onsdag 30 juni 2010

Lite kaos

När jag vaknade i morse vaknade jag till en mindre insjö i sovrummet. Det var stopp någonstans i rören där kondensen från AC:n ska rinna ut och i stället hade allt vatten från apparaten runnit ut över våra byråer. Tack och lov är inte mycket förstört, bara en tavla som hängde över byråerna, men det var ingenting av varken värde eller speciell skönhet, så det var inte hela världen.

Stor räddningsinsats blev i alla fall av nöden direkt när vi klev upp. Och sedan har det sett ut så här hela dagen.

Den bråkande apparaten högst upp på väggen och den undrande katten längst ner. Stina tycker att vi stökar till det lite väl i onödan ibland.

Mattan blev alldeles blöt i kanten, men det torkar väl så småningom.
Om någon undrar över fårskinnsfällen som sticker fram i sängen, så har jag den för att hälarna inte ska bli så torra. Det hjälper faktiskt. Jag har torra hälar på sommaren när man går mycket i sandaler, och på vintrarna har jag fällen för att slippa frysa om fötterna. Naturmetoder är alltid bäst.

Men nu har mr Gamal varit här och fixat, AC-mannen behövdes inte den här gången. Så nu ska vi bara försäkra oss om att problemet har farit sin kos innan vi ställer tillbaka byråerna och bäddar sängen. TUR att han kunde fixa det, annars hade jag inte kunnat sova i natt. Eller rättare sagt, Maken hade inte kunnat sova i natt för jag hade illa snabbt lagt beslag på gästrummet med fungerande AC. Så ego är jag!

Maken har jag hemma i dag, han har någon mindre trevlig magåkomma, förmodligen fick han den när han var på affärsmiddag i måndags. Nu börjar han i alla fall bli bättre.

---

En himla bra fördel med iPaden är att man kan lyssna på radio. Jag kan ju ta den med mig var jag än är, behöver inte hålla mig till datorn för att höra. Sommarpratarna är nu en självklar del av mitt liv, och på tisdagarna direkt efter Sommar sänds ett program från Turkiet. I går intervjuade de ett par personer som jag faktiskt vet vilka de är, en på liiite närmare håll och en på långt håll. Folk med svenskanknytning har ju en tendens att röra sig i delvis samma cirklar.

Och apropå Turkiet: Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan om Kappadokien. Tror ni inte att SvD gör samma sak, en jättebra artikel som kan läsas här. Ett bildspel med fantastiska foton finns till artikeln, jag rekommenderar er verkligen att se det och att läsa artiken. Lars Möre som omnämns i artikeln och hans brittiska fru ägde ballongfirman som vi åkte med, ett trevligt par som har bott i Kappadokien i 19 år och som bor i en egen grotta med egen kyrka!Det var de som startade ballongtrenden i Kappadokien, då en gång för 19 år sedan.

---

Nu ska jag fundera ut någon lämplig middag för en magsvag Make.

tisdag 29 juni 2010

Nya brillor

Nu har jag hämtat mina nya glasögon. Inte klokt vad fort det gick, jag beställde dem i fredags och de var klara redan i söndags eftermiddag. Men jag hade ingen bil i går, så jag fick hämta i dag.

Alla foton är tagna med mobilen, så kvaliteten är inte perfekt. Och jisses vad svårt det är att fotografera sig själv. Jag förstår fortfarande inte hur alla flickor gör som bloggar om dagens outfit.

Solglasögonen. De är slipade i rätt styrka, så jag ser perfekt med dem.

Läsglasögon. Jag såg totalfläng ut på fotot, så ni får bara se glasögonen.

Vanliga glasögon. Jag ser helfläng ut på det här fotot också, men det får gå ändå. Vad är det för min jag gör???

Det blir bara ett kort inlägg i dag, men jag avslutar med någonting riktigt sött, en av de små kattungarna som bor vid vår bakdörr.

En av de tre kattungarna.

måndag 28 juni 2010

Vilken dag!

Födelsedagsbuketten som redan har börjat sloka.

Hjälp vad jag har hållit på i dag! Jag är helt slut efter den här dagen.

Först var det att gå upp lite tidigare och ordna födelsedagsuppvaktning med blommor som jag hämtade ute i trädgården. Tyvärr hann jag inte fotografera buketten tidigare, så det är en aningen slokande bukett på bilden. Uppvaktningen blev lyckad i alla fall och Maken blev glad för hjärtformad hallonpaj, fyra skjortor, en t-shirt, ett par strumpor och ett par badbyxor. Tyvärr blev han tvungen att gå på affärsmiddag i kväll, så födelsedagsmiddagen får vi ta i morgon.

Sedan var det AC-mannen som jag skrev om i förra inlägget - och han kunde inte lösa problemet för det var kompressorn och det går inte att fixa förrän på söndag. Jag antar att det antingen var reservdelar eller en ny som krävs och att han inte har grejorna förrän på söndag. Sånt är livet.

Tvätthögarna hade börjat bli lite väl stora och det var minst sagt hög tid att ta hand om dem. Och själva tvättandet är ju inte så ansträngande, men strykandet tar på krafterna. Jag stryker alltid skjortorna direkt när jag har tvättat dem, de blir allra bäst då. Jag låter dem hänga ungefär en kvart, tjugo minuter, sedan är de lagom fuktiga för att bli platta och fina. Sedan får de torka färdigt hängande på tvättstången.

