Mina storviltsjägare

I går kväll var det full dramatik här hemma. Katten Stina kom springande på ett sånt där målmedvetet sätt, rakt fram till mig, med någonting i munnen. Och detta något lade hon stolt ner framför mig. Det var en stackars liten ödla som hon hade hittat någonstans och lyckats fånga. Väldigt duktigt av henne, måste jag säga, innekatt som hon är. Ödlan levde fortfarande och försökte så klart smita. Men Stina var snabbare än ödlan och kampen blev kort innan ödlan plötsligt var i två delar. Svansen hade åkt av och låg och viftade för fullt alldeles ensam. Det var rätt otäckt att se, men jag antar att det är något knep ödlor har för att lura jägaren att tro att det är svansen den ska ta. Ödlan låg alldeles still. Nu är det ju två storviltsjägare i den här familjen, så medan Stina kollade in svansen höll Tjorvan ögonen på ödlan. Den kom alltså inte undan när den försökte gjöra en omärklig exit. Jag tror den var ganska illa åtgången när jag till slut fick fatt i den och kunde kasta ut den från balkongen. Om den överlevde fallet vet endast den själv, men jag hoppas att den gjorde det.

Det var i alla fall en lyckad kväll enligt Stina och Tjorvan.

Just nu är solen ganska lagom - man är väl svensk, då vill man ha lagom. Så jag passade på att sätta mig och sola en liten stund på balkongen i dag, det var riktigt riktigt skönt. Och Tjorvan passade på att spana efter fåglar utan glasruta emellan.

Tjorvan och jag solar på balkongen.

Det finns ju så mycket att titta på.

Kolla vad med fåglar!

Vårt lilla område

Varför är det så att när man har en hel kyckling och letar recept för det, då hittar man bara goda recept för kycklingbröst eller lår? Och när man har kycklingbröst hittar man bara goda recept för hela kycklingar. Varför? Till slut fick det bli improvisation här, lite rotsaker i en form, kyckling ingniden i kryddsmör och sedan saften av två pressade apelsiner över det. Vi får se hur det blir, hela härligheten ska stå inne i ugnen någon timme till.

Jag kom på att jag inte har visat vårt lilla område där vi bor. Så nu får ni hänga med på promenad:

Stora porten vid Alexandria Desert Road. Här innanför sitter alltid

minst en vakt, och de öppnar och stänger så snällt när man kommer

gående eller körande. I dag hade vi en liten diskussion som rörde gasflaska

och pengar. Jag fattade ingenting. Till slut ringde jag Kontoret och fick hjälp

av någon som kan prata. Det visade sig att jag hade lämnat för mycket

pengar (ca 10:-) i söndags när vi fick en ny gasflaska. Och nu ville de ge

växeln tillbaka. Men jag hade ju gett det i dricks, ju! De är himla trevliga.

Innanför porten ser man in i mitten av området. Lilla fontänen

är nog bara igång när det är fest av något slag. Bra för miljön att inte slösa.

Husen vid stora poolen har häftiga balkonger. I huset med

balkongen till höger bodde min kompis P när hon bodde här.

Mitt emot P:s hus ligger det här huset, och här var det tänkt att

vi skulle bo. Huset skulle delas i två och vi skulle bo på de två

översta våningarna. Men sedan kom någon (jag vet vilka det är

och de är himla trevliga) och ville ha hela huset, så tji fick vi.

Stora poolen.

Det blommar överallt just nu.

Fortsätter man rakt fram kommer man till lilla poolen. Det är vid den vi bor.

Stockrosorna är fantastiska. Här vid lilla poolen finns

också en rutschkana och lite annat att leka med.

Här vid lilla poolen har vi en bar, men det är mest barnen som använder den.

Här är vår lilla gång till och från poolen.

Groteska huset

Ska börja med att tala om att jag återigen inte kan komma in på Wordpress. Att jag inte besöker er som skriver där beror alltså inte på mig utan på f-ade j-a s-t-Internet.

