Torsdagstant

Tant Marianne.

Hur tusan bär folk sig åt när de fotograferar "dagens outfit" på sig själva hela tiden? Det är ju ursvårt!

Nu har jag gått ett helt varv med dessa veckodagsallitterationer, så nu får det vara bra med det. Sista dagen i dag med den sortens rubrik.

Tant. Är det vad jag håller på att bli? Eller är? Eller blir man någonsin det om man inte vill? Är det fel att vara tant? Vad är det för fel på tanter? (För övrigt finns en stad strax norr om Kairo som heter Tanta.)

Ja, allt beror väl på vad man lägger i ordet. Jag minns en gång när jag var cirka 21-22 och var på någon fest med diverse människor varav många jag inte kände. Och där hörde jag två tonårstjejer viska till varandra: "Kolla vicken tant." Jag tittade på dem och insåg att de menade att jag var några år äldre än dem, och att de i övrigt var mycket tantigare än jag. I det läget lade i alla fall jag en negativ betydelse i att vara tant, att en tant är någon tråkig, präktig, skvallrig och tjatig människa som man helst ska undvika.

Tanthatt och tantkappa var det fulaste som fanns i hela världen. Och det är det väl kanske fortfarande i min smak, i alla fall de där beige poplinkapporna helt utan form med en tråkig beige hatt till. Margaret Thatcher såg ut som en äkta tant i sin klädstil, och drottning Elizabeth är väl kanske sinnebilden när det gäller tantkläder. Deras frisyrer har en hel del med saken att göra också. Så kommer jag nog aldrig att se ut, så där förlorar jag en hel del tantpoäng.

När jag var liten var alla mammas kompisar tanter. Tant Märta, tant Ellen, tant Siv, tant Kamma. Jag minns att jag gillade allihop, speciellt spännande var tant Kamma som bodde i Dragör utanför Köpenhamn. Att tant Ellen senare visade sig vara mammas kusin är en annan historia, där hittade jag en släktgren som jag hade känt i hela mitt liv men inte haft en aning om att vi hade blodsband tack vare att hon kallades tant Ellen. Kriteriet för att vara tant torde i detta fall ha grundat sig på att tanter var kvinnor i mammas ålder, alltså DÖÖÖGAMLA i trettio-fytioårsåldern.

Och så finns ju alla de där härliga, roliga och sanningssägande tanterna också. Tanter som inte tål en massa skit utan sätter ner foten på ett bra sätt så att det blir rätt här i världen. Tanter med varm famn som får en att känna att solen skiner och att det finns hopp för mänskligheten. Tanter med vassa och välslipade tungor som faktiskt har både kunskap och erfarenhet, för att inte tala om livsvisdom. Dem är det bra att lyssna till. En sån tant blir jag gärna.

Men jag har nog alltid blivit lite förnärmad när något barn har kommit fram och frågat: ”Vet tant vad klockan är?” Vad då tant? Jag är väl ingen tant heller? Vet hut unge!

Vadan alla dessa tanttankar? Hormoner. Nu har de tagit slut. Om inte alldeles så är de på god väg att ta slut. Det märks på ett otal sätt, inte minst på att kroppens termostat har lagt av. Visserligen bor jag i ett varmt land, visserligen är det lätt att bli lite svett (ja visst ja, förlåt, kvinnor svettas inte, det är bara karlar och hästar som svettas, kvinnor blir varma fick jag lära mig av tant Sonja) när det är uppåt en 40°C om dagarna, men att bli varm när man sitter still i ett rum som är nedkylt med hjälp av AC? När man vaknar i sitt AC-svala sovrum och håller på att brinna upp fyrtio gånger per natt medan il-Make ligger invirad i sitt täcke som en fjärilspuppa i sin kokong? Trösten är att det i det här landet inte märks någon skillnad på om någon är varm på grund av sol och temperatur eller på grund av hormonbrist. Det enda som hjälper riktigt ordentligt är i alla fall mina isvattenflaskor som jag har runt omkring mig hela tiden och som jag sörplar ur med frekventa mellanrum. Det hjälper faktiskt inte ens att ta en kall dusch, för vattnet i duschen är inte särskilt kallt, snarare fesljummet.

Så nu vet ni varför jag tjatar om isvatten hela tiden!

Onsdagsord

Om jag tittar snett åt vänster från arbetsrummet ser jag det här huset i kvällssol.

