Man ska vara frisk om man ska klara av att vara sjuk!

TACK alla söta, rara, underbara, fantastiska bloggare och bloggläsare! Jag blir verkligen glad för era fina ord och uppmuntrande kommentarer. Det är en sann källa att hämta styrka från när man är så trött att man undrar hur man ska orka släpa sig ner i köket för att hämta mer att äta och när vågen bara står och stampar och till och med går neråt ibland.

I går, lördag, var jag äntligen till en riktig läkare. Men jag ska börja från början, och jag önskar att jag hade haft kameran med mig för det var det värsta jag någonsin har sett.

Försäkringsbolaget, som har kontor på Cypern, har i sin tur en agent som de samarbetar med här i Egypten. Agenten sitter i Hurghada, cirka 7-8 timmars bilresa från Kairo. De rekommenderade ett sjukhus vid namn St. Peters International Hospital och bokade en tid åt mig i onsdags. Jag tyckte det var lite märkligt att skicka mig till andra sidan stan när det finns ett sjukhus inte långt härifrån, men vad visste jag, det kanske var ett bättre sjukhus? Redan ute på gatan bestämde jag mig för att jag visserligen kan prata med doktorn, och han kan få göra en lätt undersökning, men han får inte göra någonting som kräver sterila förhållanden. Aldrig i livet. Det var det skitigaste ställe jag har sett, och då har jag ändå bott i Kairo i två år. Till och med doktorn bad att få byta undersökningsrum eftersom det luktade så illa i det första …

Och doktorn hade av någon anledning bestämt sig redan innan han såg mig att det var klimakteriebesvär jag lider av, så han hade med sig en liten påse med piller. Nå, pillren är det inget fel på, de finns i Sverige också och jag hade redan tänkt att jag ville sätta igång med hormonersättningsbehandling för att få bukt med svettningarna och humöret etc. So far so good. Han tittade mig i halsen, klämde lite på magen, tog puls och blodtryck och sedan var det klart. Som tur var med tanke på förhållandena på sjukhuset. Men ändå.

Så jag kontaktade försäkringsbolaget igen och sa som det var: Dit går jag aldrig tillbaks. Vilda hästar kan inte dra mig till det sjukhuset igen. Dessutom tycker jag det är märkligt att inte ens förorda ett blodsocker, Hb och några andra liknande elementära prov. För att inte tala om sköldkörtelprover eftersom min far hade så kallad giftstruma och det är ärftligt …

Så i går, lördag, fick jag komma till en duktig kvinnlig läkare på sjukhuset som heter Dar Al Fouad Hospital, det sjukhus som ligger närmast oss och som tydligen är det enda ackrediterade sjukhuset i Egypten. Det kändes bra. Hon undersökte mig lite närmare och beordrade diverse blodprover och så ska jag tillbaks till henne om en vecka när provsvaren är klara. Plus att jag ska tillbaks dit i dag och ta ett blodsockerprov två timmar efter måltid.

Jag vet alltså inte än vad det är för fel, men man kan ju alltid hoppas att den första doktorn hade rätt och att jag bara har svettats bort alla kilon.

Blodprovstagningen förtjänar sin egen historia. Jag vet inte varför, men det sista jag åt innan jag åkte till doktorn i går var klockan elva. Och när läkaren sa att jag var tvungen att ha fastat i åtta timmar innan jag tog blodproverna insåg jag att drygt halva tiden redan hade gått. När jag sedan frågade i receptionen vilken tid jag skulle komma för att ta proverna och fick höra ”anytime, we open 24 hours”, ja men då var ju saken biff! Varför tvinga stackars Maken att kliva upp extra tidigt för att åka till sjukan på morgonen och ta blodprov, när man kan avhålla sig från mat bara några timmar till och sedan på morgonen kunna ta sitt morgonkaffe i lugn och ro? Så vi åkte glada i hågen tillbaka till sjukan på kvällen. Optimister som vi är. Visserligen är sjukhuset öppet ”24 hours”, men precis som i Sverige gäller det ju självklart inte öppenvårdsmottagningarna! Men de var så snälla och tog hand om de knäppa utlänningarna. Vi fick visserligen vänta en stund, och betala i kassan på akutmottagningen och sedan ta själva proverna inne i analyslabbet, men det blev gjort. Allt som krävdes var lite god vilja och det hade alla i överflöd! Gulle dem! Så hade man bergis aldrig kunnat göra i Sverige …

Summa summarum för er som bor i Kairo eller som blir sjuka i Kairo:
- Gå INTE till St. Peters International Hospital.
- Dar Al Fouad Hospital i 6th of October City är helt okej och de är mycket vänliga. Dem fick jag förtroende för, även om vissa lokaler kanske har lite övrigt att önska om man jämför med svenska förhållanden. Läkarna verkar i alla fall veta vad de håller på med och det är det allra viktigaste.