Som utlovat, här kommer lite foton från det mest groteska huset i världen. I alla fall det mest groteska hus jag någonsin har sett. Och det ligger alltså på promenadavstånd från oss. Det här är inte någon utpräglat egyptisk smak, det verkar snarare vara någon som har tagit för mycket av några underliga droger eller någonting liknande. Önskar att jag kunde komma runt så att jag fick några foton ur fler och bättre vinklar, men jag har ingen lust att åka dit för intrång, så det här får duga.

Groteska huset.

Okej för att man gillar lejon, men lejon med röda ögon som ser elaka ut?

Tornet. Jäpp, det är en kedjefånge där uppe.

Här är han, kedjefången.

Han måtte gilla damer, han som äger huset, för det kryllar av dem lite överallt.

Värst är nog ändå hästen och den nakna gubben.

Hästen och nakna gubben vid kupolen.

Hästen igen.

Tinnar och torn.

Nu ska jag sätta en deg innan jag börjar läsa bloggar.

UPPDATERING: Nu hittade jag en orgie också!

Orgie.

Veckan som gått*

Hemskt ledsen, det hann gå många dagar utan något inlägg här. Inte likt mig. Men så här har det sett ut sedan sist:

ONSDAG

Grannarnas kalas gick av stapeln på onsdagkvällen redan vid åttatiden. Hjälp tänkte vi, nu blir det fest hela natten. De hade liveband och jag lovar, mina vänner, man kunde inte höra vad de sa på tv:n hemma hos oss. Det skorrade i väggarna och hela havet gungade. Men det var väl rätt kul ändå - utom när sångerskan gav sig på den där Titanic-låten, den ni vet som Celine Dion sjunger så vackert. Så vackert kunde inte den här sångerskan sjunga, tro mig. Jag trodde nästan att det var jag som hade hittat på någonting galet och kastat mig upp på scenen och snott åt mig micken, men nej, det var lika illa som om det hade varit jag. Jag försökte ladda upp en video med ljudet i onsdags kväll, men lyckades inte. Ska försöka igen.

Till vår stora förvåning blev det knäpptyst prick klockan tolv! Inte ens en liten ynka radio spelade efter midnatt. Människor minglade kvar en stund till, men sedan måste de ha troppat av snällt och tyst och fint för vi kunde sova lika gott som vanligt.

Jag vet inte vad det var för fest, men jag misstänker att det var någon sorts möhippa eftersom det bara var kvinnor. Inte en enda karl, småpojkarna räknar jag inte i det här fallet. Visst har man hört talas om att kvinnor och män firar var för sig i många kulturer, men inte i övre medelklassen i Egypten. Och i går när vi gick ut på en liten promenad fick vi misstankarna bekräftade, för där stod brudparets bil redo för transport! Bröllopet firades på något stort flott hotell någonstans i stan, som brukligt är.

Brudparets bil.

Brudparets bil är till och med dekorerat på dörrarna.

TORSDAG

Jag hade inte tid att göra någonting annat än en enda sak. Jag fastnade nämligen i Annika Bryns senaste bok som förhoppningsvis går till tryck inom kort. Spännande och känslosamt, levande på ett sätt så att man själv befinner sig mitt i händelsernas centrum och identifierar sig med huvudpersonerna. Jag kunde bara inte släppa den! Annika är en mästare och om du inte har läst någon av hennes böcker än måste du helt enkelt göra det! De böcker som finns är: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Jag vet inte hur jag ska förmedla hur bra Annika skriver, jag tar till en rätt dålig fras från sportens värld: Superlativerna räcker inte till!

FREDAG

Trots att jag hade hundra sidor kvar av Annikas bok (jag blev tvungen att slita mig vid midnatt) hade jag lite annat att göra: Jordgubbspaj och vaniljsås och förbereda en hederlig lunch på stekt potatis, bacon och ägg. Vår kära P som har bott här tidigare tittade nämligen in på lunch och fika - och massor av prat, så klart. Så himla roligt att träffa henne igen.

