tisdag 14 oktober 2008

Viktigt meddelande

Det här tycker jag är ett väldigt viktigt meddelande, och någonting jag tycker att alla ska ta ställning till och sedan registrera sitt beslut. En del vill, andra inte, och det är viktigt att respektera individens vilja. Därför är det också viktigt att registrera det man vill! Nedanstående text har jag helt och hållet kopierat från Fritt ur hjärtat (för att spara tid och det var redan så välformulerat):

18 oktober är det Europeiska donationsdagen. Det blir informationsmontrar både på Centralstationen i Stockholm och i Nordstan i Göteborg för att sprida kunskapen om organdonation.

SÅ därför tänkte Heja Abbe så här, "Kanske vill du nu? Kan vi inte tillsammans försöka skrapa ihop så många anmälningar vi bara kan under den här veckan? Så att de ser på donationsrådet att bloggar verkligen kan göra skillnad och inte bara visa dagens outfit. Bloggutmaningar är ju kul, men inte alltid så meningsfulla. Varför inte skapa en som är meningsfull, även om den inte är så kul?"

Eftersom jag tycker likadant är det lätt att vara med i det här uppropet, hur ofta läser man inte om folk som dör i väntan på organ, det kunde varit jag eller du. Om man själv funderat och tagit ställning slipper familjen göra det om olyckan skulle vara framme, det är alltså omtänksamt mot andra att själv fatta det här beslutet. På min arbetsplats har vi en väldigt ung tjej som fått hjärta och lungor, att höra henne berätta gör mig ödmjuk, både inför livet och döden, så nära det är alltid. Därför är valet att registrera sig för organdonation lätt. Vi gjorde det för ganska länge sedan. Gör det du också!!

Klicka in på Donationsrådet och anmäl dig eller varför inte hela familjen. Skriv om det på din blogg och länka till Abbes pappa, så visar vi att bloggar gör skillnad!! Låt oss som Abbes pappa säger ta ställning, anmäl dig och låt oss skapa en bloggbävning!!




PS. Själv registrerade jag min ståndpunkt för många år sedan, och är även registrerad i Tobiasregistret för donation av benmärg.

PPS. Det är alltså Fritt ur hjärtat som har en flicka på jobbet som har fått nya organ, inte jag.

22 kommentarer:

matildasfikarum sa...

I Australien registrerar man sig i samband med att man tar körkort eller förnyar sitt körkort. Man svarar ja eller nej och sedan står det på körkortet om man är donator eller inte. Om man skulle dö, alltså. Jag har ofta funderat på varför de infört det systemet, men jag antar att det kan ha med avstånd att göra. Australien ligger så avlägset att det tar för lång tid att flyga in organ från andra länder. Viktigt alltså, att så många som möjligt är donatorer.

Kerstin sa...

Jag registrerade mig för många år sedan och det känns jättebra. Har dessutom fått min man att ta beslut och han har anmält sig som donator och båda mina vuxna flickor har anmält sig. Det är ju skönt för de anhöriga att veta var man står om det händer en olycka och de befinner sig i chock. Det är en viktig sak att jobba öch lobba för.
Ha en jättefin dag.

Emil sa...

Bra uppmaning!
Det var ju busenkelt att göra det via nätet! Redan nu kan du se att dagens inlägg har genererat nånting gott!

Marianne sa...

Matilda: Det tycker jag var ett himla bar system! Visserligen har inte alla körkort i Sverige, men det skulle i alla fall innebära att majoriteten av svenskarna är registrerade med vad de vill. Tycker jag skulle införas över hela klotet!

Kerstin: Visst är det bra att slippa fatta ett sådant beslut i ett chocktillstånd! Önskar att alla tänkte på det och registrerade sin vilja!

Emil: Toppen! Hoppas fler registrerar! I dag ska jag in och träffa en tjej som bor här den här terminen för att hennes kille pluggar vid AUC. Ska bli skoj! Längtar tills min lärares bil är hel igen så jag får börja plugga!

Annika sa...

Precis samma system i US när man får sitt körkort som i Australien. Där står det om man är villig att ge organ vid en olycka eller inte. Det är väldigt bra! Då blir det aldrig snack om saken vid en ev.olycka.

Kramar!!

aurorabuddha sa...

Jag tycker nog att man ska *noga* tanka igenom ett sant har beslut. Det ar inte ett latt sadant - jag tror att "latt" blir det bara for den efterlevande...

Jenny sa...

Vilken bra uppmaning!! //kram

Petra H sa...

Absolut jättebra inlägg! Själv registrerade jag mig också för länge sedan, det är så viktigt tycker jag att man tar ställning så att familjen slipper ta det beslutet om olyckan är framme.
Stor kram

Marianne sa...

Annika: Vad bra! Varför är det inte likadant i Sverige tro?

Kram!

Aurora: När man anmäler sig till donationsregistret anmäler man om man vill eller inte vill. En anmälan innebär alltså inte automatiskt att man donerar, bara att man registrerar sin vilja. Och man kan välja att donera bara vissa organ och andra inte.

