SAS

Hårda tider för vårt skandinaviska flygbolag. En gång i tiden var det andra bullar, det var på den tiden när de skulle ge bra service till passagerarna och le och gå charmkurser.

Min mamma jobbade på SAS, började där 1951 och slutade när hon blev pensionär, tror det var 1988. Efter det konsultade hon i flera år för dem. Och hon älskade sitt jobb, sa ofta att hon hade så roligt på jobbet att hon nästan skämdes för att ta betalt.

Så lär det inte vara nu.

Bland mammas grejor hittade jag det här kortet, en inbjudan till SAS 50-årsfest i form av ett kreditkort. Tycker det är rätt coolt att ha det i plånboken.

Plaskeby

Så här ser det inte ut just nu på torget i Älmhult, nu är det alldeles vitt och blött.

Ja nu är det vintrigt vill jag lova! Men tyvärr är det lite för varmt för att snön ska ligga kvar, jag skulle snarast vilja beskriva läget som att marken är täckt av 5 cm höga drivor av vatten. För det är för varmt för att snön ska vara härlig snö, och för kallt för att snön ska smälta och rinna bort helt. I stället ligger det kvar som drivor av vatten - inte pölar, utan just drivor för de går uppåt, inte neråt. Turligt nog hade Ica Maxi en stor binge full av vinterfodrade gummistövlar till salu, så jag kunde köpa mig ett gosigt par med fårskinn inuti och plaska mig torrskodd hem från affären. Det kanske inte är så tjusiga med blommor och rosa, men det är riktiga stövlar, sådana som förmodligen kommer att hålla resten av mitt liv.

Det verkar som om jag har mutat in tisdag eftermiddag mellan 11.30-16 som min högst privata tvättid. Det var ju praktiskt, då vet man vad man gör på tisdagarna. Men jag längtar fortfarande efter min alldeles egna tvättmaskin i min alldeles egna tvättstuga.

Vi har fått besked om att våra pryttlar ankommer till Malmö hamn i morgon, onsdag. Synd att vi inte har ett hus att köra dem direkt till, men man kan ju alltid hoppas att vi snart får napp och en adress att ge flyttfirman.

Och för att bekräfta lagen om alltings jävlighet: När man har en hel dag full av jobb som kräver Internetuppkoppling, vad händer då? Jepp, modemet lägger av. Så det blev att traska iväg och köpa sig mobilt bredband på kontantkort innan jag kunde sätta igång. Men det är då man säger "Prisa tekniken" för vad hade jag gjort om det inte fanns mobilt bredband att köpa i matbutiken?

Svårt

Jasmin.

En mycket god vän har hamnat i en väldigt svår situation - helt utan egen förskyllan. Oftast brukar man kunna peka på någonting som man hade kunnat göra annorlunda, men den här killen har verkligen inte gjort någonting fel. Maken gör just nu allt han kan för att hjälpa till, och jag har gjort vad jag har kunnat.

Jag tänker med hela hjärtat på honom och hans fru i dag.

Uppdatering: Den värsta krisen är över. Gemensamma ansträngningar från flera olika håll bar frukt. Tack till alla som har hjälpt till!

Goda nyheter

Det finns gula dadlar också.

Jippiiii! Jag är frisk! Förutom klimakteriet då, men det tar vi Hormone Replacement Therapy för att råda bot på.

Alla prover var bra! Så doktorn sa att klimakteriet har givit mig så svåra värmevallningar att jag har svettats så mycket, druckit så mycket vatten (isvattnet jag har tjatat om) att jag har fått mättnadskänsla och ätit för lite. Det i kombination med en viss stress här under våren och sommaren när Skrållan dog och det hände lite annat, plus att jag faktiskt är uttråkad av att bo så isolerat som vi gör, har tagit mina kilon.

Nu har jag så sakta börjat gå upp i vikt igen, jag äter hormonersättningstabletter och det där med boendet har vi bestämt oss för att försöka råda bot på. Vi ska försöka flytta till ett annat bostadsområde som visserligen ligger väldigt nära, men som ger tillgång till promenadvägar och en country club dit man kan gå och fika, simma, gympa, spela tennis, ta en bärsa eller bara promenera. Plus att poolerna i det området är rena och fräscha och går att bada i.