Och så var det ju det där med att kunna köpa e-böcker till iPaden. Efter mycket om och men lyckades jag ladda hem rätt app från Amazon där man ska ha tillgång till 600.000 e-böcker. Tjå'ru, det gäller bara om man bor i AMERIKA. Om man bor i AFRIKA är det en annan femma. Då är det inte mycket att välja på. Vet ännu inte hur lite det är, men inte kunde jag köpa några av de böcker jag ville ha. Låna böcker på bibblan då? Det kanske går, jag vet inte, men jag lyckas inte.

Skrev ett brev till Adlibris och frågade om man kan köpa böcker från dem, och fick ett trevligt och bra svar. Man ska ladda Stanza som app och enligt elib, som Adlibris hänvisade till för förklaring hur man gör, var det en hel procedur med överföring från datorn och öppna här och ladda där. Gissa om jag har hållit på! Till slut testade jag helt fräckt att köpa en bok direkt från Adlibris till iPaden. En billig så att jag inte skulle behöva gräma mig. Och vips! Det gick! Så nu nöjer jag mig med det tills iBookstore, Amazon och andra låter även folk i Afrika att handla. Tyvärr kan jag inte läsa de böckerna i iBooks utmärkta läsare, men Stanza är definitivt bättre än inget.

Ja ni vet själva hur mosig man blir i huvudet och helt matt i största allmänhet när man har krånglat med tekniken. Lägg till det ett Internet som leker norsk blinkers: fungerer - fungerer icke - fungerer - fungerer icke.

Så ursäkta, men jag ber att få återkomma och svara på alla era fina kommentarer i morgon!

Test

Maste ju testa att gora ett inlagg fran iPaden. Lite bokigare an fran datorn, men det gar ju.

Just nu har jag AC-mannen har. Vi har tva apparater i vardagsrummet, och den ena puffar bara ut lite ljummen luft. Typiskt nog ar det den som ska halla det dragligt i min skrivbordshorna, jag kan tala om att jag har svettats dar! Men nu ska det bli battre.

Ja det var ju praktiskt med den har lilla mojangen nu, for jag har ju tva karlar som jobbar vid skrivbordet (ac-mannen och hans assistent) sa jag kan glomma att sitta vid datorn tills de ar klara.

Aterkommer och svarar pa kommentarer lite senare.

söndag 27 juni 2010

Så är det vardag igen

Vi har inte firat midsommar, det ska till många svenskar, sill, svensk försommar, ljusa nätter och solmogna jordbuggar för att det ska kännas som midsommar. Det är nog bara en gång som jag har tyckt att midsommarfirande utomlands har varit riktigt roligt, och det var i Sofia när vi var tre stycken som ordnade en fest för alla svensktalande i Sofia. Den gången var det faktiskt riktigt trevligt.

Vi har i stället ägnat oss åt att köpa nya glasögon till oss båda, man måste ju passa på när priset bara är en bråkdel mot priset i Sverige, samtidigt som kvaliteten är lika bra. Vad sägs om ett par vanliga glasögon, ett par slipade solglasögon och ett par läsglasögon till Moi för bara cirka 1.700 SEK?

Någonting annat som kanske inte blev så billigt, men som jag bara var tvungen att ha, var en iPad.


Så nu är jag en mycket lycklig ägare till en iPad. Den är så himla bra att jag nästan inte vet till mig. Jag kan ta den med mig in i sovrummet eller ut på balkongen (jo, den funkar i det ljuset) och titta på tv, lyssna på radio, läsa en bok, skriva mejl, läsa bloggar eller lite vad som helst. Visst kan man göra det med en dator också, men den här platta tingesten är faktiskt mycket lättare att hantera. Och när man läser en bok vänder man den bara på sidan så får man ett helt bokuppslag. Winne-the-Pooh följde med gratis, och den har jag nu läst om. Det var så fint med alla färgbilder!

Wow, nu upptäckte jag ytterligare en sak! Om jag klickar på ett ord kan jag få upp ett uppslagsverk som förklarar ordet för mig!

Jepp, jag är supernöjd med mitt köp!

I morgon fyller Maken år (han blir lika gammal som jag är just nu), så jag har varit och köpt födelsedagspresenter till honom. Och så har jag gjort vaniljsås, för som tårta önskar han sig smulpaj med hallon. Vaniljsåsen blir bättre om den står över natten, det är därför jag har gjort den i dag.

Nu ska jag försöka få ordning på Internet, är för tillfället inne och tjuvar hos någon granne.

Stina ligger på sin röda sammetskudde på vår mysiga balkong i Istanbul.

fredag 25 juni 2010

Glad midsommar

Kattungar i Istanbul.

Jag önskar alla en glad midsommar. Själva firar vi inte direkt här i ökensanden, det får anstå tills vi är åter på fosterjorden. Sill, gräddfil, gräslök, svensk färskpotatis och svenska jordgubbar ska till för att det ska kännas midsomrigt, här är det nog bara gräslöken som kvalar in i den ligan, så det får som sagt anstå.

