onsdag 8 april 2009

Skrållan

Sista bilden av Skrållan den 6 april 2009

Skrållan
9 augusti 1999 – 7 april 2009
Sofia, Bulgarien – Kairo, Egypten

Skrållan hade den tjockaste, blankaste och lenaste pälsen i världen. Man kunde gräva in fingrarna i den och borra in näsan. Hon luktade alltid så gott. Det vita i Skrållans päls var alltid vitaste vitt. Det röda blänkte som koppar.

Skrållans mage var en mjuk liten kula, lagom stor för min hand. Men hon var oftast rufsig på magen eftersom jag gosade henne så mycket där.

När jag hällde upp nytt torrfoder sprang Skrållan alltid bort en bit för att se om de andra skulle komma och äta också. Om de kom gick hon till maten tillsammans med dem. Annars kom hon själv och åt.

Skrållan brukade krypa in under täcket hos mig och lägga sig tryckt mot min mage.

När Skrållan kom och ville gosa lade hon sig direkt utan att trampa fram och tillbaka, alltid nära och vände oftast genast upp magen.

Man kunde flytta på Skrållan om hon låg lite obekvämt när man skulle gosa. Det störde henne inte.

Skrållan kom alltid och hämtade mig och sa till med uppfordrande blick att hon ville gå och äta. Torrfoder, alltid torrfoder som redan låg framme. Om jag inte kom med en gång satte hon sig och stirrade på mig tills jag gav upp. Hon vann alltid. Sedan skulle jag sitta bredvid henne och klappa henne eller hålla henne om magen och pussa henne medan hon åt. En daglig rutin, många gånger varje dag.

När Skrållan tuggade rynkades hennes lilla rosa nos.

Ibland kom hon och hämtade mig för att hon ville gosa i soffan. Då styrde hon stegen mot soffan i stället för maten och hoppade resolut upp och talade om att det var dags att gosa.

På eftermiddagarna när det var dags för burkmat fick jag alltid gå och hämta Skrållan. Då skulle jag alltid bära henne till maten. Kind mot kind och pussandes gick vi till köket och på vägen tittade vi i spegeln.

Skrållan tyckte om att ligga på mina axlar när jag lagade mat. När hon var yngre klarade hon av att hoppa upp med ett enda skutt utan att sätta klorna i mig. Det senaste året var jag tvungen att sätta mig på huk för att hon skulle hoppa upp. Sedan låg hon där och tittade intresserat på allt jag gjorde. Även på grönsakerna.

När jag jobbade låg Skrållan ofta i mitt knä och sov. I Istanbul hade jag en extra stol bredvid skrivbordet som hon låg på, och så skulle jag gosa henne på magen när jag surfade. Hon ville nästan alltid vara i samma rum som jag.

Ibland när jag duschade följde hon med och satt på badkarskanten utanför duschdraperiet och väntade tills jag var klar.

Om jag stängde badrumsdörren utan att Skrållan var med satt hon oftast där utanför och jamade tills jag öppnade. Sedan ville hon ibland ut direkt, förstås.

Skrållan hade silkeslena öron som var alldeles varma och sköna.

Skrållan trippade fram när hon gick, tutt-tutt-tutt-tutt, trippade hon glatt fram.

Jag fick dra fram henne ur mammans mage när hon föddes, för mamman orkade inte riktigt. Hon var yngst av de tre flickorna. De föddes i min säng.

Skrållan var väldigt svag som nyfödd, så jag fick alltid lägga henne vid mammans bröst för att hon skulle få mat.

Första gången Skrållan fick smaka riktig mat blev hon så till sig att hon darrade i hela kroppen.

När hon bara var ett par veckor gammal gömde mamman henne under vår säng. Det var en säng med sockel mot golvet, så det gick inte att kika in under sängen om man inte lyfte hela madrassen. Jag letade överallt, till och med i kylen och ugnen och ute i hela trädgården. Klas var i Sverige och jag ringde honom flera gånger. Han sa att jag skulle titta under sängen, men jag fattade inte hur hon skulle ha kunnat komma dit. Men där låg hon. Det var tur att jag hittade henne.

Ibland försökte Skrållan väcka mig. En gång när hon hade puttat på mig, slickat mig på kinden, näsan och munnen, hade gått över hela mig och nosat i mitt öra, tog hon väckarklockan och försökte ge till mig. En annan gång slutade det med att hon försökte ge mig glasögonen. Då kan man ju inte göra annat än vakna.

Skrållan älskade när jag pussade henne på huvudet. Hon brukade sätta fram huvudet så att jag skulle pussa henne i pannan och mellan öronen.

Jag fick pyssla med hennes tassar hur mycket jag än ville. Gräva ner fingret mellan hennes trampdynor. Där var hon alltid så varm och mjuk.

