onsdag 11 augusti 2010

Oproffsigt

Blå moskén i Istanbul sedd från Bosporens utlopp i Marmarasjön. Det sägs att sultan Ahmed I byggde moskén för att gottgöra sina synder alternativt för att han inte hade vunnit några krig, och att han var så ivrig i byggandet att han själv var med och grävde grunden. Moskén stod färdig 1616 och kallas Blå moskén på grund av de mer än 20.000 vackra blå handgjorda kakelplattorna från Iznik som smyckar insidan. Moskén är byggd på samma plats där de gamla bysantinska kejsarnas palats låg en gång i tiden.

Jag frågar mig för ungefär hundratusende gången: Hur oproffsig som bloggare får man bli?

1. Man ska ta med KAMERAN när man sticker näsan utanför ytterdörren.
2. Man ska fråga karln i kön till kassan om man får ta en bild på hans enorma hög med matvaror där en ask Säkerhetständstickor från Jönköping, Sweden, ligger på toppen. Även om det är med mobilkameran man tar bilden. Och förklara att man är en galen bloggerska.
3. Man ska ta med KAMERAN när man sticker näsan utanför ytterdörren så att man kan fotografera de två långtradarna med tillplattade gamla taxibilar som ligger fyra ovanpå varandra på TVÄREN och tappar lyktor, kofångar och rattar framför ens egen bil.

Dessutom ska man inte åka till Stormarknaden första dagen i Ramadan, eftersom man VET att det är knökfullt med folk och att AC-anläggningen alltid går åt pipsvängen just den dagen. För att inte tala om att man ska välja rätt kö till kassan, inte den kassan där kassören och kunderna ska argumentera om alla streckkoder som saknas från varorna och vad det nu kan ha varit de argumenterade om.

Jo då, annars är allt bra, jag bara grämer mig för de där bilderna jag inte fick.

23 kommentarer:

Pettas sa...

Jaa, säg det:D. Förra veckan gjorde jag detsamma, tog bilen och for iväg till dottern med sönerna. Vid vägen stod ett vackert tranpar med en unge, väntade att jag skulle söka fram kameran; men tji, den var hemma. En liten stund senare kunde jag ha fått de allra härligaste bilder på barnbarn och barnbarns-kattor, kattmormor du vet:D, på vägen tillbaka måste jag stanna för att en liten igelkottsunge hade hittat någonting väldigt intressant mitt på vägen. Ingen kamera. Oproffsigt, milda limpa och ack ja, jag tvår mina händer.
Alla dagar efter det har jag haft kameran med mig; ingenting att fotografera. Typik som Nalle Puh sade.

Kram!

Bloggblad sa...

Jag tycker nästan det har blivit besvärligt att ta fram kameran: Hamnar det här i bloggen? säger alla ickebloggare som tror att jag bloggar om varje stund i livet.

Och när jag har med kameran i kyrkliga sammanhang, tror alla att de kommer med i församlingsbladet...

Jag är lite nyfiken på om mina elevers föräldrar fastar... jag har inte frågat. Mamman bär konstfulla sjalar som täcker håret, men är väldigt västerländskt och tjusigt klädd i övrigt. På familjebilden som barnen har fått visa i skolan, har hon inte slöja, men en ärtig frisyr. Pappan säger att de är ganska så otroende muslimer, men barnen äter inte fläskkött. Troligen sitter seder och bruk ganska hårt åt.

Jag har en kollega som fuskar. Hon låtsas fasta och håller god min inför bekanta, men äter hemma när ingen ser.

ExPIAtriate wife sa...

Vet precis vad du menar, sa manga harliga Kodak Moments som har gatt en forbi just for att kameran ligger kvarglomd hemma!
Nu har vi officiellt Ramadan har, inget atande och drickande och i Gulfnews annonserade man att det ar strikta boter for de som dricker eller ater ute bland folk, sa for min del blir det mycket hemmatid och lite smygfika!

Marianne sa...

Karin: Du också! Och tranorna stod dessutom still? Men visst är det typiskt, sedan när man släpar runt på åbäket så händer ingenting och det lilla som händer hinner man ändå inte fånga ... Verkligen typik!

Kram!


Bloggblad: Det är bergis så att alla icke-bloggare vill hamna på bloggen! Fast svensk anständighet säger att man ska rätta sig i ledet och inte sticka ut : )

Det är ju väldigt olika det där med hur folk fastar. Här tror jag att "alla" fastar, i Istanbul är det många som fastar några dagar för traditionens skull och många som inte fastar alls. Det där med fläsk kan ju vara lite som att vi svenskar tycker det är rätt läbbigt med larver och andra insekter som mat. Fast jag vet inte, i Istanbul hade Klas en kollega som längtade efter att få åka till Älmhult så att han kunde äta fläsk!

