Mina kvarter i Istanbul

I dag tänkte jag visa mitt Istanbul, alltså inte moskéer och palats utan mina kvarter. Fotona är tagna vid olika årstider och med olika kameror, en del bättre och en del sämre, och jag är medveten om att några foton inte borde dras upp till den här storleken, men jag har gjort det ändå. Tyvärr hade jag inte riktigt fattat att jag skulle dokumentera ALLT runt omkring mig medan jag bodde där, så det här är några av de alltför få foton som finns från just mina kvarter. Om någon som har varit och hälsat på har några foton får ni gärna lägga dem på en cd och ge mig vid tillfälle.

Häng med så berättar jag mer vid fotona. Och ursäkta om det blev lite långt, men när jag kommer igång om Istanbul är det lite svårt att få stopp på mig.

Vår utsikt från balkongen över vår gata, Mahur Sokak, en vinterdag. I samma kvarter nere på hörnet vid korsningen fanns vår lilla närbutik, eller bakkal som det heter på turkiska. Där kunde man handla allt det där småttiga som man ibland behöver komplettera med, som ägg, juice, mjölk, bröd, ost, korv, kex, godis, mjöl ... På hörnet i kvarteret mittemot oss fanns vår kvartersrestaurang. Här delar man upp de klassiska turkiska restaurangerna i kött- eller fiskrestaurang, och det här var en fiskrestaurang, en et lokantasi. Där fick man goda smörgåsbord av förrätter, meze. På hörnet mitt emot ser ni den gula taxibilen, där fanns taxistationen, perfekt om man behövde en taxi. Där låg även Makens frisör.

Det som inte syns är vår underbara havsutsikt över Marmarasjön bakom husen rakt ner för gatan. Havet såg vi från alla fönster utom köksfönstret.

Vår gata sedd från balkongen på kvällen. Det var alltid roligt att sitta här på kvällarna, för det "hände" alltid någonting. Man fick hålla koll på hur de parkerade, folk som kom och gick, fotbollsfans som åkte förbi och viftade med flaggor och tutade och skrek, taxibilar som kom tillbaka till sin station. Och naturligtvis hur många som åt på restaurangen. Dessutom hade vi här en alldeles perfekt vy, för nere vid stranden låg miljonärsklubben Büyük Klüp, och när någon firade förlovning eller bröllop och liknande smällde de alltid av världens fyrverkerier. Då hade vi första parkett.

Här är ingången till vårt hus, sett från porten. Alla hus i vårt område, och väldigt många i de nya delarna av Istanbul, har en liten trädgård runt sig. Vi bodde i ett tiovåningshus, och det var alltså helt normalt med en trädgård runt sådana hus. Så det var väldigt grönt och fint där vi bodde.

Tur att jag ville ha ett foto av katterna i badkaret så att jag fick ett foto även av mitt badrum, om än bara en del. Kaklet var så vackert och hela badrummet var som att komma in i ett hemma-hamam. Ett så vackert badrum har jag aldrig tidigare haft och kommer säkert aldrig mer att få. Stina dricker vatten och Skrållan väntar på sin tur.

På hörnet bakom restaurangen fanns min grönsakshandlare, manav, som ägdes av den här mannen. Han hade alltid jättefina frukter och grönsaker och det var så himla enkelt att bara springa ner till honom när man behövde nytt. Där blev jag bortskämd när det gäller frukt och grönt!

Härliga apelsiner till salu hos min grönsakshandlare.

Sahil Yolu, eller Strandvägen, som den här huvudgatan kallades i folkmun, tvärgata till vår gata. På den här gatan hade jag mataffärer, mattaffärer, möbelaffärer, lampaffärer och vårt apotek. I alla de mindre affärerna visste de alltid vem man var, och när Maken en gång glömde kreditkortet på apoteket kom de helt enkelt och ringde på och lämnade tillbaka det. Det kallar jag service! Som ni ser blir det vinter i Istanbul också, och det rejält ibland. När det ser ut så här sätter många på snökedjor på sina bilar eftersom det finns så många riktigt branta backar i Istanbul.

Tyvärr hittar jag ingen bild på den stora paradgatan, Bagdat Caddesi, som var vår andra stora huvudgata. Där hade vi restauranger, klädaffärer, min frissa och mycket mer. Det var en av de flottaste gatorna i Istanbul.

På Sahil Yolu fanns även min dvd-butik där man kunde hyra filmer. Han var så gullig den killen som hade butiken, för han matade kvarterets katter, och då speciellt den röda hankatten som var krigsinvalid. Den låg oftast på en stol i butiken och sov och lät sig klappas av kunderna.

