Första dagen i nya hemmet

I Älmhult råkar man inte ut för att det plötsligt svänger ut en hästdragen kärra framför bilen. Det kan däremot mycket väl hända i Kairo.

Vad är det första som händer här på morgonen i Älmhult? Jag står på balkongen och spanar i gryningen (väldigt dimmigt och blött) och vad kommer gående? Just det, två katter. Vad händer? Rätt igen, den ena katten går rakt fram till balkongen, sätter sig, tittar vädjande på mig och jamar sött. Men nej, den fick inte komma in och den fick ingen mat, den såg faktiskt ganska välnärd ut och jag är övertygad om att den har en husse och matte som älskar den.

Dagen har ägnats åt att skura köksskåp och badrum, men jag tänker inte skura alla skåp i köket, utan vi använder bara några stycken. Nu är det i alla fall så att man kan laga mat och fixa. Har diskat igenom allt porslin och annat också, och en hel del har jag bara lagt in i ett skåp och där kommer det att få ligga kvar. Vi har ju promenadavstånd till det Stora Varuhuset, så vi gick dit och köpte oss lite nytt i stället, det känns bra mycket fräschare.

Efter mycket om och men lyckades vi lokalisera soptunnorna här i huset, eller utanför, rättare sagt. Det heter tydligen inte soprum längre, det heter Miljöhus. Och där inne ska man alltså sortera i hundra olika byttor. Jag måste ta med papper och penna och skriva upp allt, för det verkar vara en hel vetenskap. Tidningar, färgat och ofärgat glas, hushållsavfall och organiskt avfall, så långt hänger jag med. Men sedan är det olika sorters plast, olika sorters papper, olika sorters jag vet inte allt vad. De har i alla fall gjort små collage och hängt upp ovanför tunnorna, så jag får väl ta med kameran också så att jag har lite ledtrådar.

Hej Sverige!

Älmhult.

Nu är vi framme i Älmhult och installerade i lägenheten där vi ska bo tills vi hittar ett eget hem. Jag får berätta mer efter hand, men det har varit en ganska lång resa, känns det som. Och det är kanske bra att resan är lång när det är ett stort steg man tar.

I går eftermiddags kom vår snälle mr W och hämtade oss på hotellet, och körde oss till flygplatsen. Klockan 16.10 lyfte planet, och vi landade i Köpenhamn 23.15. Där tog vi in på ett litet hotell som ligger ett par stationer från flygplatsen - och där sov vi gott i natt. Vaknade till en dansk frukost (den egyptiska hotellfrukosten var godare), och sedan tog vi tåget till Älmhult.

Maken vid stationen i Älmhult.

Jag vid all packning. Ena väskan syns inte, vi hade alltså fyra resväskor, en kabinväska, två ryggsäckar och en handväska. Det var lite knöligt till och från, ska jag erkänna.

Och nu sitter vi här i lägenheten. Ärligt talat är den ganska sunkig. Det luktar illa här, så vi har köpt luftrenare och rengöringsmedel i kvadrat. Jag hittade en kladdig sax i ena kökslådan och det känns allmänt ofräscht. Det blir till att städa i morgon.

Men ack så ljuvligt det är att handla på Ica Maxi! Där finns ALLT! Det finns sallad, bara en sån sak, dessutom finns det olika sorters sallader! Jag var faktiskt riktigt duktig i affären, jag insåg att jag inte behövde köpa allt nu, utan kan gå dit när jag vill för att köpa det vi vill ha och behöver. Slippa hamstra, helt underbart.

Nu är vi ganska trötta, det blir ingen städning av i kväll, utan vi nöjer oss med att spraya och vädra för stunden. Och glo på svensk tv!

Sist men inte minst vill jag säga STORT TACK FÖR ALLA ERA FINA KOMMENTARER! Jag ska svara på dem, men inte i kväll.

Hej då, Egypten!

Pyramiderna i Giza, Kairo.

I dag åker vi hem till Sverige! Planet lyfter 16.10, och vi landar i Köpenhamn vid midnatt. I morgon, lördag, sätter vi oss sedan på tåget för att åka hem till Älmhult.

Hej då, Egypten! TACK för de här tre åren, de har varit innehållsrika och värdefulla. Speciellt stort TACK till alla fina människor vi har lärt känna.

I dag går flyttlasset

Från och med i dag bor vi inte här längre.

Vår kära balkong.

I dag går det sista i flyttlasset och vi flyttar till hotell. Första natten blir på hotell Mena House - där gamle kungen, Gustav VI Adolf, bodde under sina arkeologiska äventyr i Kairo. Hotellet ligger vid foten av pyramiderna. Om ni klickar in på hemsidan verkar det vara värsta lyxhotellet, och det kanske det är om man bor i ett dyrare rum, men vi kommer att bo i ett billigare, så det är rätt normal standard.

