fredag 23 januari 2009

Fredagstema Show and Tell: Min farfar

Veckorna rinner iväg, och nu är det redan fredag igen. Men tiden går fort när man har roligt sägs det ju, så jag antar att jag har jättekul jämt, alltid något. Fredag betyder fredagstema, och som under hela januari är det Strandmamman som är diregent. I dag är temat min farfar.

Min farfar. Ja, han är en dröm för mig. Jag har aldrig träffat min farfar och jag vet i princip ingenting om honom. Jag är inte ens riktigt säker på vad han hette, men jag tror att han hette Abdul Aziz. Hans namnteckning är lite svår att tyda. Det enda jag vet med säkerhet är att han hade en väldigt vacker handstil, som syns på fotot av brevet från honom. Det brevet är det enda jag har efter honom.


Brev från min farfar när jag var ett år gammal. Titi, det är jag det. Kort för Sitti Dewi, mitt indonesiska namn. Den upphöjda tvåan i texten indikerar att ordet är upprepat och står för plural. 'Anak' betyder (ett) barn. 'Anak anak' betyder (två eller flera) barn.

Jag vet också att han hörde till folkgruppen Minangkabau (en av många hundra folkgrupper i Indonesien) och bodde i staden Padang på ön Sumatra i Indonesien, huvudort för folkslaget. Jag hittar en lapp som min far skrev, den ligger i en socialantropoligisk studie om Minangakabau. Där har pappa skrivit att ’minang’ betyder ’att vinna – segrare’, och ’kabau’ betyder ’buffel som används för att ploga risfält och dra vagnar’. Enligt legenden var det en buffel från Sumatra som segrade över en buffel från Java, med tillhörande symbolik.

Folket är delade i fyra huvudsläkter, och den gren min farfar tillhörde kallas Caniago (de andra tre är Koto, Piliang och Bodi). Släkterna är inte förknippade med specifika områden, utan finns spridda runt om den här delen av Sumatra.

Vi svenskar räknar vårt släktskap patrilinjärt, det vill säga i nedstigande led på den manliga sidan. Minangkabau räknar släktskapet matrilinjärt, alltså i nedstigande led på den kvinnliga sidan. Det innebär traditionellt att mannen flyttar hem till sin fru när paret har gift sig och att jorden och all egendom ärvs genom kvinnorna. Eftersom kvinnorna äger risfälten, marken där huset står och oftast även huset, har de en viss auktoritet inom familjen vilket inte sällan saknas hos kvinnor i patrilinjära samhällen. Kvinnorna är inte rädda för att gå emot sina män och de har mycket att säga till om när det gäller släktens affärer. Trots det anser man att mannen har sista ordet i beslut som rör familjen, utom när det gäller ärvd egendom.

Minangkabau är muslimer. Min farfar och min far var alltså muslimer. (Vad är då jag? Kristen muslim kanske. Eller muslimsk kristen. Lite av varje. Både och. Ingenting. Jag är inte troende. Min far var inte heller troende (förrän han blev gammal). Men jag är född och uppväxt inom den kristna kultursfären, vilket betyder att mina inlärda värderingar i grund och botten baserar sig på det kristna, svenska, samhällets värderingar. Jag är samtidigt naturligt nyfiken på den muslimska kultursfären. Det är ju samma Gud, bara olika ritualer som jag ser det. Budskapen är också i grund och botten de samma, men människor har genom tiderna tolkat skrifterna till sina egna fördelar.)

Minangkabau kallas också det språk som talas av folkslaget med samma namn. Det är väldigt likt indonesiska.

En sista sak jag vet lite om är att min farfar hade någon sorts högre position i samhället. När min far föddes 1924 var de indonesiska öarna fortfarande en koloni tillhörande Nederländerna. Min far fick som äldste son i familjen gå i holländsk skola i Padang, sedan skickades han till Jakarta (dåvarande Batavia) för att gå motsvarande gymnasiet, och sin universitetsutbildning fick han i Amsterdam. Sådan skolgång fick inte alla barn.