I dag hoppar jag över onsdagsreceptet och ordar bara lite i stället. För egen del blev det rester eftersom il-Make befinner sig i Thessaloniki. Jag hoppas han köper med sig kaffe och lite goda fläskkotletter därifrån, och det gör han säkert för han tog stora resväskan för bara två dagars vistelse. Han slapp för övrigt fiskmåsar i planets propellrar den här gången. Skönt det!

Vädret är väl inte så mycket att orda om, sol och varmt i dag, sol och varmt förutspås även för morgondagen, och sol och varmt blir det förmodligen ett tag framöver.

Ord är annars det jag har sysslat med i dag. Vilket ord uttrycker bäst just det författaren och figuren i boken vill förmedla? I vilken ordning ska orden komma? Ska det vara kommatecken efter det ordet eller det, eller kanske inget alls? Ibland kan jag sitta och kämpa med ett enda ord eller uttryck i evigheter (känns det som), och när jag väl har hittat rätt är det så självklart att man bara smäller av.

Jag hoppas att ni alla har en trevlig onsdag!

Tisdagstokig

Två av våra Benjaminfikusar har fått knoppar!

Det blev ett sent inlägg, det här. Men jag kände att jag var tvungen att klara av dagens jobb innan jag fick roa mig. Och eftersom jag i dag blev smått tokig på de snälla raringarna som ska fixa il-Makes badrum, gick ett antal timmar till spillo. Jag försöker tala om att jag behöver inte veta om de nya rören är galvaniserade eller i plast eller vad det nu kan vara frågan om. Jag vill inte veta om det är fem millimeter mellan två olika saker eller fem centimeter. För mig totalt onödig information. Det enda jag vill veta är när de ska sätta igång, och när de beräknar bli klara. Men jag uttalar det säkert konstigt - I do not want to know - för det är ingen som begriper vad jag säger, så jag får veta allt i alla fall. Nå, till slut skickade jag upp dem till Maken, så fick han ta hand om material och metod och millimetrar.

Det kommer nu att dras nya rör utanpå väggen och så struntar man i dem som ligger inuti. Tack vare det torra och varma klimatet kan man tydligen göra så, för det torkar upp så snabbt inuti väggarna av sig själv. Nå, det är Hyresvärdinnan som har avgjort den saken och eftersom det är hennes hus får hon bestämma. Jag blir ändå bara glad att slippa sitta här i mer byggdamm än nödvändigt.

En sak jag i alla fall har sluppit att bli tokig på är strömavbrotten. Detta tack vare att jag har en laptop och inte en stationär dator. Så när strömmen går kickar bara batteriet in i stället och inga av mina ändringar i texten går förlorad. DET kan jag tala om är en gudagåva när man har suttit och letat efter ett ord eller uttryck en bra stund och till slut äntligen hittat tråden och lyckats nysta upp den. Det hade blivit katastrof och ilsket utbrott annars, det kan jag lova. Och jo, jag är ändå rätt duktig på att spara ofta.

Just nu ligger Stina här bredvid mig och spinner som en tok. Bäst jag gosar lite med henne nu.

Måndagsmos

Stina måndagsmyser på il-Makes skrivbordsstol.

Varför är man alltid lika mosig i huvudet på måndagar? Jag menar, här är ju måndag inte måndag eftersom det är söndag som är första dagen i arbetsveckan, så när man bor här borde man ju redan vara inne i lunken som man är på tisdagar i vanliga fall. Men icke.

Jag har dessutom börjat bearbeta texten till nästa bok - Dödlig illusion av Barbara Nadel - och det är som alltid segdraget att hitta rätt rytm och stil när man börjar med första kapitlet. Första kapitlet är dessutom väldigt viktigt, det är ju på de första sidorna läsaren ska bli sugen att fortsätta bläddra. Om första kapitlet känns träigt, ja då lägger i alla fall jag ifrån mig boken.

Hantverkarna jag väntar på, de som ska slå sönder il-Makes badrum och laga vattenläckan, har ännu inte dykt upp. De verkar också vara lite mosiga i dag. Nu ska tilläggas att jag bara har fått besked om att de ska komma den här veckan, så de är inte sena på något sätt. Jag hade dock hoppats på att de skulle ha satt igång redan i går för att förhoppningsvis vara klara till på torsdag (drömma kan man alltid). Men den utsikten krymper allt mer.