Men till alla er som firar denna sommarens största högtid önskar jag

EN RIKTIGT GLAD OCH TREVLIG MIDSOMMAR!

torsdag 24 juni 2010

Bloggbilder 2 och lite av varje

Skoputsarlådor i Kadiköy vid färjestationen.
Det här var "vår" färjestation på den asiatiska sidan av Istanbul.

Tack alla ni som svarade på min fråga om ifall ni kan se hela bilden jag lägger ut eller ej. Nu har jag, tack vare Olgakatt, kommit på vad felet är. Ni som inte ser fyra stycken hela skoputsarlådor på bilden här ovanför, behöver (om ni vill se hela bilder utan att klicka på dem) ändra inställningarna för skärmbildsupplösningen. Skulle tro att ni får bättre vyer vad ni än surfar på om ni gör det. Jag testade på Makens pc, och genom att öka upplösningen fick jag ordning på problemet. Nu kan han se mer än sin näsa. Alltså för pc är det: Kontrollpanelen - Utseenden och teman - Ändra bildskärmens upplösning - dra sedan pilen på skalan mot höger tills ni får en bild som ni är nöjda med. Lyckliga Mac-ägare verkar inte ha problem, Mac-ägare har sällan det.

---

Jag hade morgonsoffeprogrammet på tv igång bakom ryggen och där satt de som alltid och pladdrade om både det ena och det andra. Men så hörde jag någonting om en iransk författarinna och en bok som skulle heta Persepolis, och att den var utnämnd till årtiondets bästa bok av New York Times. Någonting gick igång i bakhuvudet på mig - har inte jag en sådan bok som ligger och väntar på att bli läst? Men så började de prata om att hon var en fantastisk serietecknare. Inte har väl jag köpt en serieteckningsbok? Jag pilade iväg för att kika i min lilla bokhylla där jag har böcker som står på kö. Jo, mycket riktigt, där hittade jag Persepolis - The Story of a Childhood and The Story of a Return av Marjane Satrapi. Och det är en serieteckningsbok! Jag läste de första två berättelserna på stört, och är lite småstum av beundran över de fantastiska uttrycken och känslospelen hon lyckas återspegla med så enkla medel. Den här boken kommer att slukas!

---

Morgonen har varit osedvanligt skön. Svala vindar letar sig in genom öppna fönster och balkongdörrar, nu vid lunchtid har det inte hunnit bli mer än 28°. Det är alltså en gudasänd dag som inte redan från början bjuder på bastuvärme. Det var bara grannfruarna i huset bredvid som kokade över, plötsligt hörde jag hur några skrek åt varandra och kikade ut. Där stod en tant på en balkong och skrek åt en tant i trädgården som skrek tillbaka åt tanten på balkongen. Många invektiv blev det, STUPID bland annat. Har ingen aning om vad det handlade om, men lite kul var det när man nu inte var inblandad.

onsdag 23 juni 2010

Bloggfoton och Jungfrutornet

Kız Kulesi.

I går kväll upptäckte vi att Maken på sin pc inte ser hela foton som jag lägger ut här, utan de blir beskurna en bit in på högersidan. Han blev lite sur i går för att jag hade lagt ut hans näsa och inte hela honom, fast så inte var fallet. Han blev i alla fall glad igen när han såg hela bilden.

Därför undrar jag nu: Kan ni se hela foton eller blir de beskurna? Titta på bilden ovan, hur mycket av den kan ni se? Ser ni moskén under bron längst till höger? Ser ni båtarna som ligger förankrade till höger om fyrtornet? Har du pc eller Mac? Har du en stor eller liten skärm? Har du laptop eller stationär dator?

Varför jag frågar är för att jag undrar vad det beror på och om det är väldigt många som ser en beskuren bild. Om det är många som ser en beskuren bild måste jag se till att bildens komposition är annorlunda när jag lägger ut den, huvudmotivet måste finnas längre till vänster och inte som nu centrerat, och viktiga detaljer får inte finnas för långt till höger.

Så jag blir mycket tacksam för svar från så många som möjligt!

----

Nu ska jag berätta lite om fyrtornet också. Det heter Kız Kulesi, vilket betyder ”jungfrutornet”. Namnet kommer från legenden om prinsessan som stängdes in där av sin far för att skydda henne mot ödet som hade förutspåtts henne: att hon skulle dö av ett ormbett när hon fyllde 18 år. Genom att sätta henne i ett torn mitt ute i vattnet skulle inga ormar kunna nå henne. Men ödet vann, på hennes 18-årsdag åkte hennes far ut till henne med en stor fruktkorg för att fira hennes födelsedag, men i korgen hade en giftorm gömt sig och hon dog i sin fars armar.

En annan legend om tornet bygger på den grekiska mytologin om Hero och Leander, som slutar med att Leander drunknar i vågorna och Hero kastar sig ut från tornet och drunknar.

Den lilla ön som tornet står på har använts i olika maritima syften ända sedan år 408 f.Kr. då atenaren Alcibiades ville kontrollera trafiken i sundet. 1110 byggde den bysantinske kejsaren Manuel Comnenus en liten borg på ön som han använde för att fästa kedjor i, som han sedan använde för att stänga av sundet. Sedan dess har här funnits fyrar, karantäner, tullkontroller och till och med varit hem för pensionerade marinofficerare.