När jag föddes fick jag ett par guldörhängen av min farmor och farfar, men de stals tyvärr vid ett inbrott, så de finns inte kvar. Det enda jag har är brevet min farfar skrev till min far när jag var ett år gammal.

Fler fredagsbloggare hittar du här:
Annika, Desirée, Saltis, Anne, Petra, Millan, Victoria, Anki, Cecilia, Nilla, Simone, Anna, Lia, Leopardia, Marina, Ingabritt, Strandmamman, Jemayá, Mia D, Lena, Mais oui, Erica, Mia och Jennie.

Är du med och jag har missat ditt namn? Säg till så lägger jag in det!

Är du inte med men vill vara med? Häng på - ALLA får vara med! Säg till så vi kan länka!


35 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Å Marianne!! Jag tycker ditt inlägg var jättefint!
Jag minns även att du tidigare berättat om ditt brev från din farfar och jag tycker det är så vackert! :-)
Tänk att ha sådana rötter bakåt. Det måste kännas jättespännande och roligt också! Din pappa måste haft så mycket att berätta om sin barndom och uppväxt.
Och att få läsa om den Indonesiska stam som din farfar tilllhörde var spännande! Så annorlunda och ändå inte.
Många kramar till dig!
Hoppas du får en jättefin helg!

Anonym sa...

Du är en så häftig person som bott så länge utomlands. Brukar följa din blogg och jag tycker du är så cool. Vackra bilder och fina texter. Lycka till med allt och hoppas du har det bra! Kram / Anonym

Petra H sa...

Jag såg verkligen framemot att läsa ditt fredagsinlägg den här veckan eftersom jag kom ihåg det där brevet från din farfar! Du borde ha en reaktionsruta för "Jätteintressant" :D Hur kommer det sig att din pappa flyttade till Sverige från Amsterdam?
Det verkar vara många fredagsbloggare som aldrig träffat sina farfädrar - undra om det är mer vanligt än att man inte träffat sina morfädrar (hm, menar jag att mortaliteten är högre hos farfädrar??)?
Har du någonsin varit i Indonesien? Och åkte din pappa tillbaka och hälsade på familjen där? Ursäkta alla mina nyfikna frågor...
Fredagskram!

Annika sa...

Åh vad intressant det var att läsa detta, Marianne!
Nu känner jag att jag vet mer om dig också. Så intressant med Indonesien och flytten till Holland. Jag blir också nyfiken på hur han hamnade i Sverige?
Vilken otroligt intressant släkthistoria, Marianne.
Din farfar hade verkligen en otroligt vacker handstil.
Kramar i massor!!

Fritt ur hjärtat sa...

Oj så intressant och vad mycket du vet om ditt ursprung.

Suzesan sa...

Åhh så intressant och så vackert. Vilken häftig och alldeles egen släkttavla. WOW!
Jag blev helt imponerad över vad du vet. Coolt. Vad fin brevet var. Så där lagom hemlighetsfullt med vacker handstil.
Nästan som på film.
Tack för inlägget!

Jag vet nästan inget om min farfar(inte träffat) och farmor. Mormor och morfar har jag aldrig träffat och där finns inget att hitta och ta reda på om för alla papper om dem brann upp. När de brände kyrkorna i vårt grannland.
Ha en bra fredagskväll
Kram
Susanne

Marianne sa...

Saltis: Tack! Jo, rötter har jag ju, problemet är att jag vet så lite. Det jag vet har jag i princip läst mig till i en bok. Pappa berättade knappt någonting, han tyckte inte det var intressant ... Och nu är det för sent. Måste nog försöka åka och leta upp släkten där nere. Jag har ju en massa farbröder och en faster och en uppsjö med kusiner som jag inte vet någonting om.

KRAM! Ha en skön och lugn helg du också!

Anonym: Välkommen "hem" till mig! Och TACK, vad gullig du är! Jag hoppas verkligen att du också har det bra och att det du företar dig ska gå bra!

Kram!