Från onsdag till fredag bor vi på InterContinental Semiramis inne vid Nilens strand. Jag vill bo där av två skäl, det ena är att jag vill ta en kvällspromenad längs Nilen, det andra är att en av de bästa libanesiska restaurangerna finns på det hotellet.

Jag vet inte hur jag kommer att ha det med Internetuppkopplingen ett tag framöver, förhoppningsvis är det gratis eller billigt på hotellen, men är det dyrt kommer jag hoppa över surfandet. Och när vi anländer i Älmhult vet jag inte om vi har Internet eller om vi först måste skaffa mobil uppkoppling.

Jag återkommer så snart jag kan i alla fall.

Sista dagen här hemma

I dag är sista hela dagen här hemma, i morgon bor vi inte här längre! Det känns faktiskt rätt konstigt just nu. På något sätt har hela flytten och Sverige ändå legat i framtiden, även om det har varit en framtid på ganska nära håll. "Om två veckor", "om en vecka" och så vidare. Men i morse när jag vaknade insåg jag att det är NU. I DAG är sista dagen vi bor här. I MORGON kommer flyttfirman och tar det sista. I MORGON bor vi inte här längre. Plötsligt är det inte någon gång i framtiden, plötsligt är det på riktigt.

Jag har redan börjat säga adjö. I dag sa jag adjö till fastighetsskötarchefen mr Gamal. Han har varit absolut toppen hela tiden, och jag hoppas han förstod att jag menade det. Alltid hjälpsam och vänlig, alltid ett glatt leende. Han har alltid kommit så fort han har kunnat med rätt sorts hantverkare, han var ju fastighetsskötarchef även för huset vi bodde i tidigare. Det är så sorgligt att inte få träffa honom igen. Usch, nu gråter jag snart en skvätt.

Det ska också bli fruktansvärt sorgligt att säga adjö till de tre killarna Beyaz, Beyaz och Bruno. Som tur är kommer en kille på kontoret att ta hem dem till sina föräldrar som har en stor fin trädgård där de får bo och får ordentligt med mat. Det hela kommer att ordnas genom att en annan kille ska låna en stor bur som är för stora hundar, sedan sätter man bara in en skål mat och vips så kutar killarna in i buren. De är inte rädda för burar längre, Maken har tränat dem. Att fotografera dem är däremot inte helt lätt, de vill liksom inte posera.

Bruno slickar sig om munnen. Bruno brukar inte vara så kelig, men i dag tyckte han det var så mysigt att bli kliad på magen att han dreglade. Sedan blev han lite rädd när någon kom gående på gatan, så då stack han och gömde sig bakom huset.

Beyaz och Beyaz. Stora Beyaz i förgrunden och Lilla Beyaz i bakgrunden. Stora Beyaz är en riktig kelgris, honom kan man till och med lyfta upp i famnen.

De tre musketörerna fick ett riktigt skrovmål i morse.

Nu har jag städat färdigt här. Mr Gamal sa till mig att jag inte behövde städa någonting, men då hade jag redan gjort allt. Men eftersom han nu sa det speciellt - med lite förfäran när han insåg att jag faktiskt har jobbat rätt hårt - så lämnar jag det som blir i morgon av flyttgubbarnas spring. Det ska som sagt ändå in hantverkare här. Men även om han hade sagt till mig tidigare, hade jag inte kunnat med att lämna kylen med smulor och potatisjord, hårstrån i badkaret och tvålrester på handfatet. Jag menar, hantverkarna ska väl ändå inte måla om inuti kylen?

Nu ringde Maken och sa att kocken Mahmud och chaufförerna vill att vi kommer till kontoret i morgon bitti klockan åtta, för de vill tacka av oss speciellt. De är så klart också bjudna till avskedsmiddagen på onsdag kväll (jag sa ifrån speciellt om det, för hade inte de varit bjudna hade jag gått ut med dem i stället), men de vill tydligen göra någonting eget för oss. De är så himla gulliga! Nu gråter jag en skvätt igen ...

Sista veckan

När man har packat ner korkskruvarna, men vill göra av med en vinflaska innan flytten, är det tur att man har en uppfinningsrik Make som kan öppna en kork med skruv, kniv med hål i skaftet och en ketchupflaska.

Oj, oj, oj vad tiden springer fort nu! Nu är vi redan inne på sista veckan i Egypten. I går skurade och fejade vi här hela dagen, så nu återstår bara kyl och frys, badrum och sedan golven. Men golven tar jag inte förrän allt är ute på tisdag. I går skänkte vi bort våra krukväxter till vår vän mr W, han skulle ta hem orkidén till sin mamma så att hon kan ta hand om den. Hoppas den fortsätter blomma så där vackert hos henne också.