Det nuvarande fyrtornet byggdes på 1763 av sultan Mustafa III och i dag finns en restaurang på bottenvåningen och ett kafé längst upp i tornet. Den som har sett Bondfilmen The World is Not Enough kanske känner igen tornet?


Historiska fakta hämtade från:
Strolling Through Istanbul av Hilary Sumner-Boyd & John Freely.

tisdag 22 juni 2010

En tur på Bosporen

Jag tjatar ju hela tiden om att Istanbul är världens vackraste stad, så jag tänkte att ni skulle få hänga med på en båttur på Bosporen i dag.

Bosporen är ett sund mellan den europeiska och asiatiska kontinenten, och delar Istanbul mitt itu. Inloppet är från Svarta havet i norr, och utloppet är i Marmarasjön i söder.

De första bosättningarna i Istanbul har daterats till cirka 6000 f.Kr, så Istanbuls historia är lång och rik. Men jag ska inte dra alltihop, det får bli småstycken om lite av varje, för den som vill gräva ner sig i stadens historia finns mängder av bra litteratur*.

Bysans var den första staden som anlades på platsen i historisk tid. Legenden säger att Byzas från Megarian (utanför Aten) konsulterade oraklet i Delfi som rekommenderad honom att grunda en stad "mitt emot de blindas land". Därpå seglade Byzas iväg och när han år 667 f.Kr. kom till Seraljudden där Topkapi-palatset ligger i dag, förstod han vad oraklet menade. För på andra sidan sundet låg den grekiska kolonin Chalcedon, och de måste ju vara blinda som inte hade sett det mycket bättre läget för en bosättning på så nära håll. Vid inloppet till Bosporen kunde staden kontrollera all sjöfart till och från Svarta havet, det antika Pontos, samtidigt som man hade tillgång till handelsvägarna till lands både på den europeiska och den asiatiska kontinenten. För att göra saken ännu bättre, var staden när den var omgärdad av murar ointaglig, omgiven som den var på tre sidor av vatten. Något som var sant ända till 1453 när turkarna intog Konstantinopel, men det är en annan saga.

Fotona är av blandad kvalitet, beroende på att de är tagna med diverse kameror. Och jag går inte in på detaljer om de olika ställena i det här inlägget, jag återkommer i stället till de olika moskéerna, kyrkorna och palatsen.

En av alla de färjor som korsar Bosporen. Mer än 1 miljon resor beräknas göras över Bosporen dagligen, antingen med färjor eller över en av de två broarna.

På väg mot Europa. I bakgrunden till babord (vänster), precis vid den aktre flaggan, ser man Blå moskén och till styrbord (höger) ser man den röda Aya Sofya, den 1.500 år gamla katedralen som blev moské och som i dag är museum.

Blå moskén som byggdes av sultan Ahmed 1616 och Aya Sofya vars äldsta delar är från 360 e.Kr.

Seraljudden med Topkapi-palatset som byggdes 1465 av sultan Mehmet II.

På andra sidan Gyllene hornet, en vik som går in från Bosporen, ligger de "nya" stadsdelarna. Här syns Karaköy, "den mörka byn", som förr hette Galata. Galatatornet som sticker upp ovanför taken byggdes 1348 för den dåvarande genuesiska kolonin.

Ny och gammal bebyggelse trängs på Istanbuls kullar. Här stadsdelen Cihangir på den europeiska sidan. Här bor många konstnärer och andra kulturpersonligheter.

Beylerbeyi Sarayi på den asiatiska sidan byggdes 1865 för sultan Abdül Aziz som sommarstuga och som bostad för besökande dignitärer. Bland de prominenta gäster som har bott här kan nämnas kejsar Franz Joseph av Österrike samt kung Edward VIII av Storbritannien och mrs Simpson. I dag är det museum.

Ortaköy, "mellanbyn", på den europeiska sidan är ett populärt ställe att besöka på helgerna. Här finns mängder med kaféer och restauranger, små butiker och en liten marknad.

Färjestationen i Bebek, en lite elegantare stadsdel en bit norrut på den europeiska sidan.

Ny och gammal bebyggelse klättrar uppför kullen i Bebek.

En speciell typ av hus som är typisk för Istanbul är de som kallas "yali", hus byggda direkt vid kanten till Bosporen. En del av dessa var stora palats för sultanens döttrar, andra var mindre och beboddes av olika höga figurer. Jag har tyvärr ingen bild av de allra tjusigaste. Men jag kan tala om att de här husen är dyra i dag!

En liten yali i klassisk roströd färg.

En vacker yali.

Rumeli hisari, borgen på den europeiska sidan längre norrut där Bosporen är som smalast, cirka 700 meter. Borgen byggdes 1452 av Mehmet Erövraren, året innan han intog Konstantinopel.
Brofästet för Fatih Sultan Mehmet-bron, i folkmun kallad Andra bron. Det är alltså en av de två broar som korsar Bosporen och binder samman Europa och Asien. Bron byggdes 1988, exakt 2500 år efter att Darius på nästan exakt samma plats byggde en bro av båtar för att leda sin armé om 700.000 män mot skyterna.

Vy över delar av den asiatiska sidan.

