 |
| Stina. |
Som vanligt har året gått alldeles för fort, plötsligt står vi på randen till ett alldeles nytt år som vill fyllas av upplevelser, känslor och tankar. Jag är inte vidare bra på att sammanfatta åren som går, men eftersom jag har varit helt incommunicado under 2013 ska jag i alla fall skriva några ord om det.
Jag har nog inte mått så där jättebra, om jag ska vara ärlig. Jag fick en rejäl knäpp på näsan när jag fick nobben på den enda anställningsintervju jag ens fick kallelse till, alla andra brev har resulterat i ett svarsbrev med innehåll "tack för ditt intresse, sök gärna igen (fast egentligen är det ingen idé, du är för gammal och har fel bakgrund, här ska vi vara bissnissinriktade)". Och det är första gången i mitt liv jag inte har fått ett jobb jag har sökt (om man inte räknar att jag sökte till lastbilsinvägare en gång på 70-talet och de tyckte jag var lite för klen för uppgiften).
Jag hade läst om att hemvändare ofta ramlar ner i någon slags hemvändar-depression, men inte jag, haha, nä, sånt är inte för mig. Tyckte jag. Men det är nog trots allt vad som har hänt.
Och det låter ju lite luddigt, men jag tror att det bottnar i att man måste finna sig en ny plats i livet, och då menar jag inte rent geografiskt. Som medföljande har jag varit "lyxhustru", även om jag har jobbat lite här och där har grunden varit hemmafru, utan minsta behov av att bidra till försörjningen. Mitt ansvarsområde har i tolv år varit hus, hem och socialt liv.
Så kommer man hem till Sverige, och inte bara är det så att man rent ekonomiskt måste jobba båda två, det liksom förväntas av en i samhället. Om man inte är stenrik och har barn, förstås. Vi är varken stenrika eller har barn, så på alla sätt och vis befann jag mig plötsligt i en situation där jag var tvungen att bidra till ekonomin. Och där har jag haft tur, jag frilansar för ett par toppenföretag med riktigt duktiga och trevliga människor som jag tycker väldigt bra om. Men som frilans måste man jobba mycket - och ibland inte alls.
Sedan är det huset och hemmet, olika roller som vi båda hade växt in i och som betydde att jag tog hand om hus och hem. Det är inte så lätt att kliva ur en invand roll, varken för den ena eller den andra, även om man är medveten om det och säger en massa saker som låter bra. Det blir en del konflikter om dammet i hörnorna, om man säger så.
Allt sånt där gör att man ibland, kanske särskilt när man börjar känna sig "äldre", inte riktigt vet var man ska sätta fötterna. (Nej, skilsmässa har aldrig varit ens i tankevärlden, jag har inte varit vilse på det sättet.) Det gäller att hitta en stig framåt. Det vet jag inte om jag har gjort, men jag har kommit på att "jag har nog varit lite deppig". Och det är ett bra steg framåt. Det gör att jag känner mig gladare och orkar ta tag i saker och ting igen. Börjar orka lyfta telefonen och ringa vänner, bara en sån sak ...
Att Tjorvan gick bort strax innan midsommar hjälpte inte mycket, vi saknar henne förfärligt mycket. Vi vet inte riktigt vad som hände, men det var njurarna som började spöka. Tack och lov har vi Stina kvar.
Däremot var det roligt att ha Mathilda här i flera veckor. Då blir det liv i fågelholken, nu med killar som hänger i kvarteren och Justin Bieber som dominerar internet.
Vi har blivit nästan klara med renoveringen också, inomhus återstår nu bara toan på andra våningen. Till sommaren ska vi väl ta fasaden och altanen på baksidan.