Jag fick alltid pussa henne nästan hur mycket jag än ville.

Jag fick alltid pyssla med henne och pussa henne hur mycket som helst.

Skrållan var aldrig sjuk, inte förrän hennes sista dagar.

Skrållan brukade ofta sitta och titta på mig och kurra med halvslutna ögon, inte så att det hördes, för det kunde hon inte, men det kändes när man klappade henne på magen.

En gång i Istanbul smet hon ut genom ytterdörren. Efter mycket letande hittade vi henne på tionde våningen utanför vindsdörren. Det var enda gången hon försvann. När hon kom in igen ville jag pussa henne medan hon åt, men det var enda gången hon inte ville bli pussad. Då nafsade hon mig i näsan för att tala om att jag skulle sluta.

När vi flög hit till Egypten var Skrållan till en början ganska orolig, men då tittade hon på mig och sa Mjau, sedan blev hon lugn. Och varje gång hon blev orolig kastade hon en blick på mig och mjauade en gång, sedan lugnade hon sig igen.

När Skrållan var liten och kom gående och man gosade henne på magen mitt i steget, tyckte hon det var så mysigt att hon ramlade omkull av mysighet.

Skrållan var bra att dela säng med, hon låg alltid så att man kände henne men hon var aldrig i vägen eller för tung.

Skrållan hade små hamsterkinder.

Skrållan var lillasyster i familjen.

Skrållan var min lilla baby.

Jag är världens olyckligaste eftersom Skrållan inte längre finns. Men jag är också världens lyckligaste som har fått tio år tillsammans med henne.


Skrållan mitt lilla hjärta, tack för de tio år vi fick tillsammans.

43 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Åååååh neeeej.. Sitter i Madrid och gråter! Fy vad trist...

Stor kram!!!

KARLAVAGNEN sa...

Nu har jag läst hela inlägget och om inte det var en kärleksförklaring så vet jag inte vad som är det.

Vilken katt, vilken relation ni hade, vilken personlighet...

Nu ska jag snyta mig och blaska vatten i ansiktet.

Kerstin sa...

Ojojoj, gissa om det trillar tårar här. Det är så sorgligt när man måste ta adjö av världens bästa kompis. Jag förstår hur du mår. Det är tur att minnena alltid finns kvar och det gör dom bl a i din fina hyllning till lilla Skrållan.
Sköt om dig.

aasa, Stockholm sa...

jag vet precis.
precis.

Taina sa...

Käraste Marianne!
Ditt inlägg om Skrållan är bland det vackraste jag läst. Inga ord kan trösta dig i denna stund. Jag vill ändå, på mitt sätt, skicka de varmaste hälsningarna till dig.
Sov gott, Skrållan.
Kram från Taina

Emmama sa...

Fina Marianne, sa vackert du skrivet! Ar jatteledsen for din skull. Men las din text om och om igen sa far du bekraftat vilket fantastiskt liv hon haft med dig!

KRAM!

Truddelutt sa...

Va fint du skrivit om din Skrållan. Sitter här med tårarna trillandes nerför kinderna.
Känner riktigt i magen hur jag skulle känna om det vore min älskade katt. Usch! Det är ju inte "bara" en katt utan en kär familjemedlem.
Jag är så ledsen för din skull!
Många varma kramar!!!

Marianne sa...

Kära goa Marianne - Din beskrivning av Skrållan är ju helt underbar, och jag känner igen allt. Dvs alla små detaljer och små prosedurer man skaffar sig med dom med tiden.
Vi hade själva en liten Alex från det han var kattunge till han blev 18 år och sjuk. Den dagen han fick somna in glömmer jag aldrig. Och det är 10 år sedan. Visst, tiden läker alla sår och tur är det. Men man glömmer aldrig en sån kär vän.
Tänker på dig massor.
Kram

Laura sa...

Jag beklagar sorgen Marianne! Jag sitter som många andra här med tårfyllda ögon efter att ha läst din kärleksförklaring till Skrållan. Jag förstår dig så oerhört väl, det är hemskt då en nära vän (om än en katt!) går bort. Skrållan kan skatta sig lycklig som hade en matte som du, det är inte alla katter som är så lyckligt lottade. Hon hade ett väldigt lyckligt liv!

Många kramar till dig!

Suzesan sa...

Men Marianne ÅneeeeeeeeeeJ!
Lilla Skrållan. Tänk tio år.. så länge hon var hos dig.

Jag sitter här och tårarna rinner på mig. Så hemskt.
Nu har du också sorg.
Jag beklagar sorgen. Så vackert du har skrivit. Hon känns som en människa.
Det finns nog ingen katt i världen som fått en sån fin kärleksförklaring.
Men tänk att mammakatt gömde Skrållan för dig.

