridsvagnar av, så hårda är de. Varför kan inte den kraften sitta i håret i stället?

Tack och lov tror jag inte att det är något fel inuti skallen än i alla fall. Visst, har inte lika lätt för att lära mig nya saker som när jag var tjugo, vilket jag särskilt märker på att det är svårare att lära sig nya språk, och minnet är kanske inte heller lika på topp, men jag tror inte att jag har börjat få Alzheimers eller någonting liknande. Alltid en tröst. Och att jag känner mig lika pigg/trött som jag alltid har gjort är också en tröst.
Jag äter verkligen varierat och håller inte på med någon sorts diet, det har jag aldrig gjort. Dessutom ”proppar” jag nu i mig b-vitamin för håret, multivitamin för hela mig och ginko biloba för att inte bli dement. Några andra bra tips?

Hoppas att alla ni ska slippa allt sånt här och allt det andra också!

Det var ju det jag sa, ju - del 2

Hus i Zamalek i kvällssolen.

Nu har jag gjort Hess screening, vilket innebar att man fick röd-gröna glasögon på sig, och sedan skulle man peka på röda ljuspunkter på en tavla med en grön ljuspil. Och det klarade jag väl inte så där väldans bra. Vilket enligt läkaren betyder att det är fel på nerven som styr muskeln som styr ögat. PRECIS vad jag trodde från början. Innan en massa läkare kom med en massa konstiga förslag som gjorde mig nervös. Jag är alltså inte ett dugg sjuk, jag har bara en trött muskel som gör att jag skelar som gör att jag ser dubbelt.

Inte för att jag kan läsa doktorns handstil (är det en självuppfyllande profetia, att läkares handstilar aldrig går att läsa?), men jag ska tillbaka till min första ögonläkare, så att han får skriva ut någon sorts glasögon. PRECIS vad jag ville från början.

Men vilket stök det var innan jag kom rätt i dag. Jag skulle ha åkt tillbaka till samma ögonsjukhus där jag har varit tidigare, men blev övertalad att åka till deras huvudsjukhus inne i stan i stället. Det skulle jag som sagt inte ha gjort, för hjälp vilket stök och vilket spring. För det första blev jag först hänvisad till våning 6 som hänvisade mig till våning 1 där ingen riktigt visste vad de skulle göra med den här utlänningen så de letade reda på en läkare som kunde engelska som fick forska i saken som skickade mig vidare med en sköterska som tog mig till våning 0 där jag fick sätta mig. Efter en stund kom en man som hörde till Public Relations och som undrade om jag pratade engelska. Jo då, lite grann, sa jag för att inte genera honom för hans engelska var rätt knackig. Han tröstade mig och sa att det gjorde ingenting, han skulle tala sakta. Sedan kom en man som pratade bättre engelska och började ringa i telefonen, och instruerade sedan den andre vart han skulle föra mig.

Vi gick ut och vidare upp på gatan, där det fanns en fin liten ögonklinik för barn. Alla patienter var barn - utom jag. Men det var rätt trevligt att sitta där med alla småttingar som sprang omkring och lekte. Där äntligen visste de vad de skulle göra och vem jag var - jag hade ju en bokad tid. Problemet var bara att den bokade tiden var till 16.30, men läkaren kom inte förrän klockan 19.

Så om någon av någon anledning måste gå till ett ögonsjukhus här i Kairo, så rekommenderar jag International Eye Hospital, men inte det i Dokki utan åk hellre till det i Heliopolis. Mycket lugnare och bättre, och mindre, så det blir inte lika förvirrat.

Det var ju det jag sa, ju!

Solmogen mango.

Nu har jag gjort den där förbaskade magnetröntgen, och doktorn sa att allt såg bra ut! Det var väl det jag visste! Jag ska få svaret i morgon eftermiddag, så då får jag det svart på vitt. Jag har INTE MS. Inte hjärntumör heller för den delen. Så himla skönt att ha gjort det, nu kan jag glömma det där fåneriet. Dessutom tog jag sköldkörtelprover, men jag är rätt säker på att det inte är något fel på den heller, för jag har till och med gått upp ett kilo sista tiden och det ska ju vara tvärtom. Svar på det kommer i alla fall senare i veckan.

