Snöig fredag

I dag har det snöat, men inte alls så mycket som de pratade om att det skulle. Det började bra i förmiddags, men nu har det inte snöat på flera timmar. Lite trist, tycker jag. Det är roligare med mycket snö när det väl är snö. 

Skatorna har varit på balkongen för att se om det skulle finnas något skydd där, ifall SMHI:s prognos skulle stämma, men det tycks inte behövas eftersom allt som syns efter dem är deras spår. Det ser nästan ut som såna där teckningar för att lära sig danssteg.  

I nästa vecka drar Ikea igång en kampanj, Good Cause, världen över. Syftet är att hjälpa flyktingar i flyktingläger med ljuskällor. För alla LED-lampor LEDARE som säljs mellan den 3 februari och 29 mars ger Ikea 1 € per lampa till UNHCR för att ge belysning, förnyelsebar energi och grundläggande utbildning i flyktingläger i Asien, Afrika och Mellanöstern. Det här är viktigt för att göra livet säkrare för framför allt kvinnor och barn eftersom risken för våldtäkter är hög när det är mörkt. Att gå på toa, hämta vatten eller sköta sina barn kan göras säkrare och tryggare om det finns ljus. Inomhus behövs ljus  och energi för att kunna laga mat och sköta det tillfälliga hemmet, för att barn ska kunna studera och för att kunna driva små affärer och andra aktiviteter för att ge inkomst.

Kampanjen gäller alltså alla Ikea-varuhus över hela världen.

Så om du ska köpa lampor inom den närmaste tiden, köp LED-lampor LEDARE på Ikea så går en del av pengarna till dem som behöver stöd och hjälp. Eller betala in en summa till någon av välgörenhetsorganisationerna i samma syfte.

Bilden lånad från Ikea.se

Hoppas ni alla får en skön helg! Själva ska vi försöka ta oss till en stad i morgon för att köpa födelsedagspresenter.

Jag längtar till våren

Vår fina amaryllis har slagit ut nu. Åtta hela klockor har den!

Fy vad det är mörkt! Tycker knappt att det hinner bli ljust förrän det blir mörkt igen om dagarna. Fast jag vet att det har vänt och att det faktiskt går mot ljusare tiden. Kan knappt vänta, bara.

I går hade vi en trevlig dag. Olgakatt med make var på besök. Först gjorde vi Ikea, sedan gjorde vi struvor. Det vill säga, Olgakatt lärde mig att koka struvor. I början gick det inget vidare, men efter halvtid ungefär blev det inga misslyckade utan alla blev fina och bjudbara. Tyvärr ingen bild på struvor i dag, för precis när jag skulle fotografera en struva la batteriet i kameran av. Så det ligger på laddning i skrivande stund.

Fåglarna verkar ha hittat fler matställen, för de är inte här lika ofta som i början av vintern. Men ibland kommer de. På bilden verkar det som om de hade någon slags konferens i grannens träd.

Kråkkonferens

Renoveringen

Maken har gett sig på trappan nu. Det är massor av luddresten och lim kvar efter heltäckningsmattan, så han har kört med någon maskin som för ett förfärligt oväsen. Jag har fått gå runt med hörselskydd hela dagen. Nu verkar det som om han äntligen har lagt av. Hade det inte varit så dyrt att lägga nya trappsteg hade det varit enklare, men de kostar 700:- per steg, och vi har sexton steg. För dyrt, det blir att måla trappan i stället.

Gästtoan är nästan klar, i dag beställde vi tapet via nätet, så när den är uppsatt är det bara att ringa rörmokare för att få handfat och toa inkopplat!

Sedan är det bara trappa och toan på andra våningen kvar!

Ja, inomhus, alltså ...

Inte lätt med de minsta

I fredags fick jag äntligen tillbaka mitt objektiv! Det var faktiskt världens flax, för jag tittade in hos DeltaData för att höra om de visste när den skulle bli klar, jag hade ju inte hört något. Men oj, oj, oj, sa killen, har du fortfarande inte fått tillbaka det? Hans kollega visste besked, det hade precis kommit in för någon timme sedan! Tur som en Alexander Lukas (om någon minns honom från Kalle Anka).

Tänkte mig då att jag skulle försöka fotografera småttingarna som flyger runt här utanför och äter frön som jag hänger ut till dem. Men för det första ska man försöka när det är lite ljusare, inte när det redan har börjat mörkna en redan mörk dag, för det andra kan det vara en bra idé att tvätta fönstren först. 

Bättre än så här blev det alltså inte. Får prova igen.

Fullständig pippi!

I går åkte vi till Växjö för att hämta min laptop som har varit på service. Så klaaart blev det lite shopping också, och en fika på Askelyckan.

