Nyårsfest

Lite sent att fira nyår kanske, men ivriga försök gjordes att hitta ett datum då alla kunde vara med innan det bara var att ge upp och bestämma att det fick bli på eftermiddagen i går. Tyvärr var några sjuka och några upptagna, men de allra flesta på Kontoret kunde ändå komma som tur var. Allas familjer var också bjudna, inklusive alla barn, och därför satte kalaset igång klockan tre på eftermiddagen.

Vi var på en uteservering vid Nilens strand. Varmt och gott så länge solen var uppe, men när den gick ner var det allt tur att Maken hade tagit med en extra tröja som jag kunde tälta i.

Jag har försökt räkna efter, och jag tror att det var femton barn i alla åldrar från 3 månader till 16 år. På sätt och vis kändes det som om det var många fler barn, det var ett sjå att försöka förstå vilka barn som hörde till vem, och vad de hette. På andra sätt var det som om det bara var ett par barn med, för de var så enormt lugna och fina, även om de lekte och sprang omkring en del. Kan ni tänka er femton barn som får jättestora paket och ändå sitter lugnt och äter av maten utan att slita upp presentpapperet? Utan att gnälla? Väldigt söta och fina barn var det.

Det var verkligen roligt att få träffa allas familjer! Tyvärr brister det ännu i språket eftersom jag inte kan många ord arabiska, men nästa gång hoppas jag kunna prata lite med några fruar. Det var ett par fruar som inte kunde följa med eftersom de täcker hela sig med en abeya, så att de bara visar ögonen när de är ute bland folk, och då kan det vara svårt att gå på restaurang.

Maten var jättegod, först fick vi olika sorters förrätter, meze, och sedan fick var och en välja huvudrätt själv. Jag blev så mätt av alla goda förrätter så jag hoppade över varmrätten. Efter det var vi några som beställde dessert, men det var ett misstag för ett tu tre kom det in en jättestor tårta med jordgubbar och choklad och ananas.

Långbord.

Efter mycket om och men har jag nu försökt mig på att röka vattenpipa - shisha. Men jag vet inte. Det skulle smaka äpple, men jag tyckte mest att det smakade luft.

Fredagstema Show and Tell: Månadens fynd

God morgon alla glada bloggare! Nu är det fredag vilket betyder att helgen har börjat här i Egypten, så maken är hemma och vi har fått sovmorgon. Alltid lika skönt att sova tills man vaknar av sig själv i stället för av väckarklockans pipande.

I dag ska vi gå på en försenad nyårsfest tillsammans med Kontoret. Det ska bli roligt eftersom allas familjer inklusive barn är inbjudna. Allt blir så mycket roligare och lättare när man i alla fall har träffat allas respektive och ättlingar. Jag är dock lite osäker på om en del fruar kommer att dyka upp – jag vet att några är heltäckta och visar inte mer än ögonen utanför hemmets fyra väggar, och de lär vara lite blyga i sådana här sammanhang. Vi får se, jag hoppas att de kommer. Ännu mer hoppas jag att alla barn kommer, för jag vet att killen som är ekonomiansvarig har köpt individuella presenter till varje barn! Inte bara ett gäng dockor och bilar alltså, utan verkligen genomtänkt efter ålder och intresse. En verkligt trevlig, varmhjärtad och omtänksam kille som ni förstår.

Fredag betyder också fredagstema. Alltid lika roligt! Under januari är det Strandmamman som har hållit i tyglarna och bestämt vilka ämnen vi ska skriva om och visa i bilder. I dag är dock sista fredagen i januari och i februari är det Fritt ur hjärtat som tar över.

Tack Strandmamman för jättebra teman under januari!

Dagens ämne är Månadens fynd.

Fynd brukar för mig vara någonting bra som jag har hittat för en billig peng, och det tror jag är den betydelse de flesta främst lägger i ordet. Jag skryter mycket hellre om hur billigt jag har kommit över någonting än att jag har låtit mig luras till att ösa ut en fantasisumma för någon produkt bara för att en känd designer har sitt namn på grejen, även om jag tyvärr kan låta mig förföras av sådana dumheter jag också. Hjärta och hjärna har inte alltid direktkontakt i mitt fall.

Men den här månaden har jag inte gjort några ekonomiskt bra fynd. Däremot har jag gjort en annan sorts fynd, fynd där föremålen i sig skänker mig en otrolig glädje även om jag har fått betala ett normalt pris för dem.

Det första fyndet jag gjorde den här månaden var Nigella Lawsons kokbok Nigella Bites.

Fotot lånat från Nigellas hemsida. Hon får ju lite gratisreklam här, så det får hon bjussa på.

Otroligt inspirerande och jag har faktiskt läst varenda ord hon har skrivit i den! Hennes texter får en att slappna av, släppa köksångesten och längta till spisen. Hör på det här: ”I know that suggesting homemade ice cream for an easy after-work supper makes me sound as if I’m going into deranged super-woman overdrive, but may I put the case for the defence?” Och sedan berättar hon om hur lite jobb man faktiskt måste lägga ner för att få till någonting riktigt gott, att man inte måste använda en massa snobberiprodukter, att resultatet blir bäst om man gör si och så, och lite andra tankar runt rätten.