Vi ska faktiskt titta på en lägenhet, förhoppningsvis i morgon, som jag hoppas vi kan flytta till. Det innebär att vi får det lite mindre, men med tanke på att vi faktiskt bor för stort just nu är det bara bra. Nå, mer om det när jag vet mer.

Nu kan jag i alla fall slappna av eftersom jag vet att jag inte har leukemi, äggstockscancer, giftstruma eller någonting annat hemskt!

TACK alla ni söta, gulliga, underbara människor runt om i hela världen för ert stöd och era tankar! Mitt hjärta lyfter till sjunde himlen bara av att tänka på er!

Dadelskörden tas om hand

Var ute på en liten promenad härom dagen, och när jag gick längs Alexandria Desert Road (vägen som leder till kuststaden Alexandria) fick jag syn på den här mannen som tog hand om dadelskörden. Att lastbilarna dundrade förbi bakom ryggen på honom tycktes han inte bry sig så mycket om. Själv tycker jag till och med att det är otäckt att gå på de små vallarna längs vägen eftersom trafiken är både hård och snabb.

Ska till doktorn i dag. Håll tummarna för att det bara är klimakterieproblem!

Dadelskörd

Nu börjar dadlarna mogna och det är dags att skörda. Vårt träd tog de i måndags. Så här såg det ut.

En stor klase dadlar skärs loss. Notera att han är barfota och att palmerna är ganska vassa i barken. I bakgrunden lilla moskén och det randiga taket ni ser till vänster om moskén är det tält gubbsen har byggt upp för sin Iftar, dvs där de äter första målet på kvällen då de bryter fastan för dagen.

Första klasen är avskuren.

Först binder man klasen så att den ska hålla ihop och så man kan sänka ner den till kompisen på marken.

Sedan skär man loss den.

Och så sänker man den med hjälp av repet.

Se upp där nere!

Hela skörden från ett träd.

Dadelskörden ur en annan vinkel. Den gula skålen till vänster är vattenskål till vildkatterna.

Dadlar.

Och nu är trädet tomt.

Jag mår lite bättre nu. Har lyckats äta upp mig ett kilo och det känns på energinivån. Ett paket baklava från Turkiet (från bageriet Karaköy Güllüoğlu för er som känner till det) har hjälpt till och östrogentabletterna har fått mig att mer eller mindre sluta svettas - vilket kan vara grundorsaken till att jag tappade alla kilon. Hoppas det. Får veta mer på lördag när jag ska till doktorn igen.

Ska försöka komma igång med bloggandet igen, till att börja med svara på alla era gulliga kommentarer. Och att läsa ikapp mig hos er igen, jag är hemskt nyfiken på vad ni har haft för er! Men först är det kanske bäst jag gör färdigt dagens kapitel så att förläggaren inte blir gramse på mig.

Man ska vara frisk om man ska klara av att vara sjuk!

TACK alla söta, rara, underbara, fantastiska bloggare och bloggläsare! Jag blir verkligen glad för era fina ord och uppmuntrande kommentarer. Det är en sann källa att hämta styrka från när man är så trött att man undrar hur man ska orka släpa sig ner i köket för att hämta mer att äta och när vågen bara står och stampar och till och med går neråt ibland.

I går, lördag, var jag äntligen till en riktig läkare. Men jag ska börja från början, och jag önskar att jag hade haft kameran med mig för det var det värsta jag någonsin har sett.

