måndag 25 oktober 2010

Sista dagen här hemma

I dag är sista hela dagen här hemma, i morgon bor vi inte här längre! Det känns faktiskt rätt konstigt just nu. På något sätt har hela flytten och Sverige ändå legat i framtiden, även om det har varit en framtid på ganska nära håll. "Om två veckor", "om en vecka" och så vidare. Men i morse när jag vaknade insåg jag att det är NU. I DAG är sista dagen vi bor här. I MORGON kommer flyttfirman och tar det sista. I MORGON bor vi inte här längre. Plötsligt är det inte någon gång i framtiden, plötsligt är det på riktigt.

Jag har redan börjat säga adjö. I dag sa jag adjö till fastighetsskötarchefen mr Gamal. Han har varit absolut toppen hela tiden, och jag hoppas han förstod att jag menade det. Alltid hjälpsam och vänlig, alltid ett glatt leende. Han har alltid kommit så fort han har kunnat med rätt sorts hantverkare, han var ju fastighetsskötarchef även för huset vi bodde i tidigare. Det är så sorgligt att inte få träffa honom igen. Usch, nu gråter jag snart en skvätt.

Det ska också bli fruktansvärt sorgligt att säga adjö till de tre killarna Beyaz, Beyaz och Bruno. Som tur är kommer en kille på kontoret att ta hem dem till sina föräldrar som har en stor fin trädgård där de får bo och får ordentligt med mat. Det hela kommer att ordnas genom att en annan kille ska låna en stor bur som är för stora hundar, sedan sätter man bara in en skål mat och vips så kutar killarna in i buren. De är inte rädda för burar längre, Maken har tränat dem. Att fotografera dem är däremot inte helt lätt, de vill liksom inte posera.

Bruno slickar sig om munnen. Bruno brukar inte vara så kelig, men i dag tyckte han det var så mysigt att bli kliad på magen att han dreglade. Sedan blev han lite rädd när någon kom gående på gatan, så då stack han och gömde sig bakom huset.

Beyaz och Beyaz. Stora Beyaz i förgrunden och Lilla Beyaz i bakgrunden. Stora Beyaz är en riktig kelgris, honom kan man till och med lyfta upp i famnen.

De tre musketörerna fick ett riktigt skrovmål i morse.

Nu har jag städat färdigt här. Mr Gamal sa till mig att jag inte behövde städa någonting, men då hade jag redan gjort allt. Men eftersom han nu sa det speciellt - med lite förfäran när han insåg att jag faktiskt har jobbat rätt hårt - så lämnar jag det som blir i morgon av flyttgubbarnas spring. Det ska som sagt ändå in hantverkare här. Men även om han hade sagt till mig tidigare, hade jag inte kunnat med att lämna kylen med smulor och potatisjord, hårstrån i badkaret och tvålrester på handfatet. Jag menar, hantverkarna ska väl ändå inte måla om inuti kylen?

Nu ringde Maken och sa att kocken Mahmud och chaufförerna vill att vi kommer till kontoret i morgon bitti klockan åtta, för de vill tacka av oss speciellt. De är så klart också bjudna till avskedsmiddagen på onsdag kväll (jag sa ifrån speciellt om det, för hade inte de varit bjudna hade jag gått ut med dem i stället), men de vill tydligen göra någonting eget för oss. De är så himla gulliga! Nu gråter jag en skvätt igen ...

25 kommentarer:

Kim M. Kimselius sa...

Måste kännas konstigt, sorgligt och samtidigt förväntansfullt...
Varför får inte de här tre söta katterna följa med hem till Sverige?
Tycker du är fin som propsar på att kocken och chaufförerna ska få vara med, de har ju varit en stor del av ert liv i Egypten.
Ska bli spännande att höra fortsättningen på hela flytten.
Kram Kim

Marianne sa...

Kim: Vi hade gärna tagit med dem, men med tanke på vad TVÅ katter kostar i karantän ... Fyra till (mamman också) blir dubbelt så mycket. Det går bara inte. Dessutom vet jag inte om de här katterna hade klarat av att vara instängda i fyra månader. De är ju inte ens vana att vara inomhus. Jag tror faktiskt de har det bättre här, särskilt som de blir omhändertagna.

Ja det är ju chaufförerna jag känner bäst på kontoret, och de är så himla gulliga allesammans. Självklart ska de med, enligt vår åsikt. Men det är tyvärr inte så självklart i det här landet. Jag har i alla fall mejladress till en av dem, mr W, så till honom kan jag alltid mejla lite hälsningar då och då.

Kram!

KARLAVAGNEN sa...

Å hjärtat! Jag förstår dig!!!
Tänker på er!!!