Och i övrigt har jag jobbat, i stort sett. Jo, jag var på Bokmässan och träffade många av mina vänner och bekanta i bokbranschen. Bland annat Kim Kimselius, vilket var väldigt roligt även om det inte var någon lång stund, eftersom hon hade många beundrare som ville få böcker signerade.
 |
| Tjorvan. |
 M |
| Min lilla Tjorva, jag saknar henne så mycket. |
14 kommentarer:
Hoppas att 2014 blir ett riktigt fint och Gott Nytt År och att du hittar något intressant som du kan ägna dig åt. Varför inte starta en skrivarkurs? Du är ju suverän på att använda språket - något som jag kom på plötsligt :-)!
Kramar från Ingrid
Ingrid: Hehe, du missförstår mig, det är inte så att jag har för lite att göra, tvärtom är det för mycket ibland. :-) Men jag håller på att snickra ihop en skrivarkurs, så det ska det bli så småningom. :-)
Kramar!
Första steget att gå vidare är ju alltid att komma till insikt om nuläget så att säga. Gör man det brukar det börja rulla igen. Att se ärligt på sin situation och veta hur man känner sig. Det har jag "tränat" mycket på det senaste året. :)
Att vara hemvändare verkar inte lätt. Läste precis på en annan blogg om liknande tankar. Och det verkar ju tyvärr som om många i Sverige inte riktigt vet hur de skall "hantera" hemvändande svenskar. Trist också att man i Sverige har den där åldersnojan på arbetsmarknaden som inte riktigt verkar finnas utomlands. Att vara för gammal verkar man vara efter 40 i Sverige.
Jag vet hur tomt det blir efter ett älskat husdjur. Fint att ni har Stina kvar.
Önskar dig ett gott 2014 med nya möjligheter!
Varm kram!
Anne-Marie: Ja du har verkligen haft ett tufft år, att förlora sin mamma är tungt.
Jag vet inte om jag har upplevt några problem med att Sverige inte kan "hantera" hemvändare, på det sättet. Fast det är klart, Älmhult är ju lite annorlunda eftersom många här har bott utomlands eller är här för att jobba för Ikea några år. Åldersnojan är jobbig däremot! Ericsson sparkade ju alla över 35 eller vad det var för ett antal år sedan.
Det vore intressant att läsa den där bloggen du skriver om, har du en länk?
Stora kramar!
Nytt år, nya tag och nya pelargonsticklingar! För att inte tala om trädgården....
Kram!
Men lilla Tjorvan så sorgligt. Jag beklagar. Nu är hon i- katthimmelen.-
Alla genomgår vi våra förändringar på alla sätt. Så fint skrivet.
Nya Tag nu Marianne. Jag tycker det är bra att vi, om man vill, ventilerar lite så man inte bara strör rosor på bloggar och överallt coh alla tror att livet är sockersöta och bara bra alltid. Inuti sker det ju alltid förändringar. Ingen dag är den andra lik.
Åh vad jag saknat dina små inlägg. Hurra för dig Marianne.Nytt år nya tag. Det blir ett bra 2014.
Oj vad kul att du haft Mathilda hos dig. Hon verkar ju hitta på så mycket roligt. -Boar- in sig i dina kvarter. KILLAR oj hoppsansa. Hoppas inga olyckliga kärlekar. Men bra för då kommer ju tösen tillbaka till sin farmor med nöje ha ha.
Kram
/Susanne
Vet du, jag kan förstå din känsla inför det där att byta liv, så har jag ofta känt när jag flyttat, fast jag bara har gjort det inom landet. Hitta sin nya plats, nytt jobb... Nya kontakter, ny kör.
Nu står jag ju inför ett nytt byte när jag ska sluta jobba. Skrivarkurs ser jag som en utväg om jag får tråkigt. Jag har ju en viss erfarenhet av att inspirera andra att våga göra saker de inte trott sig om.
Men... Det har ramlat in så pass mycket uppdrag att jag inte planerar några egna drag förrän möjligen till hösten.
Jag tror att du tagit ett stort steg genom att erkänna känslorna för sig själv.och för oss...
Vi får höras vid om skrivkursanordnande om det blir aktuellt, kan vara bra att dela tankar om det.
Kära Marianne!!!