Jag tror att det är än viktigare i dag när det finns så många olika trosinriktningar. Du som är buddhist till exempel, jag har ingen aning om hur man i den tron ser på den här saken. Och det är inte alla som pratar med sina anhöriga om frågan heller.

Kram!

Jenny: Det är nyttigt att blogga : )

Kram!

Petra: Bra att du också har registrerat. Jag skulle tycka det vore hemskt att tvingas ta ett sådant beslut.

Kram!

Desiree sa...

Ja detta är onekligen en viktig fråga att ta ställning till. Själv har jag inget emot att ställa upp och donera. Är jag död resonerar jag som så att jag ändå inte har någon glädje av mina organ så då kan någon annan som har betydligt större nytta få ta del av dessa. Tack för tipset om anmälan.

Bert sa...

Det här är ett av mina rena samveten. Det är gjort. För länge sedan.

Marianne sa...

Desirée: Jag har också anmält att jag vill donera. Men det allra viktigaste är att ta ett beslut för ja eller nej och registrera det så att anhöriga slipper fatta beslutet.

Bert: Visst är det skönt med rena samveten. Särskilt när det är så enkelt att städa i just den vrån. Hoppas fler städar där nu.

aussiekicki sa...

Jag är registerad i donationsregistret och Tobiasregistret sedan åratal tillbaka. Jag tycker också att det är ett viktigt beslut att ta oavsett om det blir ja eller nej.
I mitt jobb har jag träffat ett flertal människor som har fått sitt liv tillbaka genom transplantation. Det är en av livet största och viktigaste gåvor.
Kram!!

Jenny sa...

Jättebra att du skriver om detta i din blogg. På mitt jobb har jag precis haft en utställning kring organdonation. Detta har gjorts i samarbete med en kvinna som vid 42 års ålder helt plötsligt fick veta att hon behövde nytt hjärta. Hon hade tur och fick ett nytt hjärta inom 2 veckor. Så vi hade en utställning samt en föreläsning med kvinnan som berättade om sina upplevelser kring sin egen transplantation. Målet var att fler ska ta ställning!

Marianne sa...

Kicki: Ja du jobbade med dialys, var det inte så? Då förstår jag att du verkligen är insatt i hur det är att äntligen få en transplantation.

Jag hade hoppats att någon skulle behöva lite av min benmärg, men de har inte hört av sig. Det är ju så bra med sån donation, att man slipper vara döende för att ge bort en del av sig själv.

Kram!

Jenny: Tänk, bara 42 och plötsligt behöva ett nytt hjärta! Men vilken tur hon hade, två veckor är vad jag förstår ingenting! De flesta får väl vänta i flera år, om de alls lever länge nog att få ett nytt. Hoppas att hon mår bra i dag och att hon får ett långt och bra liv!

Jenny sa...

Ja det är helt otroligt att hon fick ett nytt hjärta inom 2 veckor. Det är precis som du säger lååång väntetid för de flesta. Det räcker ju inte bara med att ha ett nytt organ. Allt ska ju stämma, man ska vara redo, storleken ska vara rätt o alla prover ska vara bra.Idag ett år senare mår hon så bra att hon åker runt och föreläser om sin transplantation.

Marianne sa...

Jenny: Härligt! Hoppas hon får ett långt och bra liv!

Emmama. sa...

Fantastisk utmaning!!

aussiekicki sa...

Ja, jag har jobbat med dialys sedan 1999. Det är verkligen helt fantastiskt att se människor som har fått tillbaka livet.
Kram!

Marianne sa...

Emma: Ja det kanske kan ge någon livet.

Kicki: Kan tänka mig att man också blir god vän med sina dialyspatienter som ju återkommer så ofta. Underbart jobb!

Kram till er båda!

Lullun sa...

Bra upprop! Själv är jag också registrerad sedan många år och har fått hela svenska familjen att göra det också. Eller ja, jag är registrerad i Sverige och i Danmark, men här har vi inget register då man inte kan utföra den typen av operationer här (alla flygs till Danmark när det är större ingrepp, eller Island eller Canada/USA om det är något som hastar). Men jag går runt med mitt danska donationskort i plånboken ändå, uti fall att. Och mitt svenska kommer med när jag ska till Sverige - jag har en speciell plånbok. Inte för att jag vet hur det fungerar när man är i Sverige som utomlandsboende; de kanske inte kan motta donationer då?! Men hur som helst har jag på så sätt iaf visat var jag står. Och det är så klart också något jag berättat för alla mina nära, så att de vet. Verkligen viktiga saker det här!

Marianne sa...

Lullun: Smart med en svensk plånbok där allt sådant ligger som man inte behöver annars. Tror jag ska skaffa mig det jag också. För nu går jag och släpar på saker som jag inte behöver i de respektive länderna och det är ju onödigt.

O vad bra, jag MÅSTE ju shoppa lite nu då : D