Boken är uppdelad i olika avsnitt, men inte de traditionella förrätt, varmrätt, soppa, kyckling utan all-day breakfast, comfort food, tv dinners, party girl, rainy days, trashy, legacy, suppertime, slow-cook weekend och templefood. Trashy. Bara en sån sak. Helt underbart och roligt. Vad sägs om en skinka i Coca-cola? Eller en Elvis Presley’s fried peanut-butter and banana sandwich? Friterad Bounty med ananas? I avdelningen trashy har jag hittills bara provat Elvis-mackan, och den var god. Kan faktiskt tänka mig att söta upp den med lite honung till och med!

I avdelningen slow-cook weekend skriver hon: ”The point about weekend food is not that you’ve got more time to cook it, but that you’ve got more time to eat it.” Flera recept går ut på att man ställer in köttet i ugnen med låg temperatur och låter det stå där över natten. En söndagslunch för tolv personer kan bli en lat och lättsam historia om man ställer in köttet redan vid lunchtid på lördagen. Perfekt tycker jag som avskyr att stå och röra mig svettig bland grytorna samtidigt som folk är på ingång. ”You are just going to have to believe me when I tell you that there is such a thing as a lazy Sunday lunch for twelve and, keep calm, I propose you cook it.”

I morgon när vi har besök av svenske F som bor i Istanbul har jag tänkt göra en Chocolate-chestnut refrigerator cake till dessert. Ett enormt lätt recept där man i princip bara smälter chokladen, rör ihop alla ingredienser och sedan låter kakan stå i kylen i minst fyra timmar. Ni läser rätt, den ska inte ens in i ugnen. Kan det bli enklare? Receptet får komma i ett onsdagsrecept senare.

En sak som är rolig med kokboken är att när jag först läste och såg vilka ingredienser hon använder tänkte jag ungefär att: ”Jaha, hade jag varit i Sverige kanske jag hade hittat dittan och duttan, men här?” På något underligt sätt har de mer okända ingredienserna fastnat i min skalle och när jag sedan har varit på stormarknaden och handlat har jag hittat grejorna! Ja, allt utom skinka och så då. Jag har till och med hittat just det märket av flingsalt hon tycker att man ska använda på grund av att det är ekologiskt! Så ni förstår kanske att jag nu har en hel del grejor som jag inte riktigt minns vilket recept de hör till, men när jag väl står där och behöver risvinäger eller nigellafrön – då har jag det hemma! Avskräcks nu inte av det, jag är övertygad om att man kan hitta alla ingredienser i åtminstone US och Sverige, och i Storbritannien är det väl en självklarhet. Hon talar ofta om vad som finns i den lokala affären och vad man kanske får söka lite efter.

Nu vill jag ha fler av Nigellas böcker. Vad sägs om Nigella Express – Good Food Fast, eller How to be a domestic goddess?

Kan tillägga att min nyväckta kokboksentusiasm har tänts av alla kokboksentusiaster här på bloggarna!

Mitt andra fynd den här månaden är ett keramikfat.

Min nya stora skål.

Härom veckan tänkte jag att vi bara har vanliga salladsskålar, vi har ingen bra stor skål som man kan servera både sallad och pasta och en gryta ur. Och så vara jag på fotoutflykten på Wissa Wassef Art Center i tisdags, och vad hittade jag inte i deras butik för keramikföremål? Jo, en alldeles perfekt skål för just det jag behöver, vacker och dessutom tillverkad av mrs Suzanne Wissa Wassef, dotter till grundaren för konstcentret som vi fick en liten pratstund med och vars lilla vovve gillade mig efter att med små snälla skall ha talat om vem som bestämde.

Här är det jag som bestämmer.

Fler fredagsbloggare hittar du här: Annika, Desirée, Saltis, Anne, Petra, Millan, Victoria, Anki, Cecilia, Nilla, Simone, Anna, Lia, Leopardia, Marina, Ingabritt, Strandmamman, Jemayá, Mia D, Lena, Mais oui, Erica, Mia, Jennie.

Nya fredagsbloggare: Moster Mjölgumpa, Marie, Taina och Christel.

Sparkling är också med! Hade missat, sorry! Och Emma!

Är du med men jag har missat ditt namn? Säg till så lägger jag in det!

Är du inte med men vill vara med? Häng på - ALLA får vara med! Säg till så vi kan länka!

Fotoutflykt på Wissa Wassef Art Center

I tisdags besökte jag Wissa Wassef Art Center tillsammans med min fotoklubb. Alltid lika trevligt att besöka den här lilla oasen strax utanför den brusande storstaden. Jag har tidigare skrivit om centret och dess grundare, så jag ska inte upprepa mig utan det kan ni läsa här. Deras hemsida finner ni här.

Tilläggas kan dock att miljöförstöringen och storstaden som kryper allt närmare den lilla byn gör att grundvattnet har förändrats och stiger hela tiden mer och mer. Salter som normalt inte ska finnas i vattnet och den höga nivån gör att byggnaderna mer eller mindre äts upp. Marken som normalt ska vara torr som fnöske, ja det är ju i utkanten av Sahara, är alldeles fuktig och lerig. Det museum som grundaren mr Ramses Wissa Wassef byggde upp för skulpturer, där ingen elektricitet användes för att belysa föremålen, där han stod med varje föremål och dirigerade byggandet så att solljuset skulle lysa upp varje enskilt föremål på rätt sätt, det har nu rasat på grund av att marken förstörs.

Jag låter bilderna tala.

Alla väver fritt ur hjärtat, man har inga förlagor eller ritningar att gå efter. Vävarna är konstnärer och arbetar efter de premisserna. De har egna nycklar till sina vävstugor och helt fria arbetstider.

