Våra små katter (de fyller 13 i år) lever och mår bra, Stina är ute nästan hela dagarna nu när det är någorlunda varmt och fint väder. Sedan kommer hon in fram emot kvällen och är hungrig och trött. Tjorvan stannar inne och sover bort förmiddagen, sedan går hon lite ut och in, vill helst hålla sig nära.
Men när det inte är så fint väder, då kräver de mer underhållning i form av gull och närhet.
 |
| Här har två gullisar gullat ihop sig i min säng. Så här ser det ofta ut när jag ska gå och lägga mig. |
 |
| Tjorvan kurar ihop sig i kvällssolen i soffan, väntar på att någon ska sätta på tv:n. |
 |
| Detta föreställer min skrivbordsstol. Om jag är snäll får jag benäget tillstånd att sitta längst ut på kanten. |
 |
| Det är inte lätt att fotografera den här lilla damen, hon är ju så mörk. Men mot den blåa bakgrunden gick det riktigt bra. Min lilla Tjorvesöta. |
De små barnen på gatan är väldigt förtjusta i katterna, speciellt i Stina. Tjorvan har sagt ifrån med hjälp av ordentligt fräsande att hon vill vara i fred. Stina är däremot snäll och låter dem klappa henne ibland. Så flickorna kommer ofta och frågar efter katterna. Stora E säger "Jag vill klappa Stina" och lilla E säger "Mjauen". När de får syn på Stina utomhus, skriker de av glädje och springer efter henne. Men Stina är alltid snabbare och smiter i väg, med de två flickorna som springer efter. Det ser rätt roligt ut!
19 kommentarer:
Ja, tänk ändå så bra det blev för dina små älsklingar. Det känns inte längesedan som de flög från Egypten till Sverige, karantäntiden osv. NU har de det så innerligen bra som de bara kan ha det. Gott!:)
Kram
Karin: Ja hu vad hemskt det var när de skulle flyga hem! Jag var så rädd så jag skakade. Men det gick ju bra, så man kan verkligen säga slutet gott, allting gott i deras fall! Nu har de det mycket bättre än i Turkiet och Egypten, för här kan de ju gå ut. Jag vågade inte släppa ut dem där, för man vet aldrig vilka sjukdomar som cirkulerade bland katterna i Egypten. Och i Turkiet bodde vi på 5:e våningen i ett 10-våningshus ...
Kramar!
Å de är såååå fina!!!
Och roligt att de så ofta vill mysa ihop. Lipton och Tazo myser bara ihop ibland och sällan ligger de såtdär tillsammans. De kan slicka varandra men det slutar nästan alltid med bråk haha!
Här är det Tazo som har lättast för barn. Medan Lipton oftare vill hoppa iväg så han inte nås av barnhänderna. Tror det delvis beror på att Tazo är så van, han kom ju till oss när E var bebis, medan Lipton var hos oss innan vi hade barn.
Kram och klappa Stina och Tjorvan från mig!!
Saltis: Ibland slutar det med bråk här också, men oftast inte. De är ju systrar, det kanske har med det att göra? Ingen av de här två är egentligen van vid barn, men Stina börjar så smått vänja sig : ) Kommer aldrig glömma första gången de såg en bebis, det var i Turkiet. Bebisen blev nyfiken på katten och kröp framåt, Stina var dödsnyfiken, fattade inte vad det där var för konstigt djur, men vågade inte fram så hon backade varefter bebisen kröp ...
Klappa Tazo och Lipton från mig!
Kram!
Fina missarna!
LeeLoo gömmer sig under soffan när granntjejerna kommer in och ska klappa, jag tror att det är dels deras höga röster och så är det ju det där med jagandet när de vill klappas.....
Kram//Vic
Sa fina!! Varan kissemiss fyller 11 i ar och jag kanner igen det du skriver med barnen och klappandet. ALla barn alskar Smurfy och som tur var ar alskar hon barn ocksa .. eller tolererar dem i alla fall :-). Kram
Vic: Lilla LeeLoo! Jag förstår att han gömmer sig! : ) Det är just jagandet som är värst, tror jag. Vi har försökt säga till flickorna att de ska sätta sig ner och vänta och locka, men de är för små för att riktigt förstå det än (snart 4 och snart 2). Och de gånger vi har fått dem att smyga fram, har de också lyckats få klappa och gosa en stund. Kommer aldrig att glömma när stora E strålade av lycka och utbrast "Jag fick klappa Stina!"