I dag var det perfekt väder, ni vet så där så man kan ha fönstren öppna hela dagen och slipper sätta igång AC:n, så man varken fryser eller svettas det minsta. Tyvärr hann jag inte ut eftersom jag har jobbat hela dagen, men vi får hoppas att det tänker fortsätta så ända till och med fredag. Redan fredag kväll kommer jag väl att frysa ihjäl när vi landar i Köpenhamn, så det vore trevligt med LAGOM väder den här veckan.

Ni som har läst här ett tag vet att jag har skrivit om sopfolket i Kairo, eller zabaleen som de kallas på arabiska. Se en ny film om dem här, den är samtidigt både fruktansvärt sorglig och hoppfull. Den är också intressant för den som är intresserad av koptiska gudstjänster, eftersom det visas lite från en gudstjänst i den stora grottkyrkan i Moqattam.

Nu ska jag ser om jag hinner skura ur frysen innan Maken kommer hem. Det vore skönt att inte ha någonting mer än badrummen i morgon, så att jag kanske hinner ta en promenad och läsa lite bloggar - vilket jag inte har hunnit senaste veckan men som jag längtar efter att göra!

Nästan tomt

Gårdagens kartongskörd.

De är snabba som illrar de där flyttgubbarna, de går fram som gräshoppor här i huset och packar och packar och bär. Skönt att de bär ut alla färdiga kartonger varje dag så att det blir tomt, och så att man slipper gå här bland en massa dammiga kartonger. Tack vare det kan jag redan börja flyttstäda, så i dag har jag klarat av två rum.

Allt som återstår nu är:

- våra sängar och sängbord

- mitt skrivbord med dator och modem

- tv och en fåtölj till Maken att sitta i

- ett par tallrikar och annat så att vi kan äta

- tvättmaskinen, torkställning, strykbräda och strykjärn

- sist men inte minst sängen i ena gästrummet så att jag har någonstans att gå och lägga mig och dricka kaffe på morgnarna innan Maken har vaknat.

Nu är det bara sex dagar kvar här i Kairo! Förhoppningsvis ska Maken kunna ta ledigt de två sista dagarna så att han också kan få leka turist. Det hade varit bra mycket roligare än att jag ska leka turist själv. Fast då får vi slåss om platsen i framsätet, för det är hopplöst att fotografera från baksätet.

Nu ska vi se om vi kan få i oss lite mat, och så ska vi knäcka en av vinflaskorna som vi har kvar - de kan vi ju inte ta med oss.

Välkomna till röran

Så här fint har vi det just nu:

Så här fint har vi det här hemma. Får jag vara med i en heminredningstidning nu, tro?

Men nu är jag hjärtligt trött på att ha flyttgubbarna här, kan de inte gå hem snart?

Vardagsrummet och köket, plus det rum jag har använt som skafferi, är i princip tömda nu. Och hela undervåningen. Så nu återstår bara badrummen, sovrummet och gästrummet här uppe.

Själv har jag nu fyllt i den där listan för försäkringen som jag sprang och skrev upp alla prylar för i går. Nu har jag fyllt i nyanskaffningsvärdet också för grejorna, det blev rätt mycket pengar. MEN om jag föreställer mig att jag ska springa runt och köpa nytt för att ersätta allt det vi har nu, ja då undrar jag om jag inte borde lägga på en del. OM hela lasset skulle sjunka i Medelhavet, skulle vi behöva skaffa både alla möbler, mattor, lampor, vispar, strykjärn, tv-apparater ... som man behöver (utan att överdriva) och alla småsaker som häftapparat, tjep, printerpapper ..., dessutom alla kläder. Även om jag ska erkänna att man kanske inte direkt BEHÖVER 35 sjalar : ) (köpta billigt på olika basarer) så har jag ju faktiskt köpt dem för att ha alla regnbågens (nåja) färger så att jag alltid har en sjal som passar till kläderna. Om jag skulle gå och handla det i Sverige, då skulle det bli DYRT! Får diskutera saken med Maken under helgen.

Det har tagit mig i princip hela dagen att fylla i den där knäppa listan, den är organiserad enligt någon standard om hur man SKA ha det. Dessutom har de klumpat ihop saker som sjalar och slipsar på en rad! Det går ju inte! Och lämnat alldeles för få rader för att själv kunna fylla i för att få med allt. Mitt huvud är slutkört, minst sagt.

Nu är det bara en vecka kvar här.

Den stora frågan jag ställer mig just nu är hur jag ska kunna laga någon mat i kväll. Spagetti och bacon är nog ungefär vad jag kan åstadkomma i röran.

PS. Jippi, ena killen har börjat sopa, det betyder att de nog går snart!

PPS. De ska visst bära ut alla grejor till lastbilen också, de har samlat kartongerna en trappa ner. De är uppe i 230 kartonger och paket.

Hjälp!

Jag var inte riktigt beredd på att det skulle se ut så här hemma hos oss i dag!

Salongen en trappa ner är nästan helt nerpackad.