Sjuk

Orsaken till att jag inte har synts till i bloggvärlden senaste veckan är att jag är sjuk. På något sätt. Vilket sätt vet jag inte än. Det kan vara allt från klimakteriebesvär in absurdum och viss stress till vad som helst. Jag har ingen feber och jag har inte ont någonstans, men jag har på ganska kort tid tappat alldeles för många kilon. Och med en väldigt låg utgångsvikt blir det katastrof. Det var därför jag köpte en våg i måndags, för att se om det var brallorna som hade blivit så stora så jag bokstavligen tappade dem (jo, man får skratta) eller om det var jag som hade krympt. Det var jag som hade krympt.

Jag vågar inte tala om vad jag väger. Det är inte roligt.

Nej, det är inte vågen som väger fel, min Trevliga Granne vägde sig på den och den stämde eller vägde möjligen lite för mycket.

Jag har inte anorexi eller andra matproblem, har aldrig haft. Även om jag aldrig har varit stor i maten har jag alltid ätit, och jag har inte ätit mindre under sommaren än jag har gjort tidigare. Så det är inte själva maten det är frågan om. Just nu äter jag i stället mer än normalt och ser till att proppa i mig så mycket kalorier det bara går. Vad sägs om tonfiskröra med majonnäs, mannagrynsgröt kokt på grädde med mycket smör och så mycket socker att en femåring hade trott sig vara i paradiset? Coca-Cola i stället för vatten, cirka 2 liter om dagen. Grädde i kaffet i stället för mjölk, och socker så klart. Jag har gått upp fyra hekto. Det är jag glad för.

Nu har jag kontaktat försäkringsbolaget och de ska skaka fram en bra läkare till mig. Så får vi se vad han/hon säger. De ska höra av sig under dagen.

Jag vet inte om det beror på chocken, men jag har ingen som helst ork i kroppen. Och jag försöker hela tiden spara på varenda liten kalori- och energimolekyl. Så jag försöker göra så lite som möjligt just nu och vila så mycket som möjligt.

Och jag har svårt att koncentrera mig på annat än det här. Samtidigt har jag inte riktigt velat ta tag i det hela förrän Maken kom hem och jag fick pratat med honom om problemet, speciellt inte skriva om det här så att han skulle får reda på det genom bloggen. Nu är han hemma och jag har åtminstone kontaktat försäkringbolaget, som sagt.

Det här kanske blev lite för privat, men vad tusan, det är mig det handlar om, ingen annan.

Jag återkommer, både här och på era bloggar.

Ramadan Kereem!*

Matpaket delas ut till alla anställda i området i början av Ramadan.

I dag är första dagen av Ramadan, dvs den muslimska fastemånaden då alla rättrogna muslimer fastar mellan soluppgång och solnedgång. Här i Egypten inföll solnedgången 19.38 i dag och det är den tidpunkt när alla får äta, dricka och röka igen. Då äter man Iftar, vilket vanligen börjar med torkade dadlar.

En av hyresvärdarna i området bekostar all mat under hela månaden till Iftar för gubbsen som jobbar här i området. Samma lastbil som finns på bilden kommer med stora fat fulla med mat några minuter innan det är dags. Och det är också då jag går ut med juice och dadlar som jag bidrar med. Ett tag funderade jag på om jag skulle betala några måltider, men varför ta det ifrån den som redan gör det? Bättre då att ge juice eftersom de bara får vatten till maten annars. Och så brukar jag skänka en slant till någon moské som utspisar fattiga.

Det är en väldigt speciell stämning inför Iftar, det sprudlar av glädje i luften, alla är glada och förväntansfulla. Men det är inte bara utsikten att snart få äta och dricka, det är någonting mer, en gemenskap som som genomsyrar människorna och sprider den där glädjen. Man kan jämföra lite med julafton, förväntningarna inför julbordet och den gemenskap som julbordet innebär - inte bara i den egna lilla gruppen eller familjen, utan i hela landet, hela den kristna kultursfären finns en viss gemenskap i att sätta sig till bords och fira jul. Samma gemenskap, glädje och förväntningar finns inför Iftar.

*Säkert felstavat, men det är så man säger här när man önskar varandra en god Ramadan.

En annan värld

Favoriternas gård i haremet på Topkapi.

Sultanen hade tolv favoriter - gözde - och de hade var sitt rum vid en egen gård.

Just nu jobbar jag som intensivast med nästa bok av Barbara Nadel i Istanbul-serien. Den kommer att heta Dödlig illusion och släpps i handeln i höst. Så just nu är min skalle mest fylld av Istanbul, man skulle nästan kunna påstå att jag inte alls befinner mig i Kairo utan vandrar runt på Istanbuls gator. Därför bjuder jag i dag bara på ett foto från Topkapi-palatset i Istanbul.

Älskade katter

Lilla Lull undrar vad jag håller på med, nu igen, med den där manicken framför ansiktet.