Nehej, gott folk, åter till texten och Mehmet Suleyman som sitter tillsammans med sin före detta fru på hotell Pera Palas i Istanbul. Fast nu kan jag ju inte hålla mig utan måste också berätta att Pera Palas är det hotell där resenärerna på Orientexpressen bodde under sitt besök i Konstantinopel, som Istanbul hette på den tiden. Har man tur kan man få bo i det rum där Agatha Christie skrev Mordet på Orientexpressen!

Nej nu får jag nog göra som Pippi Långstrump - säga till mig själv på skarpen: Se nu till att jobba, Marianne!

Söndagssysslor

Före.

Och varför i herrans namn visar människan en bild på ett tomt badrum med texten "före" kan man ju undra. Jo, jag kan berätta att det är därför att det här badrummet någon gång den här veckan kommer att se helt annorlunda ut. Jag väntar nämligen på HANTVERKARE igen (surprise, surprise). Den här gången är det en jättestor vattenläcka och efter många om och men är det nu konstaterat att den har sitt ursprung i il-Makes badrum. Rören som går från varmvattenberedaren, den sitter till höger vid foten av badkaret men syns inte i bild, och fram till duschen, de läcker - någonstans. Och det på ett sådant sätt att det droppar på den lilla innergården som är mellan vårt och grannarnas hus men som man inte kan ta sig in på. Varför det finns en sådan innergård? Ja, det undrar jag också. Summa summarum, i princip måste hela badrummet slås sönder för att Röris ska kunna ta sig in till rören och fixa läckan. Hur mycket av väggen som dessutom är förstörd och måste rivas helt är nästa fråga och den vill jag inte ens tänka på eftersom väggen bakom badkaret vetter mot arbetsrummet.

Och ja vi har var sitt badrum eftersom det finns två här på övervåningen, och det vore ju synd om ett ska stå tomt mesta tiden. Dessutom är il-Make på så sätt fri att stänga toalocket eller inte, allt efter behag.

Strykhög 1.

Strykhög 2.

Kan någon förklara för mig varför choklad och smågodis tar slut och förblir slut, medan strykhögarna bara ligger där och pöser som om de vore några slags paschor från artonhundratalet och väntar på att man ska passa upp dem? De tar minsann aldrig slut. Nå, jag ska ägna resten av den här dagen till att i alla fall försöka minimera dem. Jag börjar alltid med skjortorna och slutar med kökshanddukarna, för de är lättast. Här kan jag ju passa på att göra ett litet upprop: Kan någon vara snäll och uppfinna ett litet ångstrykjärn, lagom stort till barnkläder och mina kläder? Det är nämligen inte lätt att stryka mina små blusar med bystveck och inskärningar och allt vad det är, för strykjärnet är för stort. Herrskjortor är ju rena barnleken i jämförelse.

Måla mur - men det behöver jag inte hjälpa till med.

Sakta men säkert håller vårt lilla område på att piffas till. Muren som går runt alla hus håller nu på att bli vackert gul, en färg jag tycker passar väldigt bra här. Den är glad och varm, men tål sanden och dammet lite bättre än vitt. Dessutom blir man inte bländad av att titta på muren när den har den här färgen. Alltför kritvita väggar kan faktiskt vara lätt bländande när solen är som starkast. Det blir nog fint om alla hus också målas om så att de passar ihop med muren, för nu är husen lätt rosa. Inte så jättepiffigt ihop måste jag säga.

Den observante lägger märke till att det nu sitter lågenergilampor i gatlyktorna på bilden. Det är inte bara i Sverige man är miljömedveten. Att jag sedan inte begriper varför de där lamporna måste vara så in i bänken fula är en annan sak.

Dadlar i en maffig klase.

Dags för en liten rapport om hur dadlarna utvecklar sig också, så därför avslutar jag med en bild av dadelpalmen som växer rakt utanför fönstret till mitt arbetsrum.

Kan förresten berätta också att jag nu använder isvattenflaskorna även som kylelement. Jag har en flaska på var sida i stolen om mig när jag sitter framför datorn och jobbar. Fungerar som varmvattenflaskor fast tvärtom, och det är jätteskönt. Lite blött av kondensen, men man kan ju inte få allt här i världen.

Ha en skön söndag!