Lyxproblem för vissa, livsviktigt för andra. Så kan man sammanfatta det dilemma jag har dragits med hela det senaste året och lite till.
Jag har haft en städerska anställd, på heltid för att ge henne och hennes familj den inkomst det ger, trots att jag faktiskt inte behöver få golven torkade fem dagar i veckan. En fattig dam, andrahustru med sex barn. Förstahustrun har fem barn. Jag har sett det som en social skyldighet att som förhållandevis välbeställd utlänning hjälpa till med ett arbetstillfälle för någon som behöver det.
Hon har varit sjuk sammanlagt 56 dagar under ett år. Lägg till det fyra veckors semester samt ledigt på alla olika sorters storhelger. Hon har alltså jobbat cirka 75% under ett år men ändå fått full lön hela tiden, och dessutom aningen högre lön än vedertaget eftersom jag har velat hjälpa henne och barnen att få det lite bättre. Plus saker och kläder och extra pengar till storhelgerna.
Sjuka kan vi alla bli och det är ingenting man kan rå för. Bra så. Men man kan RINGA och tala om att man inte kommer. Hon har mitt telefonnummer, hon har telefonnummer till folk på kontoret som talar arabiska och en av killarna som jobbar i området verkar känna henne. Alltså ingen brist på möjligheter. Men hon har aldrig någonsin hört av sig när hon i snitt en till två dagar i veckan har stannat hemma. Ovanpå det har hon aldrig kommit i tid, utan först vid elvasnåret har jag vetat med säkerhet att hon inte kommer den dagen (avtalad arbetstid nio till tre). Hon har dock alltid gått i tid.
Från den första februari till i morse var hon helt frånvarande utan ett ljud. Hon vet att hon kan hämta nyckeln på kontoret om ingen är hemma, så att vi har varit bortresta i en av två veckor har inte med saken att göra. Hon har inte dykt upp på kontoret för att fråga efter någon nyckel.
Så nu tog jag beslutet att trots allt avskeda henne (hon fick en månadslön i avgångsvederlag). Och efter att ha börjat städa själv här upptäcker jag att det nog var ett klokt beslut. För jag har gått och trott att det har varit rent överallt, jag har inte kontrollerat henne och jagat henne och talat om för henne vad hon ska göra. Jag litar på att folk gör det man har kommit överens om, och jag tycker inte om att förklena människors intelligens och pålitlighet.
Jag är ingen pedant, långt ifrån, men jag lovar, det är skillnad på ett lager damm och sand sedan två veckor, och smuts som har fått ligga och gro i drygt ett år.
Nu känns det som en stor lättnad att äntligen ha tagit det här beslutet och genomfört det – samtidigt som jag håller på att förtäras av skuldkänslor för att hon är arbetslös.
36 kommentarer:
Jag förstår precis hur du menar och det dåliga samvete du har! Men jag tror ändå att du gjorde helt rätt. Hon har fått flera chanser, du har varit tålmodig och det måste ju ligga i hennes intresse också att visa sig pålitlig och duktig när hon har ett betalt arbete med bra förmåner. Ja, det är svårt det här!
Kram
Jag tycker inte det är så svårt. Även om vi inte vill låtsas om det i många fall, så VET man instinktivt när någon gått över gränsen och att man istället för att hjälpa blir utnyttjad.
Släpp skuldkänslorna.
Usch vilket dilemma. De flesta av oss ar val experter pa att fa daligt samvete. Men du, du gav henne en chans (eller flera later det som) och tillslut maste man ju andra det om det inte funkar. Det ar ju fullstandigt meningslost att hon kommer och stadar hos er, nar det passar henne, om det inte blir rent och du anda maste gora jobbet sjalv. Vad trist hur som helst att det blev sa har.
Kram!
svårt beslut men samtidigt så har ju hon utnyttjat dig och då har ert 'kontrakt' brutits s.a.s.. Att utföra det man får betalt för gäller ju faktiskt även för människor som har det sämre ställt än vi!