Kramar!
Millan: Åh, elva år! Det är också en aktningsvärd ålder! Vi har till och med börjat med seniormat så smått, och de älskar det. Fast just den är dyrare än de andra typerna ... : ( Smurfy har ju hunnit vänja sig under åren också, ända från när Nils föddes. Så hon har ju varit med om en del : D
Kramar!
Visst är våra kissar verkliga juveler!
Jag gillar ju alla varianter (ja, inte perser, precis) men just Tjorvans sköldpaddsfärg är mycket högt upp på min lista. Och så är det skojigt med genetiken, bara en katt med två X-kromosomer kan vara sköldpaddsfärgad, eller kalikå som man säger i USA.
De är så söta ihop. Katter kan verkligen konsten med att njuta av livet. De verkar ha anpassat sig väl till Sverigelivet och ser ut att trivas riktigt utomordentligt.
Kram!
Gulliga kompisar!
Vad fina de ar!!! De verkar stortrivas med livet i Sverige!
Kram!!
SÖTA är de!
SÅ fina.
ÅÅ jag önskar att vi kunde ha en katt, men det går inte pga allergier x 3.
Trist.
Kram!
Så fina de är och tänk vilken resa dina katter har gjort!
Min sköldpaddsfärgade kom hem idag efter några månaders bortavaro. Undrar om hon har ett annat hem också. Inte kul när det blir så, men jag är lika glad varje gång hon kommer hem. Även om jag helst såg att hon var hemma hela tiden.
Passerade Älmhult för någon vecka sedan och tänkte då på dig, men jag hade läst på din blogg hur mycket du hade att göra, så jag brydde mig inte om att kontakta dig. Men nästa gång kanske?
Kram Kim
Olgakatt: Ja du, vad vore livet utan de små hjärtekniparna? Vi har nyss legat och sovit alla tre, de två på mig, så klart : )
Lustigt det där med färgerna på katter, att bara tjejer kan ha vissa färger. Något motsvarande finns väl inte hos människor? Finns det hos hundar?
Desirée: Ja så länge katter har det bra kan de verkligen njuta av livet. Och när de sover ser det så skööönt ut! Man skulle bara vilja dyka ner i den där mjuka högen ...
Stina har gjort området till sitt revir, hon har sina fasta rutter, och går till exempel alltid över gatan till grannarna först, sedan till farbrorn bredvid där hon hoppar upp i ett litet träd, och sedan vidare.
Kram!
Katarina: De är systrar. Tvillingar till och med, eller egentligen trillingar, fast lillasyster är i katthimlen.
Kram!
Pia: Ja de stormtrivs här, så fort de har ätit frukost ska Stina ut. Till och med om det regnar, efter några försök trotsar hon vätan och ger sig ut. Jag får torka henne som man torkar hundar när hon kommer hem igen!
Kram!
Annika: Ja visst är det trist att ni är allergiska! Å andra sidan slipper ni vara oroliga när ni åker bort, det gäller att hitta någon bra kattvakt för att man ska våta åka bort på riktigt. Och ni som är i Sverige nästan hela sommaren, det hade blivit svårt. Du får trösta dig med det : )
Kram!
Kim: Hon brukar vara borta månader i streck, alltså? Men vad trist! Ja då har hon säkert ett annat hem vid sidan av. Stannar hon hemma en längre tid nu?
Ja, hör av dig nästa gång du kommer förbi här! Som det har varit nu under våren har jag inte haft tid att göra annat än sova och jobba, men nu har det lättat och kommer säkert att vara lättare under sommaren åtminstone.
Kram!
Lovar höra av mig nästa gång! Hoppas också Piccolina stannar ett tag nu. Det är härligt att ha henne hemma. Kram Kim
Kim: Ja gör det!!! Det vore så roligt. Och oftast brukar jag i alla fall kunna ta en fika, om inte annat. De sista veckorna har varit extrema, normalt hinner jag som sagt med en lunch eller fika i alla fall.
Hoppas nu hon håller sig hemma! Jag hade blivit olycklig om någon av mina små flyttade så där!
Kram!
Tack! Då hör jag av mig nästa gång. Jo jag blir olycklig, men det är en utekatt och det finns inget jsg kan göra. Får nöja mig med de andra tre som håller sig hemma: En grå och två gula.
Kram Kim
Skicka en kommentar