Vildkatter är det i princip synd om eftersom de har osäker tillgång till mat, och kärlek brukar de inte få mycket av. Men vildkatterna i vårt område har det nog ganska bra trots allt. När jag var ute och kvällsvattnade blommorna och spolade av altanen från allt damm kom min tyska granne hem. Det visade sig att hon inte alls är tysk, hon är rumänska. Hur som helst är det två rumänska tjejer som bor i källarvåningen i huset bredvid, och att de också matar vildkatterna har jag ju vetat länge. Men bäst vi stod och pratade kom Du Lilla, mamma till Lilla Lull och Lilla Gull gående.

- Åh, där kommer min katt, Missy, sa hon. Hon har två barn också.

- Eh, jo jag vet, sa jag.

Men jag sa inte att hon heter Du Lilla. Och jag sa inte att det är här hos mig de hänger hela dagarna. För om rumänskan adopterar katterna på riktigt så vore ju det väldans bra. Så jag uppmuntrar henne gärna till att det är hennes katt. Kanske ska börja kalla henne Missy också?

Ännu en uppdatering om dadlarna: De blir färdiga i slutet av augusti, enligt mr Ibrahim.

Knäpp dag

Utsikt över pyramiderna och ett av alla miljontals skruttiga svartbyggen

som finns runt om i hela Kairo. Fin utsikt har de i alla fall.

Ett gammalt foto från vår "look-and-see-trip".

Nu är jag gräsänka igen. Maken har åkt till Svedala för att jobba en vecka och passar på att gå på kräftskiva till helgen. Vilket han gör helt rätt i. Så nu sitter jag här och väntar på att få hem lite leverpastej och annat smaskens i nästa vecka.

Men jag har alltid svårt att sova de första dagarna - eller snarare nätterna - när han har åkt iväg. I morse vaknade jag redan kl 04 och kunde inte för mitt liv somna om. Till slut gick jag upp och tänkte att jag skulle sätta igång och jobba tidigt, tidigt och bli klar tidigt, tidigt. Haha, jag somnade vid 7 och sov två timmar!

Det var inte den enda tiden det blev lite fel med i dag. Jag behövde en ny mus (den gamla knakade varje gång jag klickade) så jag åkte upp till shoppingcentret där vi tack och lov har begåvats med en butik för MacIntosh. Alla affärer ska öppna klockan 11. Jag åkte vid 11 för att inte vara för tidig. Tror ni de hade öppet? Icke, de öppnade inte förrän 13! Killarna som jobbar där har tydligen rykte om sig att vara lite slöa, för när jag frågade i telefonaffären sa de att de ska öppna 11, men med de två vet man aldrig ...

Så det var inte mitt fel att jag var tvungen att roa mig i övriga butiker medan jag väntade! Det resulterade i alla fall i en fin våg som jag aldrig tidigare har ägt någon, världens sötaste kofta, en liten t-shirt, ett par brallor och en bok. Lunch hann jag också med.

Till slut fick jag i alla fall det jag åkte dit för så att jag kunde åka hem sedan. Och jag tror det får bli tidig nattning i kväll.

PS. Uppdatering om dadlarna: Jag tog i dag reda på att man äter inte färska dadlar här. Man torkar dem alltid. Sedan äter man dem till frukost varje morgon (hela året, inte bara Ramadan) efter att ha blötlagt dem i antingen vatten eller mjölk och så sockrar man lite. Det äter man innan morgonbönen, riktig frukost äter man sedan när det är dags att äta frukost.

Dadlar

Dadelklase.

Dadlar.

Dadlarna som växer i palmen utanför arbetsrummet börjar bli röda och fina och jag skulle tro att de snart är klara att skördas, för nu börjar de så sakta ramla av och bli fallfrukt. Det passar ju bra eftersom Ramadan börjar på lördag (om jag har fått rätt information).

Ramadan är alltså fastemånaden enligt den muslimska tron då man inte äter eller dricker någonting från soluppgången till solnedgången. Men så fort solen går ner ska man bryta fastan, och det gör man helst med dadlar. Så om dadlarna är slut i er lokala Ica-butik, beror det nog på att folk har handlat för att ha under Ramadan.

Det blir en lång och het Ramadan i år eftersom den infaller i augusti. För att underlätta kommer vi dock att införa vintertid här i Egypten redan den här veckan. Och skolorna börjar inte förrän efter Ramadan, det kan ju vara skönt för eleverna.

Själv ser jag till att inte äta och dricka så att de som fastar ser mig. Det är ju onödigt att provocera.

Mycket pyssel

Sandkudde.

Även den från Siwa-oasen. Det är en liten, liten kudde fylld av sand som man lägger under nacken för att få stöd. Och tro't den som vill, men jag har vaknat utan huvudvärk två morgnar i sträck nu! Och jag är alldeles kär i det broderade motivet.