På hemvägen sa vi att "Nä nu får vi göra slag i saken och stanna till vid Huseby Bruk för att se vad det är." Sagt och gjort, vi stannade till där och upptäckte att det var väldigt vackert. Men det tänker jag inte berätta om just nu, i stället ska jag berätta om en utställning vi snubblade rakt in i. En Fjäderfäutställning. Det hade vi aldrig varit på tidigare, så vi gick självklart in för att se vad det var, helt utan förväntningar. Men blev glatt överraskade för det var verkligen fullt ös där inne! Så många olika vackra hönsfåglar det finns och som vi inte hade blekaste aning om!

Varning för bildbomb, men börja med att sätta på ljudet och kolla på den lilla videon så får ni lite stämning! Ska tillägga att jag inte la på minnet vilka raser det var, så fråga mig inte om det.

Det här tror jag är en Springanka.

Skånegås

Flyttfåglar

Flyttfåglar i V-formation.

Nu har de kommit hem, fåglarna. Jag antar att det är gässen som kom alldeles nyss. Vi hörde dem när de kom flygande. Och jag måste säga att det är fantastiskt att alls få syn på dem på ett foto taget med telefonen.

Mängder av flyttfåglar.

Undrar om sädesärlorna har kommit hem från Kairo än. Man kände sig alltid lite extra hemma där på vintrarna när man fick syn på en sädesärla som kom med hälsningar från Sverige.

Bara en skalbagge

Överraskning - och drama nu igen

När jag kom ut i morse fick jag en överraskning. För de där stora spretiga buskarna som står vid ena hörnet av huset har börjat blomma! Små söta rosa blomklockar - i mängd! Än är det bara lite här och var, men buskarna är översållade av knoppar. Jag tror det kommer att bli väldigt vackert.

Små, små söta blomklockor.

Tänk när alla de här buskarna (det är tre eller fyra stycken) är översållade av små rosa blommor, det kommer att bli jättevackert.

Och så hade vi fullt drama här i dag igen. Den här gången hade Stina hittat en liten, liten näbbmus - i tvättstugan. Stackars liten, men vi tog in Stina i huset och stängde dörren, sedan försökte vi få den lilla sötnosen att sticka ut så att den skulle kunna springa iväg. Men den gömde sig under torkskåpet, så vi fick helt enkelt gå därifrån och låta dörren stå öppen. Nu kan vi inte annat än hoppas att musen klarade sig. Stina är inte intresserad av tvättstugan längre i alla fall, så man kan alltid hoppas att det är en liten glad mus som skuttar runt i skogen någonstans.

Som om det inte skulle räcka med en näbbmus kom ett gäng fiskmåsar och cirklade över vändplanen. Tjorvan var inne, så henne behövde jag inte oroa mig för, men jag visste inte var Stina hade tagit vägen. Jag ropade på Stina, men hon kom inte fram och måsarna gick omkring där och strutsade sig på vändplanen. När jag gick mot fiskmåsarna flög de iväg, men sedan flög de över mig som för att säga att "Försök ta oss om du kan!" Så jag var orolig för Stina. Men hon kom efter en stund, så jag oroade mig nog i onödan.

Snipp, snapp, snut, så var häcken ... mindre i alla fall

Det Skånska Energiknippet har varit här och hälsat på i dag, alias Olgakatt. Det resulterade i att ännu en vildvuxen buske fick vad den tålde. Den här gången var det en Pyracantha - Eldtorn på svenska - som blev rejält tuktad. Glömde så klart ta en före-bild, men på bilden här nedan är det spretbusken längst till höger. Så såg den ut innan vi satte igång med våra klippverktyg.

Pyracanthan före.

Så här ser den ut nu. Den är inte helt färdigklippt, tofsen där uppe måste sågas av och det bestämde vi var karlgöra, så vi sparade det till Maken. Men det är så skönt att vara av med det värsta spretet, nu ser jag över den och de taggiga grenarna är inte i vägen överallt. Längst ner till vänster en liten krusbärsbuske. Det kommer att bli många krusbärspajer framåt sommaren!

Tittut, en Olgakatt kikar fram.

Olgakatt hade också med sig en pion som vi planterade i närheten av syrenen.

Och på den smala grässträngen vid garaget får klockhyacinterna stå.

Jag höll nyss på att skratta ihjäl mig. Det var ett program om katternas ursprung på tv2, och där försöker de fånga katter i Kairo för att ta dna-prov. De höll på där med håvar och olika tricks och gick på spaning efter katter. Meh! Det hade väl bara varit att åka och prata med alla våra utekatter! Eller bosätta sig någonstans och mata katterna! Ja, ja, det visade sig till slut att det var i det antika Egypten katten blev domesticerad, eftersom de egyptiska katternas dna finns i alla jordens katter. Så Stina och Tjorvan har alltså bott i sitt hemland, och min lilla Skrållan ligger begravd där.