Där satt jag i godan ro och läste om hur det blir att vara "repat" när det ringde på dörren. Jaha, tänkte jag, det är väl mr Kamel som kommer och vill någonting igen. Döm då om min förvåning när flyttfirman stod där utanför, på allvar den här gången, och ville komma in och börja packa! Men, det var ju inte förrän på måndag de skulle komma! På grund av allmän förvirring på flyttfirmans kontor, kom de alltså i dag, och containern är beställd till på fredag. Den HÄR fredagen.

Det värsta är att jag/vi har massor kvar att göra innan vi egentligen är redo för flyttfirman. Bara en sån sak som att tvätta det sista. Maskinen har gått varm i dag, vill jag lova. En annan sak som är tvunget att göras är att lista ALLA saker för försäkringen. Så jag har fått springa runt här och skriva ner allt, har fortfarande förrådet och vardagsrummet/köket kvar. Sedan ska alllt värderas också, men det får Maken hjälpa mig med. En resväska var ska skaffas också, för vi klarar oss inte med bara en var. Det får göras till helgen, vi får packa ner det vi ska ha med oss i en kartong så länge. Ja, sedan är det naturligtvis tusen och en andra småsaker som måste göras, men det är bara att beta av i rask takt. Just nu måste jag i alla fall bara sitta ner en stund och sörpla i mig lite kaffe.

Flyttgubbarna är snabba och duktiga. De packar in varenda pryttel, inklusive soffor och bord, i paket så att ingenting ska skadas. Te fixar de själva också, och det är kanske lika bra för jag insåg snabbt att jag inte kan koka te på egyptiskt vis. De vill ha tebladen i koppen och grabben som kokar te måttar ut socker i varje kopp redan från början. Jag står så klart för både te, kakor och lunch. Men lunchen har snälle mr W hjälpt mig att skaffa - så att de får riktig mat : )

Jaha, så från fredag till tisdag kommer vi att bo i ett barskrapat hem med bara de yttersta nödvändigheterna så som dator, säng, kaffe och stekpanna. De där sista grejorna hämtar de sedan på tisdag, när vi flyttar till hotell Oasis som ligger vägg i vägg med vårt område. Där ska vi bo en natt, för att sedan flytta in till InterContinental Semiramis - på min begäran. Jag vill nämligen så gärna bo mitt inne i stan de sista nätterna, så att vi kan gå ut och promenera längs Nilens strand och äta på den bästa libanesiska restaurangen i stan.

Och på fredag nästa vecka kl 16.10 lyfter planet från Kairo till Köpenhamn. Vilket innebär att vi landar vid midnatt, så vi stannar i utlandet en extra natt och åker inte hem över gränsen till Sverige förrän på lördagen. Det är bättre än att åka redan 04.35 på morgonen och komma fram helt slut till Älmhult, men ändå vara tvungna att gå och handla och fixa. Nu kan vi komma fram pigga och utvilade i stället. Och sist men inte minst, genom att åka på eftermiddagen orkar vi "vara med" lite bättre så att vi kan ta avsked av Kairo ordentligt.

- Nehej frun lilla, det var inte en roman du skulle skriva just nu, du skulle gå och fortsätta skriva listor över alla pryttlar för försäkringen! (Det är mitt bättre jag som talar till mig, bäst att lyda.)

Kommer att sakna

Som ni alla vet ser jag fram emot flytten till Sverige, jag längtar hem ordentligt nu, och nu är det bara 9 dagar kvar tills det är dags att åka. Men det finns mycket här i Kairo som jag kommer att sakna också! Inte minst att bli uppvaktad med en vacker blombukett lite då och då av den rare mr Kamel (alltså, uttal ungefär Kämmäll)! Se en så vacker bukett jag fick i dag med papegojblomma, hibiskus, gardenia, blyblomma och lite annat:

Den vackra buketten från mr Kamel.

Annat jag kommer att sakna är:

- Böneutropen. Jag har levt med böneutrop i tio år nu, först sju år i Istanbul och sedan tre år här i Kairo.

- Solen och värmen. Även om jag har klagat på värmen emellanåt, är jag bergsäker på att jag i midvinterkylan kommer att undra varför jag klagade. I dag var det förresten 40°C!

- Åsnornas skriande. Man kanske ska skaffa sig en liten gård där man kan ha åsnor, så att man får höra dem igen? De låter så roligt och jag blir alltid full i skratt när jag hör dem.

- Solmogen mango. Jag köpte en mango när jag var i Sverige för ett par veckor sedan, men den var inte på långa vägar lika god som dem man kan få här. Så klart.

- Män i galabeya (kaftan) och turban. Härligt när karlar inte ser exakt likadana ut överallt. Här har de inte några större problem med identiteten heller, utan man kan se karlar i knallrosa kaftaner till och med.

- Varma, vänliga och välkomnande leenden från okända människor. Här kan folk mycket väl komma fram och säga "Welcome to Egypt". Visst beror det på att jag är utlänning här, men det är ändå någonting som gör att man känner sig sedd, vilket alltid är trevligt.