Mina morgonmänniskor. Under några månader på vinterhalvåret jobbade jag inne i centrum av Istanbul. Problemet med att bo på den asiatiska sidan av stan som vi gjorde, var att jag antingen kunde ta minibuss + färja + minibuss för att komma dit jag skulle, eller så kunde jag åka minibuss hela vägen, men då ska man också över en av broarna som alltid är fullpackad av bilar och bussar i rusningstrafiken. För att slippa sitta i trafiken i upp till två timmar när det var som värst åkte jag till jobbet med minibuss redan vid halv sju på morgnarna. Varje morgon hälsade jag och småpratade med en äldre herre som tog bussen från samma hållplats som jag, och hade jag tur var det en speciell minibussförare som körde mig ända fram till porten på jobbet och backade sedan tillbaka till sin ändhållplats. Men de morgnar det var någon annan chaufför gick jag som alla andra av vid ändhållplatsen, och där stod de här två herrarna varje morgon. Han till vänster hade en liten vagn där man kunde köpa smörgåsar som han bredde så som man ville ha dem, och han till vänster sålde pogaça, en speciell sorts bröd som är jättegoda till det söta turkiska teet. Om smörgåsmannen var väldigt upptagen med kunder någon morgon så att jag struntade i att säga god morgon, var han alldeles upprörd nästa dag och undrade om jag hade varit sjuk dagen innan. Goda smörgåsar gjorde han också.

Tyvärr den enda bild jag har från Tisdagsmarknaden, Sali Pazari, den största utomhusmarknaden i Istanbul som sattes upp i stadsdelen Kadiköy varje tisdag inte långt från där jag bodde. Där såldes allt från frukt och grönt och nötter till tyger och trådar och spetsar till kläder och skor och smink och husgeråd och ... Jag tror allt fanns till salu där. Och billigt var det eftersom alla marknadsförsäljare träffades här på tisdagar och konkurrerade med varandra. Det var en jättemarknad, men jag vet inte om den fortfarande finns kvar, det glunkades om att det skulle byggas ett shoppingcenter just där de höll till. Tyvärr.

Min strandpromenad. För att komma hit gick jag bara rakt ner för vår gata, korsade Sahil Yolu och gick sedan ner ännu ett kvarter och så var jag vid denna underbara plats. Den här strandpromenaden är lång, jag tror närmare en mil innan man måste upp på gatan och gå förbi ett färjeläge innan man kan fortsätta på nästa strandpromenad som jag tror faktiskt är ett par mil lång. Vattnet är innanhavet Marmarasjön. Vattensystemet ser ut så att Donau rinner ut i Svarta havet som via Bosporen rinner ut i Marmarasjön som har sitt utlopp via Dardanellerna och ut i Egeiska havet som i sin tur står i förbindelse med Medelhavet. På turkiska heter havet Ak Deniz, vilket betyder det ljusa havet.

Från strandpromenaden ser man Prinsöarna, en ögrupp i Marmarasjön som utgör Istanbulbornas paradis och oas. På öarna är bilar inte tillåtna med undantag för utryckningfordon och något enstaka nyttofordon. I stället är det apostlahästar, cykel eller häst och vagn som gäller. På öarna finns en del gamla kloster och kyrkor som är väl värda ett besök.

Strandpromenaden.

På strandpromenaden inte långt ifrån där vi bodde låg det här vackra gamla huset. Jag vet inte vem som ägde det eller bodde där.

Efter ytterligare en bit kom man till det här huset som var renoverat och omgjort till restaurang. Vår favoritrestaurang om somrarna när man kunde sitta i den vackra, upplysta trädgården och äta utsökt mat till hyfsade priser. Här fanns också min favoritservitör, han sken alltid upp när han såg oss och kom och hälsade och pratade även om vi inte satt vid hans bord.

Ni ser den lilla strandsnutten i nederkanten av bilden? Den här bilden är tagen innan kommunen gjorde iordning den här och några fler stränder längs promenaden till riktigt fina badstränder. De stränderna var gratis så att alla skulle kunna bada där, men efter första sommaren fick de sätta restriktioner och kräva att man hade badkläder för det var så många killar som badade i kallingarna. Synd samtidigt, för det var så klart de fattigaste zigenarkillarna som sedan inte kunde gå och bada.

Även det här pampiga gamla huset låg vid strandpromenaden. De här tre husen är alla gamla osmanska hus som har varit sommarstugor till olika osmanska prinsessor och paschor. Visst är de vackra?

Istanbul är en stor stad som brer ut sig mil efter mil efter mil och klättrar på kullarna som staden är uppbyggd på. Men trots att den är så stor är den grön och fin och ren och underbart vacker. Jag älskar den här staden.