I morgon ska jag göra någonting som heter Hess screening, det är visst för att se om ögonmuskeln är trött. Det verkar väl vara den enda vettiga undersökningen, egentligen. Det blir i alla fall sent i morgon eftermiddag, på ögonsjukhuset, eftersom de inte kan göra det på "mitt" sjukhus.

Men de är helt fantastiska på "mitt" sjukhus! Jag gick till International Relations och bad dem boka en tid för den där Hess screeningen. Men killen visste inte ens vad det var, så han ringde överläkaren för ögonkliniken, som i sin tur ringde ögonsjukhuset och bokade en tid till mig! Dessutom fick jag överläkarens mobilnummer, med uppmaningen att ringa honom om jag har några problem. Att läkare gör så till väldigt sjuka patienter är kanske inte så ovanligt, men jag är ju inte speciellt sjuk. Ser lite illa bara. Sorgligt att säga beror det säkert på att jag är UTLÄNNING. Här blir utlänningar väldigt väl behandlade, och jag önskar att jag kunde säga detsamma om utlänningar i Sverige.

På hemvägen stannade vi till vid tre damer som satt vid vägkanten och sålde mango. Om jag råkade säga att mangon jag köpte häromdagen var den godaste mango jag har ätit, så får jag ta tillbaka det uttalandet. Dagens mango var så himla god att det slår alla världsrekord. Och nu har jag ett helt litet fruktfat fullt.

Summa summarum kommer jag nog att sova gott i natt, har inte riktigt gjort det de senaste nätterna.

Himla doktor!

Nu tror jag att jag måste skriva av mig. Den som inte vill läsa behöver absolut inte känna sig tvungen, för jag ska inte skriva någonting roligt. Och om någon tycker att det är för privat så skiter (ursäkta franskan) jag i det för det här är min blogg och jag skriver vad jag vill om mig.

Jag har fått någonting konstigt med ögonen, jag ser dubbelt (även utan nubben) när jag koncentrerar blicken rakt fram. Typ när man läser på datorskärmen eller tittar på tv. Gå på stan är inga problem, för då flackar man med blicken på något sätt, men när jag ska fästa blicken på någonting rakt framför mig, då blir det dubbelt. När jag skriver och läser på datorn får jag blunda med vänsterögat efter en stund, då blir raderna raka och fina igen och simmar inte ihop i varandra. Att titta neråt går bra, till exempel om jag sitter med ett papper på skrivbordet eller om jag håller en bok i knäet.

Så kan man ju inte ha det, så jag tänkte att ögonläkaren skulle få skriva recept på ett par terminalglasögon när jag ändå var på sjukhuset sist (här måste en ögonläkare skriva recept, de har inga optiker som kan sånt i glasögonbutikerna). Jag fick en tid direkt efter att ha träffat diskbråcksdoktorn (nu börjar man bli gammal när man har arton olika doktorer man går till), så det var väl lika bra att slå till. Sagt och gjort, jag förklarade för honom vad jag behövde, och han började undersöka. Men si så lätt var det inte som jag trodde. I stället skickade han mig på andra undersökningar som inte kunde utföras på ”mitt” sjukhus, utan jag blev tvungen att åka till ett ögonsjukhus på andra sidan stan. I Heliopolis, för den som är Kairo-kunnig.

Ögonsjukhuset Al'Oyun Al-Dawli i Heliopolis.

Så i förra veckan gjorde jag ett prov som talade om att jag inte har glaucom (starr), och så gjorde jag ett prov som visade att jag har normalt synfält. Och i går gjorde jag ett test som visade att jag har normal Flash. Ja fråga inte mig vad det är, men det stod att det var normalt.

Ja, men jag har väl kanske börjat skela lite då. Det är väl inte hela världen. Ge mig ett par glasögon som korrigerar det, tyckte jag. Det tyckte inte ögonläkaren, i stället tyckte han att jag ska ta prov på sköldkörteln för att se om det är den som ställer till det (när jag googlar får jag till svar att låga värden kan göra att ögonen skjuter ut olika mycket och det åtgärdas ganska enkelt med ett piller innehållande sköldkörtelhormon). Och så tyckte han att jag ska göra en magnetröntgen av skallen för att se så att jag inte har MS, multipel skleros. Och nu börjar jag bli skraj. Och jag har så klart googlat.