De stora gobelängerna vävs på stående vävstolar.

Väven växer fram. Jag tycker det ser väldigt komplicerat ut.

De små gobelängerna vävs på liggande vävstolar.

Man tillverkar även batik, också de mönstren skapas fritt.

Batik hänger på tork på en liten innergård.

En liten lerfigur som står på en mur.

Duva i en fönsterglugg i en mur.

En grupp kvinnor på en trappavsats.

Hela centret är byggt i nubisk stil, väldigt vackert med runda och levande former. Här ett förrådshus.

Nubiska former.

En dagdröm.

Onsdagsrecept: Mozzarella in Carozza

Onsdag betyder onsdagsrecept. Och ett snabbt men gott mellanmål, eller varför inte enkel snabbmiddag om man lägger till en sallad, är ju aldrig fel. Jag hittade en supergod mozzarellasmörgås Mozzarella in Carozza i Nigellas kokbok Nigella bites som jag nu har gjort flera gånger och som man enkelt kan variera med olika kryddningar eller andra inslag. Nigellas hemsida hittar du här.

Nigella skriver att den här rätten naturligtvis blir bäst med fint italienskt bondbröd eller liknande, men att det duger alldeles utmärkt med "plastbröd", det vill säga vanligt vitt färdigskivat formbröd som de flesta med barn i hushållet har hemma. Dessutom menar hon att det inte lönar sig att köpa den dyraste fina buffelmozzarellan till den här smörgåsen, utan vanlig billig komozzarella duger alldeles utmärkt eftersom buffelmozzarellan är lite för rinnig och den vanliga mozzarellan smälter alldeles perfekt.

Mozzarella in Carrozza (2 pers)

6 skivor vitt bröd med bortskurna kanter

1 boll mozzarella som skärs i ungefär halvcentimeters skivor och sedan i stavar

1,25 dl helfet mjölk

3 rågade matskedar vetemjöl (bästa är italienskt 00-mjöl, men det vet jag inte vad det är)

1 ägg

salt och peppar

olivolja att steka i

Fördela mozzarellan på tre av brödskivorna men lämna en liten marginal i kanterna ostfria, gör sedan dubbelmackor. Pressa ihop kanterna med fingrarna för att stänga in osten (en av fördelarna med "plastbröd" är att det är lätt att klämma ihop skivorna). Häll mjölken i en skål, mjöl i en annan och vispa upp ägget lätt med salt och peppar i en tredje skål. Värm oljan på medelvärme i en stekpanna. Doppa smörgåsarna snabbt i mjölken (inte för ordentligt för då blir de bara en kladdig sörja), sedan i mjölet och sist i ägget så att de täcks. Stek i oljan tills de har fått en gyllene yta och osten har smält inuti. Lägg dem sedan på hushållspapper för att rinna av. Dela till trekanter och ät.

Om man vill sätta lite sprätt på de här smörgåsarna kan man krydda med lite chili, basilika, en skiva salami eller vad man nu känner för. Låt fantasin flöda.

Nu blev jag hungrig.

Heldag

Ett överblivet granatäpple.

Hemkommen från en heldag med fotoutflykt och olika ärenden, så nu är jag minst sagt mör. Fotopromenaden får jag visa och berätta om en annan dag, det finns mycket att berätta. Alla blev i alla fall väldigt nöjda och vill snart åka tillbaka med vänner och familj, vilket gladde mig enormt eftersom det var jag som ordnade dagens utflykt och var lite nervös för om de här garvade fotoproffsen skulle uppskatta arrangemanget eller ej. Men det gjorde de som sagt vilket gläder mig.

Efter utflykten bar det av till en stadsdel som heter Maadi, den ligger på andra sidan stan sett från där jag bor, så det är en bit. Första stopp var en bankomat, andra stopp leta reda på en djuraffär som säljer rätt sorts kattmat (för känsliga kattnjurar). Vi hittade inte den djuraffären, men vi hittade en annan som var jättebra och som ägs av en jättetrevlig dam, dit åker jag gärna tillbaka.

Tredje stopp var att betala Internet-abonnemanget. Det hade säkert gått ganska fort om jag inte hade kommit på att ta upp frågan om hur snabb uppkoppling vi har och att det knappast motsvarar 1 GB i hastighet (ja så kanske man inte säger men jag vet inte hur man säger rätt) när man får sitta och vänta på att små filmsnuttar ska ladda och ladda och ladda och ladda och ... Då fick jag en ny kölapp för att vänta på Technical Support. Till slut kom jag fram till Technical Support och han förklarade för mig vad jag skulle kolla där hemma för att se om det stämde. Eh ...??? Split och modem och kablar och ... De ska skicka en kille för att kolla. Det må kosta en svensk hundring men det kan det vara värt! Nu är abonnemanget i alla fall betalt för ett år framöver, så slipper vi tänka på den saken.

Fjärde stopp var Gourmet Egypt, den enda affär jag känner till som säljer ätbart kött. Tyvärr är det inte närproducerat, tvärtom, det är importerat från Australien. Skulle mycket hellre sätta kniven i en kossa som har betat i Egypten, men det köttet är bara inte gott, och det går knappt att skära och tugga ens när man har kokat det i flera timmar. Så nu har jag hamstrat korvar, lövbiff, lammkotletter, grytbitar, köttfärs, stroganoffbitar, lammbog, oxfilé, biffar, NORSK LAX och färsk (fryst) tonfisk. Dessutom hade de fått in lite goda ostar, så det blev en bit brie, lite gorgonzola och riktig parmesan. Plus det enda helfabrikat vi latar oss med ibland: färdiga pajer i portionsstorlekar.