Ånej ånej ånej ånej.
Marianne hoppas du snart kan bli glad igen.Vilken tur du hann hem. Vilken tur du var hemma och fick träffa lilla kissekattSkrållan innan hon lämnade jorden. Må hon vila i frid. Det blir många nya stjärnor som tänds på himmelen nu. Din kompiskatt och min morbror och flera andra.
(Vi hade ett dubbelmord i vårt bostadsområde idag.)
Så fint och så sorgligt. Jag måste läsa det igen för det var så fint.
Sköt om dig.
Kramar
/Susanne

Anna, Fair and True sa...

Åh, vad ledsen jag blir! Men vad fint du har skrivit. En sådan fin minnestext.

Tänker på dig!

Grekland nu sa...

SÅÅ tråkigt, det är ju bara så sorgligt när ett husdjur dör. Jag har bara haft en katt under ett års tid men när den dog (förgiftad av en elak granne) satt vi hela familjen runt den och grät floder. Stor tröstekram!

Anonym sa...

Åååh Marianne... jag sitter och sväljer och sväljer, får så många klumpar i halsen. Så underbart skrivet. Jag sörjer med dig, men är också jätteglad över att hon inte gick bort medan du var bortrest, du fick vara med under hennes sista tid och hon fick vara med dig. Och ett är säkert: hon har haft det absolut bästa liv en katt kan ha!!
Kramar till dig!!
StrandMamman

Anonym sa...

Marianne..tårarna trillar medan jag läser.
I skrivande stund hoppar min lille Tussekatt upp i knät. han har en märklig förmåga att "känna av" mig. Om jag är ledsen kommer han direkt, spinner, kråmar sig och gullar.
Det värsta med att ha husdjur är att de inte överlever en själv.
Jag vet hur det känns, efter ett antal katter.
Varje gång tänker jag att "aldrig mer"!
Men nu har jag bestämt, efter Tusse blir det ingen mer katt, för bättre kisse än denne lille herre finns inte.
Tänker på dig och skickar varma kramar!

Susjos sa...

Hittade hit genom suzesans blogg...vilken fin katt :) Och vilka fina rader!
Jag beklagar sorgen!...
Kram kram
Susjos

Susanna sa...

Åh, jag beklagar verkligen sorgen! Vad fint du skrev om Skrållan. Stor kram från Susanna

thebromanders sa...

Nääää!! Men åh, vad det var tråkigt att höra!! Förstår att du är jätteledsen...

anna of sweden sa...

Usch, vad jag blir ledsen för din skull!
Många kramar!

Fritt ur hjärtat sa...

Ledsen för din skull. Kramar Simone

Mette sa...

Mitt hjärta snörper ihop sig! Så vackert skrivet om din fina fina vän, här trillar också några tårar för Skrållan.

Jenny sa...

Så himla fint du skrev om Skrållan. Förstår hur du känner, det är enda nackdelen med de små liven, att de inte lever lika länge som oss. Lika jobbigt varje gång.

Lena sa...

Åh vad tråkigt! Sitter här på jobbet och snyftar och snörvlar! Lider med dig, och hoppas Skrållan mår bra där hon är nu! Kramar

Ninni sa...

Nej så sorgligt....
Men så fint du skriver om din älskade Skrållan!
Kramar Ninni

sanne sa...

Alla kommentarer är redan skrivna. Och det är ju så man måste gå vidare och vara tacksam för de tio år ni fick tillsammans.
Tänker på dig och skickar massor med kramar.

Anonym sa...

Vilken underbar karleksforklaring Marianne. Jag tanker pa dig och sander stora kramar.

Anonym sa...

Vilken underbar karleksforklaring Marianne. Jag tanker pa dig och sander stora kramar.

Saltistjejen sa...

Åneeeej!
Jag sitter här och gråter nu. Oerhört fint du skrivit om Skrållan! TACK! För det känns som om jag fått lära känna henne lite med hjälp av dina ord. Sorgligt att hon nu inte längre finns hos dig. Usch. Jag gråter och snorar ännu mer nu. Undrar vad de tänker här på jobbet....?!
Men jag förstår hur tomt det känns för dig nu. Att ha en sådan speciell relation med sin katt är vekligen något alldeles fantastiskt! Och jag är glad att du känner glädje över att ni fick dela 10 år tillsammans. Men jag är också otroligt sorgsen över att det inte kunde bli längre.
Tänker på dig Marianne!
Varma tröstekramar!

Desiree sa...

Åh vad synd och sorgligt att det blev så här. Men nu får Skållan ha det riktigt bra i katthimlen. Du har ju alla dessa fina minnen kvar av henne och hon kommer alltid att leva kvar i ditt minne. Mina djupaste beklagelser och stor kram till dig Marianne.