Jag har inte strukit på flera veckor. Gissa vad som ligger och tittar på mig från strykbrädan ...

Bara ...

... en liten grankotte i barnstadiet.

Tomt i huvudet

Trollsländan i Kairo som poserade för mig.

Klicka på bilden för att se ytterligare detaljer.

Sitter här och försöker komma på någonting trevligt att skriva om efter en hel dag med jobb. Men jag ska erkänna att det är ganska tomt i skallen just nu. Nej, nu ljuger jag, skallen är full av SNOR, snoret har ersatt all den lilla hjärnsubstans som en gång fanns där. Den här förkylningen blir bara värre och värre, men det är i alla fall bara en vanlig bonnförkylning, för jag har inte en gnutta feber längre. Det går åt mängder av te, Treo, snytpapper och nässprej. Nå, det är ju några som lever på det, så det är väl bra att man kan hålla dem med jobb, antar jag.

Så där ja, nu fick jag tillbaka den gamla redigeraren här i bloggen, den är mycket bättre för bildhanteringen tycker jag, för här kan jag bestämma storleken på bilden själv, inte bara välja mellan Bloggers tre förinställda storlekar ...

Dagens snackis förresten, att Peter Englund och Ranelidskan ligger i luven på varandra: Jag håller på Peter Englund.

Och dagens väder: Det är så halt nu så Maken gick och drattade på ändan i morse när han gick till jobbet. Han gjorde sig som tur var inte illa, och själv höll jag mig inne med min rinnande näsa, så jag har inte heller några brutna ben.

Nej hörrni, jag HAR verkligen ingenting roligt att skriva om i dag, så jag ska sluta plåga er.

Tomt i skallen

En liten talgoxe. Det är en blåmes. Tack Bert!

Vet faktiskt inte vad jag ska skriva i dag, det är alldeles tomt i skallen, så det blir bara en liten bild på en pippifågel. Min svärfar är alltid mån om djuren, på bilden ser man hans restaurang för småfåglar. I folieformen har han frusit fett och frön, och sedan bundit fast lådan på balkongräcket så att den ska stå stabilt och bra.

Själv har jag försökt hänga upp talgbollar till dem, men enda resultatet är att skatorna kommer och äter upp dem. Skator behöver visserligen mat de också, men det sitter en lapp i porten där det står att det är förbjudet att mata fåglar på balkongen för att det skräpar ner. Lite trist tycker jag, men samtidigt förståeligt. Jag får väl vänta tills vi har det där huset och kan bestämma själva. Då blir det bra med talgbollar och annat utanför fönstren så att katterna har någonting att roa sig med, dvs att titta på fåglarna utanför fönstret.

Nu har jag pratat med karantänen och katterna får komma hem den 21 januari!!! 24 dagar kvar! De är friska och fina och goa, säger skötaren, och de har till och med gått ner lite i vikt, vilket behövdes. Tyvärr är jag väl medveten om att de förmodligen kommer att lägga på sig ganska snabbt igen när de kommer hem, för Någon Annan i familjen tycker det är väldigt roligt att sticka till dem godsaker ...

Jaha, se där, man sitter med ett tomt "papper" framför sig och är alldeles tom i skallen, tror inte att man ska få till ett enda ord, och så blir det lite skrivet till slut i alla fall, bara man sätter igång.

Go Annandag!

Ludde, svärföräldrarnas lille taxkille.

Nu är vi hemma i Älmhult igen efter en fin jul med familj och vänner. Som ni kanske har märkt blev det ingen tid till att sitta vid datorn, den har fått vila. Vi har i stället ätit så magen står i fyra hörn och pratat så att käkarna har gått ur led, så vi är, som ni förstår, trötta men nöjda med julen.

Och nu har tre fjärdedelar av katternas karantänstid gått! Bara en månad kvar. Vi håller båda två på att längta ihjäl oss, men efter nyår kan vi ringa och bestämma tid och datum för att hämta hem dem. Önskar bara att vi hade ett riktigt hem att ta dem till, men det är som det är med den saken. Tomten kom inte med något hus till oss, så snälla hade vi tydligen inte varit.

Vi har i alla fall kunnat gosa med Ludde, svärföräldrarnas lille taxkille, under julen. Han börjar bli gammal och gråhårig, men han gillar att vara ute i snön och nosa så vi har varit ute på en del korta promenader med Ludde.

Nu har jag börjat drömma om nästa jul, jag önskar så att vi har ett stooort hus dit vi kan bjuda alla grenar av familjen och fira jul tillsammans. För att göra den julen komplett och perfekt skulle jag då ha tid att baka allt, göra allt julgodis, stoppa korv och göra sylta, koka skinka och grava lax. Nå, om bara hälften av den drömmen gick i uppfyllelse skulle jag bli jätteglad.