Det här kanske inte låter som som det skulle vara ett så betungande program, och det hade det inte varit heller om man hade bott i en stad där man susar från utkant till utkant på någon halvtimme. Men tänk er en stad med dryga 20 miljoner invånare där fler och fler skaffar bil.

Nu är jag alldeles mör och skulle kunna ge ett kungarike för en kopp kaffe, men det får jag allt låta bli för då sover jag inte i natt. Får nöja mig med Coca-Cola.

En vanlig dag

Hårig rygg.

Hur kan man bli så trött av en vanlig, ganska innehållslös dag? Jag antar att det beror på den där långa Att-göra-listan som jag visserligen har lyckats bocka av en del saker på, men som jag samtidigt har lyckats göra längre. Frysen är nu i alla fall avfrostad så i morgon ska jag åka till den enda affären här i stan (som jag känner till) där man kan köpa gott och ätligt kött. Normalt sett hänger man tydligen inte köttet här, så det är segt som skosulan på en skogsarbetarkänga. Hoppas, hoppas, hoppas att de har lite färsk, frusen lax också, för det längtar jag efter.

Shoppingen blir dock inte förrän på eftermiddagen, för på förmiddagen tänker jag roa mig tillsammans med Fotoklubben. Vi ska till ett konstnärscenter, Wissa Wassef, som ligger här utanför stan. Jag har skrivit om det tidigare, men hittar inte inlägget så jag kan inte länka dit just nu. Jag får berätta mer i morgon.

För intresseklubben kan jag också berätta att jag nu har bestämt vilka kakor jag ska baka till min svärmors 80-årsdag: Hallongrottor, kolakakor, marmorerade småkakor (färdiga som jag tar med), kokostoppar, apelsinblomskakor och en mjuk pepparkaka. Dessutom ska vi köpa med god choklad som får utgöra den chokladiga delen på kakfaten. Nu återstår att bestämma snittarna, men jag tror jag har en plan.

På farmen

Äntligen har Internet kommit tillbaka! Jag har ingen aning om varför det har varit borta hela eftermiddagen, men retande har det varit.

I dag har jag vinkat av min kompis P som har varit här i veckan. Nu har hon åkt hem till Sverige igen. Trist och tomt i huset med andra ord. Men jag hoppas att hon kommer tillbaka snart, och det tror jag att hon gör, för hon älskar Kairo så mycket att hon inte kan hålla sig härifrån.

I går eftermiddags var vi och besökte en liten gård inte alls långt härifrån. Det är en kille på Kontoret som äger farmen och han bjöd dit oss för att se det nya tillskottet, det lilla åsnefölet. Farmen ligger alldeles i utkanten på Sahara, och man ser till och med Cheopspyramiden från åkrarna. Ingen dum utsikt det inte! Tyvärr bor han inte på gården, för det finns en sopstation i närheten där de bränner sopor, och det luktar inte så vidare värst gott. Han hoppas att den "anläggningen" ska flytta så att han kan bygga sig ett hus på sina ägor.

Nu håller han på att odla upp marken för att kunna föda sina djur, han odlar alltså bara djurfoder på marken än så länge, och han är i färd med att öka odlingarna lite mer för varje år så att han kan skaffa fler djur varefter. När han ärvde marken för några år sedan var det bara öken. En gammal brunn förser gården med vatten och han använder sig av den moderna metoden droppbevattning, så det ligger ganska tunna slangar kors och tvärs genom åkrarna och fram till de nyplanterade mango- apelsin- och citronträden. Plantorna växer i ökensanden, som man får gödsla.

Lösa planer finns på att så småningom skaffa fler djur och öppna en djurpark för barn, ni vet en sån där med små djur som barnen kan klappa och leka med.

Tyvärr hade solen redan börjat gå ner när vi kom fram, och hela farmen låg i skugga, så det är ingen vidare kvalitet på fotona. Svårt att få djur att stå still när man ska fotografera dem i halvdagern.

Utsikt över Cheopspyramiden från åkrarna.

Stolt tupp på väg till hönshuset.

Små korgar och byttor hänger under ett tak, där bor duvor.

En alldeles egen fredsduva är inte dumt att ha.

Vattenbuffeln var lite rädd för mig.

Två av lammungarna.

En liten hundvalp tycker det är skönt att sova i höet. Att åsnemamman äter samtidigt gör ingenting. Och hon har tydligen ingenting emot att ha middagsgäster.

Världens sötaste åsneföl. Det är en liten tjej. Hon står inte bunden vid trädet, hon bara lutar sig lite.

Jag har inget namn än. Är det någon som kan döpa mig?

Fullt upp

Vägvisare.

Förlåt att jag inte har svarat på era kommentarer. Har haft fullt upp hela dagen plus en trevlig utflykt till en farm med massor av söta djur. Nu är jag alldeles slut och kommer snart att göra mig vän med kudden.

Hoppas ni alla har en skön helg!

Fredagstema Show and Tell: Min farfar

Veckorna rinner iväg, och nu är det redan fredag igen. Men tiden går fort när man har roligt sägs det ju, så jag antar att jag har jättekul jämt, alltid något. Fredag betyder fredagstema, och som under hela januari är det Strandmamman som är diregent. I dag är temat min farfar.