Jag tycker att din tanke är väldigt god, synd bara att det var en person som inte tog till vara på denna chans till försörjning som gavs. Men det måste väl finnas någon som skulle sköta sitt jobb exemplariskt om hon fick chansen? Och verkligen vara glad över att ha fått ett jobb? Om du känner att du orkar göra ett nytt försök med en annan person?
Susanna: Det är jättesvårt. Men du har rätt, jag har varit enormt tålmodig och gett henne hur många chanser som helst. Men det känns ändå ...
Kram!
Matilda: Jag försöker släppa dem, men det är inte lätt. Och jag har tänkt just den tanken många gånger, om var gränsen går, att jag blir utnyttjad. Och jag har verkligen inte gjort som de flesta verkar göra, bara sparka folk hit och dit bara för att de tappar något i golvet eller är en halvtimme sena. Det känns nog bättre i morgon.
Millan: Sant, vi är experter på att få dåligt samvete. Haha, du får mig att tänka på en kompis jag hade i Stockholm, hon anställde en städerska som visade sig vara psykiskt sjuk på något sätt och smutsade näst intill ner mer än hon städade, men kompisen tyckte synd om henne och anställde en städerska till, som fick städa efter städerskan : D
Kram!
Ilva: Du har helt rätt, oberoende av välstånd så måste man ju hålla avtalet, i alla fall någorlunda. Jag tänkte på det, att i Sverige förväntas vi meddela oss till våra jobb även om vi befinner oss i en riktig livskris, om det så är ens barn som har förolyckats. Så man kan ju tycka att man kan höra av sig vid en förkylning och liknande, vad allt det nu har varit.
Jenny: Ja, vi får se. Orkar bara inte bli social inrättning igen, donerar hellre pengar i så fall. Betala skolgång för något barn eller liknande kan jag hellre tänka mig att göra än ha det som det har varit. Har ändå tagit städfritt i dag för mina händer har nästan inget skinn kvar.
Det skall du inte alls ha. Jag jobbar med personalfrågor och blir fullständigt tokig när folk inte hör av sig. Det är faktiskt inte orimliga krav. Du gjorde helt rätt trots att det känns jobbigt men det är inte du som har misskött dig. Det låter som om hon har haft det bra, och hon kunde inte ens meddela sig vid frånvaro. Dåligt!
Marianne! DU gjorde rätt! helt rätt. ha inga skuldkänslor. Om man ska ha ett jobb finns det ju vissa skyldigheter man har som anställd, som att göra sitt jobb, ringa när man är sjuk, dyka upp i tid. det är liksom gjutet. OCH det borde vara gjutet överallt. Uppfyller man inte dom kraven så är det nog bara att tacka för sig, och försöka skärpa sig på nästa jobb.
DU gjorde helt rätt!!
KRAMAR!!
här håller jag fullt med de andra som kommenterat. Är helt inne på Matildas linje och tycker inte att man ska känna skuldkänslor när man fatksikt har blivit utnyttjad.
Tycker du gjorde rätt, men förstår att det kändes svårt.
kramen!
här håller jag fullt med de andra som kommenterat. Är helt inne på Matildas linje och tycker inte att man ska känna skuldkänslor när man fatksikt har blivit utnyttjad.
Tycker du gjorde rätt, men förstår att det kändes svårt.
kramen!
Jag förstår att du känner så men nu ska du inte ha dåligt samvete längre. Hon har faktiskt jobbat hos dig bra länge ett tag och du har hjälpt henne under en tid. Nu får hon hitta ett nytt arbete och du kan antingen städa själv eller anställa en ny som kanske städar bättre. Hon var ju ändå anställd hos dig - det var inte 100% välgörenhet.
Jag fattar att du går med dåligt samvete för att du har avskedat henne! (stackars barnen får ingen mat osv.) Men, sjuk 56 dagar på ett år? Då borde det ju vara något allvarligt fel på henne! Jag har också jobbat som städerska i två år, gick runt i privata hem och städade. Ibland kändes det helt onödigt att städa, när det bodde två vuxna i huset som dessutom arbetade hela dagarna. Det blir ju inte smutsigt! Men man städade ju ändå, det var ju det man hade betalt för! Du gjorde helt rätt, det finns säkert någon annan som behöver dina pengar - som dessutom städar!
