Vådan av att baka blåbärspaj

Att blåbärspaj är gott, det vet vi nog allihop. Men att bakandet av densamma kunde få så katastrofala följder hade i alla fall inte jag en aning om.

Jag tyckte att jag var väldigt duktig som satte formen med pajen i en annan form så att eventuellt droppande från den löstagbara bottnen inte skulle rinna rakt ner på ugnsbottnen och förorsaka onödig ansträngning i form av ugnsrengöring. Rätt sorts lathet. Vad jag inte tänkte på när jag skulle hälla vatten i den där yttre formen (mycket riktigt med utrunnen blåbärssaft) var att det kunde stänka. Det stänkte. Det stänkte riktigt ordentligt. Det stänkte så mycket att jag hade blåbärsfläckar långt bak på ryggen på min ljusrosa lilla t-shirt. Hur nu det kunde gå till, men det kunde det. Det stänkte så mycket att det blev fläckar av blåbärssaft på hela köksgolvet, fläckar som jag till en början inte såg för att jag rusade iväg för att rädda vad som räddas kunde av min ljusrosa lilla t-shirt. Eftersom vi har ett näst intill vitt köksgolv kan ni ju tänka er resten. Fläckarna gick inte bort. Jag började se för mig att jag just hade bakat världens dyraste blåbärspaj med tanke på vad det skulle kosta att lägga om golvet. Men som tur är finns Klorin även i det här landet. Klorin blev räddningen. Det blev inte världens dyraste blåbärspaj.

Min ljusrosa lilla t-shirt blev dock bara halvräddad. Den får nu sälla sig till skocken av kläder som endast kan användas inom hemmets fyra väggar när det passar sig att vara lite halvsunkig.

Hårdast stryk fick nog mina välmålade naglar, nagellack och klorin går tydligen inte alls bra ihop.

Sensmoral: Om du har ljust köksgolv, baka då inte blåbärspaj utan att först täcka över golvet. I alla fall om du är lika klantig som jag. Och använd förkläde.

PS. Pajen blev i alla fall jättegod och avnjöts på balkongen tillsammans med min Trevliga f.d. Granne.