Oj så fina blommor!

I dag vaknade jag (hrm, okej, jag tjuvsov lite) av att Maken sjöng, och när jag slog upp mina ljusblå (okej, okej, mina ögon är grön-brun-melerade) fick jag blommor och present. Fast något hus i födelsedagspresent blev det inte, för tjejen som äger huset vi budade på vägrade gå ner en krona till och är beredd att vänta ut någon som är dum nog att betala för mycket för hennes hus. God macka och kaffe på sängen fick jag i alla fall, tillsammans med skönsången.

Se så fina blommor jag har fått:

Vackra liljor kom med bud, de är från min turkiska dotter* Y, eller rättare sagt mamman till min guddotter D.

Den här vackra vinterbuketten fick jag av Maken.

Så här vackert är det i vardagsrumsfönstret nu, med orkidéer, hyacinter och de vita rosorna. (Bordet är INTE vårt, det tillhör lägenheten. Skulle aldrig falla mig in att köpa ett fult bord i plast ...)

I övrigt har jag jobbat hela dagen (host, host, okej, jag erkänner, jag var rätt slö i förmiddags), så jag har inte så mycket spännande att berätta. Visst är det konstigt att man ska behöva jobba på sin födelsedag? Jag tycker att det borde vara lag på att man är ledig då, det har jag tyckt ända sedan jag var liten!

*När vi båda bodde i Istanbul brukade vi säga att jag - som är svensk med bodde i Turkiet - var hennes turkiska mamma, medan hennes mamma - som är från Turkiet men bor i Sverige - var hennes svenska mamma. Men vi kunde inte vara mormor båda två, det var inte schysst mot den riktiga mormodern, det är alldeles för stort att vara mormor för att dela den titeln, och då blev jag gudmor i stället, vilket är helt fantastiskt. Jag var förresten med när min lilla guddotter föddes, hon föddes faktiskt till mina händer. Jag tog emot henne när hon kom till världen. Ellerimedoğdu, heter det på turkiska, "hon föddes till mina händer".