Mina storviltsjägare

I går kväll var det full dramatik här hemma. Katten Stina kom springande på ett sånt där målmedvetet sätt, rakt fram till mig, med någonting i munnen. Och detta något lade hon stolt ner framför mig. Det var en stackars liten ödla som hon hade hittat någonstans och lyckats fånga. Väldigt duktigt av henne, måste jag säga, innekatt som hon är. Ödlan levde fortfarande och försökte så klart smita. Men Stina var snabbare än ödlan och kampen blev kort innan ödlan plötsligt var i två delar. Svansen hade åkt av och låg och viftade för fullt alldeles ensam. Det var rätt otäckt att se, men jag antar att det är något knep ödlor har för att lura jägaren att tro att det är svansen den ska ta. Ödlan låg alldeles still. Nu är det ju två storviltsjägare i den här familjen, så medan Stina kollade in svansen höll Tjorvan ögonen på ödlan. Den kom alltså inte undan när den försökte gjöra en omärklig exit. Jag tror den var ganska illa åtgången när jag till slut fick fatt i den och kunde kasta ut den från balkongen. Om den överlevde fallet vet endast den själv, men jag hoppas att den gjorde det.

Det var i alla fall en lyckad kväll enligt Stina och Tjorvan.

Just nu är solen ganska lagom - man är väl svensk, då vill man ha lagom. Så jag passade på att sätta mig och sola en liten stund på balkongen i dag, det var riktigt riktigt skönt. Och Tjorvan passade på att spana efter fåglar utan glasruta emellan.

Tjorvan och jag solar på balkongen.

Det finns ju så mycket att titta på.

Kolla vad med fåglar!