Petra: Tack! Pappa jobbade först som radioreporter, sedan fick han jobb på Indonesiska ambassaden i Stockholm, och så träffade han min mamma och blev kvar där. Så han var med på en hel del runda-bordssamtal vid tiden för en del länders självständighetsförklaringar. Den första presidenten i Indonesien ville att han skulle flytta hem och jobba för honom, men då var jag nyfödd och sjuk, så det blev inget av med det. Som tur var, för några år senare tog Suharto makten genom en militärkupp och avrättade eller kastade folk i fängelse. Han har varit hemma några gånger, sista gången veckan innan han blev sjuk och aldrig mer frisk. Tur att han åkte den gången. Jag har bara varit där en gång, snart 20 år sedan. Men då tyckte jag att jag hade all tid i världen och valde att resa runt i stället för att fastna en månad med släkt som inte kunde engelska. Dumt. Måste nog åka dit snart!

KRAM!

Marianne sa...

Annika: Som jag skrev till Petra, han jobbade först som radioreporter och sedan fick han jobb på Indonesiska ambassaden i Stockholm. 1952 var det. Efter det bodde han kvar i Stockholm, och blev svensk medborgare i slutet av 90-talet. Jag föddes som Indonesisk medborgare, på den tiden gick man efter faderns land, och har brev från kungen att jag fick bli svensk. Då var jag tre år och det var då jag också fick ett svenskt namn. Haha, så jag är verkligen invandrare, först i Sverige och nu här! Mamma var svensk, från Arvika.

KRAM!

Simone: Och jag som tycker att jag vet så lite! Det kanske jag inte gör när allt kommer omkring. Måste runt och läsa hos er andra också, för det är tydligen många som inte känner sina far- och morföräldrar!

Kram!

Suzesan: Så sorgligt det är när folk medvetet förstör arkiv och kyrkor och allt vad det är så att man inte ens kan ta reda på hur det var! Kulturskatter runt om i världen förstörs på löpande band bara för att en ny religion eller en ny makthavare dyker upp. Usch. Fick du i alla fall träffa din farmor? Å, snart blir du mormor själv, glöm inte att berätta och spara och förmedla i alla fall din och dina föräldrars historia! Ska jag säga till mig själv apropå det och försöka göra någon "bok" till barnbarnen.

KRAM!

SweFlo sa...

Fruktansvärt intressant! Det är helt fantastiskt hur våra bakgrunder och familjeträd ser ut. Själv har jag en svensk del och en dansk-tysk, inte like intressant. Detta gör mig så sugen på att göra det där gentestet där de kan se vart ens anfäder riiiktigt långt tillbaka kom från.

Grekland nu sa...

Jättespännande! Tror nog du kommer att uppskatta att träffa släkten om du åker till Indonesien nu när du är lite äldre (än då för 20 år sen, alltså). Det där med rötter blir ju ofta viktigare ju äldre man blir. När min pappa berättade om sin släktforskning när jag var yngre så var mitt intresse mycket måttligt, men nu, när det är för sent, skulle jag gärna har frågat honom om en massa saker. Fast som tur är så finns ju det kvar som han skrivit om släkten.

Jemayá sa...

Jätteintressant - och så vacker handstil han hade! Kan tänka mig att brevet är värdefullt för dig. Om du någonsin far till Indonesien kan du ju be någon tyda hans handstil och berätta om honom genom den :). Egentligen ställde Petra alla frågor jag hade tänkt ställa, så jag fick svaren redan, tack för det :). Tack för ett intressant inlägg!

Mademoiselle J sa...

Vilken spännande bakgrund du har!

Och jag håller helt med dig i dina tankar om religionerna. När jag läste litteratur så hade vi en delkurs där vi jämförde bibeln och koranen - de hade otroligt mycket likheter!

Fröken Anki sa...

Väldigt intressant att läsa ditt inlägg om din farfar, även om du aldrig kände honom i verkliga livet så har du ju ganska mycket fakta omkring honom ändå.

Och det där brevet minns jag att du skrev om tidigare. Mycket vackert minne!