- De artiga männen. De lämnar plats, tar hänsyn, visar respekt. Alla gamla fördomar om arabiska män kan ni kasta i soporna!

- Att kunna se vad lastbilarna är lastade med. Jag vet att det är trafikfarligt och att den svenska modellen med väl inlåsta laster är mycket säkrare, men det är roligare att kunna se.

Det finns mer jag kommer att sakna, det vet jag, men det får räcka så för i dag.

Måste också visa min orkidé som blommar så vackert just nu. Den kan jag tyvärr inte ta med till Sverige, om jag inte vill gå igenom hela processen igen med att söka importtillstånd från Jordbruksverket, så jag ger den till mr W i stället.

Orkidén har sex blommor.

Orkidéer är som små konstverk.

Hjärtat i halsgropen och Sverigefantasier

I dag har jag haft hjärtat i halsgropen ett par gånger. Det började med att de (=Kontoret) inte kunde hitta pappren från införtullningen av våra möbler. Utan papper och kvitton kan vi inte tulla ut grejorna. Till saken hör att killen som skötte allt sånt där har flyttat från Egypten, och ingen har kontakt med honom. Det var inte direkt ordning i papperen efter honom heller, och ingen, inte flyttfirman heller, visste någonting. Flyttfirman som tog in möblerna (inte samma som ska ta ut dem) tyckte det var lite fåfängt att ringa och fråga efter papper tre år efter att de var aktuella. Till slut hittade de visst någonting i alla fall, hoppas nu att det är rätt papper.

Andra gången jag fick hjärtat i halsgropen var när Maken ringde och sa att flyttfirman var på väg, de skulle vara här om några minuter. Va?! Redan? De skulle ju inte komma förrän på måndag??? Men det visade sig att de skulle lämna några kartonger ifall det var någonting vi ville packa själva. Pust! Vilken lättnad! Jag är inte riktigt redo för dem än.

I övrigt har jag gått här och fantiserat om en massa saker i Sverige:

- I jul ska jag äta revbensspjäll med äppelmos och rödkål.

- Julmust!

- Inga insekter på hela vintern!

- Jag kommer att kunna komma in på Wordpress när jag vill.

- En äkta julgran, en som har växt i skogen, som doftar gran och som barrar.

- Både SVT1 och SVT2 i tv:n.

- Fönsterbrädor där man kan ställa små krukväxter.

- Hälla upp ett glas kallt vatten ur kranen och dricka rätt upp och ner.

Tänk så mycket lyx det finns här i livet!

Och till sist några foton tagna från femte våningen i Kulturhuset, en lite annorlunda vinkel. Tagna med mobilkameran.

Plattan. Jag tror det var Anarkisterna som hade "modevisning" och klädbytardag.

Sveavägen.

Min hjälte

Hela eftermiddagen och kvällen i går hörde jag hur katterna där ute jamade och skrek. De hade redan fått mat, men den bruna, Bruno, var inte där när jag var ute med maten. Jag trodde så klart att han hade tagit mod till sig och var ute och friade någonstans. Jag gick ut flera gånger till dem för att de skrek och levde så in i norden, men det var fortfarande bara de vita, Beyaz och Beyaz. Bruno syntes inte till någonstans. Ibland lät det nästan som om det var en katt här inne, men jag kunde inte hitta någon.

I samma ögonblick som Maken klev uppför trappan, hörde vi båda två var jamandet kom ifrån. Det kom från TAKET! En katt på taket?

Maken ställde ifrån sig väskorna och klättrade genast upp på taket för att se efter. Och minsann, DÄR var Bruno! Hur han hade kommit upp på taket, fem våningar upp i luften, det har vi inte den blekaste aning om. Inte konstigt att både han och Beyaz och Beyaz hade skrikit så.

Hur få ner honom? Som tur var hade vi en kattbur till övers, så den hissade vi upp på taket och satte in ett fat kattmat. Det dröjde en stund innan Bruno vågade sig in i buren för att äta, men i samma ögonblick han var inne satt dörren på plats och han var fångad. Sedan följde en balansakt utan dess like med mig stående på en liten trappstol vid foten av stegen, maken liggande på magen på taket och firade ner buren så långt han kunde så att jag kunde ta emot. Bruno var inte glad över den luftfärden, och maten i buren skvätte åt alla håll. Men ner kom han utan missöde och sedan kunde Maken följa efter.

Maken på väg ner från taket efter förrättat värv. TUR att vi har en stege fastmonterad upp till takluckan!

Bruno vill UT ur buren!

Hjälten himself! Han har nu en given plats i Brandkårens Katträddningstjänst.

Sedan bar vi ner Bruno till markplan där han fick återförenas med sina bröder, och så fick de sig ett skrovmål alla tre. Pappan, Beyazbaba, kom dessutom och hälsade sin son välkommen hem igen. Slutet gott, allting gott.