Resten av dagen gick till att läsa klart Annikas bok.

LÖRDAG

Vi tog oss en promenad på vägarna här bakom vårt område. Eftersom det verkar finnas hur många promenadvägar som helst gick vi en lite annorlunda väg där jag inte hade gått tidigare. Här kommer lite bilder från promenaden:

Barnvagn.

Man tager vad man haver: Hemgjorda gungor av gamla kartonger och rep.

Efter ungefär tre kvart hittade vi ett litet tivoli! Det var väldigt litet och radiobilarna verkade inte fungera för de fick putta runt bilarna manuellt. Jag lyckades inte få någon bild, för det var rätt mörkt där inne. Ett par serveringar fanns också - och massor av ungar!

Pariserhjul. Lägg märke till huset i bakgrunden. Det kommer bilder

i ett eget inlägg, det är nog världens mest groteska hus.

Ponnyridning.

En egptisk danshäst. Jag måste ta reda på mer om det här fenomenet.

Efter ytterligare en bits promenad fick vi plötsligt utsikt över pyramiderna.

Efter promenader blir man så klart hungrig, så vi kikade in på

vår kära klubb Seasons och åt lunch i solskenet. Här en sallad med

friterat bröd, fatoush.

Det var Earth Hour i går. Släckte ni lamporna klockan 20.30? Det gjorde vi, tillsammans med pyramiderna och sfinxen.

Kvällen avslutades självklart med andra delen i Milenniumserien på tv. Vi har läst böckerna, sett filmerna på dvd, men det är ändå ett måste att se tv-versionen. När ska världen få nog av Salander?

* Det är visst bara tre dagar sedan jag skrev, men det känns som evigheter!

Anfallen och gnäll

Trollslända.

Klicka på bilden för att se detaljer. Jag är lite stolt över

den här bilden, måste jag säga.

Det händer ibland, inte så ofta men ibland, att diskbråcken i nacken anfaller. Och det har de gjort i dag. Med besked. Så i dag har jag inte gjort någonting fysiskt, dammet får ligga där det ligger. Det lär ligga kvar, jag missar ändå ingenting. Katten Stina är väl den enda som uppskattar diskbråcken, för hon tycker det är så mysigt när jag vilar en stund på dagen. Då kommer hon och lägger sig och myser i min famn och så slumrar vi båda två en stund. Tjorvan tycker också att det är rätt gött, men hon föredrar att ligga på mina ben.

Grannarna har däremot jobbat på ordentligt, nu har de inrett partytältet med soffor och fåtöljer och bord, så jag tippar att det stora kalaset går av stapeln i morgon kväll. Hoppas att brudparet står lite fotovänligt en stund så att jag kan fånga dem på bild.

---

Nu kom jag att tänka på vad jag tänkte på härom dagen. Jag tänkte på gnäll och klagomål. Fråga mig inte varför, jag har inte haft något gäll eller några klagomål i min närhet på sista tiden, men ibland dyker saker och ting upp av sig själva i lilla huvudknoppen. Jag tänkte som så att gnällande faktiskt kan vara ett nödvändigt ont ibland. Om man känner att någonting är fel måste man först sätta fingret på problemet innan man kan lösa det. Och om problemet är lite mer av det svårfångade slaget, då måste man kanske gnälla och klaga först innan man kan definiera själva kärnfrågan. Först då kan man också hitta ett sätt att göra saker och ting bättre. Kontentan av det hela är att det bästa sättet att bemöta gnäll och klagotirader (till exempel på en arbetsplats) borde vara att ställa frågor som får den som gnäller att tänka ett steg till. Och ett steg till, i evighet amen tills personen i fråga själv har kommit fram till kärnan i problemet.