Jag förstår ditt dilemma. Det är klart att du får dåligt samvete men å andra sidan verkar du ha tagit rätt beslut. 56 sjukdagar är rätt mycket och visst kan man kräva av en anställd att dom ska höra av sig om dom är sjuka.
Du har gjort helt rätt och nu får du dessutom städat som du vill ha det.
Ha en fin dag.
Marianne du hr gjort helt rätt. Det är ju hennes bekymmer att hon missbrukat ditt förtroende.
Du har ju hjälpt henne med så många förmåner ändå.
Det är många lediga dagar femtiosex dagar ?SJUK? plus alla lediga helger och semester. Inte mycket arbete för pengarna.
Det skall vara rent om man anlitar städhjälp.
Ha en bra kväll och tänk inte på det. Du är ingen ond människa. Jag tycker nästan städerskan är det hon som missbrukat ditt förtroende så. Hahah ja inte ond men mycket slarvig.
Kram
Susanne
Förstår precis ditt dilemma, kom nyligen tillbaka från ett år i Tanzania med personalansvar och en sak jag lärde mig var att vara tuff men rättvis. Det gällde inte bara Tanzanier, utan även engelsmän, kanadensare, amerikaner, argentinare, osv... Tyvärr är det så att man kanske särskilt som svensk tror att alla självmant drar sitt strå till stacken utan prompt, men ack vad man bedrar sig (och detta är en av anledningarna till att man som svensk är rätt populär som anställd här i England där jag bor). Tyvärr vinner man sällan respekt av att vara för snäll, om man däremot är tydlig med hur man vill saker och ting ska vara från början så märker man genast vilka som är värda att behålla och vilka som försöker utnyttja en.
Jag förstår ditt dåliga samvete men tycker du gjort helt rätt som avskedade henne, det finns många i hennes situation och man kan tyvärr inte hjälpa alla, det finns andra som är mer värda en chans. Och ett tips om du inte vill anställa på heltid är att om du är nöjd med personen i fråga så rekommendera personen till vänner och bekanta, så löste jag problem med att inte kunna erbjuda tillräckligt med arbete till anställda som var duktiga vilket var uppskattat av alla parter.
Lycka till, Petra
Jag håller med de flesta här ovan. Ett avlönat jobb är inte välgörenhet. Så enkelt är det. Sedan kan man vara generös och kanske ligga lite i överkant vad gäller praxis, när det gäller ersättning. Det tycker jag är fritt fram om man så önskar.
Mais oui: Ja det är just det som har varit det jobbigaste, att inte veta. Särskilt när jag jobbar som intensivast, att då ägna ett par okoncentrerade timmar och undra om det ska ringa på dörren snart, eller inte, eller snart ... är inte någon dröm när man vet att man måste bli sittande ännu längre på grund av att man inte kan koncentrera sig. Tack, skönt att höra från en som jobbar med just sådana frågor.
Annika: Jag har inte brytt mig så mycket om "African Time", dvs någon halvtimme sent, men upp till två timmar är inte så kul. Och du har rätt, visst har man skyldigheter som anställd, det har jag alltid haft, varför ska inte andra ha det? Det börjar kännas lite bättre nu.
KRAM!
Kaptenen: Man är ju inte direkt van att befinna sig i avrättarens sits, så jobbigt var det. Förstår inte sådana som gillar att ha den positionen, det finns ju de som anställs för att rensa i företag. Det hade jag aldrig klarat!
Kram!
Anna: Nej, välgörenhet till 100% då krävs ju ingen motprestation, som när man skänker pengar till flyktingläger etc. Det här var mer tänkt som hjälp till självhjälp, vilket jag tror är bästa sättet. Och då måste det ju finnas en motprestation. Borde kanske ha förmanat och skällt men hon är ju inte ett barn.
