söndag 17 oktober 2010

Min hjälte

Hela eftermiddagen och kvällen i går hörde jag hur katterna där ute jamade och skrek. De hade redan fått mat, men den bruna, Bruno, var inte där när jag var ute med maten. Jag trodde så klart att han hade tagit mod till sig och var ute och friade någonstans. Jag gick ut flera gånger till dem för att de skrek och levde så in i norden, men det var fortfarande bara de vita, Beyaz och Beyaz. Bruno syntes inte till någonstans. Ibland lät det nästan som om det var en katt här inne, men jag kunde inte hitta någon.

I samma ögonblick som Maken klev uppför trappan, hörde vi båda två var jamandet kom ifrån. Det kom från TAKET! En katt på taket?

Maken ställde ifrån sig väskorna och klättrade genast upp på taket för att se efter. Och minsann, DÄR var Bruno! Hur han hade kommit upp på taket, fem våningar upp i luften, det har vi inte den blekaste aning om. Inte konstigt att både han och Beyaz och Beyaz hade skrikit så.

Hur få ner honom? Som tur var hade vi en kattbur till övers, så den hissade vi upp på taket och satte in ett fat kattmat. Det dröjde en stund innan Bruno vågade sig in i buren för att äta, men i samma ögonblick han var inne satt dörren på plats och han var fångad. Sedan följde en balansakt utan dess like med mig stående på en liten trappstol vid foten av stegen, maken liggande på magen på taket och firade ner buren så långt han kunde så att jag kunde ta emot. Bruno var inte glad över den luftfärden, och maten i buren skvätte åt alla håll. Men ner kom han utan missöde och sedan kunde Maken följa efter.

Maken på väg ner från taket efter förrättat värv. TUR att vi har en stege fastmonterad upp till takluckan!

Bruno vill UT ur buren!

Hjälten himself! Han har nu en given plats i Brandkårens Katträddningstjänst.

Sedan bar vi ner Bruno till markplan där han fick återförenas med sina bröder, och så fick de sig ett skrovmål alla tre. Pappan, Beyazbaba, kom dessutom och hälsade sin son välkommen hem igen. Slutet gott, allting gott.

Men vilken tur att Maken kom hem just i går kväll. Tänk om han inte hade kommit förrän i dag. Jag hade ALDRIG klarat av att få ner Bruno själv, bara en sån sak som att jag inte hade vågat klättra upp för stegen till taket. Och även om jag hade gjort det, hade jag inte kunnat få ner buren med katten i alldeles själv.

28 kommentarer:

Emmama sa...

Jamen det var väl på tiden att han fick vara med i bloggen! :)

Tur med att fint slut!

Kram!

Malin sa...

Välkommen hem... =)
TUR att han kom hem när han gjorde och TUR att ni undersökte varför katterna var så oroliga!

Marianne sa...

Emma: Han har varit med tidigare, men det var nog rätt länge sedan nu.

Ja det var en himla tur, annars hade stackars Bruno åkt till himlen alldeles för tidigt. Och han är en sådan rar liten kisse, så det vill vi inte.

Kram!


Malin: Tack! Det är så skönt att han är hemma igen. Och det var verkligen tur att han kom just då. För när katter skriker så är någonting fel, utom när de är på friarstråt, förstås. Men de här är nog lite unga för den saken än, de får vänta till i mars : )

Kram!

Bloggblad sa...

Vilka kattäventyr du är med om! Ibland är de bra att ha, de små liven... karlarna alltså... :) (Fast här citerar jag faktiskt en väninna som ofta uttryckte sig så om sin man.)
Du var lite nyfiken på musikalen - nu har jag lagt en länk till Östnytt, där det är med 2 minuter om den. Fast... du lär inte höra mitt namn, jag upptäckte i helgen att det tydligen är ganska ointressant vem som skrivit de sammanlänkande texterna, som ändå var nästan halva musikalen. Idén och musiken är mycket viktigare... jag fick faktiskt hojta till rejält för att alls få stå med i programmet. Började nästan ana att jag egentligen fick jobbet för att vara spökskrivare. Som översättare gissar jag att du har det ungefär likadant. Bra översättare nämns sällan (jag läste om Fay W:s senaste bok utan att du nämndes). I mitt fall har jag fått en grovt tillyxad idé, tre böccker att läsa in mig på fakta i, och i övrigt fria händer, så varenda formulering är min egen. Jag vägrar bli bitter, resentment är inget för mig, men lite sur har jag varit. Nu har det gått över eftersom det blev en sådan succé.