Försäkringsbolaget, som har kontor på Cypern, har i sin tur en agent som de samarbetar med här i Egypten. Agenten sitter i Hurghada, cirka 7-8 timmars bilresa från Kairo. De rekommenderade ett sjukhus vid namn St. Peters International Hospital och bokade en tid åt mig i onsdags. Jag tyckte det var lite märkligt att skicka mig till andra sidan stan när det finns ett sjukhus inte långt härifrån, men vad visste jag, det kanske var ett bättre sjukhus? Redan ute på gatan bestämde jag mig för att jag visserligen kan prata med doktorn, och han kan få göra en lätt undersökning, men han får inte göra någonting som kräver sterila förhållanden. Aldrig i livet. Det var det skitigaste ställe jag har sett, och då har jag ändå bott i Kairo i två år. Till och med doktorn bad att få byta undersökningsrum eftersom det luktade så illa i det första …

Och doktorn hade av någon anledning bestämt sig redan innan han såg mig att det var klimakteriebesvär jag lider av, så han hade med sig en liten påse med piller. Nå, pillren är det inget fel på, de finns i Sverige också och jag hade redan tänkt att jag ville sätta igång med hormonersättningsbehandling för att få bukt med svettningarna och humöret etc. So far so good. Han tittade mig i halsen, klämde lite på magen, tog puls och blodtryck och sedan var det klart. Som tur var med tanke på förhållandena på sjukhuset. Men ändå.

Så jag kontaktade försäkringsbolaget igen och sa som det var: Dit går jag aldrig tillbaks. Vilda hästar kan inte dra mig till det sjukhuset igen. Dessutom tycker jag det är märkligt att inte ens förorda ett blodsocker, Hb och några andra liknande elementära prov. För att inte tala om sköldkörtelprover eftersom min far hade så kallad giftstruma och det är ärftligt …

Så i går, lördag, fick jag komma till en duktig kvinnlig läkare på sjukhuset som heter Dar Al Fouad Hospital, det sjukhus som ligger närmast oss och som tydligen är det enda ackrediterade sjukhuset i Egypten. Det kändes bra. Hon undersökte mig lite närmare och beordrade diverse blodprover och så ska jag tillbaks till henne om en vecka när provsvaren är klara. Plus att jag ska tillbaks dit i dag och ta ett blodsockerprov två timmar efter måltid.

Jag vet alltså inte än vad det är för fel, men man kan ju alltid hoppas att den första doktorn hade rätt och att jag bara har svettats bort alla kilon.

Blodprovstagningen förtjänar sin egen historia. Jag vet inte varför, men det sista jag åt innan jag åkte till doktorn i går var klockan elva. Och när läkaren sa att jag var tvungen att ha fastat i åtta timmar innan jag tog blodproverna insåg jag att drygt halva tiden redan hade gått. När jag sedan frågade i receptionen vilken tid jag skulle komma för att ta proverna och fick höra ”anytime, we open 24 hours”, ja men då var ju saken biff! Varför tvinga stackars Maken att kliva upp extra tidigt för att åka till sjukan på morgonen och ta blodprov, när man kan avhålla sig från mat bara några timmar till och sedan på morgonen kunna ta sitt morgonkaffe i lugn och ro? Så vi åkte glada i hågen tillbaka till sjukan på kvällen. Optimister som vi är. Visserligen är sjukhuset öppet ”24 hours”, men precis som i Sverige gäller det ju självklart inte öppenvårdsmottagningarna! Men de var så snälla och tog hand om de knäppa utlänningarna. Vi fick visserligen vänta en stund, och betala i kassan på akutmottagningen och sedan ta själva proverna inne i analyslabbet, men det blev gjort. Allt som krävdes var lite god vilja och det hade alla i överflöd! Gulle dem! Så hade man bergis aldrig kunnat göra i Sverige …

Summa summarum för er som bor i Kairo eller som blir sjuka i Kairo:
- Gå INTE till St. Peters International Hospital.
- Dar Al Fouad Hospital i 6th of October City är helt okej och de är mycket vänliga. Dem fick jag förtroende för, även om vissa lokaler kanske har lite övrigt att önska om man jämför med svenska förhållanden. Läkarna verkar i alla fall veta vad de håller på med och det är det allra viktigaste.