Min farfar. Ja, han är en dröm för mig. Jag har aldrig träffat min farfar och jag vet i princip ingenting om honom. Jag är inte ens riktigt säker på vad han hette, men jag tror att han hette Abdul Aziz. Hans namnteckning är lite svår att tyda. Det enda jag vet med säkerhet är att han hade en väldigt vacker handstil, som syns på fotot av brevet från honom. Det brevet är det enda jag har efter honom.


Brev från min farfar när jag var ett år gammal. Titi, det är jag det. Kort för Sitti Dewi, mitt indonesiska namn. Den upphöjda tvåan i texten indikerar att ordet är upprepat och står för plural. 'Anak' betyder (ett) barn. 'Anak anak' betyder (två eller flera) barn.

Jag vet också att han hörde till folkgruppen Minangkabau (en av många hundra folkgrupper i Indonesien) och bodde i staden Padang på ön Sumatra i Indonesien, huvudort för folkslaget. Jag hittar en lapp som min far skrev, den ligger i en socialantropoligisk studie om Minangakabau. Där har pappa skrivit att ’minang’ betyder ’att vinna – segrare’, och ’kabau’ betyder ’buffel som används för att ploga risfält och dra vagnar’. Enligt legenden var det en buffel från Sumatra som segrade över en buffel från Java, med tillhörande symbolik.

Folket är delade i fyra huvudsläkter, och den gren min farfar tillhörde kallas Caniago (de andra tre är Koto, Piliang och Bodi). Släkterna är inte förknippade med specifika områden, utan finns spridda runt om den här delen av Sumatra.

Vi svenskar räknar vårt släktskap patrilinjärt, det vill säga i nedstigande led på den manliga sidan. Minangkabau räknar släktskapet matrilinjärt, alltså i nedstigande led på den kvinnliga sidan. Det innebär traditionellt att mannen flyttar hem till sin fru när paret har gift sig och att jorden och all egendom ärvs genom kvinnorna. Eftersom kvinnorna äger risfälten, marken där huset står och oftast även huset, har de en viss auktoritet inom familjen vilket inte sällan saknas hos kvinnor i patrilinjära samhällen. Kvinnorna är inte rädda för att gå emot sina män och de har mycket att säga till om när det gäller släktens affärer. Trots det anser man att mannen har sista ordet i beslut som rör familjen, utom när det gäller ärvd egendom.

Minangkabau är muslimer. Min farfar och min far var alltså muslimer. (Vad är då jag? Kristen muslim kanske. Eller muslimsk kristen. Lite av varje. Både och. Ingenting. Jag är inte troende. Min far var inte heller troende (förrän han blev gammal). Men jag är född och uppväxt inom den kristna kultursfären, vilket betyder att mina inlärda värderingar i grund och botten baserar sig på det kristna, svenska, samhällets värderingar. Jag är samtidigt naturligt nyfiken på den muslimska kultursfären. Det är ju samma Gud, bara olika ritualer som jag ser det. Budskapen är också i grund och botten de samma, men människor har genom tiderna tolkat skrifterna till sina egna fördelar.)

Minangkabau kallas också det språk som talas av folkslaget med samma namn. Det är väldigt likt indonesiska.

En sista sak jag vet lite om är att min farfar hade någon sorts högre position i samhället. När min far föddes 1924 var de indonesiska öarna fortfarande en koloni tillhörande Nederländerna. Min far fick som äldste son i familjen gå i holländsk skola i Padang, sedan skickades han till Jakarta (dåvarande Batavia) för att gå motsvarande gymnasiet, och sin universitetsutbildning fick han i Amsterdam. Sådan skolgång fick inte alla barn.

När jag föddes fick jag ett par guldörhängen av min farmor och farfar, men de stals tyvärr vid ett inbrott, så de finns inte kvar. Det enda jag har är brevet min farfar skrev till min far när jag var ett år gammal.

Fler fredagsbloggare hittar du här:
Annika, Desirée, Saltis, Anne, Petra, Millan, Victoria, Anki, Cecilia, Nilla, Simone, Anna, Lia, Leopardia, Marina, Ingabritt, Strandmamman, Jemayá, Mia D, Lena, Mais oui, Erica, Mia och Jennie.

Är du med och jag har missat ditt namn? Säg till så lägger jag in det!

Är du inte med men vill vara med? Häng på - ALLA får vara med! Säg till så vi kan länka!

Lite om ingenting

Fem på nya äventyr.

Nu har det varit så mycket debatter här och där att jag känner mig som en utskriven trasa. Det är kul med debatter, men i dag blir det bara nonsens. En debatt finns i kommentarerna till inlägget President Obama. Jag hoppas jag inte fick sista ordet där.

Kan börja med att tala om att det är 25°C här i dag. Riktigt skönt.

I natt vaknade jag av att katten Stina kom och la sin kind mot mitt öra och kurrade. Kan det bli gulligare?

Och så måste jag hitta på att göra någonting med ett paket grytbitar som jag har plockat fram ur frysen. Det får bli improvisation, för jag vet inte riktigt vad jag har för ytterligare råvaror.

P som är här och hälsar på är ute på diverse ärenden. Det är roligt, för hon är här som jag är när jag kommer till Stockholm. Har massor att göra och många att träffa. Det är bra, umgänget blir lite mer normalt i stället för superintensivt. 