Ja, inga revolutionerande insikter, men jag hade en del resonemang med mig själv om saken. Och som så ofta när någonting har dykt upp en gång - ett ord, namn, tanke, vad som helst - så dyker det snart upp igen. Nu minns jag inte på rak arm vad det var för tv-program och jag har ingen aning om vem det var som pratade, men det var en kvinna som pratade om just precis det här. Och hon menade att om folk inte hade klagat och gnällt över t.ex. orättvisor mot kvinnor i början av seklet, då hade heller inte feministrörelsen vaknat.

Gnäll och klagomål är alltså inte enbart att förakta, det är ibland någonting att lyssna på och att tänka till över.

En recension och ett recept

Jag har inte varit sjuk, har bara haft lite mycket att tänka på. Har mycket att tänka på. Men det får jag berätta mer om senare. Så jag säger bara A än så länge.

Häst häst tiger tiger av Anita Ahrens.

Jag har läst en bok av Anita Ahrens: Häst häst tiger tiger. Evelita är en ung tjej som förälskade sig i fel man, Theo, det tog slut mellan dem när hon upptäckte några oegentligheter i hans välgörenhetsorganisation och han polisanmälde henne för att vara den som hade fifflat, något hon också blev oskyldigt straffad för. När vi kommer in i historien har Evelita återhämtat sig och börjat fundera på hämnd. Hon reser till Österrike och tar reda på Theos bakgrund som visar sig inte alls stämma med den historia han alltid har dukat upp för pressen och samhällets högdjur. Men när hon ska avslöja honom under en välgörenhetstillställning ombord på en båt blir allt fel och hon går i land i stället för att följa med på kryssningen, vilket visar sig vara hennes smala lycka. Evelita börjar nu dra i olika trådar och nystar upp en sanning som visar sig vara värre än hon kunnat föreställa sig.

Boken bygger på en verklighet som tyvärr är sann för många fattiga människor runt om på vår jord. Den ställer viktiga frågor som vi i rika Väst gärna skjuter ifrån oss. För vems liv är egentligen viktigast och mest värt? Är mitt liv viktigare och mer värt än en fattig kines liv?

En spännande och lättläst bok som utspelar sig både hemma i Sverige och i fjärran länder, där hjältinnan påminner lite om Kinsey Millhone i Sue Graftons deckarserie. Karaktärerna är färgstarka och intressanta. Den är delvis lite spretig eftersom författaren gärna vill ta upp många brännande samhällsfrågor, vilket är synd, boken hade tjänat på att koncentrera sig på ett brännande ämne och spara de andra till egna böcker. Men det stör inte grundhistorien mer än att det som sagt spretar lite. Och så min gamla käpphäst: Förlagen måste anstränga sig bättre med korrekturläsningen!

Summa summarum är det en bra och spännande bok som ger inblick i sådant som inte borde få finnas.

Partytält hos grannarna. Det är så stort så det tar upp två

hela tomter, de två husen bredvid oss delas av en släkt.

Grannarna har byggt upp ett jättestort tält på tomten, eller rättare sagt två jättetält. Jag anar att det är fest på gång, kanske bröllop. Oftast brukar sådana tillställningar ske vid poolen och man dukar upp bord runt den blåa böljan. Men nu i vintertider när det faktiskt blir kallt på nätterna (det var bara 9°C när jag vaknade i morse) kan det var klokt att ha tält så att värmen från alla människor stannar under taket i stället för att fara upp i skyarna. För är det bröllop så är det nattetid festligheterna går av stapeln, och vi kan räkna med att inte kunna sova förrän framåt morgonkvisten. Bröllopen brukar börja vid 22-23 och sluta vid 5-6 nästa dag.