MS börjar tydligen ofta med synfel. Men jag har inte tappat grejor utan att märka det och jag snubblar inte mer än vanligt (alltså så som alla andra också snubblar). Trött så in i bänken, ja, men det är väl inte konstigt när jag har haft ett diskbråck (som börjar arta sig, äntligen) och det är varmt som i en bakugn? Nu är MS ingen dödlig sjukdom och det finns tydligen eminenta bromsmediciner, men bara tanken är rätt jobbig, ändå.

Först tyckte jag att det hela var rätt fånigt, att jag skulle strunta i den där magnetröntgen, men nu har jag bestämt mig för att göra den så fort som möjligt för att slippa gå och oroa mig för en massa trams. Så på söndag ska jag beställa en bil och åka upp till sjukan och försöka få en tid så fort som möjligt, det brukar gå rätt fort här eftersom man betalar för det man ska göra. Här får man dessutom svaret i handen, så jag kommer själv att kunna se att det inte är MS utan att behöva vänta på att en doktor ska tala om det för mig. Praktiskt, allt är skrivet på engelska också så det är fullt läsbart även för mig.*

Jag tror helt enkelt att muskeln (musklerna?) som styr ögat är lika gammal och trött som jag, jag tror inte att det är konstigare än så. Jag tror fortfarande att jag bara behöver ett par terminalglasögon som styr upp det hela.

Så är läget just nu, och det är därför jag har varit lite dålig på att läsa bloggar sista tiden, för jag har svårt att läsa på skärmen. Jag orkar helt enkelt inte läsa så länge åt gången, så jag måste pausa mycket och då tar det tid och så hinner jag inte läsa alla bloggar jag vill läsa.

Jag tror som sagt inte alls att det här är någonting jobbigt som MS, så det är inte särskilt synd om mig, men det är jobbigt att oroa sig för det (himla doktor att börja tramsa om det) och det är jobbigt att se dubbelt. Och det är ingen idé att börja känna efter, för om man känner efter kan man ha precis vilken sjukdom som helst i hela världen.


*Jag frågade mr W om alla medicinska rapporter och provsvar alltid är skrivna på engelska, och det är det. Även om det är egyptiska patienter som inte kan engelska.

Dagens outfit

Nu har jag gjort mitt bästa igen för att bli modebloggare, men jag vet inte om jag kommer att kunna konkurrera med flickorna som ägnar sig åt den genren. Vitsen var att jag skulle visa så fint det blev med de lätt glittrande snäckorna i rosa och silver på t-shirten som jag köpte i söndags, tillsammans med den rosa skjortblusen (säger man så fortfarande?) som jag köpte för ett par veckor sedan. Men av det bidde det inte ens en tummetott, för de där jämrans snäckorna syns ju inte på en enda bild. Jag hade fullt sjå att synas själv.

Äsch, det var ju inte makens badrum jag skulle visa.

Hoppsan, det där blev visst lite väl mycket närbild. Och lite för lågt.

Ja det var ju en snygg min!

Okej, det här får duga. Jag syns ju i alla fall ...

Har jobbat hela dagen och är helt slut i huvudet nu, förutom den dundrande huvudvärken som kräver omedelbar kudde. Ber att få återkomma och svara på era fina, söta, spännande, roliga kommentarer i morgon.

Nya brillor

Nu har jag hämtat mina nya glasögon. Inte klokt vad fort det gick, jag beställde dem i fredags och de var klara redan i söndags eftermiddag. Men jag hade ingen bil i går, så jag fick hämta i dag.

Alla foton är tagna med mobilen, så kvaliteten är inte perfekt. Och jisses vad svårt det är att fotografera sig själv. Jag förstår fortfarande inte hur alla flickor gör som bloggar om dagens outfit.

Solglasögonen. De är slipade i rätt styrka, så jag ser perfekt med dem.

Läsglasögon. Jag såg totalfläng ut på fotot, så ni får bara se glasögonen.

Vanliga glasögon. Jag ser helfläng ut på det här fotot också, men det får gå ändå. Vad är det för min jag gör???

Det blir bara ett kort inlägg i dag, men jag avslutar med någonting riktigt sött, en av de små kattungarna som bor vid vår bakdörr.

En av de tre kattungarna.