Den stora kattresan

Vilken resa det var! Klockan åtta i onsdags kväll åkte vi hemifrån, först till veterinären som kollade att de var friska så att de skulle klara resan, sedan vidare till agenten. Där var det ytterligare en miljon papper som skulle fyllas i - och ytterligare en veterinär som besiktigade dem. Alltså hade vi inte behövt åka till den första veterinären! Klockan ett på natten var vi färdiga med alla formaliteter och jag åkte till flygplatsterminalen för att vänta på flyget. Det var lite segt. Satt en stund på Burger King och drack kaffe, promenerade runt några varv i sakta mak tills incheckningen öppnade. När jag väl var innanför passkontroll och allt fanns i alla fall gratis Internet, så att jag kunde uppdatera bloggen. Enda flygplatsen av de tre jag passerade - Kairo, Frankfurt och Arlanda - som hade fritt Internet var Kairo!

Till slut bev klockan i alla fall fem på morgonen och det blev äntligen dags att gå till gaten. Gissa vad det första jag gjorde var. Jepp, dyka på en stackars kille som fick ta reda på om katterna var lastade ordentligt. Och när jag kom ombord fick flygvärdinnan prata med kaptenen för att ta reda på att de verkligen fanns ombord, att alla dokument fanns med och att temperaturen var reglerad i lastrummet. Allt var okej och jag kunde koppla av lite grann för stunden. Utom att jag var rädd för att de skulle vara rädda ... De hade förresten sällskap av två andra katter, fick jag veta. De skulle visst till Johannesburg.

På flighten Kairo - Frankfurt såg jag en film som ni absolut måste se! Oceans, hette den och den visar mängder av olika varelser som lever i våra hav. Det är äkta drama och väldigt vackert fotograferat.

Framme i Frankfurt kastade jag mig över en kille i informationsdisken och bad honom kolla så att katterna hade anlänt ordentligt till Animal Lounge och om allt var betalt och i ordning eller om jag behövde göra någonting. Och allt var bra med både katter och betalning. Och då gick jag ut från flygplatsen och in på hotellet (Sheraton) som låg tvärs över gatan. Där tog jag ett rum så att jag kunde lägga mig några timmar. Inte för att jag kunde sova, men jag kunde i alla fall domna bort emellanåt, och så kunde jag ta mig en minst sagt välbehövlig dusch.

Halv fem på eftermiddagen var det så dags att lyfta mot Stockholm - och det var enda gången jag stötte på en som var totalt ointresserad av att hjälpa till. Tanten vid gaten. Hon sa bara att hon inte kunde se något i datorn eftersom de skickades som cargo, att prata med någon var tydligen helt omöjligt för henne. Nå, när jag kom ombord var flygvärdinnan dessto hjälpsammare, så hon pratade med kaptenen och jag fick veta att allt var okej.

Väl framme på Arlanda kunde jag se genom fönstret att de lastade av katterna - två tyska herrar engagerade sig också - och när jag kom ut från tullen möttes jag av tjejen från karantänen så attt jag kunde lämna över väskan med filten, matskålen, borsten och lite annat smått och gott. Sedan väntade jag på Arlanda tills alla procedurer var klara med tullen och vad det nu var, ifall det var några problem. Och när katterna sedan var i bilen ringde E som hämtade dem och talade om att allt var bra med dem. DÅ kunde jag åka hem till min kompis C där jag bor.

Ett helt dygns resande är jobbigt i normala fall, och med all oro jag har haft blev det minst sagt utmattande. Först nu börjar jag hämta mig så smått.