Avlopp och avskräde och alarm

Och lilla Mums-Mums som lyser upp dagen.

Sicken dag! Larmkillarna blev inte färdiga här förrän strax efter sju i går kväll, eller rättare sagt, då gav de upp för dagen. Det vill säga, de är här i dag igen, och i dag är de fyra i stället för tre. Så huset är fullt av larmkillar. I går när jag insåg att de skulle jobba så länge (jag mitt nöt trodde att man fixade det där på ett par timmar ...) fick jag rota runt i frysen och hittade köttpajer som jag kunde ge dem att äta. Det duger ju inte bara med te och muffins på en hel dag, även om de är hembakta. I dag stack jag upp till shoppingcentret och köpte pizza till dem. Visst, skulle ha kunnat ställa mig vid grytorna, men jag är inte så himla säker på att de skulle ha gillat min mat, bättre på det här sättet.

Dessutom blev det plötsligt stopp i avloppet i källaren med påföljande översvämning (och stank), så nu har jag haft hela gänget gubbs engagerade i att rensa stora avloppsrören ute i gatan. Det var stopp utanför våra turkiska grannar. En kille klättrade till och med ner där! Min hjälte! De lyckades dock inte lösa problemet själva, utan fick kalla på en som hade bättre grejor. Så nu är det problemet löst. Jag kan tillägga att jag ALDRIG kastar annat än toapapper i toan, jag är jätteförsiktig med det, så det är INTE på grund av mig det blev stopp.

Vi svenskar här i Cairo har en egen hemsida där jag bidrog med ett inlägg om att sortera sopor för att hjälpa till att göra sopsorterarnas liv lite drägligare. Jag publicerar det här också, om det kan nå ytterligare någon i Egypten och kanske i något annat land där det mänskliga sorteringssystemet tillämpas kan det inte publiceras för många gånger:

Att hjälpa sina medmänniskor till ett bättre liv utan att anstränga sig

Vi har nog alla känt oss hjälplösa inför allt mänskligt elände som möter oss här i Egypten. Vi är medvetna om hur hjälporganisationer sliter hårt för att åstadkomma en förändring, och undrar vad vi själva kan göra. Och så ser vi för oss hur vi borde engagera oss i olika projekt, ta oss an fadderbarn, utföra volontärarbete eller något liknande. En del av oss är duktiga och gör det, för en del av oss andra blir det liksom aldrig av.

Men det finns ett sätt att hjälpa människorna i sopbyarna – helt utan att behöva anstränga sig och utan att det kostar ett enda öre: Att sortera sina sopor. Det är lika lätt att slänga en sak i den ena påsen som i den andra.

Men det är inte det svenska sättet att sortera sopor som behövs. Tänk i stället så här: ”Om det var jag och min fyraåriga dotter som tvingades att leva på att sortera sopor, hur skulle jag då vilja att soporna levererades till vårt hem?”

Själv sorterar jag efter den här principen:
1. Matrester – att ge till (grisar) och getter.
2. Äckel – gamla blöjor, bindor, snoriga näsdukar, kaffefilter och annat som inte går att återvinna och som ingen människa borde behöva vidröra med sina händer, särskilt inte en liten flicka på 3-4 år.
3. Rent och förmodligen återvinningsbart, dvs papper och plast, läskflaskor, batterier, elsladdar, trasiga t-shirts och vad det nu kan vara. Hit hör också rengjorda mjölkpaket och liknande. Jag försöker så gott det går se till så att det inte ska stinka om mina sopor.
4. Förpacka (trasigt) glas och annat man kan skada sig på. Själv brukar jag lägga glödlampor och glasskärvor i ett mjölkpaket som jag sedan försluter med maskeringstejp, då blir det tydligt att paketet innehåller någonting och den som tar hand om det kan vara försiktig.

Den som vill läsa mer om sopsamlandet och Moqattam kan göra det bland annat här. 

Den cyniske säger nu att ”Jaha, men det är ju som en droppe i havet om det bara är några få svenskar som sopsorterar, vad hjälper det?” Ja, det stämmer. Men om det här kan sprida sig genom att vi alla pratar med arbetskamrater, barnens klasskamraters föräldrar, kompisar på gymet och liknande, kanske det här kan sprida sig så att de osorterade soporna till slut är det som framstår som en droppe i havet.

Den som läste CSA:s tidning Oasis aprilnummer har också sett att Lorraine Tinsley har skrivit en artikel om just det här. Se sid 88-89. Förhoppningsvis är det här alltså någonting som sprider sig.

Och visst, så länge de här människorna måste leva på sopor har de inte ett värdigt liv, men genom att sortera soporna kanske vi kan hjälpa dem att i alla fall slippa det värsta eländet.