Säger som de RoyåRoger i Macken: Hej då macken (hej då huset)...

När jag lämnade min lägenhet i NL så grät jag och killen som skulle ta över lägenheten blev så rörd att han sa att jag kunde få komma och hälsa på när jag vill.

Marianne sa...

Karlavagnen: Ja, i morgon får jag säga Hej då, huset.

Så gulligt av killen som tog över din lägenhet! Har du varit där? Jag tror inte jag skulle klara av att besöka vår lägenhet i Istanbul, jag tror jag skulle tycka att allt var fel och tycka att de "där människorna" borde ge sig av därifrån och med sitt pick och pack.

Nu är det dags att väga in väskorna, och se om vi måste langa ur någonting till flyttlasset. Bättre att köpa nya polojumprar än betala övervikt.

Kram!

Suzesan sa...

Åhhh Marianne. Jag tänker på dig. Det kommer säkert bli bedrövligt sorgligt. Att lämna alla. Tänk spna vönner ni har hos dem.

Guu' vad tiden gått fort. Tur kissekatterna får nån som bryr sig om dem. Kairos alla katter kommer stå på flygplatsen och vinka av dig så snäll som du varit mot dem. Mot Nya äventyr nu Marianne. Kämpa!!


Kram
/Susanne

Marianne sa...

Men du. Du får faktiskt gråta en skvätt. Den här resan kan nog ingen av oss förstå som inte har varit med om en utlandsvistelse i så många år. Jag beundrar dig verkligen och hoppas, hoppas att ni kan känna er som hemma i vårt land. Ert nya/gamla land.
Njut nu av avskedsmiddagen. Ni är toppen. Och jag tror alla vet det utom ni. Så gråt en skvätt till och ta med alla fina minnen hem. Kram, kram.

Brysselkakan sa...

Åhhh... förstår att du gråter... inser att jag nog oxå kommer göra det om 1,5 år... Hua!
Men det blir bra på nya stället oxå, det är jag övertygad om. Och även om du kommer sakna dina katter så går det ju skaffa nya i Sverige.

Freedomtravel sa...

Stora förändringar brukar vara svåra att föreställa sig... eller förbereda sig på. Man fattar ändå aldrig riktigt... förrän man är där, mitt i det.

Elisabeth sa...

Jag förstår verkligen att det känns konstigt, overkligt och sorgligt. Älmhult kommer nog i alla fall bli nog så exotiskt. ;) Och så skönt att det ordnat sig för Bruno och gänget!

olgakatt sa...

Tänk om man kunde vara överallt man vill samtidigt...

Trillingnöten sa...

Att lämna är alltid svårt...jag hoppas ni får jättefina dagar innan ni kommer tillbaka till kalla Sverige :) Njut av sällskap och platser som väcker minnen!

Marianne sa...

Suzesan: Ja det är fruktansvärt sorgligt när man lämnar människor som man förmodligen aldrig mer kommer att träffa.

Nu går det undan. Snart är det i morgon, och sedan är det fredag i ett nafs! Haha, jag ska tänka på alla katter i Kairo när vi lyfter!

Kramar!


Marianne: Men åh vad du är gullig! Fast nu överdrev du nog lite, tror jag : ) Men ja, risken är att jag kommer att gråta hejdlöst i morgon. Inte så mycket på onsdag kväll, det är mer en formell tillställning och en person jag tycker direkt illa om kommer förmodligen vara med. Men i morgon, när de söta chaufförerna ordnar någonting för oss!

Och jag är övertygad om att vi kommer att trivas i Sverige. Det är någonting jag verkligen ser fram emot, att få bo hemma igen!

Kramar!


Brysselkakan: Ja det är alltid lika trist att lämna människor. Många kan man ju få chans att träffa igen, men vissa vet man att man aldrig mer får se. Det är sorgligt.

Vi har redan två katter som väntar på oss i Sverige. Jag åkte hem med dem för en månad sedan, så de sitter nu i karantän - en fjärdedel har gått, så nu är det "bara" tre månader kvar innan de får komma hem.

Marianne sa...

Freedomtravel: Ja, det är nog så det är. Man fantiserar och drömmer och tänker, men fattar inte riktigt förrän man är mitt i det. Det blir konstigt att bo på hotell nu, det gör man ju aldrig annars i sin egen stad!


Elisabeth: Ja det sorgliga är att aldrig mer få träffa chaufförerna och kocken mr Mahmud. En del av de andra kommer jag nog att få träffa när de är på besök i Älmhult, men chaufförerna reser ju aldrig.