(Det är inte ett foto, jag fuskade och skannade in den.)

Ibland är det mycket att pyssla med på helgerna.

Städa efter målare som äntligen är klara på framsidan.

Veckohandla mitt i kaoset som uppstår när alla ska handla inför Ramadan som börjar om en vecka.

Tvätta och stryka så det finns kläder till Makens resa.

Mata innekatter.

Mata vildkatter.

Mata vildkatter.

Klippa bort skräpgrenarna från boganvillorna.

Oroa sig för var den ena eller andra kattungen har tagit vägen.

Mata vildkatter.

Mata vildkatter.

Mata innekatter.

Mata vildkatter.

Mata sig själv och Maken.

Jaga kattunge och försöka tvätta bort var och droppa antibiotika.

Få ett bryt när katten Stina välter ut ett liiitet, liiitet glas med öl som blir rena flodvågen över tangentbordet.

Och läsa senaste deckaren av Barbara Nadel som utspelar sig i Istanbul och som jag fick av Otta.

Så det blev inte så mycket tid för bloggen.

En dag på stan med Otta

Nu har jag vinkat farväl till Otta som har varit här i Egypten på semester. Vi fick en träff när hon kom och en träff när hon nu är på väg härifrån. Vi passade så klart på att gå till favoritaffären Siwa med bara ekologiska produkter från Siwa-oasen, och sedan åt vi lunch på lilla pizzerian i närheten. Så jag har haft en riktigt trevlig dag på stan! Och vet ni vad, Otta är världens snällaste, titta bara vad jag fick:

En hel drös med böcker fick jag av Otta! TACK söta Otta!

Den lilla butiken Siwa där jag handlar världens godaste oliver är inredd helt i salt (!) och sten från Siwa-oasen. I dag var där två saltsnickare (får man väl kalla yrket?) som höll på att renovera, båda två kom från oasen. Den äldre mannens fru broderar för butiken. I Siwa-oasen finns ingen elektricitet, sa han, däremot finns heta källor och vattnet kommer upp ur marken som springbrunnar. Jag kan ha missuppfattat det där med elektriciteten, men med tanke på att oasen ligger nästan 600 km från Kairo, rakt västerut mot Libyska gränsen och alltså "mitt i" den väldiga Saharaöknen, så är det inte helt otroligt. Där bor 23.000 personer, de flesta är berber och talar ett språk i den berberska (?) språkfamiljen som kallas taSiwit. Den som vill läsa mer om Siwa-oasen kan göra det här.

Det är definitivt en av de platser i Egypten jag vill besöka, mycket hellre än turistorter som Sharm el-Sheik och Hurghada.

Nu fick jag fylla på förrådet av världens godaste oliver inlagda i örter och olivolja. Och si, jag fick nya små broderade dukar att göra tavlor av! Köpte även en dadelsirap som ska bli spännande att prova. Flaskan till vänster är mullbärsfikonsirap. Och så slank det med en liten burk tapenade. Hoppsan då! Allt är ekologiskt producerat.

Köpte även ett par ljusstakar gjorda av salt! Dem tänkte jag ge svärfar som redan har fått salt från Siwa-oasen att laga mat med. Eller han får den ena så får svärmor den andra, förresten.

Och allt man handlar i butiken får man i små fina ekologiska bomullskassar. Det som ska bli presenter får egna små påsar, och det man ska ha själv går ner i en större kasse modell shoppingkasse. Kassarna kostar inte 1:-, de är gratis.

En doftande jasmin blev det också alldeles innan jag hoppade in i bilen. Hoppas att den kommer att blomma mycket och dofta gott om kvällarna.

Nu önskar jag Otta en trevlig sista kväll i Egypten och trevlig hemresa!

Onsdagsrecept: Nyttig och god potatissallad och Mullbärsfikondressing

Potatissallad

Det var länge sedan det kom något onsdagsrecept från Kairo, så det är kanske dags för det.

Min kompis C i Stockholm lärde mig göra en vansinnigt god potatissallad som dessutom är väldans nyttig. En oslagbar kombination tycker jag. Och receptet är så enkelt det någonsin kan bli: Man tager vad man haver och tycker om.

Okej, jag vet att det inte alltid är så lätt att laga mat, så jag ska försöka specificera det jag gjorde till middag i går, även om ni själva får hitta på mängderna så att det blir lagom mycket för det antal personer som ska äta och så att det blir lagom blandning så som ni tycker om.

Och potatisarna ska inte dominera som den brukar göra i klassiska potatissallader, utan vara en ingrediens bland de övriga. Det är speciellt bra för dem som äter nästan GI-kost. Tror jag. Jag är inte så bra på det där. Men måltiden består då inte till största delen av potatis, utan man äter sig främst mätt på grönsakerna. Så det blir ju nyttigt.