Lena: Ja hon hade väl inte världens bästa hälsa, och med småbarn i huset blir det ju en del barnavård också, och för min del hade det varit okej om jag bara hade fått besked. Och nu när jag ser all lort "bakom" ... Inte kul, även om jag som sagt är långt från pedant.
Kerstin: Ja, det var just där skon klämde mest, att aldrig få besked. För man sparkar ju inte folk för att de är sjuka, det kan ingen rå för. Å andra sidan vet man inte när det är "måndagssjuka", hon kunde vara borta sö-on och komma på torsdagar för att få lönen. Ja, nu blir det som jag vill ha det i alla fall och om det inte är rent är det mitt eget fel. Bäst så tror jag.
Suzesan: Haha, ja man kan ju tycka att det ska vara rent när man har städerska! Precis lika mycket som det ska bli diskbänkar när man anställer folk för att göra diskbänkar och korvar sålda om man anställer en korvgubbe. Nu börjar det i alla fall kännas bättre och befriande.
Petra: Hej och välkommen hit! Och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är nog en av mina brister, att inte vara tillräckligt tuff och krävande, utan alldeles för snäll och mesig. Måste lära mig att "peka med hela handen". Och visst är det så, man kan inte hjälpa alla hur gärna man än skulle vilja. Ska kanske fundera på det där med att dela med någon, då är man inte heller ensam i det man känner/tycker utan kan bli mer säker på att man inte inbillar sig, måste ha förståelse eller vad det nu kan vara.
Välkommen åter!
Bert: Nej, det är rätt, jag har nog tänkt lite galet. Bättre att skänka pengarna till riktig välgörenhet och anställa någon på riktiga grunder och då också kräva ett riktigt arbete.
Du ar ingen ond manniska! Det ar saklart en jobbig sak att gora men samtidigt har det varit en tjanst du betalat for, och da ska den ju goras. Kanner jag dig ratt har du varit med talmodig an man maste vara! Hade saklart varit battre om hon pratat med dig om sina halsoproblem och kanske att hon jobbat tva dagar i veckan istallet men nu forsvann hon ju bara och det kan du inte paverka. Cheer up! Kram!
Låter som du fattade rätt beslut. Man kan vara snäll och hygglig men man ska inte tas som dum för det. Verkar som hon utnyttjade situationen något och din generösitet. Precis som du säger kan vi alla bli sjuka men man får ju fasiken ringa och tala om att man inte kommer. Så nu både spar du pengar och får ett rent hem och ett rent samvete. Du gjorde rätt Marianne. Man vill ju inte bli lurad bara för att man räcker fram lillfingret men får ge hela handen.
Du har gjort helt rätt och ska inte ens ha en uns av dåligt samvete. Har varit i liknande situation, men det är liksom bara att inse att den som borde ha dåligt samvete inte är den som har det.
Vi hade också städerska när vi bodde i Portugal.
Det hade alla. Verkligen alla. Förmodligen hade städerskan också en städerska ...
Jag var på svenskt vis väldigt snäll och jag inser att det utnyttjades.
Svårt det där.
Oj vad svårt! Klart man vill bidra eftersom hon säkert hade det dåligt men det finns gränser. Jag tycker du gjorde helt rätt! Kan samtidigt förstå känslan av skuld. Skulle hon vilja ha kvar sin tjänst så skulle hon kanske ha frågat vad som var fel om hon nu inte fattade det. Vilket låter otänkbart...
Skönt att få rent och fint! Ha en bra kväll.
Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete och skuyldkänslor. Man kan inte göra mer än att vara ärlig mot folk, och det gäller ju då både dig och henne, tycker jag. Du var ärlig mot henne. Du har visat/talat om att du inte varit nljd. flera gånger. Du har gett henne flera chanser att bättre sig. Hon har däremot inte varit ärlig mot dig eftersom hon inte utfört det jobb hon var anställd att göra. Jag förstår att det kan kännas tungt eftersom du känner till hennes ekonomiska situation. Å andra sidan kan jag tycka tt OM hon varit mer om sig och kring sig hade hon utfört ett bra jobb för att få behålla sin anstälning hos er. men det gjorde hon inte. Så försök att inte känna dig alltför hemsk. Du är absolut ingen ond person!