---

Jag tog mod till mig och bakade matbröd i går. Jag har ingen större vana att baka med jäst och tycker att det kan vara lite omständigt med allt knådande och värmande och fixande, men nu tog jag som sagt mod till mig eftersom jag var tvungen att använda de där jästpaketen jag hade beställt från Sverige. Och det blev riktigt bra! Bullarna smakar inte jäst utan smakar tvärtom gott.

Det blir lite kladdigt när jag bakar.

Så här gjorde jag:

Långpannebröd med morötter och frön (recept från Tasteline)
5 dl vatten
50 g jäst
100 gram smält smör
2 stora finrivna morötter
1 tsk salt (jag ska ta 2 tsk nästa gång)
2 msk sirap
5 dl vetemjöl + till utbakningen
8 dl dinkelmjöl (det går snarare åt 10 dl, cirka)
2 dl pumpafrön eller andra frön (man kan ha mer frön om man vill, det blir bara gott)

1. Värm vattnet till 37°C. Smält smöret. Lös upp jästen i lite vatten. Tillsätt resterande vatten, smör och resten av ingredienserna. Spara lite av fröna att lägga på toppen. Blanda väl och låt jäsa cirka 40 min.

På jäsning.

2. Knåda degen och dela den i 15 lika stora bitar. Rulla små runda bullar och lägg bredvid varandra på en långpanna med bakplåtspapper. Strö på lite frön. Låt jäsa 45 minuter.
3. Grädda i mitten av ugnen, 175°C i 20 minuter (snarare 25-30 minuter tycker jag).

Bullar i ugnen.

Sedan gjorde jag en kladdkaka när jag ändå var i farten, men den tyckte jag inte blev riktigt så kladdig som den ska vara. Var egentligen sugen på en riktigt maffig chokladtårta, men det tar ju lite tid att göra så jag nöjde mig med vanlig kladdis. Det viktiga var chokladen.

Kan ju inte låta bli att avsluta med en liten härfågel.

Härfågel.

Bygga bo

Den här lille gråsparven kom flygande i dag när jag var ute på balkongen. Han har fullt sjå att bygga bo just nu den lille, som synes av dunen han håller i näbben. Och det märks, för ni skulle bara höra hur det kvittras och stås i här ute nu, det är som en symfoniorkester.

Det var dock inte lätt att fånga den här lille pippin på bild, liten som han är och så satt han gömd inne bland palmbladen på lite för långt avstånd.

Det blev lite hackigt med bloggandet här, jag var jättedålig i magen i går och i dag har Maken fått det. Men det gick i alla fall över fort så i dag är jag pigg igen. Och jag hoppas att han är pigg i morgon så att vi kan åka och handla.

Jobbar mycket gör vi båda två, dessutom. Fredagar ska ju vara lediga men eftersom Maken har suttit med näsan i datorn hela dagen har jag också gjort det. "Another damned, thick, square book! Always scribble, scribble, scribble! Eh! Mr. Gibbon?"*

Nu tror jag bestämt att någon skjuter här ute igen. Det händer med jämna mellanrum, jag vet inte vad det är de skjuter på men det känns inte riktigt bra tycker jag. Har i alla fall inte hört maskingevär här, det kunde vi höra ibland på gamla stället. Nå, ingen fara för oss, det är jag säker på. Snarare katter och hundar och råttor som råkar illa ut.

Nu börjar snart Så ska det låta, det ska vi glutta på.

Ha en trevlig helg allihop!

* Sagt av Hertigen av Gloucester när historikern mr Gibbon presenterade den andra (eller tredje, fjärde, femte eller sjätte volymen av hans magnum opus The History of the Decline and Fall of the Roman Empire.

Härfågeln del 9 och Onsdagsrecept Shopskasallad

Annika i Stockholm har komponerat en fågels dröm: att vara större än katten! Så himla gulligt.

Härfågeln och katten, signerad Annika.

