torsdag 19 augusti 2010

Kan inte fatta!

Jag kan inte fatta att den här söte lille killen har börjat åttonde klass! Han är visserligen lika söt - nej, förlåt, SNYGG (killar är inte söta när de är stora, de är snygga) - fortfarande, men han får inte cykla inomhus längre. Vem vet om han går i sin pappas fotspår, pappa ska vara med i landslaget och skjuta pilbåge i EM i höst, och Daniel har också börjat skjuta.

Daniel för en tio-tolv år sedan.

Att den här söta lilla tjejen börjar fyran i Adolf Fredriks musikklasser är däremot mer begripligt, för hon har alltid sjungit - hela tiden och jämt. Och det syns ju att hon är ett stjärnämne, eller hur! Duktig också som åker hela vägen till skolan alldeles själv, hon får gå hemifrån redan 7 på morgonen för att hinna i tid till skolan.

Mathilda.
(Spegeln i bakgrunden är INTE vår. Det är förra hyresvärden som har sådan smak.)

Tiden går och barnen blir stora. Alldeles för fort, det är en sak som är klar. Det ska verkligen bli skönt att komma hem till Sverige igen så att jag får vara med lite mer i allt som händer.


14 kommentarer:

Pettas sa...

Ja, visst är det märkligt att till och med barnbarnen börjar bli lika gamla som man är själv:D. För inte blir man ju äldre inombords, det är bara skalet som förändras. Nå, kanhända att man har fått lite mera vett med åren, men...ja, du förstår säkert.

Kram!

Kim M. Kimselius sa...

Det är först när man ser hur barn och barnbarnen växer som man förstår att man nog börjar bli lite äldre själv. Men bara lite... Kram Kim

Desiree sa...

Du har jättefina barnbarn som också har en hel del talang och begåvning. Snart kommer du få träffa dem betydligt oftare då ni bor i sverige igen och det är ju en av de riktigt positiva sakerna med att flytta hem att man får träffa familjen mycket oftare.
Kram!

Musikanta sa...

Nej, att det kan bli en stor tonårskille av en liten söt pojke har man väldigt svårt att förstå. De växer ju så enormt mellan sjuan och åttan också...

Och vilken bedrift att ha kommit in i Adolf Fredriks musikskola. Det är väl något lättare för pojkar, hoppas jag. Vi har redan börjat träna Casimir för inträdesprovet. Jag har hört glunkas om vilken sång de brukar ha med, haha!

Härlig liten tjej och duktig som tar sig till och från skolan själv. Fast jag hade nog aldrig vågat släppa iväg henne förstås...
Stor kram från Ingrid

Katarina på Filippinerna sa...

Jag förstår att du vill vara närmare din familj nu. Hänga med mer vardagligt i deras utveckling som är så fantastiskt.

Hoppas ni får rätsida på när det är dags att börja packa och bege er hemåt.

Malin sa...

Vilka duktiga och fina barnbarn du har! Jag kan förstå att du tycker att det ska bli kul att flytta lite närmare dem!!

Otta sa...

Kul med barnbarnen...men roligaste kommentaren var om spegeln! :-)

Kramar!

Marianne sa...

Karin: Vid det här laget tycker jag att det känns som om barnen är äldre än man själv ibland : D Och då gäller det att leka vuxen : D

Kram!


Kim: Och ändå fyllde jag bara 3 i går! Fantastiskt : D

Kram!


Desirée: Ja, det ska bli så roligt att kunna gå på lite skolavslutningar och annat. Jag bara absolut måste fira Lucia i Globen i år, för jag tror Mathilda kommer att vara med i kören.

Kram!

Marianne sa...

Ingrid: Här var det ingen som tränade henne, lite tvärtom faktiskt, föräldrarna försökte varna henne om att inte prata för mycket om det med kompisarna, för att hon inte skulle bli för besviken om hon inte kom in. "Va då inte komma in? Jag SKA in!" var hennes svar : )

Jag har ingen aning om ifall det är lättare för killar. AF är en helt ny erfarenhet för omusikaliska mig!

Jag tycker också att det är lite läskigt, för det är så långt. Å andra sidan åkte jag till stallet i Vällingby själv när jag var i hennes ålder. Det här är en rätt tuff tjej. När hon var tre var de sexåriga killarna lite skraja för henne : D

Kram!


Katarina: Ja det ska bli jätteskönt att komma närmare familjen igen. Jag vill ju gå på varenda uppträdande hon gör med skolan.

Kram!

Marianne sa...

Malin: Tack! Ja jag tycker så klart att de är världens finaste och bästa. Längtar så otroligt mycket efter dem.


Otta: Hehe, jag ville ju inte att någon skulle tro att vi har sådan smak : D

KRAM!

Anonym sa...

Fina barnbarn!

Din fundering om bloggarna tycker jag om. Jag har ingen egen blogg egentligen, men skriver via kalimera.se, och får så trevliga kommentarer så att det känns som om man fått hundratals nya vänner, om också på långt håll. Sen är det intressant att se hur folk( oftast svenskor som bloggar?) har det ute i världen och hur de klarar av olika situationer. Före datorns tid hade jag en brevvän i Rhodesia och en i Argentina och det kändes exotiskt...
Monica P

Marianne sa...

Monica: Tack! Jag var inne på Kalimera för länge sedan, men det gick inte att bokmärka dig och det var så krångligt alltsammans, så till slut gav jag upp. Jag kanske ska försöka igen. Kan du inte starta en egen blogg, du kan ju bara kopiera in dina texter från Kalimera eller tvärtom där?

Jag vet att det finns en del killar ute i världen också som bloggar, men de flesta killar är så nischade. Den enda kille jag läser är Bert i Luleå, han skriver varierat och bra. Blir tråkigt när det bara är politik eller bara mode eller bara vad som helst, tycker jag.

Visst är det som brevvänner! Lite kortare meddelanden i kommentarerna än om det hade varit brev, å andra sidan lite tätare också!

Anonym sa...

Nja, jag vill inte ändra sättet jag bloggar på, för det var svårt nog att lära sig...jag skriver inte varje dag heller och håller mig till Kalymnostemat. Så det får nog räcka med det.Dagarna är för korta i alla fall!
Monica P

Marianne sa...

Monica: Okej, jag får försöka krångla mig in där snart igen då : )