Kramar!
Emma: Jo, jag har varit rätt tålmodig. Det var ju inte första gången hon "försvann" mer än bara någon dag. För som sagt, man kan ju inte bara sparka folk till höger och vänster. Men det känns bättre i dag.
Kram!
Desirée: Folk här har sagt det till mig länge, men jag är alldeles för dum-snäll för att göra så här drastiska saker direkt när det egentligen skulle behövas. Och jag vet att hennes näst äldsta dotter (om ingen annan) har en mobiltelefon. Ja, sedan finns så klart telefonkiosker som man inte har någon mobil.
Kram!
Karlavagnen: Det känns inte lika hemskt i dag, nu känns det mest som en stor lättnad. Bättre att ge bort pengar till välgörenhet och slippa leka socialbyrå.
Kram till dig!
Anna (of Sweden): Jag tror vi svenskar är lite extra lättlurade just för att vi har inställningen att man ska ta hand om sin egen skit. Pigdebatten och allt det där. Så redan när vi anställer någon har vi dåligt samvete, bara för att vi inte städar själva. Eller nåt. Och då ska vi vara så himla schyssta. Typ. Trots att städerskan har en egen städerska ...
Taina: Ja som jag sa här ovan, det kanske är bättre att bidra på andra sätt än att anställa någon, att ge det till ren välgörenhet eller ge pengar till någon skola eller liknande, så att man slipper sätta gränser och regler i sitt eget hem. Ja nu ska det bli rent här!
Saltis: Vet inte hur många chanser jag har gett henne, ja under drygt ett år. Och som du säger, alla måste vi anstränga oss, det får jag också göra när jag jobbar. Livsfarligt att tycka synd om människor, och jag undrar hur mycket det hjälper dem i slutänden. Bättre att de får ta tag i sin situation så kanske det blir någonting rejält av det. Hoppas hon sköter nästa jobb bättre.
Det känns definitivt bättre i dag!
Kramar!
Nej snälla du. Du får inte förtäras av skuldkänslor. Du har ju haft ett enormt tålamod med denna städerska. Det borde vara hon som har skuldkänslor istället. Men jag förstår dig till fullo. Jag skulle ha agerat likadant. Det är kanske inte alltid pengarna man grämer sig för utan den totala frånvaron av gensvar som saknas. Hoppas nu om du känner för det att du hittar en ny hjälpreda. Du verkar då sannerligen behöva det med tanke på all sand. Vi ska inte gnälla, för vad är en dammråtta mot en hel sandlåda.
Smörj nu in dina händer och vila lite från städandet ett tag.
Kramisar från Marianne i Sverige.
I stället för att känna skuldkänslor, skulle jag hellre se det som att dina pengar nu är "lediga" för att gå till något annat positivt, oavsett om det är att anställa en ny städerska eller göra gott på annat sätt. Du är en god människa och du gör mer än rätt för dig. Det borde andra också kunna göra! Kram
Marianne: Nej, som du säger, det är inte pengarna som är det viktiga i sammanhanget, utan ömsesidigheten. Ömsesidig respekt. Ge och ta. Vi får se om jag letar efter en ny, men visst behöver man hjälp när man bor i en sandlåda! Helt makalöst vad lortigt det blir, och nu går vi in i sandstormsperioden. Den varar fram till maj ungefär. Inte för att vi är utan sand när det inte är sandstormsperiod, det är bara en fråga om mer eller inte riktigt lika mycket sand!
Kram!
Lia: Tack, jo jag ska ge lite pengar till en kille på kontoret som sedan ger till ett ställe där de utspisar fattiga och ger dem kläder och så vidare. Det är kanske en bättre hjälp.
Kram!
Jag tycker ju faktiskt om man ar i sa stort behov eller litet for att kunna forsorja sin familj och framst barnen da far man ju faktiskt ocksa ta sitt ansvar.
Du gjorde givetvis helt ratt.