Min Tjorva fick nästan sin dröm uppfylld i dag när härfågelns fru kom flygande och satte sig på fönsterbläcket, mitt framför nosen på Tjorvan. Jag hann tyvärr inte fånga den bilden, men härfågelns fru var i alla fall snäll och flög inte längre bort än till grannens balkong, så jag fick några bilder på henne. Jag undrar var de har barnen, för det är väl dem hon har hämtat mat till?

Härfågelns fru har hämtat mat till barnen.

Det var riktigt kallt i natt, jag vaknade och höll på att frysa ihjäl. Det slutade med långkallingar, raggsockor, morgonrock och en extra filt. Och jag överlevde. Jag vet inte exakt hur kallt det var som värst, men det var bara 13°C när jag vaknade. Inte har det blivit mycket varmare under förmiddagen heller, just nu är det bara 18. Så det är strumpor och en kofta som gäller i dag också.

I kväll kommer Maken hem, men han är förberedd på att skåpet (se inlägget nedan) inte ser ut som när han såg det sist. Ingen chock att vänta alltså. Han är nog bara mest bekymrad för om man verkligen ska använda varmluftspickadolla, om man inte ska sandpappra allt ändå. Och när det gäller dörrarnas speglar har han nog rätt, dem får man nog sandpappra eftersom träet är rätt tunt där, men stommen är rejäl och bra.

Jag lovade för någon vecka sedan att jag skulle dela med mig av receptet till Shopskasallad, den maträtt från Bulgarien som vi verkligen tyckte riktigt mycket om. Här kommer det:

Shopskasallad

2 - 3 tomater

1 gurka

1 lök

1 paprika

persilja

vit fårost, typ fetaost

dressing:

3 msk olivolja

1 msk vinäger

salt och peppar

Skär grönsakerna i kuber, cirka 1 cm stora. Blanda ihop och lägg upp som en liten kulle på ett fat. Rör ihop dressingen och häll över grönsakerna. Riv fårosten grovt och täck grönsakerna med den rivna osten, gärna ett ganska rejält lager.

Lätt som en plätt!

Projekt

Jaha, det kan vara farligt att lämna Frugan ensam hemma ibland. Man vet aldrig vad hon ska hitta på.

Vi har ett skåp som Maken har ärvt efter sin mormor (tror jag det var). Men den har en hopplös färg, någon sorts grön färg som skär sig mot alla andra färger. Helt hopplöst, med andra ord och vi har under alla år gömt det i ett eller annat gästrum. Okej, i ett torp på landet kanske färgen hade blivit fin, men vi har inget torp på landet. Jag har länge pratat om att ta mig an det där skåpet och försöka måla om det, men det är ju rätt mycket jobb med ett sånt projekt så det har bara blivit tomt prat. Men i dag fick jag äntligen ett sånt där tokryck och gick rätt ner i gästrummet, rotade fram varmluftspickadollan och satte igång att skrapa bort gammal färg.

Tadam! Ena sidan är befriad från färg.

Det tricksiga blir äpplena på skåpet som Svärfar har målat så fint. Det kan jag inte göra om, så det gäller att inte skrapa bort dem eller låta varmluften från pickadollan komma för nära.

När man håller på med måleriprojekt blir man rätt sugen på godis, så när jag var klar kastade jag mig över datorn och letade upp ett bra recept på smulpaj. Jordgubbar, hallon och blåbär plockades fram ur frysen och sedan hade jag en smarrig paj. Jag har redan glufsat i mig halva.

Smarrig smulpaj.

Annars är det lugnt på östfronten. Vädret har vänt igen, det har blivit lite svalare så jag fick till och med ta på mig strumpor i dag. Men det är okej, det dröjer nog inte länge förrän jag klagar på värmen och solen igen.

