Att bli gammal

Jag och Margareta Krook för några år sedan.

Jag är väl kanske inte direkt gammal än, förutom om man frågar en tonåring, förstås, men jag känner helt klart av att jag har kommit till en punkt där min kropp har börjat åldras. Och det är faktiskt lite jobbigt, ska jag erkänna. Klimakteriet, menopausen, tantåldern … Visst, en fördel är helt klart att den Röde djävulen inte hälsar på så ofta längre, det är bara positivt. Billigare blir det också. Men allt annat hade jag gott kunnat vara utan. Den som har läst här ett tag kanske minns att jag gick ner 7 kg förra sommaren – vilket visade sig bero på klimakteriesvettningar! Jag svettades bort 7 kg! Och när man som jag snarast har för få än för många kilon att börja med, ja då är det rena katastrofen. Det avhjälptes med hormontabletter, eller Hormone Replacement Therapy, som det heter, så nu väger jag normalt igen. Hade hoppats på några extra kilon, men icke. Och svettningarna är färre nu, men de är inte helt borta, det ska ingen tro. Jag menar, när man står i ett rum som är i det närmaste kyligt och Maken tycker att det är dags att stänga av AC:n, medan man själv håller på att koka ihjäl, då beror det i alla fall inte på att det är en lång het sommar.

Huden är helt knäpp. Jag har alltid haft i det närmaste fet hy, har alltid varit tvungen att ha fuktkrämer som bara är fukt men inget fett, de allra lättaste av lotioner och annat vad det nu är vi kvinnor smetar in i ansiktet. På vintrarna har jag alltid blivit torr om smalbenen och höfterna, förmodligen för att jag alltid har varit så ordentligt påpälsad, men om somrarna har jag i princip aldrig behövt smörja in några kroppsdelar. Nu? Jag har en riktigt fet kräm i ansiktet och ändå känns det som om hyn ska spricka av torrhet. Jag får kleta in hela mig med en riktigt oljig hudkräm varje dag och ändå har jag torrklåda på sina ställen – särskilt då ryggen som jag så klart inte når att klia på. Och det här tror jag inte går över, som svettningarna kommer att gå över en vacker dag, torrkärring kommer jag nog alltid att förbli.

Håret är min stora sorg. Jag har alltid haft tunt hår, tunt och bebisaktigt fjun som aldrig riktigt har velat låta sig friseras och ligga i fina frisyrer. Men jag har i alla fall kunnat sätta upp det i hästsvans och små knutar i nacken för att få det att se någorlunda vettigt ut. Det går inte längre för jag har nästan inget hår kvar. Det har blivit torrt och sprött och jag tappar mängder varje dag. Det är alltså inte bara sand och katthår jag får städa undan här, det är även mina egna hårstrån. Samtidigt har det blivit alldeles konstigt, så om jag har styrt undan håret åt ett håll känns det som om det har stelnat åt det hållet och har svårt att styra åt ett annat håll. Det känns som om jag har reumatism i håret, ungefär. För att inte tala om hur irriterad jag är i hårbottnen. Nu har jag köpt ett ”moisturizing scalp care” schampo, och det känns i alla fall lite bättre, vi får se om det kan normalisera så att jag inte går runt och känner av hårbottnen hela tiden. Inte tror jag att jag kommer att få tillbaka håret heller, mamma var rätt tunnhårig mot slutet så det ligger säkert i generna. Men så fort jag kommer till Sverige ska jag konsultera min frissa, hoppas han har något knep för att förbättra det hela.

Naglarna då? Nej men dem är det inget fel på! Naglarna som jag faktiskt inte bryr mig om särskilt mycket utan håller kortklippta för att kunna skriva ordentligt på tangentbordet, de är starka som pansarplåt och växer så det knakar. Bergis, jag tror mina naglar hade funkat utmärkt att bygga stridsvagnar av, så hårda är de. Varför kan inte den kraften sitta i håret i stället?

Tack och lov tror jag inte att det är något fel inuti skallen än i alla fall. Visst, har inte lika lätt för att lära mig nya saker som när jag var tjugo, vilket jag särskilt märker på att det är svårare att lära sig nya språk, och minnet är kanske inte heller lika på topp, men jag tror inte att jag har börjat få Alzheimers eller någonting liknande. Alltid en tröst. Och att jag känner mig lika pigg/trött som jag alltid har gjort är också en tröst.
Jag äter verkligen varierat och håller inte på med någon sorts diet, det har jag aldrig gjort. Dessutom ”proppar” jag nu i mig b-vitamin för håret, multivitamin för hela mig och ginko biloba för att inte bli dement. Några andra bra tips?

Hoppas att alla ni ska slippa allt sånt här och allt det andra också!