Några av mina grannar. |
Jag måste nog förtydliga det jag skrev i går: Jag tycker jättemycket om mina grannar och pratar gärna med dem, leker gärna med barnen och hjälper gärna till med olika saker när så behövs. Det är ingen som invaderar någon annan eller liknande, ingen som tränger sig på eller snokar eller tar för mycket plats. Jag tycker faktiskt att jag har fått VÄRLDENS BÄSTA GRANNAR!
Det är bland det bästa jag vet när vi sitter och pratar ute på gatan och barnen leker och ritar och cyklar och grejar.
Det jag menade med det jag skrev i går, är att JAG känner mig dum när JAG hör eller ser vad grannarna gör när det är sådant som jag inte har med att göra. Jag kan inte hjälpa att jag ser att grannarna kommer hem eller åker i väg, att jag råkar höra när de pratar med vänner eller familj som är på besök, etc. Men jag känner mig dum då, som om jag snokar och är nyfiken i en strut, fast det inte alls är så och jag inte heller vill bli sådan. Men när det inte är så mycket rörelse på gatan lyfts blicken liksom automatiskt när man hör att någon kommer gående eller åkande med bil.
Samtidigt är det bra att alla har lite koll. I somras var det till exempel några killar som stannade till vid huset mitt emot, och jag visste ju att de var på semester, så jag gick fram och undrade om jag kunde hjälpa till med någonting. De påstod att de hade åkt fel, och gav sig av. Det kanske stämmer, killarna kanske hade åkt till fel gata bara, men det kan också vara så att de kollade om någon var hemma för att ta sig in.
Och visst är det bra att man kan hjälpas åt att vattna blommor eller mata katter, det är ju så enkelt när det är så nära och man inte behöver ge sig av genom halva stan för att klara av sitt åtagande (jag har varit med om det en gång).
Som sagt, jag har VÄRLDENS BÄSTA GRANNAR!