Nähä, jag tror diskuterandet gjorde att orden tog slut. Får väl pallra mig ner i köket nu då.

Onsdagsrecept: Chocolate chips och kokostoppar

Onsdag i dag, en dag jag har ägnat åt att läsa ikapp på en hel del bloggar. Men nu är det hög tid att lägga ut ett onsdagsrecept, annars hinner det väl bli torsdagsrecept. Jag tänkte fortsätta på småkakstemat eftersom det är det som sysselsätter min lilla hjärna de här dagarna. Förra veckan fick ni recept på hallongrottor och kolakakor. Dessutom har jag nu bakat marmorerade kakor som var alldeles för krångliga, havrekakor som blev goda men ändå inte så bra eftersom havregrynen är mycket grövre här än i Sverige, kardemummakaka, kokostoppar och chocolate chips. Alla kakor blev väldigt goda, men det är å andra sidan svårt att misslyckas med smör, socker, ägg och choklad.

Chocolate chips cookies (från arla.se)
De här är snabba och lätta, just vad jag är ute efter. Det blir 18 stycken enligt receptet, men jag fick cirka 35 stycken eftersom jag gjorde dem mindre. En kaka som den här ska vara en munsbit, inte en måltid.

100 g smör
1 dl strösocker
½ dl farinsocker
1 ägg
2 dl vetemjöl
½ tsk bikarbonat
½ tsk salt
½ tsk vaniljsocker
100 g mörk choklad – ju bättre choklad dess godare kakor

Stora klumpar av chokladen blir gott.

Sätt ugnen på 200°C. Smält smöret långsamt i en kastrull, ta det från värmen så fort det har smält och låt det svalna. Om smöret är för varmt smälter chokladen ut i smeten.

Hacka chokladen grovt. Rör ner socker, farinsocker och ägg i kastrullen med smält smör. Blanda bikarbonat, salt och vaniljsocker i mjölet och rör sedan ner det i smörsmeten. Rör till sist ner chokladen.

Klicka ut degen på en plåt med bakplåtspapper, men lägg dem inte för tätt eftersom de flyter ut under gräddningen. Enligt grundreceptet blir det lagom med cirka 9 kakor per plåt, men jag fick plats med cirka 15 stycken per plåt eftersom jag gjorde dem mindre.

Grädda mitt i ugnen cirka 10 minuter (kortare tid om du också gör mindre kakor). Låt kakorna svalna på plåten.

Gyllene godis.

Kokostoppar (från arla.se)
Även de här är jättelätta, bara att röra ihop, klicka (och klicka kan vi i datoråldern), grädda och ät. Det blir 15-30 stycken av den här smeten, jag gjorde små och fick därmed fler. Perfekta för glutenallergiker och gör man dem själv är man absolut säker på att det inte finns något mjöl i.

50 g smör
2 medelstora ägg
1 dl strösocker
200 g kokosflingor
rivet skal av 1 lime eller ½ citron

Ser nästan mer ut som en påskkyckling än en blivande kokostopp.

Sätt ugnen på 175°C. Smält smöret. Rör ihop ägg och socker i en skål. Tillsätt kokosflingor, limeskal och smör. Rör ihop till en smet. Låt stå drygt 10 minuter så sväller kokosflingorna och det blir lättare att få till toppiga kakor.

Klicka ut smeten på en plåt med bakplåtspapper (vad vore livet utan sådant papper?) och forma till toppar med hjälp av två skedar. Grädda mitt i ugnen cirka 15 minuter för stora och cirka 10 minuter för små toppar tills de är gyllene.

Svårt att låta bli att smaka.

Om man tycker om choklad kan man med fördel doppa dem i smält choklad. Låt dem kallna först. Även här gäller att bättre choklad ger godare kakor. Jag tycker det är lättare att smälta chokladen i vattenbad än i mikron, då håller sig chokladen mjuk och fin om man låter skålen stå kvar i vattenbadet tills man är klar. Och så har man koll under hela smältprocessen. Men det är ju en smaksak vilket man tycker är bäst.

Ett berg av kokos och choklad.

President Obama

Congratulations, Mr President!
I wish you all the luck and hope you will find strength for the task ahead of you.


Inte för att jag tror att president Obama kommer att läsa det här, men man kan ju alltid låtsas.

Jag följde installationen på tv i går, men gav upp någonstans mitt i kortegen mot Vita huset. Då var det hög tid för mig att nanna. Jag tyckte att hans tal var bra. Väldigt bra. Inte publikfriande utan målmedvetet. Eldande, men inte på det sätt som får en att hoppa och dansa av yrsel, utan på det sätt som får en att spotta i nävarna och sätta igång och jobba för att uppnå sitt mål. Dessutom uppskattade jag hans utsträckta hand till världen utanför USA. Jag kan inte citera och minns inte exakt vad han sa, men han använde bland annat orden ”ödmjukhet” och ”nyfikenhet”. Bara det är en stor förändring mot de senaste åtta årens ångvältstaktik, en förändring som verkligen behövs.

President Obama menar att det är ”vi” som ska förändra och förbättra världen vi lever i. Någonting jag tycker att vi svenskar ska ta åt oss och fundera lite på. Vi har en benägenhet att sitta och vänta på att andra ska göra allt åt oss, att vi inte ska behöva göra så mycket själva. Se bara nu under den senaste tidens alla varsel. Frågan som ställs är ”vad ska regeringen göra?”, ”vad ska de göra åt det?”, aldrig ”vad ska VI göra?”. Ett land består av summan av dess invånare, inte bara av en riksdag och regering.