Ha en härlig helg!
kram

Mia sa...

Du är verkligen bra på att skriva! Vilken spännande släkthistoria du har. Jag kommer också ihåg brevet från din farfar från tidigare inlägg och handstilen är verkligen vacker. Vad synd att örhängena blev stulna.
Ha en underbar helg.
Kram

Laura sa...

Vilken spännande och intressant historia! Jag har också sett det där brevet tidigare, men nu fick vi ju veta mycket mer om din släkt! Fast nu blev jag ännu mer nyfiken! Hur kom det sig att din pappa flyttade till Sverige? Träffade du någon gång din farfar och farmor? Har du varit till Indonesien någon gång?

Hoppas du får en trevlig helg!

Kram!

Laura sa...

Jaha, nu läste jag igenom kommentarerna ovanför och ser att du redan har svarat på samma frågor! :) Så glöm dem - du behöver inte svara fler gånger. :) Hoppas att du får chansen att åka till Indonesien och söka upp dina släktingar någon vacker dag!

Kram!

maisoui sa...

Otroligt vackert brev! och vilket spännande inlägg på temat. Trevlig helg!

Desiree sa...

Wow vad häftigt Marianne! Så interessant och spännande bakgrund och rötter du har i din familj. Din farfar hade verkligen en mycket vacker handstil. Jag förstår att du gärna hade velat lära känna denna interessanta man betydligt mer men det måste vara helt ovärderligt att ändå ha just det här mycket vackra brevet och hälsningen till dig bevarad. Något man kan rama in och ha på väggen så vackert är det ju. Förstår du språket så att du kan läsa brevet själv eller har du fått det översatt till dig från din far? Det är ju ändock underbart att du nu i ditt liv har fått chansen att leva på ett ställe där du kan lära dig mycket mer om den muslimska kulturen då du har personlig ankytning till den. Tack för denna mycket interessanta historia som du delgett med oss andra bloggre. Ha en riktigt bra helg.

Suzesan sa...

Ja det är en god tanke det där Marianne. Man tänker inte alltid på det.
Ja kulturarv är viktigt hur än rötterna ser ut. Det är skit att papprena brunnit upp!
Kanske därför du har lättare än många andra att ta till dig den muslimska världen för det är nån igenkänningsfaktor på nåt vis. Även om du inte är förknippad med den mer än genom dina rötter.
Jo jag träffade farmor. Några gånger. Jag vet att hon var snäll lång och vacker. MEN GAMMAL och mycket skrynklig:)
Kram
Susanne

matildasfikarum sa...

Precis som Jemaya är jag helt fascinerad av den prydliga handstilen! Det är en konst att skriva så fint.

Emmama sa...

Verkligen spännande att läsa! Och vilket brev, vet du vad som står, kan du språket eller fått det översatt? Denna gången var jag med på fredagstemat, också jag med ett exempel på min farfars skrivande!

Kram och trevlig helg!

Marianne sa...

Vilken härlig läsning. Du skriver så bra så man blir helt såld. Vill bara läsa mer och mer. Jag har själv inte träffat mina farföräldrar. Min farmor dog när min pappa bara var 15 år. Min farfar dog 80 år gammal när jag bara var 1 år. Det enda jag har från honom är en silvertvåkrona som jag fick just då. Min pappa är också borta sen 10 år. Vi hade inte så mycket kontakt då mamma och han skilde sig när jag bara var ett par år. De enda släktingar som finns är en massa kusiner som jag inte heller har nån kontakt med. Men jag har en hel låda full med papper, foton och annat som min pappa sparat i alla år. Mycket är från hans Afrika-tid (som jag nog skrivit om tidigare). Det blir nåt att ta itu med när jag får lite tid över.
Hoppas du får tillfälle att åka tillbaka och forska lite mer om dina rötter.
Kram , kram

Kersti sa...

Spännande läsning. Jag har en släkt som är ganska väl kartlagd och där jag har god koll på mycket i alla fall på min pappas sida. Min farfar har jag inte så många minnen av han dog när jag var 4 år men det finns fotografier på honom och mig och jag har hört många berätta om honom.

leopardia sa...

vilket spännande inlägg! och vad fint att brevet finns sparat!