Sjuk

Orsaken till att jag inte har synts till i bloggvärlden senaste veckan är att jag är sjuk. På något sätt. Vilket sätt vet jag inte än. Det kan vara allt från klimakteriebesvär in absurdum och viss stress till vad som helst. Jag har ingen feber och jag har inte ont någonstans, men jag har på ganska kort tid tappat alldeles för många kilon. Och med en väldigt låg utgångsvikt blir det katastrof. Det var därför jag köpte en våg i måndags, för att se om det var brallorna som hade blivit så stora så jag bokstavligen tappade dem (jo, man får skratta) eller om det var jag som hade krympt. Det var jag som hade krympt.

Jag vågar inte tala om vad jag väger. Det är inte roligt.

Nej, det är inte vågen som väger fel, min Trevliga Granne vägde sig på den och den stämde eller vägde möjligen lite för mycket.

Jag har inte anorexi eller andra matproblem, har aldrig haft. Även om jag aldrig har varit stor i maten har jag alltid ätit, och jag har inte ätit mindre under sommaren än jag har gjort tidigare. Så det är inte själva maten det är frågan om. Just nu äter jag i stället mer än normalt och ser till att proppa i mig så mycket kalorier det bara går. Vad sägs om tonfiskröra med majonnäs, mannagrynsgröt kokt på grädde med mycket smör och så mycket socker att en femåring hade trott sig vara i paradiset? Coca-Cola i stället för vatten, cirka 2 liter om dagen. Grädde i kaffet i stället för mjölk, och socker så klart. Jag har gått upp fyra hekto. Det är jag glad för.

Nu har jag kontaktat försäkringsbolaget och de ska skaka fram en bra läkare till mig. Så får vi se vad han/hon säger. De ska höra av sig under dagen.

Jag vet inte om det beror på chocken, men jag har ingen som helst ork i kroppen. Och jag försöker hela tiden spara på varenda liten kalori- och energimolekyl. Så jag försöker göra så lite som möjligt just nu och vila så mycket som möjligt.

Och jag har svårt att koncentrera mig på annat än det här. Samtidigt har jag inte riktigt velat ta tag i det hela förrän Maken kom hem och jag fick pratat med honom om problemet, speciellt inte skriva om det här så att han skulle får reda på det genom bloggen. Nu är han hemma och jag har åtminstone kontaktat försäkringbolaget, som sagt.

Det här kanske blev lite för privat, men vad tusan, det är mig det handlar om, ingen annan.

Jag återkommer, både här och på era bloggar.

Stackars Maken och En bekännelse

En gata i Kairo.

Alltså stackars min man, bara för att jag är så himla klantig börjar jag se ut som om han är dum mot mig, men det är han inte. Jag gick verkligen in i en dörr i går kväll, eller kökslucka till och med, rakt på det vassa hörnet och slog upp ett sår mitt i hårfästet så blodet bara forsade. Till slut fick jag stopp på det med hjälp av lite isvatten - det är alltså bra att ha till mer än att svalka sig med. Och som om inte det vore nog har jag ett jätteblåmärke på armen, men jag vet inte var jag har fått det ifrån. Har säkert donkat i någonstans. Ja, sen har jag väl inte fler blessyrer för ögonblicket.

Sen ska jag erkänna att jag just nu lider av hemlängtan. Inte bara att åka hem till Sverige några veckor och njuta, utan just nu känns det som om jag skulle vilja flytta hem igen. Tänk att kunna bestämma vad man ska ha till middag och gå ut och köpa just de ingredienser man har tänkt sig, i stället för att åka till affären och se vad de råkar ha hemma och sedan komponera en middag av det. Tänk att kunna gå ut ur sitt hem och bara gå en promenad utan att först behöva bli skjutsad någonstans där det lämpar sig att promenera. Tänk att inte behöva hitta en kackerlacka och bli tvungen att ta hem kackerlacksmannen för att få ny pasta i hörn och avlopp. Tänk att kunna sitta ute i solen och njuta i stället för att bli stekt, grillad och kokt på en och samma gång. Tänk att kunna prenumerera på en dagstidning som man kan prassla med och ligga i sängen och läsa utan att hålla på och fippla med en massa sladdar först. Tänk att kunna gå till kiosken och köpa lite smågodis. Tänk att kunna blanda sig ett glas saft. Tänk att slippa myrinvasion på skrivbordet bara för att man glömmer en servett som man torkade sig med om munnen efter att ha ätit choklad. Tänk att kunna förstå vad folk säger runt omkring en.