Efter en dag på Bosporen är det gott med en kopp kaffe, det kan man få på det här lite annorlunda kaféet i Üsküdar där man sitter på trappavsatserna ner mot Bosporen. På andra sidan vattnet ser vi Europa.



*Historiska fakta hämtade ur:
Strolling through Istanbul av Hilary Sumner-Boyd och John Freely.
Constantinople, City of the World's Desire av Philip Mansel.

måndag 21 juni 2010

1000 inlägg

Det här är mitt tusende inlägg här i bloggen! Det vill jag fira med att bjuda alla er som läser, återkommande eller ny, på en god tårta, och jag önskar jag kunde göra det på riktigt. Men jag får stödja mig på ordspråket som säger att det är tanken som räknas, så håll till godo med en bild av tårtan jag skulle velat bjuda er på!

Bilden lånad från någon amerikansk bröllopssajt.

Det allra första inlägget jag skrev var den 19 augusti 2007, strax innan vi flyttade från Istanbul till Kairo. Det var ett väldigt trevande inlägg, jag visste inte hur man skulle lägga in bilder och hade inte koll på hur någonting fungerade. Men en kommentar fick jag! Tack Chris!

Den första bilden blev på huset vi flyttade till här i Kairo. Jag hittar inte originalet hur jag än letar, och kopian jag har på Picasa är pytteliten och går inte att göra större. Nu kan jag bättre.


Hittills i skrivande stund har jag haft 130.205 besökare, och jag undrar så vilka alla är som inte brukar kommentera! Om du är en av dem får du gärna lämna en liten kommentar, det hade varit så roligt att veta lite mer om er.

Den största behållningen med bloggen är inte själva skrivandet, utan alla vänner jag har fått genom att skriva här i min blogg och läsa andra bloggar. Några av er har jag haft förmånen att få träffa och andra hoppas jag innerligt att jag får träffa i framtiden. Men trots att jag inte har träffat de flesta känns det ändå som om ni vore riktiga vänner i den riktiga världen. Jag tror det beror på att bloggar inte bara är ett ytligt chattande, tvärtom delar vi tankar och känslor med varandra, vardagsäventyr och vardagstristess, mat och shoppande, bilder av våra omgivningar och våra semesteräventyr, lycka och sorg, ja allt i en salig röra precis så som livet är. Och när livet är tungt, man är sjuk eller lider av en släng längtan efter fosterjorden, ja då värmer det så i hjärtat av alla fina kommentarer!

JAG TYCKER SÅ MYCKET OM ER ALLA!

Jag måste ju dela med mig av lite statistik om bloggen också.

Populäraste sökorden
Sfinxens näsa
Skattepengar bröllop
Nya äventyr

Roliga sökord
Sterila handskar
antroposofisk gynekolog
w-pinne (Vad är det? Någon som vet?)

De flesta besökarna kommer ifrån
Sverige
USA
Australien

Ovanliga länder
Mongoliet
Iran
Palestina

Mest prominenta besökare
Ockelbo (Ja man kan ju låtsas att det är prinsen eller prinsessan!)

Jag har inga som helst planer på att sluta blogga, tvärtom börjar jag se fram emot att blogga om Sverige ur en utlännings synvinkel. Än vet jag inte när det blir, men definitivt under hösten.

Och just nu ser jag fram emot hösten lite extra, sitter här och drömmer om en klar och kylig dag i september med sprakande höstlöv. För nu är det varmt här kan jag lova, det ska bli 44°C i dag igen. När jag vaknade kl 7 var det redan 27°, i skrivande stund har det hunnit upp till 41°, och dagen är icke slut än.

STORA KRAMAR TILL ER ALLA!

söndag 20 juni 2010

Mina kvarter i Istanbul

I dag tänkte jag visa mitt Istanbul, alltså inte moskéer och palats utan mina kvarter. Fotona är tagna vid olika årstider och med olika kameror, en del bättre och en del sämre, och jag är medveten om att några foton inte borde dras upp till den här storleken, men jag har gjort det ändå. Tyvärr hade jag inte riktigt fattat att jag skulle dokumentera ALLT runt omkring mig medan jag bodde där, så det här är några av de alltför få foton som finns från just mina kvarter. Om någon som har varit och hälsat på har några foton får ni gärna lägga dem på en cd och ge mig vid tillfälle.

Häng med så berättar jag mer vid fotona. Och ursäkta om det blev lite långt, men när jag kommer igång om Istanbul är det lite svårt att få stopp på mig.

Vår utsikt från balkongen över vår gata, Mahur Sokak, en vinterdag. I samma kvarter nere på hörnet vid korsningen fanns vår lilla närbutik, eller bakkal som det heter på turkiska. Där kunde man handla allt det där småttiga som man ibland behöver komplettera med, som ägg, juice, mjölk, bröd, ost, korv, kex, godis, mjöl ... På hörnet i kvarteret mittemot oss fanns vår kvartersrestaurang. Här delar man upp de klassiska turkiska restaurangerna i kött- eller fiskrestaurang, och det här var en fiskrestaurang, en et lokantasi. Där fick man goda smörgåsbord av förrätter, meze. På hörnet mitt emot ser ni den gula taxibilen, där fanns taxistationen, perfekt om man behövde en taxi. Där låg även Makens frisör.