PS. Jag menar inte med detta att regeringen ska stå passiv, jag menar att vi som individer inte bara ska luta oss tillbaka och vänta på att någon annan ordnar allt åt oss.

Undrens tid

Ingabritt skrev om Världens sju naturunderverk, och jag var självklart tvungen att kolla upp den länken.

För ett tag sedan röstades världens Sju nya underverk fram, eftersom det bara är pyramiderna här i Egypten som finns kvar av de antika underverken. De nya sju underverken blev Maccu Picchu i Peru, Petra i Jordanien, Kinesiska muren i Kina, Taj Mahal i Indien, Colosseum i Italien, Sockertopps-Jesus i Brasilien och mayapyramiden Chichén Itzá i Mexiko.

Nu är det dags att rösta fram Världens sju naturunderverk. Alla kan vara med och rösta, och just nu ska 77 kandidater väljas ut bland 261 nominerade. Jag har röstat på Sareks nationalpark i Sverige, det fantastiska bergslandskapet Kappadokien i Turkiet, Mount Everest i Nepal, Grand Canyon i USA, Galapagosöarna i Argentina (är det väl?), Amazonas regnskog och flod i bland annat Brasilien och Stora barriärrevet i Australien. Rösta du också!

Och i dag är den stora dagen i USA när president Obama installeras på sin post och vi slipper den här tafatta mellantiden när ingenting kan göras. Annika har skrivit ett så fint inlägg om det att det inte finns mycket att tillägga.

Jag försöker komma på ett tredje under, men lyckas inte riktigt. Det ska väl vara att jag var pigg nog att laga varma mozzarellamackor till frukost då.

Uppdatering: Galapagosöarna hör till Ecuador och ingenting annat. Så går det när man är lat och inte orkar ta reda på saker och ting, det blir fel. Tack till Anonym som rättade mig.

Lite pladder en måndagsförmiddag

Mr Music. Han finns på Kamelmarknaden där han går runt med radion på huvudet och spelar musik för alla. Det grämer mig lite att jag blev så fascinerad av hans portabla musiksystem att jag glömde kolla hans varor. På bilden ser jag att han säljer rätt fina sjalar i milda nyanser. 

Vi fick trevligt besök i går av personalchefen i regionen (jag vet att det är inne att säga HR om personalavdelningen men vi har faktiskt ett bra svenskt ord för det) och hennes assistent. Nej, det är inte flytt på gång, de var här i annat ärende och då passade vi på att bjuda hem dem på middag. Två urtrevliga unga tjejer, en från Rumänien och en från Turkiet. Så vi fick en trevlig kväll som vi snabbt pladdrade bort. Det visade sig att den turkiska tjejen aldrig hade ätit mango chutney förut, så det var skoj att introducera någonting nytt i hennes liv. Och den rumänska tjejen hade varit på resande fot i två veckor och uppskattade verkligen ett hemlagat mål mat.

I dag får vi nytt besök: P som bodde här tidigare kommer till Kairo och ska bo hos oss. Kan knappt vänta tills hon är här. Måste bära ner ett element till hennes rum så hon inte fryser ihjäl i natt. Jag får inte igång AC:n på värme där nere.

Kairo har också fint besök, svenska handelsministern är här och i morse bjöd hon på frukost på Marriott hotell. Maken var inbjuden. Det var säkert gott men jag har inte fått rapport om maten än.

Äntligen har jag tagit mig själv i kragen och skrivit en Att-göra-lista. Den blev lång kan jag tala om. Har lyckats kryssa av några punkter, och är på god väg för att bli av med punkten "tvätta sofföverdragen". De hänger på tork.

Nu ska jag parkera mig i köket en stund och fortsätta med provbakningen av kakor inför svärmors 80-årsdag. I dag ska jag göra kokostoppar, havreflarn och kardemummakaka. Om jag inte är helt slut efter det gör jag en mjuk pepparkaka också.

Goth-get

Med svart läppstift.

Jag vill bara snabbt förgylla er söndagsmorgon med den här lilla geten på Kamelmarknaden. Visst ser han ut som en seriefigur? Jag kan bara inte komma på vilken. Någon som vet?

Fredagstema Show and Tell: Längst under

Nu är jag sen igen med fredagstemat, och det beror på två saker: Det var så roligt att få visa foton från Kamelmarknaden att jag inte kunde vänta, och att ämnet var så svårt. Strandmamman har bestämt teman för januari månad, och ämnet i går var längst under.

Jag kan i alla fall kombinera Kamelmarknad och fredagstema i ett foto. För på sina ställen bland alla kameler sprang de vita fåglarna runt. Helt orädda för alla stora hovar som yrde i luften. Jag antar att det finns fullt av frön från hö och gräs som har manglats ett varv i kamelernas magar eller något liknande.

Längst under kamelerna.