Och då har jag inte ens nämnt alla människor jag längtar efter.

Äsch, men det går snart över. Jag skulle bergis bli tokig på att grönsakerna inte smakar någonting. Galen för att folk inte kan improvisera i trafiken. Frysa ihjäl i regn och snålblåst. Bli förfärad över de hutlösa priserna. Sakna alla vildkatter. Inte veta vad klockan är för det är ingen som kallar till bön fem gånger om dagen. Bli väldigt trött på småsintheten och egoismen som verkar frodas, i alla fall tyder Magdalena Ribbings spalt i DN på det när man läser kommentarerna.

Jag har det faktiskt rätt bra. Inte bara rätt bra, mycket bra till och med.

Lyxliv

Kan man påstå att man lever annat än lyxliv när man får svensk lagrad cheddarost på frukostmackan? Och har ytte-pytte-lite Bregott kvar att bre mackan med? Blir sugen på en macka till och kan lägga riktig ungersk picksalami på den? Plus proppa munnen full med Karamellkungen när man tycker att man behöver behöver en energikick? Nej, bättre lyx finns inte - stekarna som partajar med skumpa och stora båtar i Visby vet helt enkelt inte vad äkta lyx är.

Och som om inte det var nog så omgav jag mig med pärlor i går. Tänk er en hel butik full av bara pärlor, väggarna fulla av pärlor.

Röda pärlor.

Ett helt fat fullt av pärlor, bara att välja. Får det lov att vara en påse småpärlor?

I Egypten blir man ofta serverad te i småbutiker där man handlar.

Alltid med en kvist färsk mynta att sätta smak med.

För övrigt kan jag meddela kattklubben att Lilla Lull och Lilla Gull äter som vargar. De håller på att äta mig ur huset! Men det är bra, de växer och hoppar omkring och leker hela dagarna. I morse hörde jag ett förfärligt pipande där utanför, och mammagenerna kickade snabbt in. Så jag blev ju tvungen att gå ner och titta vad som var på färde. Det var Lilla Lull som hade lyckats klättra upp till köksfönstret, men sedan kom hon ju inte ner igen. Jag fick snabbt rädda henne och lyfta ner henne till mamma igen. Och i går kväll fick jag sitta alldeles bredvid när de fick kvällsdi av sin mamma - LYX!

Det är jag som är liket

Jag kan av olika orsaker inte berätta vad som har hänt. Inte mer än att JAG får betala för vad andra har gjort. JAG och INGEN ANNAN drabbas av att det finns människor som går över lik för att få det de vill ha, och att andra har reagerat på det utan att tänka på konsekvenserna.

Det har inte med maken att göra, och det har inte med egyptier att göra, det har inte ens med mig att göra egentligen, för jag har inte varit inblandad på något sätt.

Det är är ingenting emot mig som person, för den som har fattat beslut har aldrig ens träffat mig.

Men det är ändå jag som är liket i det här fallet. Det är ändå jag, personligen, och ingen annan i hela världen som får betala.





Jag ber om ursäkt för att jag inte orkar svara på kommentarer, skriva inlägg eller läsa några bloggar just nu. Jag ber att få återkomma när jag har näsan över vattenytan igen.

Söndagsblues

I stället för barnvagn.

Jag fryser.

Det är tråkigt att vara gräsänka.

Fel låt vann.

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Filidutterna är slut.

Nu kan det bara bli bättre?

På grönbete.

Ingen höjdardag:

- En tand gick av när jag borstade tänderna i morse.

- Tandläkaren jobbar inte på söndagar.

- Var tvungen att stryka så att käre Maken har några kläder att packa inför resan.

- Var tvungen att få undan de värsta sandhögarna (inomhus alltså) efter sandstormen.