Absolut ska du inte ha dåligt samvete! Att folk är fattiga, är väl ingen ursäkt för att de är lata, eller inte kan ha hyfs nog att höra av sig om de är sjuka/borta. Jag skulle ju, om jag varit städerskan, försökt tänka att "oj, nu har jag ett välbetalt jobb hos en snäll människa. Bäst att sköta mig, så att jag får ha kvar det." Fast ibland tror jag att vissa människor tänker tvärt om. Det här är ett känsligt ämne, och det är lätt att låta helt krass och kallhjärtad, men inte för att jag saknar medkänsla med människor som har det svårare och tuffare i livet än jag själv, så tror jag ibland att det finns en anledning till att vissa människor förblir fattiga och har det svårt. Självklart kan man ju inte säga att alla människor som föds in i fattigdom och slum är lata och får skylla sig själva, men en viss procent skulle nog kunna ta sig därifrån, om de hade lite driv. Ibland undrar jag om det är på grund av att "vi andra" är så snälla och förstående? Förstår du hur jag menar? Jag hade exakt samma erfarenhet som du med din städerska, när vi bodde i Houston. Och nu skulle ju städerskan inte komma varje dag ens, utan en gång i veckan typ. Men inte kom hon, och inte ringde hon. Och jag hade dåligt samvete, för denna mexikanska kvinna som säkert var i landet olagligt, och tyckte att jag ju ändå betalade henne för lite etc etc. Tills jag kom att tänka på att hon faktiskt tjänade betydligt mer på att städa mitt hus, svart, än hon hade gjort om hon tex jobbat för minimilön MED skatt på McDonnald´s... Och där hade de aldrig accepterat ett beteende att man inte kommer, inte ringer, kommer för sent etc. Så varför skulle jag? Arbete som arbete, och så länge man inte är en slavdrivare, tycker jag att man faktiskt har rätt att ställa krav --även på fattiga, med massor av barn etc etc. Och nu blev det här jättelångt och jag känner mig som värsta hårdhjärtade jänkarn :-)! Kram!!
Jessica: Ja man tycker ju att man skulle vara extra mån om sitt jobb när man har det knapert. Men det kanske är en västerländsk inställning? En tröst är i alla fall att släkterna hjälper varandra mycket mer här än vad vi gör i t.ex. Sverige.
Kram!
Marcus: Hej! Kul att ni läser här också! Men visst är det konstigt att inte höra av sig när man är sjuk, det har jag inte hört talas om från andra länder tror jag. Trist att ni hade samma problem, men på något sätt känns det ändå skönt att inte vara ensam.
Nu har jag förresten äntligen sett på kartan var Tanta ligger! Inte så hemskt långt bort. Hoppas vi ses snart!
Jenny: Jag förstår precis vad du menar, och jag tror att du har rätt. Så klart gäller det inte alla, men man ser ju hela tiden folk som är födda under urusla förhållanden som ändå tar sig därifrån om de har lite initiativförmåga. Jag tror kanske att fler skulle kunna ta sig ur träsket om de åtminstone tog tillvara möjligheter som ges dem. Som att ringa och tala om att man är sjuk ... Hehe, nä slavläger kan man nog inte säga - hon började med frukost och kaffe och tog en del pauser och fick lunch och så.
Kram på dig din värsta hårdhjärtade jänkare från värsta hårdhjärtade ökenråttan : )
Skulle nog känna som du. Men man kan ju inte betala någon som inte gör sitt jobb bara för att vara snäll. Det är ju hon som inte skött sig! Inte du.
Kramen
Ps. vet du? Det är mindre än en månad kvar nu innan jag kommer ner och besöker "ditt" land. :)
Truddelutt: Visst är det så, problemet är oftast att hjärtat och hjärnan inte håller med varandra. Fast nu fick hjärnan tyst på hjärtat och det är jag faktiskt glad för nu när det är över.
KUL att du snart kommer hit! Hur blir det, kommer ni någon sväng till Kairo? I så fall måste vi ses!
Kram!
Skicka en kommentar