Potatissallad

Kokta och tärnade, något avsvalnade eller kalla potatisar

Skurna salladsblad

Ruccolasallad

Riven morot

Svarta bönor (jag brukar oftast använda röda bönor eller kikärtor)

Skivad rödlök

Tärnade tomater

Rostade pinjenötter

Jag brukar tärna potatisarna innan jag kokar dem, det är lättare och det blir kortare koktid på så sätt.

Blanda allt precis som vanligt till en sallad. Häll på den dressing du tycker om.

Servera till en köttbit, fisk eller kyckling. Eller ät utan kött, som vi bör spara in på för klimatets skull.

Jag har hittat en lite ovanlig produkt här, nämligen sycamoresirap, eller sycamore fig (ficus sycomorus), på svenska mullbärsfikon. Alltså sirap av mullbärsfikon. Jag vet inte om man kan hitta det någon annanstans, men smaken är lite åt det söta hållet - fast absolut inte söt - och lite fruktig. Så jag har börjat göra följande dressing:

Mullbärsfikondressing

Olivolja

En liten skvätt sirap av mullbärsfikon

Soja

Vit balsamvinäger

Några nypor torkade örter

Om man ska vara duktig så blandar man allt i ett glas innan man häller det över salladen, men så duktig brukar inte jag vara. Jag brukar skvätta det rakt över salladen direkt.

Ska vi betala sånt här?

Ska skattepengar verkligen gå till att barnamördare ska få hålla på och klaga på vilket fängelse de ska sitta på?

Jag anser det vara skandal. Människan får finna sig i att sitta på den anstalt som myndigheterna bestämmer, och skattemedel ska INTE gå till att hålla på och göra folk upptagna med resningsansökningar och en massa skit!

Hon ska bara vara förbannat tacksam över att vi ens betalar hennes mat!

Uppdatering: Jag tar tillbaka det där med resningsansökan. Att kunna få resning i ett mål ingår i en rättsstat, och det vill vi ju ha. Det finns folk som har blivit oskyldigt dömda, och de ska kunna få resning. Däremot vill jag inte betala för att interner ska kunna gnälla om vilket fängelse de ska sitta på och annat trams. Så länge de är dömda ska de anses skyldiga och finna sig i det myndigheterna bestämmer, inte gnälla för skattebetalarnas pengar.

Kvällspyssel

En av mina favoritsysselsättningar på kvällen innan solen har försvunnit helt är att vattna blommor och städa framför huset. Det är ganska rofyllt att traska runt med vattenslangen och spola bort dagens sandhögar, duscha blommor och häckar, och skvätta lite på gräsmattorna. Vid den tiden är det inte längre stekhett, även om det fortfarande är ganska bastuaktigt, men man slipper som sagt bli grillad av solen.

Vildkatterna tycker att det är väldigt spännande när jag fixar och donar framför huset. Döläbbigt, för man vet ju aldrig om det är någonting farligt, men samtidigt väldigt spännade. Så jag brukar ha en drös katter runt omkring mig som springer fram och tillbaka och klättrar på blomkrukor och smiter genom spjälorna i staketet och sprätter runt i största allmänhet.

Altanen framför ytterdörren.

Här står våra taniga boganvillor, just nu är de hopfösta i en hög för att målarmästaren

ska komma åt att måla staketet, annars brukar de stå på en rad längs framkanten.

Det har alltså inte regnat, det är jag som har spolat bort dagens damm och smuts.

Altanen sedd från andra hållet och ytterdörren.

I bakgrunden tyskarnas hus.

En liten gång mellan gatan och altanen framför ytterdörren.

I slutet till höger går en liten trappa ner till källarträdgården som finns utanför gästrummet. Solen är precis på väg ner bakom den höga häcken i bakgrunden.

Som avslutning vill jag protestera mot att Aung San Suu Kyi ska hållas i husarrest i ytterligare 18 månader. Världen måste med kraft kräva och se till att hon blir frisläppt. Hon har redan suttit orättfärdigt frihetsberövad i fjorton år. Den burmesiska juntan måste bort, demokratiska val måste genomföras och folkets röst måste respekteras. Som jag förstår saken är det Kina som håller juntan under armarna - jag anser därför att det är dags att bojkotta Kina fullständigt, på alla områden och till etthundra procent, tills de slutar skydda diktaturer som Burmesiska juntan och Nordkoreas galning! Hela det nordkoreanska och burmesiska folket hålls som gisslan.

Sluta köpa allt kinesiskt! NU!

Målarmästare

Maken fick för ett tag sedan för sig att det behövde målas lite på fasaden på framsidan av huset. Och jag kan väl i och för sig inte göra annat än hålla med, för färgen började hänga i flagor och vi vet ju alla hur det går med sånt, det blir bara värre och värre. Sagt och gjort, områdets Målarmästare vidtalades och han satte igång.

Jag vill hellre ha flagor som hänger på väggarna!