- Kan bara äta typ gröt och äggröra.

- Sport på tv när jag skulle stryka så jag fick titta på turkiska såpor dubbade till arabiska.

- Har inte hunnit läsa en enda blogg.

Ja, ni fattar. Jag ska lägga mig tidigt och hoppas att jag får komma till tandläkaren redan på förmiddagen i morgon.

Återkommer

Tjorvan funderar.

Lite körigt här i dag, så jag får återkomma efter min lilla tjejutflykt in till stan i morgon med lunch och shopping.

Hoppas ni alla får en bra vecka och att ni kan njuta av livet!

Vet inte

Den långa bryggan ut till Kallbadhuset i Ulricehamn.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om i dag. Har inte tid att skriva fredagsteman eller om det antroposofiska centret eftersom jag vill göra någonting bra av det. Och vem är intresserad av att läsa mer om att jag håller på och städar som en galning (köket i dag)? Eller att jag städade så mycket och länge i går att jag inte orkade fixa någon romantisk middag utan det blev vita bönor i tomatsås med bacon (en av Makens favoriter så han blev i alla fall glad)? Eller att det har blivit kyligare igen och att det bara är 19°C i dag när alla svenskar håller på att frysa ihjäl i -10-15°?

Men jag kan i alla fall berätta att jag var på förmiddagsfika hos min Trevliga Granne, att jag tillsammans med henne ska se folkdanser på Operan på onsdag kväll och att jag på fredag ska till klostren i Wadi Natrun tillsammans med fotoklubben. Mycket roligt att se fram emot med andra ord, även om just den här dagen inte innehåller så mycket skoj.

Hoppas ni alla har en bra söndag!

Dygnsrytm

more animals

Härom dagen pratade vi om dygnsrytm, när man går och lägger sig, vaknar osv. Och vi som är svenskar går ju och lägger oss så där på kvällen, lite olika beroende på hur trött man är, men kanske senast vid 12 och sedan går vi upp vid sju - halv åtta.

Men egyptier tycks leva ett helt annat liv. De är visserligen på kontoret när de ska vid 9 (ja, ungefär alltså) och jobbar hela dagen till 5 drygt, ibland senare. Sedan åker de hem, går ut och träffar kompisar, går till något kafé och röker en vattenpipa, sedan äter de lite middag, hem till någon kompis för att spela tv-spel, sedan till något kafé igen för att röka vattenpipa - och så går de och lägger sig vid 3-4 på natten. Förr i tiden hade man siesta under den varmaste tiden på dagen, men det har man inte längre om man jobbar på ett modernt och framför allt internationellt företag. På landet kanske, men inte här i storstaden. Jag begriper inte hur de orkar!

Logiken säger ju i de här varma länderna att det är vettigt att sova en stund på eftermiddagen, och leva mer på nätterna. Men när man nu inte längre kan det, och många jobbar i lokaler med AC, så behövs det inte. Och om man ska ha kontakt med andra länder i affärssyfte funkar det ju inte att vara borta på eftermiddagen.

I Grekland och Spanien går man väl också ut väldigt sent och äter middag? Hur funkar det? För inte har de väl siesta där inte? Hur är det i de länder ni bor?

Bordsdekoration

I dag var jag och åt lunch med min turkiska kompis M som snart flyttar tillbaka till Istanbul. Vi gick till en libanesisk restaurang i ett av de stora hotellen vid Nilen, och det var vansinnigt gott! Vi vräkte i oss olika meze, som falafel, hummus, tabouleh, auberginesallad, minipizzor med haloumi, kycklingknyten ... Vi åt så vi storknade.

På alla fina restauranger måste det ju självklart stå någon sorts dekoration på bordet. Det gjorde det här också, men inte av blommor utan av salladsgrönsaker! Det var bara att plocka åt sig av dekorationen och göra sin egen sallad direkt på tallriken. En himla bra idé som jag ska stjäla till någon middag när det passar att göra så.

Bordsdekoration. Lilla kameran, så ingen superbild.