Marianne sa...

SweFlo: Det är väl visst det intressant med dansk-tysk bakgrund! Det tycker jag. Helsvensk också förresten, tänk vad intressant det är när man kan spåra sin bakgrund till exakta adresser i en by eller stad i Sverige. Få veta vad de jobbade med, kanske hur det såg ut runt omkring dem. Jag läste om det där gentestet, funderade också på det, men sedan blev det inget av. Har för mig att det var någonting som behövde utvecklas lite bättre först?

Ingabritt: Ja, jag tror som du att jag skulle uppskatta släkten mer nu än för 20 år sedan. När man är ung och grön inser man inte att tiden rinner iväg och man inser inte riktigt betydelsen i ens rötter. Eller jag gjorde i alla fall inte det tror jag. Vad roligt det måste vara att ha kvar din pappas släktforskning. Min mamma släktforskade på sin sida, men det försvann i dödsboet.

Jemayá: Jag borde sätta mig med ett lexikon och översätta brevet. Så himla svårt kan det ju inte vara med tanke på att jag faktiskt pluggade indonesiska för en massa år sedan. Men du vet hur det är när man inte använder ett språk, det försvinner.

Mademoiselle J: Visst är det väl konstigt att vi inte kan hålla sams med tanke på att det är så likt i religionerna! Speciellt med tanke på att religionerna bygger på kärlek och omtanke om nästan. Ja, vi är bra konstiga vi människor. Intressant att jämföra så, jag har länge tänkt att jag borde läsa både Bibeln och Koranen, men texten är rätt torr, så det har inte blivit av.

Anki: Jo, jag har upptäckt att jag vet mer än jag tror, men du vet hur det är, man tycker alltid att det är för lite. Jag får ta till vara på det jag vet i stället för att sörja det jag inte vet! Hoppas du också har en skön helg!

Kram!

Mia: Tack! Jag fick nyss tillbaka ett armband efter min mamma (som jag hade lämnat in för förminskning), och kom på att hon fick det i stället för de smycken som blev stulna vid inbrottet, så jag har talat om för mig själv att en del av det armbandet är från farmor och farfar. Jag som aldrig annars använder armband, har nu börjat med det varje dag! Hoppas du har en skön söndag!

Kram!

Laura: Ja, jag måste nog åka till Indonesien medan mina farbröder och min faster lever. Pappa var äldst, men de är också gamla nu, runt 80, så de finns ju inte kvar hur länge som helst. Och så får man väl helt enkelt hyra in en tolk! Någon kusin kan säkert engelska, förstås.

Kram!

Mais oui: Tack! Trevlig helg önskar jag dig också!

Desirée: Jo, jag har brevet inramat med syrafritt papper och allt, så det hänger på hedersplats. Jag har kunnat läsa brevet en gång i tiden när jag pluggade indonesiska, men har tyvärr glömt allt. Har ibland tänkt att jag ska repetera, men det har inte blivit av och hela tiden har de funnits andra språk som har varit mer akuta – arabiskan just nu. Bra att du tog upp det, nu kom jag på att jag MÅSTE ringa läraren och gjorde det, men han svarade inte. Det kanske är bönedags. Men nu måste jag verkligen sätta igång med det språket, tiden rinner iväg. Och så borde jag sätta mig med ett lexikon och försöka översätta brevet. Så himla svårt kan det ju inte vara. Men du vet hur det är, man skjuter upp saker i evighet ibland. Men, för barnbarnen måste jag se till att få det gjort!

Kram!

Suzesan: Vilken fin minnesbild av din farmor! Lång, snäll och vacker. Jag vet inte om jag har lättare att ta till mig den här världen, för den är lika främmande för mig, men jag kanske har en lite nyfiknare inställning än jag skulle haft utan de rötterna. För pappa var inte ett dugg religiös, han åt fläsk och tog sig gärna en öl då och då. Haha, jag minns när han var och hälsade på oss i Istanbul, jag fick för mig att han inte åt fläsk och han sa mycket förnärmat att ”jag tycker att bacon är väldigt gott”. : D Enda gången han var i moskén som vuxen var när han begravdes …

Kram!