Marianne sa...

Pia: Här finns inga sådana officiella regler, snarare tvärtom eftersom ursprungsbefolkningen är kristna. På varje kafé jag gick förbi i dag satt i alla fall ett par tre olika gäng och fikade. Måste säga att jag tycker det är rätt skönt att slippa hotas av böter!

Grekland nu sa...

Ja men så är det ju, man bara MÅSTE ha kameran fastklistrad på sej när man går ut...annars missar man bergis nåt spännande! Fast jag tror inte att jag förr, före bloggtiden, "såg" allt sånt som nu blir bloggbilder. En bloggares yrkesskada är nog att allt man gör och ser förvandlas till ett inlägg...

Freedomtravel sa...

Visst är det så... man glömmer jämt kameran när de där underbara motiven dyker upp... ;(
Ändå lite lättare nu när man har mobilkamera...

Mica sa...

Oproffsigt? Nej då, mänskligt!!

Mica,
som gillar uttrycket "Om ett rörigt skrivbord är tecken på en rörig tanke vad är då ett tomt skrivbord tecken på ...?"
Användbart om högarna har hopats sig.

Är det inte så under Ramadan och fastan att det samtidigt äts mer, bättre och festligare när väl fastan bryts vid solnedgången?
Här i Sverige (ok, iaf Stockholm) verkar många butiker ha anpassat sig efter detta och producenter av lammkött har sin bästa månad under ramadan.

KARLAVAGNEN sa...

Jag är precis lika oproffsig! Alla dessa blommande träd som jag tänker att ååååh de ska jag fota t ex... Kameran ligger hemma.

Ska vi lägga ner bloggande och sätta upp firma i Sverige istället? ;-)

Marianne sa...

Ingabritt: Absolut en yrkesskada! Men det tycker jag är en av fördelarna med bloggandet, jag ser mer i bilder i dag än jag gjorde tidigare. Så jag har utvecklat det sinnet, och lite av hantverket också inbillar jag mig, sedan jag började blogga. Och det var en av de roliga sakerna med fredagstemat, att få ett tema att dokumentera i både ord och bild. Men det tar för mycket tid och dessutom är fredagar inte en bra dag för extrapyssel eftersom Klas är ledig då.


Freedomtravel: Problemet med mobilkameran är att den är för långsam för rörliga motiv och ögonblicksbilder. OJ, jag har alldeles glömt att jag skulle hämta en award hos dig! Jag måste göra det i morgon! Jag har för mycket i huvudet nu ...

Desiree sa...

Ha ha ja det är inte lätt att alltid komma ihåg allt man ska och borde. Jag gjorde själv misstaget att glömma kameran hemma igår och naturligtvis såg jag då något jag aboslut hade velat fota. Ha en bra dag trots alla små missöden.
Kram!

Marianne sa...

Mica: Det är därför jag ständigt försöker hålla skrivbordet röjt, det hopar sig för mycket just nu ...

Jo, jag tror att det är så att folk äter mer och bättre och godare under Ramadan. Det är fest varje kväll när fastan bryts. Här i Egypten äter man mest kött vid Iftar, i Turkiet var det mest grönsaker. I alla fall de Iftar jag har varit med på. http://nyaaventyr.blogspot.com/2008/09/bjuden-p-iftar.html

Mmm, lammkött är så gott! Lammkotletter har blivit vår motsvarighet till söndagsstek, kan man säga.

Kram!


Karlavagnen: JAAAA, "Firma Fiffel och Fix, men räkna inte med Foton"! Eller så kör vi en sån där amerikansk advokat-firme-titel: "Nisse, Stina, Tjorvan o Co." Du och jag är då "kompani". : D

Marianne sa...

Desirée: Som Ingabritt säger, man borde klistra fast kameran på sig! Och varje gång jag åker till Stormarknaden står jag och velar med kameran, men den får i princip alltid stanna hemma för det är så bökigt där. Antingen måste man stoppa den i handväskan eller så måste man plasta in den så att de ser att man inte har snott den. Som om de ens sålde såna kameror ...

Kramar!

Anonym sa...

Såg en gång tre tokskrattande nunnor här i Grekland som åkte i hölass bakpå en liten lastbil. Ingen kamera, grämer mig fortfarande. Inte heller hann jag fota svärdfisken som kom alldeles intill vår båt. -Sen kan man ju inte överallt ta fram kameran och störa och ta de bilder på underbara ansikten och såna intensiva situationer som man blir vittne till.
Monica P

carina@pocolococreativo sa...

...men mänskligt är det i alla fall Marianne!