Mia sa...

Åh kära Marianne vad ledsen jag blir för din skull. Jag vet precis hur det känns att förlora en så älskad familjemedlem. Du skriver så vackert om henne. Sköt om dig. En stor kram.

Christel sa...

Stackars, stackars dig som måste försöka vänja dig vid att hon inte finns här mer. Din beskrivning/kärleksförklaring visar dock att Skrållan haft ett himmelskt kattliv redan på jorden, hon ligger däruppe och sträcker på sig och väntar på dig... Kramar!!

KARLAVAGNEN sa...

Läste ditt inlägg idag igen och log stort, medan tårarna tyst pärlade sig ner för kinderna. Jag hoppas att El Make stöttar dig.

Men vilken fantastiskt fin historia, egentligen borde du ge ut boken om Skrållan som en liten bok med bilder.

Nisse har varit hur lekfull som helst idag och t ex placerat sig mitt i köksskåpet som jag höll på att röja och stoppa in hans kattmat och tillbehör i. Precis som att han begrepp att det var hans och skulle vara med och organisera. Sedan har han jagat neddimpande Dalahästar och mycket annat.

Kram! Sterkte wens ik jou som man säger på nederländska. Önskar dig styrka, blir det på svenska.

Det är himla trist man inte kan skicka grejer till Kairo för annars hade det kommit både det ena och det anra på posten. Funkar inte ens med DHL?

Norrsken och stjärnfall sa...

Vilken fin minnestext du skrivit till Skrållan!
Jag beklagar verkligen sorgen. Tårarna rullar ner för mina kinder och jag känner med dig.
Tio år tillsammans med en liten kär vän är underbart att få. Ni verkar verkligen haft en fantastisk relation med varandra och jag är säker på att Skrållan är tacksam för att hon har fått bo med dig i alla år!

Jag hoppas att du trots allt får en så bra påsk som möjligt!

Lia sa...

Sitter i Lund och grinar som ett barn över en älskad katt som jag inte känner! Åh, så fint du skriver Marianne. Det är en ära att få vara bästis och mamma till en liten katt, de bästa och finaste sällskapen man kan ha! Förstår att du är ledsen nu, du som är en sååå fin "kattmamma"! Kramar i massor från en annan kattmamma!

Emmama sa...

Tänker på dig! Kram!

Otta sa...

Kära Marianne! Inga ord kan ge uttryck för den djupa sorg jag känner för din förlust. Jag sitter och gråter och kan inte riktigt hejda tårarna. Jag gråter för din skull och för Skrållans skull, men jag gråter också för min egen skull för en dag sitter jag i din situation och har mist min älskade Kissen. Det blev så påtagligt för mig när jag läste din text, då jag tycker att din beskrivning av Skrållan på så många sätt passar in på min beskrivning av Kissen. Ibland när jag och Kissen myser tittar jag henne djupt i ögonen och säger till henne att hon måste lova att hon lever till att hon är minst 20 år!!! Hon är nu ca 12 år, så för varje år som går vet jag att tiden närmar sig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne, precis som du antagligen känner just nu när det gäller Skrållan. Du skriver så vackert! Tack för din text. Jag tänker på dig! Sköt om dig. Många, många kramar från mig och Kissen.
PS. Åker till Sharm i natt, det blir bara en vecka denna gång, så jag hoppas att vi kan ses nästa gång.

Jemayá sa...

Det finns katter och det finns katter - du har varit värdig att dela färden med en mycket speciell katt, låter det som. Vilket fint förhållande ni hade, vilken kontakt ni hade. Kanske den fortsätter bortom gränsen, vem vet. Jag sörjer med dig, stor kram, Ulla

Anne sa...

Har inte varit ute i bloggvärlden och på internet på ett tag så läste ditt inlägg först nu. Jag blir så ledsen och det gör ont i mitt hjärta å dina vägnar höra att din älskade Skrållan somnat in. Din kärlekstext är så vacker så det gör ont. Förstår att du är ledsen, ta hand om dig! KRAMAR i massor.

Kersti sa...

Så sorgesamt. Du skriver så vackert om henne så jag förstår att det kommer att ta tid innan du kommer över den sorgen.

Gatto999 sa...

Hi from Italy
:)

Gatto999 sa...

Hi from Italy
:)

Gatto999 sa...

Hi from Italy
:)

Gatto999 sa...

Hi from Italy
:)

Marianne sa...

Disa: Hej Disa! Du är hjärtligt välkommen hit, men tyvärr kan jag inte läsa kinesiska tecken, inte ens om de är translittererade. Så jag kan inte svara. Skriv gärna om på svenska eller engelska!