Det är så skönt att det ordnar sig för katterna. Roligt också, för alla är nu så förtjusta i dem, karlar som annars inte bryr sig särskilt mycket om djuren : )

Ska bli spännande med Älmhult, tycker jag. Så har jag ju aldrig bott förut!


Olgakatt: Eller plocka med sig vissa bitar. Som lite av solen och värmen, fast inte allt. Och lite av människorna, fast inte alla. : )


Trillingnöten: Ja när de väl har tömt huset här, och det är inte mycket kvar, då ska jag bara njuta av Kairo! Just det, en kompis till mig kommer på torsdag också, så henne hinner jag träffa innan vi åker och hon ska på bröllop. Perfekt!

Kram!

Desiree sa...

Det är klart att tårar fälls när man tar avsked. Men jag ser ändå tårarna som ett positivt tecken på att man har haft det bra, man har träffat underbara personer som man fäst sig vid och alltid kommer att bära med sig fina minnen i själ och hjärta av. Nu är eran epok till ända i Egypten och när man knyter ihop och avslutar så är det mycket tankar och känslor som kommer fram. Jag är glad att jag fällde en hel del tårar då vi lämnade Alabama även om det var jobbigt. Även om jag inte ville leva där för resten av mitt liv så finns det mycket jag är fast vid från Södern som jag alltid kommer att bära med mig och som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Men visst är det så att man skjuter det hela på framtiden och så vips så är man där och inser att jag håller visst på att flytta och att lämna. Det överrumplar en och man känner lite hjälp men jag är inte beredd än riktigt. Jag skulle behöva lite mer tid. När ni sedan sitter här i Svedala så kommer det kännas lika overkligt att ni bor här nu som att ni lämnat Egypten. Jag tycker fortfarande efter två månader här att det känns overkligt att jag bor här på riktigt nu. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att nu börjar det väl ändå bli dags att återvända till Alabama och det normala vardagslivet och sedan inser jag att det är ju här jag har mitt liv. Men oj vad det tar tid. Nu ska du försöka njuta av dina sista dygn och fäll så många tårar du vill .
KRam!

Anna, Fair and True sa...

Hoppas er sista dag i huset är och har varit bra! Förstår att det känns väldigt speciellt! Kanske dock skönt att ni har lite tid kvar i Kairo i alla fall!

Fröken Anki sa...

Kan inte ens föreställa mig hur det känns att efter så många år utomlands vara på väg tillbaka till Sverige.

Hoppas att ni får fina sista dagar i Kairo, även om det är på hotell och inte i ert eget. Tur att blommor och katter fått bra hem också!

kram

Katarina på Filippinerna sa...

Vemodigt och att säga hej och avsked, tycker jag är jobbigt! Hoppas nu allt in i det sista ska fungera bra med er utflytt!

Hoppas nu de sista dagarna i Kairo blir fina och nya äventyr väntar bakom hörnet!

Stor kram!

Malin sa...

Det är verkligen jobbigt med alla avsked som blir när man flyttar!
Kramar!!

Saltistjejen sa...

Å marianne,
jag förstår att du känner ett stort vemod. Att ta farväl ÄR jobbigt! Hemskt! Och att göra det som ni gör nu är ju väldigt väldigt stort. Att flytta från ett land. Att itne veta om man kommer att återse personer som man har tillbringat sin vardag med under en längre tid är jättesorgligt. Fy jag känne med dig! Det är så tudelat detta att flytta. På ett vis ser man fram emot det som komma skall, men samtidigt är det svårt att lämna.
Och dina små kattmusketörer! GUD vad FINA de är! Skönt ändå att du et att de kommer få det bra nu när ni flyttar!
Stor stor kram!!!!!!

ExPIAtriate wife sa...

Klart att man får gråta en skvätt, det är en del av livet man lämnar bakom sig! Alla minnen, dofter, människor som man tar för givet som plötsligt inte finns där. Passa på att njuta av de sista dagarna och se det positiva med sorgliga avsked, det betyder ju att man lärt känna underbara människor som berikat livet!
Stor kram!

Lotta sa...

Åh, det måste kännas både underbart och sorgligt....sista gången man gör si, sista gången man gör så...Tror du att du kommer åka tillbaka till Egypten som turist?
Kram!

Otta sa...

Vad ljuvligt fina de är! Både katterna och chaufförer och kockar! :-)

Kattbilderna har jag längtat efter riktigt mycket! De är ju så fina. Var är mamma och pappa nu?

Skall bli härligt att se dig igen, men jag blir lite ledsen över din flytt också...får mig att sakna Egypten!


Kramar

Marianne sa...

