2013 - Året som gått

Stina.

Som vanligt har året gått alldeles för fort, plötsligt står vi på randen till ett alldeles nytt år som vill fyllas av upplevelser, känslor och tankar. Jag är inte vidare bra på att sammanfatta åren som går, men eftersom jag har varit helt incommunicado under 2013 ska jag i alla fall skriva några ord om det.

Jag har nog inte mått så där jättebra, om jag ska vara ärlig. Jag fick en rejäl knäpp på näsan när jag fick nobben på den enda anställningsintervju jag ens fick kallelse till, alla andra brev har resulterat i ett svarsbrev med innehåll "tack för ditt intresse, sök gärna igen (fast egentligen är det ingen idé, du är för gammal och har fel bakgrund, här ska vi vara bissnissinriktade)". Och det är första gången i mitt liv jag inte har fått ett jobb jag har sökt (om man inte räknar att jag sökte till lastbilsinvägare en gång på 70-talet och de tyckte jag var lite för klen för uppgiften).

Jag hade läst om att hemvändare ofta ramlar ner i någon slags hemvändar-depression, men inte jag, haha, nä, sånt är inte för mig. Tyckte jag. Men det är nog trots allt vad som har hänt.

Och det låter ju lite luddigt, men jag tror att det bottnar i att man måste finna sig en ny plats i livet, och då menar jag inte rent geografiskt. Som medföljande har jag varit "lyxhustru", även om jag har jobbat lite här och där har grunden varit hemmafru, utan minsta behov av att bidra till försörjningen. Mitt ansvarsområde har i tolv år varit hus, hem och socialt liv.

Så kommer man hem till Sverige, och inte bara är det så att man rent ekonomiskt måste jobba båda två, det liksom förväntas av en i samhället. Om man inte är stenrik och har barn, förstås. Vi är varken stenrika eller har barn, så på alla sätt och vis befann jag mig plötsligt i en situation där jag var tvungen att bidra till ekonomin. Och där har jag haft tur, jag frilansar för ett par toppenföretag med riktigt duktiga och trevliga människor som jag tycker väldigt bra om. Men som frilans måste man jobba mycket - och ibland inte alls.

Sedan är det huset och hemmet, olika roller som vi båda hade växt in i och som betydde att jag tog hand om hus och hem. Det är inte så lätt att kliva ur en invand roll, varken för den ena eller den andra, även om man är medveten om det och säger en massa saker som låter bra. Det blir en del konflikter om dammet i hörnorna, om man säger så.

Allt sånt där gör att man ibland, kanske särskilt när man börjar känna sig "äldre", inte riktigt vet var man ska sätta fötterna. (Nej, skilsmässa har aldrig varit ens i tankevärlden, jag har inte varit vilse på det sättet.) Det gäller att hitta en stig framåt. Det vet jag inte om jag har gjort, men jag har kommit på att "jag har nog varit lite deppig". Och det är ett bra steg framåt. Det gör att jag känner mig gladare och orkar ta tag i saker och ting igen. Börjar orka lyfta telefonen och ringa vänner, bara en sån sak ...

Att Tjorvan gick bort strax innan midsommar hjälpte inte mycket, vi saknar henne förfärligt mycket. Vi vet inte riktigt vad som hände, men det var njurarna som började spöka. Tack och lov har vi Stina kvar.

Däremot var det roligt att ha Mathilda här i flera veckor. Då blir det liv i fågelholken, nu med killar som hänger i kvarteren och Justin Bieber som dominerar internet.

Vi har blivit nästan klara med renoveringen också, inomhus återstår nu bara toan på andra våningen. Till sommaren ska vi väl ta fasaden och altanen på baksidan.

Och i övrigt har jag jobbat, i stort sett. Jo, jag var på Bokmässan och träffade många av mina vänner och bekanta i bokbranschen. Bland annat Kim Kimselius, vilket var väldigt roligt även om det inte var någon lång stund, eftersom hon hade många beundrare som ville få böcker signerade.

Men nu blickar vi framåt mot 2014, och jag har på känn att det blir ett bra år. På alla möjliga olika sätt och vis.

Tjorvan.

M

 Min lilla Tjorva, jag saknar henne så mycket.