Men vilken tur att Maken kom hem just i går kväll. Tänk om han inte hade kommit förrän i dag. Jag hade ALDRIG klarat av att få ner Bruno själv, bara en sån sak som att jag inte hade vågat klättra upp för stegen till taket. Och även om jag hade gjort det, hade jag inte kunnat få ner buren med katten i alldeles själv.

Inte glömma

Man får inte glömma att dricka mycket när det är så här varmt! De två senaste dagarna har jag hållit på här som en liten Duracell-kanin och fnattat runt med moppar och trasor, utan att tänka på att vätskebalansen behöver sitt. I dag är det än så länge bara 36°C, men i går toppade vi på 38°C, och då är det varmt, då behöver man dricka mycket, särskilt om man är fysiskt aktiv. Min glömska straffade sig och jag vaknade med en illande huvudvärk som trots Treo och mängder av te, juice och vatten inte riktigt vill ge med sig. Nu mår jag i alla fall inte illa längre, som jag gjorde i morse, och det är ju ett framsteg.

Har jag mentalt redan flyttat till svala Svedala, månntro?

Tänk, i Sverige är till och med stenarna gröna!

(Taget med mobilen.)

Vacker höstskog i Vallentuna.

(Taget med mobilen.)

För att inte uppmuntra huvudvärken tar jag det lite lugnt i dag. Inga moppar och inga trasor, trots att jag hade tänkt sätta igång med att damma ur bokhyllorna. Det får vänta. I stället har jag börjat gå igenom mina pryttlar för att se vad jag måste ta med i resväskorna till Sverige. Det gäller att inte glömma någonting sådant som mojängen som ger koder för att komma in på Internetbanken, alla originalbetyg (vad gör man om de sjunker i Medelhavet???) och andra viktiga papper. Dessutom pappas klocka och andra lite mer värdefulla smycken, dem kan man inte gärna överlåta till flyttgubbarna.

Och så mitt bevis på att jag är svensk medborgare, det vill jag inte bli av med! Jo, för jag har faktiskt ett sådant, eftersom jag inte blev svensk förrän jag var tre år gammal - jag är äkta utlänning! På den tiden jag föddes, alltså i forntiden, blev man inte automatiskt svensk bara för att ens mamma var det. Då blev man bara medborgare i det land ens far kom ifrån, så jag föddes som indones, trots att jag föddes på S:t Eriks allmänna BB i Stockholm av en svensk mor. Så mamma fick ansöka om medborgarskap för mig, vilket beviljades av Kunglig maj:t i augusti 1960.

Mitt största problem med packningen är nog ändå vinterkläderna. VAD ska jag ta med? Blir det vargavinter eller blir det en mild vinter? Måste vara beredd på båda delarna, ändå måste jag hålla packningen rimligt begränsad med tanke på vad som får plats i resväskan och hur mycket väskan får väga. Har bara börjat kika på det, tror jag gör klart med de andra pryttlarna först. Får inte glömma mina gosiga fårskinnstofflor, eller laddor som min västgötska svärmor säger.

I kväll kommer Maken hem, vilket ska bli väldigt trevligt eftersom vi inte har setts på drygt tre veckor! Jag åkte till Sverige den 23 september, dagen innan jag kom tillbaka därifrån åkte han till Älmhult, och nu är det redan den 16 oktober. Gissa om jag längtar till i kväll!

Ibland ...

Gråsparv utanför Kafé Ritorno i Stockholm.

... är det riktigt praktiskt att inte ha betalat räkningen för Internet så att det släcks ner*. Man får väldigt mycket annat gjort, kan jag tala om. Och med tanke på att hyresvärden ville visa huset för ett par spekulanter i dag på förmiddagen, var det för en gångs skull väl tajmat. Lite av det som nu är städat kan jag dessutom räkna som slutstädning, balkongerna till exempel, eftersom de blir igensandade på bara några dagar i alla fall. En lustig sak med balkongerna är att sanden på balkongen vid vardagsrummet är svart och finkornig, medan sanden på balkongen vid badrummet är brun-beige och finkornig. (Med finkornig menar jag i det närmaste pulver.) Badrumsbalkongen ligger på husets gavel, så den borde ju vara utsatt för samma sand som den andra balkongen. Men det är en tydlig färgskillnad. Känner mig just nu som om jag kommer att dö av stendammslunga!

Håller dessutom på att tvätta och stryka, ska göra klart den biten innan jag börjar packa det som ska med i resväskan till Sverige. Tiden flyger iväg, om 9 dagar kommer flyttfirman, och i dag om två veckor sitter vi på planet hem till Sverige!

En massa tankar har flugit genom skallen på mig sedan jag skrev sist, sånt som jag har tänkt att DET ska jag jag skriva om. Men alla de tankarna rann visst ut genom öronen.