Inte nog med att han naturligtvis skräpar ner något alldeles hysteriskt, det ingår ju i sakens natur när man skrapar målarfärg, dessutom skvätter han runt med spacklet någonting alldeles makalöst. Han har lyckats kladda ner en hel kvist på en av våra (visserligen taniga) boganvillor, kladda ner och knäcka en gren på en annan växt (som höll på att ta sig riktigt fint) och det ligger stora klattar fasttorkade på golvet på altanen vid entrén. Jag bävar för när själva målerikluddet sätter igång!

Klädträd.

Jag vet inte var han byter om, gör han det här utanför mitt köksfönster?

Dessutom har han spritt ut sina grejor över hela barnkammaren.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att det är hit vildkattorna tar sina ungar för att de ska växa upp. Just nu bor Du Lilla här med sina två döttrar Lilla Lull och Lilla Gull.

Nu börjar jag bli lite orolig för Maken. Klockan är åtta på kvällen och han svarar inte i mobilen. Jag tror jag får traska upp till kontoret och titta. Han brukar säga till när han ska någonstans.

Uppdatering: Han hade preciiis kommit tillbaks till kontoret, trafiken var hemsk, och batteriet i telefonen var slut. Slutet gott allting gott!

Stackars Maken och En bekännelse

En gata i Kairo.

Alltså stackars min man, bara för att jag är så himla klantig börjar jag se ut som om han är dum mot mig, men det är han inte. Jag gick verkligen in i en dörr i går kväll, eller kökslucka till och med, rakt på det vassa hörnet och slog upp ett sår mitt i hårfästet så blodet bara forsade. Till slut fick jag stopp på det med hjälp av lite isvatten - det är alltså bra att ha till mer än att svalka sig med. Och som om inte det vore nog har jag ett jätteblåmärke på armen, men jag vet inte var jag har fått det ifrån. Har säkert donkat i någonstans. Ja, sen har jag väl inte fler blessyrer för ögonblicket.

Sen ska jag erkänna att jag just nu lider av hemlängtan. Inte bara att åka hem till Sverige några veckor och njuta, utan just nu känns det som om jag skulle vilja flytta hem igen. Tänk att kunna bestämma vad man ska ha till middag och gå ut och köpa just de ingredienser man har tänkt sig, i stället för att åka till affären och se vad de råkar ha hemma och sedan komponera en middag av det. Tänk att kunna gå ut ur sitt hem och bara gå en promenad utan att först behöva bli skjutsad någonstans där det lämpar sig att promenera. Tänk att inte behöva hitta en kackerlacka och bli tvungen att ta hem kackerlacksmannen för att få ny pasta i hörn och avlopp. Tänk att kunna sitta ute i solen och njuta i stället för att bli stekt, grillad och kokt på en och samma gång. Tänk att kunna prenumerera på en dagstidning som man kan prassla med och ligga i sängen och läsa utan att hålla på och fippla med en massa sladdar först. Tänk att kunna gå till kiosken och köpa lite smågodis. Tänk att kunna blanda sig ett glas saft. Tänk att slippa myrinvasion på skrivbordet bara för att man glömmer en servett som man torkade sig med om munnen efter att ha ätit choklad. Tänk att kunna förstå vad folk säger runt omkring en.

Och då har jag inte ens nämnt alla människor jag längtar efter.

Äsch, men det går snart över. Jag skulle bergis bli tokig på att grönsakerna inte smakar någonting. Galen för att folk inte kan improvisera i trafiken. Frysa ihjäl i regn och snålblåst. Bli förfärad över de hutlösa priserna. Sakna alla vildkatter. Inte veta vad klockan är för det är ingen som kallar till bön fem gånger om dagen. Bli väldigt trött på småsintheten och egoismen som verkar frodas, i alla fall tyder Magdalena Ribbings spalt i DN på det när man läser kommentarerna.

Jag har det faktiskt rätt bra. Inte bara rätt bra, mycket bra till och med.

Sverige erövrar världen

see more Political Pictures

Och jag som nästan fick hjärtsnörp

Plötsligt i går kväll fick jag inte komma in på någon enda Blogger-blogg. Inte min egen och inte någon annans heller. Var det fel på Blogger? Var det fel på vår ip-adress? Hade regeringen bestämt sig för att stoppa Blogger?

Det var det sista som gjorde mig riktigt ledsen eftersom jag gillar min blogg, jag trivs i det här formatet och vet hur jag ska göra för att få det som jag vill. Jag skulle visserligen kunna skaffa mig en ny blogg någon annanstans, men det kändes inte lika skoj. Och det allra värsta hade varit att inte kunna gå in och läsa på de flesta av mina favoritbloggar! För de flesta jag "känner" skriver på Blogger. Jag var riktigt deppig där ett tag, kan jag tala om! För om det hade varit det tredje alternativet hade jag inte kunnat göra ett förbaskat dugg åt det hela.