Melting Pot sa...

Nu har jag i sällskap med en kopp kaffe och Mariannekarameller (så passande va?) läst igenom alla dina inlägg sedan 23 juli. Trevlig timme! Under vägen var det mycket jag tänkte att jag borde kommentera men det är förstås som bortblåst nu.
Förstår att du har mycket styr med katterna. Lycka till med det. Så tråkigt att mammakissen försvann från er. Vad hände med Skrållan då?
Vår kisse där hemma är just nu också en liten sorglig historia. Hon är drygt 16 år och var riktigt dålig en vecka i sommar. Vet inte vad som hände, men hon kom hem i ett eländigt skick och vi fick inte röra henne. Morgonen efter försvann hon ut och var borta i 36 timmar. Till slut hittade jag henne blöt och tilltufsad i en stor grästuva. Vi var säkra på att hon var död innan vi fann henne. Hon har hämtat sig, men äter väldigt lite och vi har beslutat oss för att det är dags för henne att få somna in nu. Våra vänner hjälper oss med det nu när vi har farit tillbaka. Känns inte heller rätt att utsätta henne för ensamhet tills vi ev. får nya hyresgäster och en kall vinter i ensamhet klarar hon inte även om min pappa tittar till henne varje dag (Hon vägrar flytta till honom då de har egen katt). Inte heller vet vi hur hon skulle reagera på nya hyresgäster. De förra var underbara mot henne så hon har haft ett fint år trots att vi varit borta. Det känns fruktansvärt men jag vet att det är det enda rätta. (Nu rinner tårarna :(
Och så till det här med boendet. Själv är jag uppväxt och bor även nu lite halvlantligt. 2 km till närmsta centrum och kommunikationer som tar 15 min till centrala Göteborg men med ängarna utanför knuten. För oss är det perfekt och Astrid har haft fri tillgång på sorkar i alla år:) och inga grannar har varit griniga. De flesta har katt där vi bor.
Oj det blev en lång kommentar.
Må så gott! Kram Lena

Kim M. Kimselius sa...

Älskar bilden på moskén. Är glad att du tog DET fotot och att du berättade om de olika bilderna du missade att ta! Ser dem framför mig genom dina ord, tack! Kram Kim

Marianne sa...

Monica: Nej, man kan ju inte kasta fram kameran i ansiktet på folk hur som helst, men folk blir oftast glada om man frågar med en förklaring om att de är fina eller vad som helst. Minns en goth? emo?-tjej i Stockholm som var så fin och hon sken upp som en sol när jag frågade henne. : )


Carina: Och lite lathet att inte orka släpa ...

Marianne sa...

Lena: Hjälp vad mycket du har läst igen!

Skrållan dog i april förra året av en hjärntumör. Det gick förfärligt fort och hon dog i mina armar. Hon var väldigt speciell, svårt att förklara.

Så trist att det är dags för er söta Astrid. Men på hennes beteende låter det nästan som om det är dags, hon kanske har ont av någonting inuti och går iväg för att dö? Snällt av era vänner att ordna det så att ni slipper vara med. Men vad svårt, jag vet inte hur jag skulle klara det. Usch, nu gråter jag också en tår för både Astrid och Skrållan. Men de kanske träffas i himlen.

Vad skönt med ett kattsamhälle, där alla är vänliga mot katterna! Så skulle jag också vilja bo. Men vi får se vad det kan bli.

STORA KRAMAR TILL DIG!


Kim: Tack! Hur var det, hade du varit i Istanbul? Om inte rekommenderar jag en resa dit och se de vackra moskéerna, kyrkorna och palatsen. Ja och allt annat vackert!

Kram!

Kim M. Kimselius sa...

Nej, har aldrig varit i Istanbul, men ju mer jag läser om staden här på din blogg, desto mer längtar jag efter att åka dit! Kram Kim

Marianne sa...

Kim: Ja du bara måste till Istanbul! Tänk vad många äventyr du kan skriva därifrån! Topkapi-palatset med sitt harem och det heliga rummet med en som sitter och reciterar Koranen hela dagen, gamla bysantinska kyrkor som Den blodiga kyrkan, Täckta basaren och Egyptiska basaren ... Det finns hur mycket som helst, särskilt om man bygger det på historia som du gör! Jag kan rekommendera en del litteratur om du vill.

Kram!

Kim M. Kimselius sa...

Åh, det låter underbart när du beskriver allting. Du kan maila mig boktipsen forfattare@kimselius.se Kram Kim

Marianne sa...

Kim: Påminn mig om det inte kommer en lista. Håller på att jobba några dagar nu, men påminn mig på måndag om du inte har fått någonting!

Kram!