Elisabeth sa...

Vilken tur att Bruno fick komma ned från taket! När ni flyttar till Älmhult kan Maken extraknäcka genom att plocka ner katter ur träd. ;)

KARLAVAGNEN sa...

Jag lovar köpa El Makes kalender för att stödja a good cause (tänker på alla brandmans kalendrar som finns) ooom du kommer på tanken att producera en sådan!

Ni är väl för gulliga.

Desiree sa...

Vad skönt att det ordnade sig för Bruno. Din make var verkligen en hjälte! Ser ut som det var något av en pärs. Underbart att ni kunde hjälpas åt och rädda stackars Bruno.
Sköt om dig.
KRam!

olgakatt sa...

Smart av katten att hojta på hjälp!
Maken är en verklig hjälte som i samma stund han kommer hem efter lång resa får ta räddningsuppdrag! Jag bugar mig!

Suzesan sa...

Hahaha vilken skön bild på din Il Make Haha.

Vilken katthjälte.Hurra.

Vilket drama. Men Marianne du ska väl inte skicka Bruno och syskonen och pappan med flyget de med. Eller??!Hihi.

Kram
/Susanne

Saltistjejen sa...

Ah vilken hjälte!!!!!!! :-D
och vilken tur att Brunor ropade! Annars hade ni ju aldrig gissat var han fanns.
Skönt att det hela fick ett lyckligt slut.
kramar!!!!

Otta sa...

Vilken hjälte! Och vad fin Bruno är. Glöm inte att komma med en hel del kattbilder innan du flyttar! :-)

Kramar

Annika sa...

NOG var han en hjälte!!
Kan inte ha varit helt lätt att få ner Bruno från taket.
Heja MAKEN!!
Kram!!

Marianne sa...

Hi,hi, El-make ser lite luggsliten ut. Men vad gör man inte för de små liven. Heja er båda för att ni värnar så för dom. Fler borde tänka och agera som ni. Jag tänker nu först och främst på alla sommarkatter här som folk bara har lämnat kvar. Hualigen !
Kram till er båda :o)

Marianne sa...

Hi,hi, El-make ser lite luggsliten ut. Men vad gör man inte för de små liven. Heja er båda för att ni värnar så för dom. Fler borde tänka och agera som ni. Jag tänker nu först och främst på alla sommarkatter här som folk bara har lämnat kvar. Hualigen !
Kram till er båda :o)

Marianne sa...

Oj, min dator fick visst hicka nu !

Katarina på Filippinerna sa...

Maken är verkligen en hjälte,, kommer hem och klättrar upp på taket,, Han ser något tagen ut, det var nog en pärs att utföra uppdraget, för det var ju ändå era vänner!

Hur har katten kommit upp på taket?

Brysselkakan sa...

Vilken tur att katten kom tillrätta, det är ju inte så länge kvar tills ni ska flytta så håll nu ordning på dem ;-)

Lotta sa...

Ja, i sanning en (snygg) hjältemake du har! Jag har en speciell svaghet när det gäller män och det är män som är snälla mot djur. Det inbringar alltid massor av pluspoäng hos mig. Och huvva, törs inte tänka på hur det hade varit att lyssna på den stackars katten om inte maken infunnit sig i rättan tid :-/
Kram!

Marianne sa...

Bloggblad: Nu har den lille Bruno hållit sig på marken i alla fall, hoppas han fortsätter med det.

Jag ska svara på ditt mejl, har bara inte hunnit än.


Elisabeth: Exakt min tanke! Han får anmäla sig till brandkåren på orten : )


Karlavagnen: Hahahaha, jag ska höra vad han säger om det. Medlen får gå antingen till Katträddningstjänsten eller till hemlösa katter : )

Marianne sa...

Desirée: Ja det var en riktig pärs, jag vet inte hur det ser ut uppe på taket, men det är inte helt lätt att ta sig upp och ner, särskilt inte med kattburar och kattmat och livrädda katter : )

Kram!


Olgakatt: Han tvekade inte en sekund, han är väldigt mån om de små ulltussarna. Nu när han är hemma låter jag honom mata dem, för han har dem i hårdträning att leta mat i soptunnor. Han stoppar tallriken med mat i en plastpåse och sätter den i soptunnan, sedan hjälper han dem att hitta maten. Fast vi hoppas att en kille på kontoret ska förbarma sig och ta hem dem till hans föräldrars trädgård.