Det som inte syns är vår underbara havsutsikt över Marmarasjön bakom husen rakt ner för gatan. Havet såg vi från alla fönster utom köksfönstret.

Vår gata sedd från balkongen på kvällen. Det var alltid roligt att sitta här på kvällarna, för det "hände" alltid någonting. Man fick hålla koll på hur de parkerade, folk som kom och gick, fotbollsfans som åkte förbi och viftade med flaggor och tutade och skrek, taxibilar som kom tillbaka till sin station. Och naturligtvis hur många som åt på restaurangen. Dessutom hade vi här en alldeles perfekt vy, för nere vid stranden låg miljonärsklubben Büyük Klüp, och när någon firade förlovning eller bröllop och liknande smällde de alltid av världens fyrverkerier. Då hade vi första parkett.

Här är ingången till vårt hus, sett från porten. Alla hus i vårt område, och väldigt många i de nya delarna av Istanbul, har en liten trädgård runt sig. Vi bodde i ett tiovåningshus, och det var alltså helt normalt med en trädgård runt sådana hus. Så det var väldigt grönt och fint där vi bodde.

Tur att jag ville ha ett foto av katterna i badkaret så att jag fick ett foto även av mitt badrum, om än bara en del. Kaklet var så vackert och hela badrummet var som att komma in i ett hemma-hamam. Ett så vackert badrum har jag aldrig tidigare haft och kommer säkert aldrig mer att få. Stina dricker vatten och Skrållan väntar på sin tur.

På hörnet bakom restaurangen fanns min grönsakshandlare, manav, som ägdes av den här mannen. Han hade alltid jättefina frukter och grönsaker och det var så himla enkelt att bara springa ner till honom när man behövde nytt. Där blev jag bortskämd när det gäller frukt och grönt!

Härliga apelsiner till salu hos min grönsakshandlare.

Sahil Yolu, eller Strandvägen, som den här huvudgatan kallades i folkmun, tvärgata till vår gata. På den här gatan hade jag mataffärer, mattaffärer, möbelaffärer, lampaffärer och vårt apotek. I alla de mindre affärerna visste de alltid vem man var, och när Maken en gång glömde kreditkortet på apoteket kom de helt enkelt och ringde på och lämnade tillbaka det. Det kallar jag service! Som ni ser blir det vinter i Istanbul också, och det rejält ibland. När det ser ut så här sätter många på snökedjor på sina bilar eftersom det finns så många riktigt branta backar i Istanbul.

Tyvärr hittar jag ingen bild på den stora paradgatan, Bagdat Caddesi, som var vår andra stora huvudgata. Där hade vi restauranger, klädaffärer, min frissa och mycket mer. Det var en av de flottaste gatorna i Istanbul.

På Sahil Yolu fanns även min dvd-butik där man kunde hyra filmer. Han var så gullig den killen som hade butiken, för han matade kvarterets katter, och då speciellt den röda hankatten som var krigsinvalid. Den låg oftast på en stol i butiken och sov och lät sig klappas av kunderna.

Mina morgonmänniskor. Under några månader på vinterhalvåret jobbade jag inne i centrum av Istanbul. Problemet med att bo på den asiatiska sidan av stan som vi gjorde, var att jag antingen kunde ta minibuss + färja + minibuss för att komma dit jag skulle, eller så kunde jag åka minibuss hela vägen, men då ska man också över en av broarna som alltid är fullpackad av bilar och bussar i rusningstrafiken. För att slippa sitta i trafiken i upp till två timmar när det var som värst åkte jag till jobbet med minibuss redan vid halv sju på morgnarna. Varje morgon hälsade jag och småpratade med en äldre herre som tog bussen från samma hållplats som jag, och hade jag tur var det en speciell minibussförare som körde mig ända fram till porten på jobbet och backade sedan tillbaka till sin ändhållplats. Men de morgnar det var någon annan chaufför gick jag som alla andra av vid ändhållplatsen, och där stod de här två herrarna varje morgon. Han till vänster hade en liten vagn där man kunde köpa smörgåsar som han bredde så som man ville ha dem, och han till vänster sålde pogaça, en speciell sorts bröd som är jättegoda till det söta turkiska teet. Om smörgåsmannen var väldigt upptagen med kunder någon morgon så att jag struntade i att säga god morgon, var han alldeles upprörd nästa dag och undrade om jag hade varit sjuk dagen innan. Goda smörgåsar gjorde han också.

Tyvärr den enda bild jag har från Tisdagsmarknaden, Sali Pazari, den största utomhusmarknaden i Istanbul som sattes upp i stadsdelen Kadiköy varje tisdag inte långt från där jag bodde. Där såldes allt från frukt och grönt och nötter till tyger och trådar och spetsar till kläder och skor och smink och husgeråd och ... Jag tror allt fanns till salu där. Och billigt var det eftersom alla marknadsförsäljare träffades här på tisdagar och konkurrerade med varandra. Det var en jättemarknad, men jag vet inte om den fortfarande finns kvar, det glunkades om att det skulle byggas ett shoppingcenter just där de höll till. Tyvärr.