Hoppas förresten att det finns Internet i lägenheten där vi ska bo första tiden i Älmhult! Vad gör jag annars?

Just det, hyresvärden ringde i går kväll och sa någonting på arabiska. Hon vet mycket väl att jag inte talar arabiska, men jag sa bara "how are you?" lite artigt så där, och då fortsatte hon på franska! Till slut frågade hon (äntligen på engelska) när jag ville att elektrikern skulle komma för att fixa tv:n. Eh ...? Efter lite krångel insåg hon att hon hade ringt fel och började fnissa hysterikskt, hon lät som en tonåring som har druckit en halv lättöl! Haha, vi talar alltså om en belevad egyptisk dam i sextioårsåldern som inte dricker alkohol.

* Nu är räkningen i alla fall betald och Internet funkar igen.

Lite shopping och några lösryckta funderingar

Tänk vilken tur att vaktparaden fick lust att paradera precis när jag befann mig på Hamngatan!

I går beställde jag massor av textil till överkast, kuddar och mängder av gardiner. Inte för att jag vet vad vi får för fönster, men hur ska man kunna låta bli att köpa på sig fina kvalitetstyger för en, jämförelsevis, spottstyver! Tyvärr har affären slutat sy upp överkast mm, så det får jag väl pyssla med själv en vacker dag. Nu har jag i alla fall snyggt tyg att göra det av.

Passade på att besöka några av mina favoritaffärer när jag ändå var inne i stan. Det blev en vacker tvålkopp, en dörrstopp, ett litet fat, en stor ljuslykta, en sjal, dadelsirap och olivolja.

* En fördel med att flytta hem till Sverige är att man kan åka bort när man åker på semester. Ni som bor/har bott i utlandet vet hur det är: Man åker alltid hem. Hem till Sverige eller hem till det land man för tillfället bor i. Men när man bor hemma i Sverige kan man faktiskt åka bort för en gångs skull, till ett ställe man bestämmer själv och där man inte har en massa måsten.

* Svenskar har börjat lägga sig till med en ny sorts underlig frisyr. Man rakar håret ovanför öronen och låter det växa sig långt uppe på skulten och i nacken. Dessutom kan man då tydligen tatuera någonting viktigt ovanför öronen. Antar att det är Lisbeth Salander-inspirerat. Ingenting för mig.

* Folk runtom i Sverige klagar på att stockholmare är oartiga och burdusa och stroppiga och jag vet inte allt. Det tycker jag är fel, stockholmare är hur trevliga som helst.

* Det verkar väldigt bökigt det där med att man måste välja vårdcentral och läkare. Får man inte gå till vårdcentral B om man har valt vårdcentral A?

* Sopsortering blir i framtiden en hel vetenskap. Jag har de senaste åren sorterat enligt principen rent/äckligt, med vetskap om att det är människor som ska ta vara på återvinningsbart material. Men i Sverige ska det sorteras enligt principen olika material för att maskinerna ska kunna ta hand om grejorna. Helt klart att föredra, men hur ska jag veta var jag ska lägga mjölkpaketet, yoghurtpaketet, smörpaketet ...

I dag ska jag rensa bland maten, ingenting öppnat får åka med hem.

Älmhult

Älmhult är en tätort i södra Småland, nästan på gränsen till Skåne. I Älmhult bor drygt 8.500 invånare. På medeltiden fanns här en bondgård, och på 1600-talet byggdes ett gästgiveri eftersom platsen låg vid en gammal förbindelseled mellan Sverige och Danmark. När järnvägen kom till bygden 1862 började samhället växa och under 1900-talet etablerades flera betydelsefulla företag såsom AB Gotthard Nilsson, Elme Glasbruk, Lillsjö AB och Älmhults Bruk.

Järnvägsstationen i Älmhult ligger vid Södra stambanan.

Bilden lånad från Wikipedia Commons.

Den 30 mars 1926 föddes i Pjätteryd, en ort i Älmhults kommun, en liten grabb som döptes till Ingvar Feodor Kamprad. Han var entreprenör ut i fingerspetsarna och 1953 hade hans lilla företag vuxit så mycket att han köpte sig en snickerifabrik i Älmhult och byggde om den till en utställningslokal för de möbler han hade till salu. Ikea, alltså.

Ikea-varuhuset i Älmhult.

Bilden lånad från Wikimedia Commons.