Suzesan: Haha, nä han var inte direkt välvårdad efter det äventyret. : )

De katterna ska INTE med till Sverige. Hade gärna tagit hand om dem om vi hade kunnat, de är så rara, men det går bara inte. Det skulle bli alldeles för dyrt, vi är ruinerade bara av kostnaderna för våra egna katter.

Kram!

Marianne sa...

Saltis: Ja det var tur att han skrek, och tur att vi har en taklucka upp till taket. Annars hade vi kanske inte ens kunnat lokalisera honom. Hu vilket öde han hade gått till mötes i så fall. Det vill jag inte för den lille sötnosen!

Kram!


Otta: Ja, jag måste ner och fotografera dem ordentligt, de har ju växt en hel del sedan jag la ut bilder på dem. Vore kul att få en bild av pappan också, han verkar också så gullig. När killarna får mat väntar han tills de är klara, sedan tar han för sig. Han är också helvit.

Kram!


Annika: Nej det var riktigt byngligt att få ner honom. Först få in honom i buren, och sedan få ner buren utan att tappa den. Men det gick, som tur var.

Kramar!

Marianne sa...

Marianne: Ja jag fattar inte hur folk än i dag kan ta sommarkatter och sedan bara lämna dem! Lite samma problem med de här, i och för sig, men vi jobbar på att få någon att ta hand om dem. Om inte annat får vi åka och köpa ett ton kattmat och lämna till vakterna, så får de mata dem. Och det var inte direkt så att vi skaffade dem, de kom ju till oss och var hungriga ...

Kram!


Katarina: Ja det var en riktig pärs det där, när jag tänker efter borde vi ha tagit ett rep och bundit om buren och sedan firat ner den, men nu gick det ju bra till slut i alla fall.

Vi har ingen aning om hur den kom upp. De kan klättra rätt högt i ett träd som står vid huset, men inte ända upp på taket.

Kram!


Brysselkakan: De här tre bröderna är inte våra katter, de är vildkatter som föddes utanför vår dörr. Och mamman var så mager och eländig att vi bara var tvungna att mata dem. Tyvärr kan vi inte ta med dem, det skulle bli alldeles för dyrt, det räcker med den astronomiska summa vi har fått betala för att våra egna två katter ska sitta i karantän i Sverige, vilket de gör just nu. Det är bara att hoppas på att någon ska ta hand om dem, vi jobbar på saken!


Lotta: Det är viktigt att vara snäll mot djur, det tycker jag också. Klas är lite för snäll ibland, jag försöker banta våra katter och Klas tycker att de ska få smaka bara liiite ... Hans pappa är likadan, väldigt mån om djuren.

Kram!

Taina sa...

Vilken hjälte!! Han ser lite stolt ut på bilden. Med all rätt. Och du skulle visst ha klarat av det om du hade varit själv. Många gånger kan man mer än man tror. Nu är ju jag lite överoptimistisk ibland och kastar mig in i saker och hoppar över det där med "tror". Jag går direkt till "jag kan"....

Kram kram

Marianne sa...

Taina: Jo, han var rätt stolt. Och han är så förtjust i de där kattkillarna, så han ansträngde sig med glädje.

Jag kan väl kanske också kasta mig in i olika saker som egentligen går mig lite över huvudet, men när det gäller höga höjder och stegar och avgrundsdjup ner i trapphuset ... Jag tror jag hade letat upp en vakt som hade fått klättra!

Kram!

Tant Matilda sa...

Vilken snygg make du har.Vågar du låta honom gå lös!?!!

Lycka till med flytten till Sverige!

Marianne sa...

Matilda: Förlåt att det har dröjt med svar på din kommentar, jag har det lite stökigt mitt i flytten just nu.

Tack! Jag tycker också att han är snygg!

Och tack, det är som sagt rätt stökigt nu när flyttgubbarna kom flera dagar för tidigt, men det får gå det med.

Anna, Fair and True sa...

Kul att se bild på maken, det är inte ofta!

Vad bra att ni kunde hjälpa katten ner!

Marianne sa...

Anna: Jag får fotografera honom oftare!

Ja tänk stackars Bruno om vi inte hade fattat var han var! Nu är de i trygghet hemma hos en kompis föräldrar där de ska få bo.