I går såg jag ett jättefint barnprogram (ja tv:n får stå på och mala ibland när jag är ensam hemma) som handlade om en liten flicka i Egypten. Jag vill också gå i skolan, hette programmet, och som man förstår av titeln ville den lilla flickan Fatima så gärna gå i skolan, precis som hennes bröder fick göra. Men det tyckte hennes far var onödigt, hon behövdes på gården för att skörda majs och okra och mata djuren. Till slut lyckades hon i alla fall övertala fadern. Stoltare och lyckligare liten tjej när hon kunde skriva på svarta tavlan, det får man nog leta efter. Jag önskar att alla svenska barn verkligen såg den lilla filmen så att de kunde förstå vilken otrolig tur de har som får gå i skolan i så många år och få så mycket kunskap som man trots allt får även i den svenska skolan. Tyvärr hittar jag ingen länk till filmen på nätet.

Härfågeln - del 8

Annika i Stockholm tyckte lite synd om härfågeln och gav honom lite sällskap, dessutom tyckte hon att det var dags att föreviga honom och gjorde en målning på duk. Jättefint!

Härfågel med sällskap, signerad Annika.

Själv har jag fått röja undan mitt lilla hemmaspa för att ordna platt-tv för katten Stina. Några duvor landade på fönsterblecket utanför, och när Stina ska fånga fåglar tas ingen hänsyn till ömtåliga prydnadsflaskor av glas. Nu är det en av hennes favoritplatser, hon ligger och sitter där och väntar på att fåglarna ska komma tillbaka så att hon får visa vem det är som bestämmer om de här fönstren.

Stina väntar på fåglarna.

I övrigt har det väl inte hänt så förfärligt mycket här, Maken gick och blev genomförkyld i helgen och orkade inte mycket mer än att laga dammsugaren. Så i går passade jag på att göra mig kvitt alla hemmfrusysslor för veckan och i dag skickade jag iväg Maken till Turkiet.

Om nu bara elektriciteten vill vara så snäll att vara på alerten har jag tänkt mig en bloggrunda på eftermiddagen.

Barnkammare nu igen och härfågel del 7

Ännu ett bidrag till härfågelkavalkaden, den här gången från Bert. Ingen skillnad mot förra kopparsticket, säger ni kanske, men titta ordentligt.

Härfågel signerad Bert.

Jag vet inte vad det är som får olika sorters djur att vilja föda upp sina ungar hos just oss. Den minnesgode kanske kommer ihåg att vi hade trädgårdsbulbyler i röret till köksfläkten på gamla stället. Det kvittrade och hade sig när de byggde bo och födde upp sina ungar, och vi kunde inte använda fläkten förrän barnen hade flugit ur boet.

Trädgårdsbulbyl.

Och så var det alla vildkatter som kom med sina småttingar och byggde sina bon utanför vårt köksfönster.

Mamma Cleo och hennes barn Mums-Mums, Muffins och Cous-Cous.

Det var fåglar och däggdjur det. Nu är det insekternas tur. Vi abonnerar på SVT World, vilket sänds via satellit ut över världen så att svenskar i alla länder ska kunna följa Melodifestivalen, sporten och Bollibompa. Vi har alltså en parabolantenn på taket. För ett par veckor sedan tystnade plötsligt sändningarna.

"Har vi betalat?" undrade Maken.

"Jodå, jag har sett till att betala för hela året."

"Då beror det på regnet", tyckte Maken.

"Antagligen", höll jag med.

Den ende som kan rätta till sådana fel är vår trogne Tv-Mohammed. Han kom i går, klättrade upp på taket och fixade och donade en stund. När han kom ner flinade han lite och frågade om vi visste vad felet berodde på. Nej, det gjorde vi så klart inte, även om vi hade våra misstankar om att han inte hade satt fast grejorna ordentligt förra gången han var här.

"Getingarna hade byggt bo i er parabolantenn!"

Jag vågar inte klättra upp på taket och ta en bild på vår parabolantenn,

så här kommer en bild på grannarnas i stället. Det är bekvämare att

stå på balkongen och fota.

Geting. Bilden lånad från en kommunsida i Australien.

Nu är det väl bara fiskar som återstår?