Och tack vare Ikea ska vi nu flytta till Älmhult. Ja, det är ju också tack vare Ikea som vi har äventyrat i utlandet under 12 år. Hur ska det bli, kan man fråga sig, att flytta från miljonstäder som Istanbul och Kairo till en tätort med 8.500 invånare? Rätt spännande, tycker jag, för jag har aldrig bott i en tätort förut. Jag tror man får närma sig livet i den småländska tätorten på samma sätt som när man flyttar till ett alldeles nytt land som Egypten, man måste vara lika nyfiken och sugen på upptäckter i Älmhult som i Kairo. Och det ska ärligt talat bli rätt skönt på många sätt. Luften måste vara bra mycket renare, och jag tippar att det är trafikkaos om fler än tre bilar kör på en väg samtidigt. Det är nog väldigt grönt och skönt och man kan gå ut i skogen om hösten och plocka svamp och lingon. Man kan bada i sjön Möckeln och jag är bergsäker på att det finns mängder med lokala ord man måste lära sig, även om man har svenska som modersmål. Dessutom är det faktiskt en väldigt internationell tätort, tack vare Ikea. Där finns till och med en internationell skola med IB-program. Det ni!

Sedan vet jag faktiskt inte mycket mer eftersom jag inte har varit där än. Men det dröjer inte länge tills jag befinner mig mitt i byn, det gör jag om exakt 16 dagar! Den 28 oktober ska huset vara tömt och städat, och den 29 oktober vinkar vi farväl till alla cirka 20 miljoner invånare i Kairo. Till en början får vi låna en möblerad lägenhet, vi har fått adressen och den ligger bara några kvarter från järnvägsstationen (i och för sig verkar alla hus i Älmhult ligga bara några kvarter från järnvägsstationen, men i alla fall). Den ska vara på 63 kvadratmeter, men om det är en tvåa eller en trea vet jag inte, och jag vet inte om det finns någon balkong. Vi ska ändå bara bo där tills vi har hittat någonting eget, så det är inte så viktigt. Skönt är i alla fall att den är möblerad så att vi kan magasinera alla våra saker och slipper packa upp allt för att sedan packa och packa upp igen när vi har blivit med hus.

Det är så SKÖNT att äntligen ha fått en riktning på livet, nu känns det som om framtiden börjar igen. Underbart skönt är det, faktiskt. Men det blir hektiska sexton dagar jag har framför mig. Först och främst måste jag hamstra på mig en del saker från Kairo, så som gardintyg, lakan, handdukar, oliver, olivolja och lite annat smått och gott. Sedan måste jag försöka se pyramiden i Darshur som jag skam till sägandes ännu inte har sett. Och så måste jag packa vinterkläder och lite andra prylar som vi behöver direkt och ska bära med oss. Dessutom vill jag gärna damma ur bokhyllorna så att vi slipper få med oss halva Sahara hem. Och ovanpå det ska jag jobba en del också. TUR att jag inte får packa själv, det gör flyttfirman. Städa får jag göra själv, däremot, men det går ju rätt snabbt och enkelt när allt väl är tomt.

Nu har jag spännande tider framför mig!

Åter i förskingringen

Nu är jag tillbaka i Kairo. Landade i natt klockan 03.00, och kom inte i säng förrän fem i morse, så jag är lite trött i dag måste jag säga. Men då passar det ju bra att ägna sig åt sådant där trist och tråk som jag har gjort i dag, dvs vifta runt med dammtrasa, dammsugare och mopp - någonting som behövdes efter att Maken hade varit ensam hemma i två veckor och hantverkare hade varit här och härjat.

Veckorna i Stockholm har gått åt till att träffa familj, vänner, shoppa, sooova, och sist men inte minst, vänta på att få träffa katterna i karantänen. Det fick jag göra i fredags efter en tur med Roslagsbanan till Vallentuna och sedan en frisk promenad på tre kilometer rakt ut i bushen eftersom jag inte hade någon bil. Men det var riktigt skönt att gå rakt in i skogen, ett riktigt miljöombyte för min del. Jag njöt av alla färgsprakande träd och buskar, mossbevuxna stenar och fåglar som flaxade i träden.

Skylten som visade att jag hade gått rätt. Vilken tur.

Katterna mår bra, men de tittade på mig med stora frågande ögon som "Vad gör vi HÄR?" Tyvärr får man, på grund av lagar och regler, inte komma in i deras rum, utan träffa sina små älsklingar i ett besöksrum. Ett besöksrum där mängder av andra katter och hundar har fått träffa sina människor, så det är många dofter som trängs och pockar på uppmärksamhet när man är katt. Tjorvan och Stina var med andra ord aningen splittrade, de visste inte om de skulle kela med mig eller om de skulle nosa/stryka sig/slicka på väggar och golv för att upptäcka vad det var för typer som hade varit där tidigare. De kurrade i alla fall högt och såg nöjda ut över att se mig igen. Förutom att de var lite frågande, som sagt. Jag är i alla fall inte orolig för dem nu när de är i karantänen, för människorna som jobbar där är verkligen rara på alla sätt, så de blir väl omhändertagna.

Stina vid väggen som doftade allra mest.

Tjorvan slickar på den doftfyllda väggen.

I morgon ska jag berätta en stor NYHET! Och mer om mina upplevelser i Stockholm kommer lite pö om pö framöver. Nu är jag för trött för att alls tänka klart, jag lyckades bara sova en fyra timmar i natt.