Matilda: Själv har jag en väldigt kluttrig handstil nu för tiden. Och den har inte blivit bättre av att jag skriver allt på datorn nu. Utom inköpslistorna förstås. Får kanske göra som när jag var liten, sitta och träna på att skriva, du vet när man skrev killnamn och hästnamn på varje tom pappersyta : )

Emma: Nä, nu får jag nog ta och sätta mig med ett lexikon så att jag kan berätta vad det står i brevet. Jag kan låtsas att det är en blogguppgift, så kanske jag får det gjort : D KUL att du är med på fredagstemat – nu ska jag bara få tillbaka Internet också så att jag kan läsa bloggar! (Skriver det här i Word.)

Kram!

Marianne i Sverige: Tack rara du! Ja, din pappas tid i Afrika tycker jag är så spännande! Jag tycker att du ska titta på ett papper/brev i taget, du måste ju inte läsa igenom och kartlägga allt på en gång. Lyft bara det översta och läs det. Annars blir det övermäktigt och man gör som du, skjuter upp det. Du måste ju inte förstå allt från början, det kommer att klarna varefter du läser, tror jag.

Kram!

Kersti: Vad härligt att du har en väl kartlagd släkt! Då blir det så mycket lättare att hålla reda på och det finns något att förmedla till yngre generationer, med foton och allt. Och historierna om en person, det finns nog ingenting som är så värdefullt som det. Du kanske ska skriva ner dem så att de inte glöms?

Leopardia: Tack! Jo, jag är så glad att det brevet finns. Det sitter på väggen bakom glas och ram!

Sparkling sa...

spännande att läsa. tråkigt att örhängena blev stulna. jag har en ring som jag fick när min farmor dog som min farfar gjort, funderar på att lägga den i ett bankfack just pga. inbrottsrisken.

Marianne sa...

Sparkling: Jag har ett armband efter mamma, och kom på att det var det hon fick genom försäkringen efter inbrottet. Så jag räknar en del av det som farmor och farfars gåva till mig.

Din ring, kan du inte använda den? Om det är en stil eller en storlek du inte kan ha kanske du kan göra om den lite så att du kan ha den? Kanske till och med göra den till hängsmycke och ha som halsband? För det roligaste är ju när man kan använda smyckena. Prata med en guldsmed så kan han/hon säkert säga vad som är bäst.

Anne sa...

Det var ett tag sen det var fredag och jag måste bara få nåt att äta NU, men jag måste bara skriva en väldigt kort kommentar för ditt inlägg berörde så mycket. Vilket bra inlägg och spännande historia du har i din släkt. Helt betagande faktiskt. Jag minns ditt brev från farfar, minns den fina handstilen som du visat förut. Kram!

Marianne sa...

Anne: Tack, vad gullig du är. Men det är klart att du måste äta! Jag vet hur det är när magen plötsligt säger till att det är dags NU!

KRAM!

Nilla sa...

Vad vackert!
och så spännande. Vilket fint inlägg du har gjort! Ha det bra.

Marianne sa...

Nilla: Tack! Ha det gott du också!

Truddelutt sa...

Mycket intressant läsning!
Och vilken vacker handstil. Annat än mina oläsbara kråkor. Fniss
kramen

Marianne sa...

Truddelutt: Tack! Hihi, min handstil har skruttat till sig med åren den också. Bergis datorns fel : )

Kram!

StrandMamman sa...

Jag hann inte med att kommentera förra fredagens inlägg, bättre sent än aldrig :) Jätteintressant att få veta om din bakgrund!

Marianne sa...

Strandmamman: Det blir så ibland, eh ... ofta faktiskt. Man hinner inte allt man vill på bloggarna! När ska någon uppfinna fler timmar per dygn?

Kram!