Min strandpromenad. För att komma hit gick jag bara rakt ner för vår gata, korsade Sahil Yolu och gick sedan ner ännu ett kvarter och så var jag vid denna underbara plats. Den här strandpromenaden är lång, jag tror närmare en mil innan man måste upp på gatan och gå förbi ett färjeläge innan man kan fortsätta på nästa strandpromenad som jag tror faktiskt är ett par mil lång. Vattnet är innanhavet Marmarasjön. Vattensystemet ser ut så att Donau rinner ut i Svarta havet som via Bosporen rinner ut i Marmarasjön som har sitt utlopp via Dardanellerna och ut i Egeiska havet som i sin tur står i förbindelse med Medelhavet. På turkiska heter havet Ak Deniz, vilket betyder det ljusa havet.

Från strandpromenaden ser man Prinsöarna, en ögrupp i Marmarasjön som utgör Istanbulbornas paradis och oas. På öarna är bilar inte tillåtna med undantag för utryckningfordon och något enstaka nyttofordon. I stället är det apostlahästar, cykel eller häst och vagn som gäller. På öarna finns en del gamla kloster och kyrkor som är väl värda ett besök.

Strandpromenaden.

På strandpromenaden inte långt ifrån där vi bodde låg det här vackra gamla huset. Jag vet inte vem som ägde det eller bodde där.

Efter ytterligare en bit kom man till det här huset som var renoverat och omgjort till restaurang. Vår favoritrestaurang om somrarna när man kunde sitta i den vackra, upplysta trädgården och äta utsökt mat till hyfsade priser. Här fanns också min favoritservitör, han sken alltid upp när han såg oss och kom och hälsade och pratade även om vi inte satt vid hans bord.

Ni ser den lilla strandsnutten i nederkanten av bilden? Den här bilden är tagen innan kommunen gjorde iordning den här och några fler stränder längs promenaden till riktigt fina badstränder. De stränderna var gratis så att alla skulle kunna bada där, men efter första sommaren fick de sätta restriktioner och kräva att man hade badkläder för det var så många killar som badade i kallingarna. Synd samtidigt, för det var så klart de fattigaste zigenarkillarna som sedan inte kunde gå och bada.

Även det här pampiga gamla huset låg vid strandpromenaden. De här tre husen är alla gamla osmanska hus som har varit sommarstugor till olika osmanska prinsessor och paschor. Visst är de vackra?

Istanbul är en stor stad som brer ut sig mil efter mil efter mil och klättrar på kullarna som staden är uppbyggd på. Men trots att den är så stor är den grön och fin och ren och underbart vacker. Jag älskar den här staden.

lördag 19 juni 2010

Prinsessan och kungariket

Vilken bild passar bättre att visa i dag, än när jag hälsar på kronprinsessan Victoria. Det var den 14 juni 2005 på Sveriges generalkonsulat* i Istanbul. Till vänster om kronprinsessan står dåvarande generalkonsuln Ingmar Karlsson, och till höger om henne står Thomas Östros. Som ordförande för SWEA Istanbul blev jag senare framropad och fick mig en liten pratstund med kronprinsessan. (Ja, jag var blond där ett tag, min frisör tyckte att jag skulle vara det.)

I dag ska jag sitta klistrad vid tv:n och titta på alla vackra klänningar, alla gnistrande smycken, alla fantastiska håruppsättningar, alla söta barn, uppsträckta soldater, stiliga hästar - och så klart suga i mig all romantik när Daniel får prinsessan och kungariket. Jag har redan sagt till Maken att i dag är det jag som har makten över fjärrkontrollen. Här ska inte bytas några kanaler, inte.

I går kväll såg vi konserten i Konserthuset, allt var faktiskt riktigt bra och bäst var konserthuschefen Stefan Forsberg som höll en lysande presentation och var reseledare hela kvällen. Barnen från Adolf Fredriks musikklasser var bäst bland artisterna, och självklart kunde jag inte låta bli att önska att de hade gift sig nästa år i stället, för då kanske min sondotter Mathilda hade varit med bland barnen. Hon börjar ju inte i Adolf Fredrik förrän till hösten i år. Roxette var självklart roligt att se, och det var roligt att se alla kungligheter stå i bänkarna och digga. Det lär visst bli mer Roxette i kväll till festen på slottet.

Måste ta tillfället i akt att skryta med att jag faktiskt har träffat kronprinsessans föräldrar också, kungen och drottning Silvia. Första gången var i Bulgarien när de var där på statsbesök. Jag jobbade som konversationslärare på Skandinavistiklinjen på universitetet i Sofia, och kungen och drottningen hade önskat att få träffa studenterna. Så vi satte ihop en utställning om Bulgariens och Sveriges relationer genom tiderna och en av flickorna (som borde ha blivit operasångerska) sjöng Sveriges och Bulgariens nationalsånger. Tyvärr var journalisterna och fotograferna alldeles för påträngande och universitetet hade bjudit in "kulturpersonligheter" som trängde sig före studenterna, så kungaparet fick knappt chansen att träffa dem de ville. Men efter en presskonferens i aulan, när kungaparet gick ut själva och alla andra fick vänta där i aulan, passade vi på att rada upp studenterna i stora entrén och då stannade kungaparet och pratade med studenterna**. Slutet gott allting gott.