Jag önskar er alla en GOD FORTSÄTTNING!

Min hjälte

Hela eftermiddagen och kvällen i går hörde jag hur katterna där ute jamade och skrek. De hade redan fått mat, men den bruna, Bruno, var inte där när jag var ute med maten. Jag trodde så klart att han hade tagit mod till sig och var ute och friade någonstans. Jag gick ut flera gånger till dem för att de skrek och levde så in i norden, men det var fortfarande bara de vita, Beyaz och Beyaz. Bruno syntes inte till någonstans. Ibland lät det nästan som om det var en katt här inne, men jag kunde inte hitta någon.

I samma ögonblick som Maken klev uppför trappan, hörde vi båda två var jamandet kom ifrån. Det kom från TAKET! En katt på taket?

Maken ställde ifrån sig väskorna och klättrade genast upp på taket för att se efter. Och minsann, DÄR var Bruno! Hur han hade kommit upp på taket, fem våningar upp i luften, det har vi inte den blekaste aning om. Inte konstigt att både han och Beyaz och Beyaz hade skrikit så.

Hur få ner honom? Som tur var hade vi en kattbur till övers, så den hissade vi upp på taket och satte in ett fat kattmat. Det dröjde en stund innan Bruno vågade sig in i buren för att äta, men i samma ögonblick han var inne satt dörren på plats och han var fångad. Sedan följde en balansakt utan dess like med mig stående på en liten trappstol vid foten av stegen, maken liggande på magen på taket och firade ner buren så långt han kunde så att jag kunde ta emot. Bruno var inte glad över den luftfärden, och maten i buren skvätte åt alla håll. Men ner kom han utan missöde och sedan kunde Maken följa efter.

Maken på väg ner från taket efter förrättat värv. TUR att vi har en stege fastmonterad upp till takluckan!

Bruno vill UT ur buren!

Hjälten himself! Han har nu en given plats i Brandkårens Katträddningstjänst.

Sedan bar vi ner Bruno till markplan där han fick återförenas med sina bröder, och så fick de sig ett skrovmål alla tre. Pappan, Beyazbaba, kom dessutom och hälsade sin son välkommen hem igen. Slutet gott, allting gott.

Men vilken tur att Maken kom hem just i går kväll. Tänk om han inte hade kommit förrän i dag. Jag hade ALDRIG klarat av att få ner Bruno själv, bara en sån sak som att jag inte hade vågat klättra upp för stegen till taket. Och även om jag hade gjort det, hade jag inte kunnat få ner buren med katten i alldeles själv.

Fint besök och lite mer om kattresan

Titta så fint besök jag fick nu på förmiddagen! Det kommer ofta härfåglar och sätter sig på just det här stället, och Tjorvan älskar att ligga och hacka tänder och vifta på svansen åt dem. Men det är inte så ofta man hinner få fram kameran och fånga dem just när de sitter och gör sig fina.

Härfågeln Ville gör morgongymnastik.

Var é brudarna?

Se så fina han är, härfågeln Ville.

Jag ska tillägga till gårdagens inlägg också, att Cargo City här i Kairo inte är välordnat och fint som det kanske är i Stockholm eller i Washington. Här är Cargo City stort, dammigt, rörigt och utspritt över ett jätteområde mitt i öknen bredvid flygplatsen (som alltså ligger mitt i öknen). Det enda som saknas är väl kamelerna, annars är det ganska likt sinnebilden av en medeltida marknadsplats i öknen.

Jag är evigt tacksam för att jag har Mr. W som hjälper mig genom hela den här snårskogen. Om någon är gudasänd, så är det han!

Någon kanske undrar hur det kommer sig att jag väntar så länge som till 23 september med att ta katterna till Sverige. Orsaken är att Ramadan tar slut den här veckan, sista dagen är närmare bestämt på torsdag. Sedan infaller den största helgen inom islam, Eid al-Fitr som varar i dagarna tre. Först därefter kommer det normala livet igång igen. Och det är en hel del som ska göras innan katterna kan åka, bland annat ska de till veterinären två gånger för diverse avmaskning och hälsokontroller, så det är viktigt att alla berörda finns på plats och jobbar som de ska redan innan avfärd.

Jag har fått frågan några gånger om jag sedan följer med katterna till karantänen. Det kan jag inte, för det får jag inte enligt Jordbruksverkets bestämmelser. Katterna hämtas på Arlanda av karantänspersonalen som sköter all införtullning i Sverige och tar dem till karantänen. När jag har lämnat dem ifrån mig på kvällen den 22 september får jag inte träffa dem förrän efter två veckors karantän.

Förresten drömde jag i natt att någon från Jordbruksverket kommenterade här på bloggen och tyckte det var trevligt att jag skrev om dem, och att det tyvärr stämde att straffet för att smuggla in djur i Sverige var avrättning.