Inspirerad av Annika kom jag att tänka på vad vi har längst under här i huset, nämligen källaren. Där har vi gästrum, eller gästvåning kanske man ska säga eftersom det är tre rum med kök och och allt, men det ena rummet använder vi som förråd. När man är gift med en ekorre behöver man otvivelaktigt ett förråd. Emellanåt får jag ett ryck och tänker att Nu ska jag gå ner och rensa i förrådet, men så fort jag öppnar dörren inser jag att Nej, jag kan inte göra det här själv. Vi har bett fastighetsskötaren att hämta tvättmaskiner (som inte funkar) och taklampor (i "guld" och vit plast), nylongardiner och jag vet inte allt vad det är för skräp som tillhör fastighetsägaren, men utan resultat. Ekorren tycker dessutom att det är väldigt bra att spara kartonger, för man vet aldrig om man behöver dem. För att inte tala om allt annat "bra att ha". Dessutom naturligtvis sådant som julsaker, skidor, verktyg ... Så innan jul när jag skulle julpynta hittade jag bara ett par kartonger, resten står förmodligen längst under.

Jag erkänner, nu när jag har gett upp om det här förrådet, ställer jag också bara in och stänger dörren efter mig.

Fler fredagsbloggare hittar du här:

Annika, Desirée, Saltis, Anne, Petra, Millan, Victoria, Anki, Cecilia, Nilla, Simone, Anna, Lia, Leopardia, Marina, Ingabritt, Strandmamman, Jemayá, Mia D, Lena, Mais oui, Erica och Mia.

Ny fredagsbloggare: Jennie

Är du med och jag har missat ditt namn? Säg till så lägger jag in det!

Är du inte med men vill vara med? Häng på - ALLA får vara med! Säg till så vi kan länka!

Kameler, kameler, överallt kameler

Gissa vad man får göra när man kommer hem från kamelmarknaden? Helt rätt. Duscha och tvätta kläder. Även om det inte var en överväldigande stank som jag hade hört talas om.

Vi stack iväg redan sju i morse för att dels komma före turisterna och dels hinna vara med om det roliga innan det tunnades ut i leden och det roliga tog slut. På skumpiga småvägar i en och en halv timme styrde vi kosan norrut längs Nilen för att till slut komma fram till Kamelmarknaden.

Man fick betala entréavgift om 20 egyptiska pund plus 10 pund för att fotografera. Det blir i dagens penningvärde cirka 40-45 SEK. På biljetten står "Camel Market Tourist Tacket". Som hittat. Och jag lovar, det var kameler överallt. Precis överallt. Lite läskigt om jag ska vara riktigt ärlig, för det är stora djur och jag är ganska liten. Det går väl an så länge de ligger ner eller står still, men jag lovar, när en skock om tjugo kameler blir irriterade och börjar galoppera runt känner man sig som en lite fluga. Och inte kan man riktigt bara retirera bakåt heller, för där är en annan skock om tjugo-trettio kameler. Jag tog skydd bakom bilar, kamelförare och husknutar allt som oftast.

Varmt och skönt har vi haft det, både i går och i dag har det varit cirka 26°C, ovanligt varmt för årstiden.

Nu är jag helt slut både av den tidiga timmen vi gav oss av och av spänningen med alla ökenskepp, dessutom hungrig som en varg, så jag låter bilderna tala. Ett litet axplock av alla 408 foton jag tog. Jag kommer förmodligen att plåga er med en hel del kamelbilder framöver. Nåväl, äntligen gör jag skäl för namnet på bloggen - bland katter och kameler i Kairo.

Alla bilder är klickbara om ni vill se dem i lite större format.

Skockar av kameler och vad gör man när någon plötsligt kommer rusande rakt emot en?

Kompisarna gick upp på taket för att få en vinkel lite ovanifrån. Men jag vågade faktiskt inte gå rakt igenom den här flocken. Tog mig in kanske tio meter, men när kamelerna framför började skutta runt vände jag snabbt som en liten ökenråtta och pep tillbaka till tryggheten bland kamelförarna och en mur. Hade du vågat ge dig in i flocken?

De flesta kameler går lösa, förutom att de har ena frambenet uppbundet för att inte kunna rusa iväg alltför långt. Ser väldigt obekvämt ut, men jag vet inte om det såg ut som om kamelerna led direkt. Alla hade dock inte frambenet uppbundet så här, en del kunde springa omkring lösa, och det gjorde de också ...

Kameler - eller det är väl noga taget dromedarer om de bara har en puckel, men vi gör det enkelt och kallar dem kameler - är stolta djur.

Unga kamelförare. De var helt klart mindre än jag, men inte ett dugg rädda. De har väl kameler i blodet kan tänkas.

Gott med lite mat.

Och här kommer maten gående. Hur ser han vart han går?

En långhårig sötnos. Såg bara en som var långhårig på det här sättet.

En vit och en brun. De flesta kamelerna var beige, men här var en som var riktigt fint vit. Hennes barn?

Lite irriterad. Skulle inte vilja möta den här en mörk natt.

När kamelerna är sålda tar den nye ägaren och lastar dem på flaket på sin pick-up. De kör fram flaket till en lastramp så det blir enkelt för kamelen att bara gå rakt upp på bilen.

Så lägger sig kamelerna ner och man spänner ett rep över ryggen och runt sidolämmarna så att de inte kan resa sig. Jag fattar inte riktigt hur de får plats med så många på ett så litet flak!

Hö är också gott.

Som sagt, kamelerna springer runt lite hur de vill ibland. Här är en som blev nyfiken på vad som kunde finnas i det lilla huset. Han blev rätt snart utkörd.

Om man är dammallergiker ska man inte gå på kamelmarknad. Här dammar det och ryker när kamelerna far runt som yra höns.

En del var rätt söta. Och de tittade på en som om de tyckte det var lite skoj att bli fotograferade. Poserade nästan.

Ha en skön helg allihop!