I dag funkar det igen, tack och lov! Och förklaringen hittade jag i DN. Det visade sig vara någon förbaskad attack mot en enda bloggare i Georgien!

Snälla rara hackers där ute i stora vida världen, sluta sabba för oss andra! Om du är sur på någon så ta en fajt med den personen, men sabba inte för mig, för jag har inte gjort dig någonting och har inte med ert gräl att göra. Och om det är någon rysk eller georgisk myndighet som har försökt stoppa killen, jamen väx upp och ta ett snack med killen och er själva och se till att skapa människovärdiga samhällen i stället för att sabba för människor både i era egna länder och andra.

PS. Ja, nu vet ni varför jag inte kom och hälsade på hos er i går.

TGF (Thank God it's Friday)

Liten kanelbulle från Cinnabon. Icingen blir faktiskt inte sötare än om det hade varit pärlsocker, och innanmätet smakar som en riktig (köpe)kanelbulle ska!

Ja tack och lov var det fredagsmorgon i morse, för när jag nu för en gångs skull sov en hel natt och bara vaknade ett par gånger av att jag höll på att brinna upp inifrån, och dessutom kunde sova ända till halv tio (!!!), så var det ju för väl att det inte var arbetsdag så att klockan ringde. Jag har sovit så gott, så gott, och det var länge sedan nu, så det är värt att notera.

Ibland finns små pärlor alldeles bakom knuten utan att man vet om det. Vi fick tips om att Chilies, den amerikanska tex-mex-kedjan, skulle ligga en liten bit bakom det ena shoppingcentret här i närheten. Så vi bestämde oss för att det fick bli lunch där i dag. Och så visade det sig att det ligger alldeles bakom stormarknaden! De har en jättefin trädgård som blir urmysig att sitta i till vintern, när det är cirka 40°C sitter man faktiskt hellre inomhus i avkyld luft. Maten var riktigt god också, speciellt den "lilla" förrätten Buffalo Wings. Rekommenderas stenhårt! Inte blev det sämre av att det är gratis påfyllning av alla läskeblasker och av den färska citronjuicen spetsad med jordgubbar. Mmm, lemonad med mint är gott, men lemonad med jordgubbar slår alla världsrekord!

Jag har visst gått och blivit egyptifierad. Inte mumifierad, inte än. Egyptifierad. Jag råkade nämligen tränga mig lite när jag skulle väga grönsakerna i grönsaksavdelningen på stormarknaden - en farbror skrattade och sa att han först trodde jag var utlänning men att han märkte att jag visst var egyptier, för det är bara egyptier som tränger sig, sa han. Jag skäms lite.

Sedan höll farbrorn bakom oss i kassakön på att skratta ihjäl sig när han såg all kattmat vi lassade upp på bandet. Han sa att han hade en katt och tyckte det räckte : )

Och så fick sig lilla fru Ordentlig en liten näsknäpp på parkeringsplatsen. Svensk som man är känns det så klart mest naturligt att köra bort den tomma kundvagnen till uppsamlingsplatsen. Men då kom vagnsamlarmannen och sa någonting. En halvlång utläggning. När jag stirrade fånigt på honom viftade han runt med handen som för att markera parkeringsplatsen. Och trots att jag inte förstod ett ljud av vad han sa, så förstod jag ändå vad han sa. För om jag ska springa där och ställa tillbaks kundvagnen, så gör jag ju hans jobb. Och om alla gör hans jobb så får han sparken, för då behövs han inte. Det vore ju dumt. Så hädanefter ska jag bara ställa vagnen lite på sniskan så får han hämta den.

Upp-och-nervända världen

Muffins tar sig en tupplur i köksfönstret.

Jag skulle precis hoppa in i duschen vid lunchtid eftersom jag höll på att drunkna i min egen svett i värmen, när Maken kom hem för att hämta en tröja eftersom han höll på att frysa ihjäl på kontoret.

Har ni någonsin varit SUGNA på att dammsuga? Nej, tänkte väl inte det. Men vad tror ni händer när jag sitter här och måste intensivjobba? Jo, jag blir SUGEN på att dammsuga, stryka lite, pyssla med växterna och kanske sy i en knapp eller två! Jag lovar, om jag inte hade ett jobb att göra skulle jag inte ha den minsta lust att dammsuga eftersom jag fullkomligt och absolut hatar att dammsuga.

Bara en bild

av vår källarträdgård. Det här är på vänster sida om vårt hus, man ser fönstret till gästrummet bakom cykeln. I huset till vänster bor våra tyska grannar, och om man klättrar upp bakom palmen kommer man till vår vanliga trädgård på baksidan. Balkongräcket uppe till höger omger altanen vid entrén.

Orsaken till att ni bara får en bild och nästan inga ord i dag är att jag fortfarande har tre sidor kvar att klara av i kväll, så jag känner mig lite lätt stressad.