Desirée: Du har helt rätt i det du säger, det är ändå tur att man fäller en del tårar och att det känns vemodigt, för annars hade man nog haft en rätt trist tid. Nu vet man att det har varit bra eftersom det var så mycket och många man fäste sig vid. Men nog kommer det som en överraskning när det väl är dags, trots att man har varit förberedd och vetat om det så länge. Nu gick det lite snabbt på slutet för oss, jag hade gärna fått besked för några månader sedan om exakt när det skulle bli av, nu fick jag i stället tre veckor från besked till avstamp.

Jag tycker också att det emellanåt känns helt overkligt att vi bor här nu! Ska vi inte åka hem snart? Men vi är ju hemma! Tror det blir bättre med den saken när vi väl har fått ett hus och våra möbler. Nu bor vi ju som i ett stort hotellrum utan room-service.

Kramar!!!


Anna: Ja det var skönt att ha ett par dagar på hotell, det är vi inte vana vid på grund av katterna. Vi har liksom hela tiden bott på madrasser den sista och den första tiden i det nya landet. Det var riktigt skönt att inte ha någonting som var tvunget att fixas, jag kunde bara släppa allt och gå och lägga mig vid poolen. Haha, man kan ju inte komma hem från ett soligt land och vara blek som ett lakan, det förväntas att man ska vara brun som en pepparkaka : D

Kram!


Anki: Ja det är en rejäl omställning att flytta hem igen. På sätt och vis mer omvälvande än att flytta till ett nytt land, för det var "bara" ett nytt land. Nu är det hemma!

Ja det är skönt att katterna fick ett bra hem till slut. De är så goa de där tre killarna!

Kram!

Marianne sa...

Katarina: Ja det är hemskt vemodigt, för man vet att man aldrig mer kommer att träffa många av dem man säger adjö till. Så blir det ju, trots allt. Men man får försöka inse att man ändå har haft förmånen att ha fått möta de personerna.

Vi vet ännu ingenting om hur det står till med flyttlasset, så vi håller tummarna.

Kramar!


Malin: Ja det är trist. Men som jag skrev till Katarina, man får vara lycklig över att ha fått träffa just de människorna och gömma dem i hjärtat.

Kram!


Saltis: Ja det är sorgligt att lämna människor bakom sig, men som jag skrev här ovan till Katarina och Malin, man får gömma dem i sitt hjärta och vara glad för att man har fått förmånen att möta dem. För det är bara att inse att man inte kommer att hålla kontakt med alla, hur mycket man än tycker om dem. När det gäller chaufförerna vet man ju också att de aldrig kommer att åka på semester till Sverige, till exempel. Några kommer vi att träffa igen när de är här för möten. Just det, Klas sa i går att en kille från Turkiet ska bo här i sex månader nu! Så där får vi återknyta en kontakt.

Ja nu är kattkillarna i sitt nya hem, så jag hoppas att de ska få det bra där. Killen vars föräldrar de bor hos är väldigt förtjust i djur i alla fall, han har en liten farm som han drömmer om att utveckla till en typ 4H-gård (heter det så?). Där vill han ha fler djur än han redan har och att barn ska kunna dit för att få kontakt med djuren. Det är inte där katterna bor, för det finns hundar där också, utan de bor hos hans föräldrar. De visste inte att de skulle bli med katter för en vecka sedan : D

KRAM!

Marianne sa...

Pia: Ja det hör verkligen till expatlivet, att lära sig ta tillvara minnet av alla människor och alla upplevelser. För visst har de berikat livet, något alldeles otroligt. Men det kommer nya människor och nya upplevelser som kommer att berika ens liv lika mycket, men på ett annat sätt, i framtiden.

Kramar!


Lotta: Jag sa hej då till allt, tänkte på det lite grann när jag var och handlade sista gången och så vidare, och då sa jag "Hej då, Dandy Mall", "Hej då, Nilen". Jag tror nog att vi kommer att åka tillbaka, men inte de närmsta åren. Jag var tillbaka i Istanbul ganska snart efter att vi hade flyttat, men det blev bara fel. För jag ville åka hem, men kunde inte! Nu har det gått några år, så till våren vill jag åka dit. Men det får gå några år innan vi åker till Egypten igen.

Kram!


Otta: Mamma (Anne) och Pappa (Beyazbaba) är kvar i compoundet. De kan ju jaga, vilket kattkillarna inte kunde. Men jag tror att de saknar killarna, är rätt övertygad om det. Kattpappor brukar nog inte bry sig så mycket om sina barn annars, men det verkade den här göra eftersom han kom och tittade till dem ibland. Särskilt den gången när Bruno hade fastnat uppe på taket.

Du åker snart till Egypten, så du behöver inte sakna det så mycket : )

KRAMAR!