Dessutom fick vi hälsa på kungaparet på en mottagning i svenska residenset i Sofia, och då fick jag mig en pratstund med drottningen. När de var på statsbesök i Turkiet fick jag hälsa än en gång på kungaparet vid en mottagning på Sveriges generalkonsulat.

NU ÖNSKAR JAG ALL LYCKA TILL KRONPRINSESSAN VICTORIA OCH DANIEL!



*Svenska ambassaden ligger i Ankara som är huvudstad i Turkiet. Det var Mustafa Kemal Atatürk som 1923 flyttade huvudstaden från Istanbul för att markera slutet på den osmanska eran med enväldiga sultaner och början på Republiken Turkiet.

**Studenterna pluggade alltså svenska, och jag kan tala om att de var DUKTIGA! Så det blev inga som helst språkförbistringar.

fredag 18 juni 2010

Ballongtur i Kappadokien

I mitt sökande efter en gammal bild ramlade jag på vår ballongtur i Kappadokien, så det tänkte jag att ni kanske också har lust att hänga med på? Ursäkta mängden bilder, men hur kan man göra en ballongtur kort? Alla bilder är tagna med vår allra första lilla digitalkamera, så kvaliteten är kanske inte den bästa.

Kappadokien är ett område i centrala Turkiet som är känt för sitt märkliga månlandskap, sina häpnadsväckande stora underjordiska städer och sina grottkyrkor. De märkliga ravinerna och stenformationerna har bildats av vulkanutbrott som skapade den högplatå av framför allt tuff som senare har eroderat till att skapa dessa underliga formationer. Redan i slutet av 100-talet bildades här kristna samfund och många av de kristna tankegångar som växte fram här är viktiga än i dag, bland annat att religionen skulle vara en del av samhället, i stället för att de troende skulle stå över samhället.

Man vet inte exakt hur gamla de underjordiska städerna är, men har kunnat fastslå att de åtminstone går tillbaks till 500-talet f.Kr. och att en del av byggnadsdetaljerna och försvarssystemen kommer från hettiterna. Den största underjordiska staden Derinkuyu, som också är öppen för allmänheten, går sju våningar under jord och här finns allt man kan behöva från kök och skolsalar till stallar och kyrkor.

Tyvärr har jag inga foton från friluftsmuseet Göreme med alla kyrkor som är inhuggna i bergen, inte heller från den underjordiska staden Derinkuyu eftersom jag stukade foten och inte kunde följa med ner, eller den vackra klippstaden Ürgüp. Mängder av foton har blivit förstörda när de har förvarats på en CD-skiva.

Ballongfärder sker med fördel tidigt på morgonen när solen går upp. Det har att göra med luftströmmar och jag vet inte allt, men tidigt var det, jag tror vi samlades redan vid femtiden på morgonen.

När vi kom fram till gläntan vi skulle lyfta från sträcktes ballongerna ut.

Maken är behjälplig att hålla upp ballongöppningen när ballongen blåses upp med stora fläktar innan man kan köra på med varmluften. Och han är van, han har åkt land och rike runt på festivaler under fyra somrar med ballongpiloten Janne.

När ballongen är tillräckligt uppblåst kan ballongpiloten Janne (som Maken åkte land och rike runt med) dra på varmluften.

Det gäller att hålla i, men maken är stark så det gick bra.

Inuti ballongen.

Det syns på mig att jag är lite nervös, va?

Här eldas det på ordentligt.

Uppe i luften med utsikt över Kappadokiens berömda älvskorstenar. Ser ni dörren i den stora älvskorstenen längst fram? Någon har bott där.

Här kommer en annan ballong svävande genom en dal.

Här odlar man mellan de mjukt formade klipporna.

Kompisballongen flyger över en vacker klippa. Vi var två ballonger som gav oss ut samtidigt.

Älvskorstenar i en dal framför en taggigare formad klippbrant.

Kompisballongen flyger genom dalen. På höstkanten, när aprikoserna är mogna, kan man ofta flyga så lågt att man kan plocka aprikoser från ballongkorgen.

Klippor med duvslag.

Under årtusendena har människor grävt sig sina bostäder i klipporna här, både i de vanliga klipporna och i älvskorstenarna. Än i dag bor man i grottorna, fast nu har man el, avlopp, vatten och tv. Det är mycket populärt bland utlänningar att flytta hit och köpa sig en grottbostad. Har tyvärr inte kvar någon bättre bild för att illustrera grottbostäderna.

Där står följebilen och maken och väntar, han fick inte plats i korgen, men han har ju flugit så mycket ballong i Sverige, så han tyckte han kunde avstå.

Ballongen packas ihop.

Och vi firar vår färd med lite bubbelvin som piloterna häller upp. Min pilot Janne till höger.

Det var en helt fantastisk flygtur och jag är väldigt glad att jag har fått uppleva det. Men jag som har lite höjdskräck ska ärligt talat säga att om det inte hade varit Janne som var pilot, då hade jag vägrat. Janne litar jag dock på, jag vet att han är noggrann med andra saker i sitt liv, och då är han även noggrann med ballongfarandet.

Hoppas att ni också fick en fin tur, om än bara i cyberrymden. Är det någon av er som har flugit ballong IRL?