Den observante lägger märke till att jag härmade Bert i rubriken.

Anna Karenina

Greta Garbo som Anna Karenina.

Bilden är lånad från Internet.

Jag vet inte om det är jag som är korkad, eller vad det är som gör att klassikern Anna Karenina är så himla bra och överhuvudtaget är en klassiker. Kan någon förklara det för mig? Jag har visserligen bara läst halva boken, är snart klar med volym ett, så det kan ju tänka sig att det skall uppenbaras för mig i slutet, men jag undrar om det verkligen är lönt att kämpa sig igenom den här tegelstenen.

För det första ser jag en klassiker som en bok som för med sig tankar om mänskligheten med mera som är allmängiltiga även i vår tid. Men jag vet inte om jag tycker att diskussioner om skilsmässa och kyrkans hållning till det är så giltigt i dag? Kanske i Italien, men knappast i största delen av världen och nej, inte i den muslimska världen heller. Samma sak tycker jag gäller diskussioner om klassisk kontra vetenskaplig utbildning, trälarnas vara eller icke vara etc. Det mesta i den här boken tycker jag är i högsta grad förlegade samhällsföreteelser som möjligen kan vara av intresse om man vill veta mer om hur det var i Ryssland på 1800-talet.

Och vad gäller hjältinnan själv i boken begriper jag inte för mitt liv vad det är som gör henne till hjältinna! Hon är gift och har barn, träffar en man hon förälskar sig i och får barn med honom, dvs hon är otrogen. Sedan tycker hon att hennes make är förfärligt ond som vill förlåta henne och bespara henne dåtidens förnedring och utstötning som skulle följa om han skiljer sig ifrån henne. När han sedan till slut vill genomgå skilsmässan i alla fall, beter hon sig så att han ångrar sig. Och inte någon gång kan hon tala om vad det är hon själv vill och sedan ta konsekvenserna av sin vilja och sina handlingar. Vad är det för hjälteaktigt med det? Visst var kvinnans position hemsk på den tiden, visst var det förfärligt att kvinnan var mannens egendom till den milda grad, men om det ska finnas en gnutta hjältinna i människan borde hon väl åtminstone tala om vad hon vill? Eller?

Jaha, det enda som jag tycker är bra hittills är att Levin får sin Kitty till slut. Jo förresten, jag njöt av scenen när Levin sådde tillsammans med sina lantarbetare, det var väldigt levande.

Komma ifatt

Vår soptunna och entré.

Till höger barnkammaren med köksfönstret och ovanför det fönstret till arbetsrummet där jag sitter och bloggar. Det höga fönstret är trappfönstret där jag har den taniga ormbunken. Och till vänster ytterdörren under ett litet tak med balkong framför tv-rummet ovanför.

Nu när jag har varit sjuk i flera dagar har också arbetet blivit lidande. Trist men sant. Så nu försöker jag förtvivlat jobba lite extra hårt för att komma ikapp. Vilket naturligtvis inte går särskilt bra, tvärtom är det lite trögt att ta sig in i historien igen.

Hur som helst, har därför ingenting direkt roligt att skriva om utan bjuder mest bara på en bild av vår soptunna som har en benägenhet att rymma ibland. Just nu är den i alla fall hemma.

Människa igen

Herr Fisk hälsar till Husse och Matte och säger att han mår bra.

TACK söta ni för alla fina krya-på-dig-hälsningar! Det piggar verkligen upp - jag måste säga att blogghälsningar definitivt kvalar in på en bra plats bland husmorsknepen för att bota sjukdomar, för man blir verkligen glad av att veta att alla ni tänker på en!

Nu mår jag bättre, inte helt feberfri men på god väg. Och huvudvärken har gett med sig, det var den som var det jobbigaste. Det var en sån där huvudvärk ni vet som man fick ibland i sin ungdom, då när man i efterhand insåg att det är en dålig idé att dela på en hela punch på bara två personer under köksbordet klockan tre på natten. När man aldrig, aldrig, aldrig mer skulle ens titta åt någon form av alkohol. Sån huvudvärk var det. Och det är rätt fuskigt att få det när man faktiskt inte ens har sett någon dricka någonting.

Om det här var svinflunsan så var den väl inte så rolig, men definitivt inte den värsta flunsa jag har haft heller. Den värsta jag har haft (som jag minns) var när jag första och enda gången vaccinerade mig mot flunsa. Jag blev jättesjuk av den sprutan och är inte pigg på att vaccinera mig igen.

Jaha, men trött är jag fortfarande, så jag får nog gå och lägga mig en stund igen och svara på kommentarer lite senare.

Flunsan?

Svinont i huvudet i alla fall och feber och ont i kroppen och ont bakom bröstbenet. Täbbd i däsad. Ber att få återkomma när huvudvärken har försvunnit.

Tur att det inte är virus som smittar via nätet i alla fall!

Hoppas ni alla mår bra!