Eid Al-Adha, Kurban Bayram, Offerhelgen

Jag passar på att skriva det här nu direkt på morgonen, annars blir det inte gjort, för när jag har suttit 10-12 timmar med översättningen finns inga ord kvar i min lilla skalle.

Djurtransport.

I dag börjar den andra av de två största högtiderna inom islam: Eid al-Adha, eller Kurban Bayram på turkiska. Offerhelgen på svenska, om man översätter från turkiska (jag kan inte översätta från arabiska – än). Högtiden infaller alltid den tionde dagen i den tolfte månaden, räknat med den islamska kalendern som följer månens cykler och som alltså förskjuts cirka elva dagar varje år jämfört med den västerländska kalendern.

Vad är det då man firar? Man firar profeten Abrahams offer till Gud (1:a Mosebok, 22:1-14). Gud sa till Abraham att offra sin son Isak genom att ta ut sonen i öknen och göra honom till brännoffer. Men i sista stund innan Abraham skulle slakta sonen ropade Gud till honom att skona pojken, eftersom Abraham nu hade bevisat att han fruktade Gud och inte hade vägrat honom sin ende son med hustrun Sara. När Abraham såg upp fick han syn på en bagge att offra till Gud i stället för sonen.

Abraham räknas som yttersta stamfar till folken i Mellanöstern. Isak blev israeliternas stamfar medan Abrahams son med tjänsteflickan Hagar, Ismael, blev stamfar till araberna.

Hur firar man? Man firar genom att slakta ett djur (ko, får, get, kamel …) till Abrahams och Guds ära. Köttet delas sedan ut till fattiga som själva inte har möjlighet att slakta ett djur så att även de kan delta i festligheterna. Och så tillagar man naturligtvis en festmåltid till familjen.

Jag vaknade halv sju i morse av ett underligt ljud som jag inte är van vid. Det var inte kallelsen till bön, det var inte en åsna som skriade, det var inte katterna som hade fått kattfnatt – det var en ko som råmade. Den stod bunden bakom moskén här tvärsöver gatan och väntade på att bönen och predikan skulle bli färdig för att sedan gå sitt öde till mötes. Den lät inte särskilt orolig, det lät mest som om den undrade var den befann sig. Inga ångestskrin med andra ord. Det hela gick ganska fort, när jag hade druckit kaffe och duschat bara en timme senare var det hela över och nu håller de på att stycka köttet.

Så blodet flyter just nu på gårdsplanen bakom den lilla moskén, och jag inbillar mig säkert bara, men jag tycker att det luktar blod ända hit. Ömtålig, modern stadsbo från Väst som jag är känner jag mig lite tudelad inför de här ritualerna. Det är ju faktiskt inte värre än när julgrisen slaktades på gårdarna runt om i Sverige för bara ett halvt sekel sedan. Inte bara julgrisen förresten, man måste ha slaktat mer än så på den svenska landsbygden. Men det känns lätt omysigt när blodet flyter och man vet vad de håller på med. Skenhelig skulle jag vilja kalla mig själv, för jag är ju inte vegetarian och alla de goda biffar jag äter kommer ju faktiskt från djur som har slaktats. Och jag tror ärligt talat att den här kon led mindre inför och under slakten än de flesta djur som skickas i överfulla och mörka transporter, från land till land, och sedan leds in i slakterifabrikerna där hemma i Väst.

Jag vet inte hur det ser ut runt om i Kairo i dag, men jag kan tänka mig att det är som det var i Istanbul för knappt tio år sedan: Blodet flyter från balkonger, på gatorna, i garagen … I dag har man förbjudit allmän slakt i städerna i Turkiet, där måste man utföra slakten på särskilda, härför avsedda områden. Så tror jag inte att det är här.

Men jag har inte för avsikt att ta reda på hur det är i stan i dag. Förra året höll vi oss också hemma för att skona våra känsliga, västerländska sinnen. Jag tror dessutom att det blir kikärtsbiffar till middag.

Utsikten från arbetsrummet i dag: Slakt och styckning av offerdjuret, en ko.