Vad är det med mig?

Jag börjar undra om jag har något sorts underligt magnetiskt fält, eller om jag har någon doft som jag sprider runt mig, för det verkar som om katter bara automatiskt väljer att föda sina barn just där jag bor. Vad hittade jag inte i går när jag stack ut näsan ur dörren? Just det, en kattmamma med tre små sötnosar. Två helvita och en beige. I går var de lite skraja allihop, ungarna skuttade iväg och ville inte bli fotograferade, men mamman var tillräckligt hungrig för att riskera att vara i närheten av mig när hon åt. I morse var ungarna fortfarande rädda, men mamman var en riktig liten kelgris och ville sitta bredvid mig när hon åt så att jag kunde klappa henne hela tiden.

När mamma står bredvid vågar jag titta lite på den där stora läskiga människan.

En mager liten skrutta som var så hungrig, så hungrig.

Man måste ju smaka lite i alla fall.

Jag har alltså aldrig tidigare sett den här kattan. Liten och mager som jag vet inte vad, men jag hoppas att jag kan göda henne lite så att ungarna får den näring de behöver. Jag försökte inte ens fotografera ungarna i dag, de får vänja sig lite vid mig först så kanske de kan posera sedan.

Det bor inte bara katter i området, vi har ganska mycket fåglar. Bland annat kråkor.

Gott med ett litet skrovmål, hunden märkte inte ens när jag snodde maten.

Hallå där, vad håller du på med? Fotograferar du mig när jag äter?

Nä, det vet jag inte om jag gillar.

Jag tror jag tar maten ...

... och drar till nästa balkong. Lite matro är väl det minsta man kan begära.