Vår bakgata

Vad ska en stackars flicka göra när hennes man är i Tyskland? Ut och promenera på våra fina bakgator är alltid en bra idé, särskilt när luften är så mättad av blomdoft. Längs gatan sitter små intorkade gubbar lite här och var och pustar ut i värmen. Först tittar de lite bistert på en och undrar vad man är för figur, men när man ler och hälsar med ett litet "Hello" eller "Good morning", eller möjligen ett "Sabah el shir", då skiner de upp och blir jätteglada. En städare på hotellet här bredvid som var ute och tömde sopor visslade till och med efter mig, det ni, det är inte varje dag killarna visslar efter den här gamla gumman!

Annars är jag fullt upptagen med att lyssna på mitt livs första ljudbok. Katten Stina tycker det är supermysigt när jag lägger mig på sängen för att lyssna, då kommer hon och lägger sig tvärs över mig och tycker att jag ska klia henne på magen, jag har ju båda händerna lediga för en gångs skull och de bör båda två ägnas helt åt henne, enligt henne. Problemet med en ljudbok är bara att den inte märker när man somnar, som en e-bok gör. Ljudboken bara pratar på i flera kapitel och så minns man inte var man var. E-boken stannar liksom av när man slutar bläddra, vilket är en klar fördel. Och killen som läser pratar inte riktigt i den takt jag skulle ha läst i. Han stannar av på för mig fel ställen och har väldigt bråttom på andra ställen, så vi kommer lite i otakt emellanåt. Men det är mysigt när någon läser godnattsaga för en, vilken takt det än går i. Det är kanske därför man somnar så gott?

Nu får ni hänga med och se hur fin vår bakgata är!

Jag tror det är de här rosa träden som sprider den fantastiska doften. Om det finns ett Paradis, då tror jag det doftar så där som det gör här just nu. Uppdatering: Nu har jag letat i bloggen och hittat namnet på det här underbara rosa trädet: Cassia bakeriana - Dvärgäppelblomsträd, Rosa Cassia, Rosa Regncassia eller Önsketräd

Den här lilla moskén är den som ligger närmast oss.

En brunn som inte verkar vara i bruk, kranarna saknas. Men fin är den.

Här kan däremot alla törstiga få sig en slurk vatten. Jag avstod, jag tror inte min mage är lika härdad som de flesta andras.

Boganvillan blommar året om.

Jag hittade ett nytt träd som jag aldrig har sett förut. Vackra gula, ganska stora blommor.

Knoppar i ett gult hänge.

Fröskidorna hängde lite för högt för att jag skulle komma åt dem, och en karl som gick förbi försökte inte ens.

Skam den som ger sig! Jag fick allt fatt i några fröskidor till slut. De ska sparas tills jag är i Sverige. Det kanske kan bli någon blek kopia av det vackra trädet, vem vet.

Anne vakar över sina barn.

Bruno är inte särskilt rädd för mig längre. Men han tyckte att det var en konstig manick jag höll för ansiktet hela tiden och som bara knäppte och knäppte.

Stina vägrar att titta på mig när jag fotograferar.

Likaså Tjorvan vägrar titta på mig, hon tycker jag är fånig med den där kameran. Det är väl bättre att lägga upp mat? Hon kan väl få smaka lite av den mat som finns i påsarna? Men det får hon inte, det enda torrfoder hon får är lyxtorrfoder för hennes njurars skull. Friskies-påsarna är till utekatterna, jag toppar upp burkmaten med det, för de glufsar i sig så himla mycket.