Jag är fortfarande proppmätt, så Maken blev lidande och fick nöja sig med mackor till middag i dag. Men det är inte jättesynd om honom, för han fick lunch av mr Mahmoud i dag.

Viktigt meddelande

Det här tycker jag är ett väldigt viktigt meddelande, och någonting jag tycker att alla ska ta ställning till och sedan registrera sitt beslut. En del vill, andra inte, och det är viktigt att respektera individens vilja. Därför är det också viktigt att registrera det man vill! Nedanstående text har jag helt och hållet kopierat från Fritt ur hjärtat (för att spara tid och det var redan så välformulerat):

18 oktober är det Europeiska donationsdagen. Det blir informationsmontrar både på Centralstationen i Stockholm och i Nordstan i Göteborg för att sprida kunskapen om organdonation.

SÅ därför tänkte Heja Abbe så här, "Kanske vill du nu? Kan vi inte tillsammans försöka skrapa ihop så många anmälningar vi bara kan under den här veckan? Så att de ser på donationsrådet att bloggar verkligen kan göra skillnad och inte bara visa dagens outfit. Bloggutmaningar är ju kul, men inte alltid så meningsfulla. Varför inte skapa en som är meningsfull, även om den inte är så kul?"

Eftersom jag tycker likadant är det lätt att vara med i det här uppropet, hur ofta läser man inte om folk som dör i väntan på organ, det kunde varit jag eller du. Om man själv funderat och tagit ställning slipper familjen göra det om olyckan skulle vara framme, det är alltså omtänksamt mot andra att själv fatta det här beslutet. På min arbetsplats har vi en väldigt ung tjej som fått hjärta och lungor, att höra henne berätta gör mig ödmjuk, både inför livet och döden, så nära det är alltid. Därför är valet att registrera sig för organdonation lätt. Vi gjorde det för ganska länge sedan. Gör det du också!!

Klicka in på Donationsrådet och anmäl dig eller varför inte hela familjen. Skriv om det på din blogg och länka till Abbes pappa, så visar vi att bloggar gör skillnad!! Låt oss som Abbes pappa säger ta ställning, anmäl dig och låt oss skapa en bloggbävning!!

PS. Själv registrerade jag min ståndpunkt för många år sedan, och är även registrerad i Tobiasregistret för donation av benmärg.

PPS. Det är alltså Fritt ur hjärtat som har en flicka på jobbet som har fått nya organ, inte jag.

Alla sätt är bra utom de dåliga

Här i Kairo är det inte alla som har tillgång till kylbilar, frysar, kylda diskar etc när de gör affärer. Då får man transportera isen på andra sätt.

På en pirra till exempel.

Det viktiga är att fisken håller sig kall och fin.

Jag erkänner, jag köpte ingen fisk där. Jag är lite för kräsmagad.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om i dag. Det har hänt så mycket tråkiga saker runt om i världen, jag många roliga också, men droppen blev kanske när papper om en liten pojke som har fått hjärntumör hamnade i knäet på mig. Föräldrarna undrar om de kan få hjälp i Sverige. Och det snokade jag reda på att de faktiskt kan eftersom föräldrarna kan betala för sig. Specialistklinikerna på Stockholms stora sjukhus har en Utlandssektion där de tar emot betalande patienter från andra länder. Jag hoppas att ni inte ska behöva den här informationen, men den kan vara bra att ha ifall någon råkar ut för någonting i ett land där tillräckliga medicinska resurser inte finns. Stockholm Care heter det företag som koordinerar och hjälper till.

Jag kan bara inte låta bli att tänka på alla dem som inte kan betala för sig.

Att skjuta upp till morgondagen

Vissa saker tar emot att göra därför att allt runt omkring det hela är så trist. Vissa saker skjuter man upp och glömmer helst bort. Men till slut måste man ändå ta tag i dem och se till att få det gjort.

Att ordna allt med gravskötsel och gravsten till pappas grav är en sådan sak.

Men det är så skönt nu när det äntligen är klart. Betalt och färdigt, alltihop.