Jag har tänkt en hel del på dig under året som gått. Funderat. Undrat lite över din "tystnad". Tänkt höra av mig. Men sedan, ingen ursäkt jag vet, blivit helt uppe i alla mina egna "måsten" och allt som snurrat kring oss. Det är som sagt ingen ursäkt men detta året har verkligen varit mer eller mindre "galet" för vår del också och det är tyvärr alltför lätt att tänka en massa men sedan aldrig lyckas ta sig tid. Att höra av sig. Att verkligen skriva det där emailet eller kanske t o m ringa.
Jag är glad över att du har kommit en bit på väg. Även om jag förstår att det måste varit en oerhörd omställning för dig och er att flytta tillbaka till Sverige. Och det där med att söka hundratals jobb utan att knappt ens få svar DET vet jag hur det känns. Tyvärr kommer mitt nuvarande jobbkontrakt gå ut senare i år och jag måste återigen ut på jobbmarknaden jag med. Vi får se hur det går. Till dig önskar jag allt det bästa för detta nya året! Jag hoppas och tror att det ska bli ett bra år!
Varmaste KRAMAR!
Olgakatt: Ja, DET ser jag fram emot! Längtar tills jag får liva upp de stackars pelargonerna ur vintersömnen. De verkar leva i alla fall, mest rädd är jag om Gamle man. Han står inne, men lite svalt och väldigt ljust i takfönstret.
Kram!
Suzesan: Ja Tjorvisen är med sin mamma och lillasyster Skrållan nu, så de tar säkert hand om varandra. Och där finns säkert vår vän B också, han tyckte om våra katter.
Visst är det så att vi alla går igenom olika förändringar i livet, det hör till. Så ska det vara för annars skulle man ju bara stagnera, och vem vill det? Men att blogga när man inte tycker att man har något att säga är inte heller någon bra idé, det var bättre att ta paus. Men nu är jag här igen och 2014 kommer att bli bra, det är fler än jag som har det på känn!
Kramar!
Marianne: Ja det där med vänner är inte det lättaste när man kommer upp i ålder. När man var 20 fick man nya vänner bara så där, men nu krävs det lite mer. Tack och lov har jag några här, bland annat Olgakatt. Fast hon bor tyvärr en bit bort, och jag är inte så där jättebra på att köra bil längre. Och de andra jobbar och har familj, så det är inte bara att ta en fika hur som helst. Och en bor i Skottland i stället för Älmhult. :-) Emma, alltså, som jag ändå ska träffa i morgon för hon är hemma över julen. :-)
Vad roligt att du ska hålla skrivarkurs! Ja vi får absolut höras av om det. Det är väl kanske lite olika att skriva texter till musik, sånt kan inte jag någonting om, men du kanske ska ha med även annat?
Saltis: Nej, du ska absolut inte ha någon sorts dåligt samvete! Jag har inte legat här och krälat, :-), har bara inte haft så mycket att säga, ungefär. Här har inte varit nattsvart, bara lite mellangrått så där. Så som det är ibland i livet, och som vi alla går igenom lite ibland. Ingen fara!
TRIST att ditt jobb tar slut! Men nog måste de väl hitta ett annat passande jobb till dig, kan man tycka. Kliniska prövningar är jätteroligt, det tror jag du skulle tycka också eftersom du är utåtriktad och har lätt att kommunicera med människor. Så försök snoka på den avdelningen. :-)
Å andra sidan kanske det skulle vara skönt att vara hemma lite längre den här gången?
Stora KRAMAR!
Älskade vän! Det finns så många anledningar till att man kan behöva en time out, till lite radioskugga och att få ha det tyst omkring sig i social media. Allt tar en tid det tar. Det blir sällan som man har tänkt sig men det blir bra ändå.
Inshallah ;-)
Kram från Dubai
Mimmi: Ja visst är det så! Ingen stor katastrof för det, bara lite gorillaarmar och suddigt i kanterna. :-)
Mashallah!
Kramar!
Skicka en kommentar