Sista fredagen i september betyder sista fredagstemat från Petra i Puerto Rico. TACK Petra för roliga, lärorika och utmanande teman under den här månaden. I oktober är det Anna i Stockholm som bestämmer teman.
Dagens tema är väggar. Jag hade egentligen tänkt åka ut på stan och fotografera vackra, fula, slitna, nya, traditionella och moderna väggar - men det har inte blivit av. Så jag har i stället hållit mig till väggarna här hemma i vårt hus.
Palmskugga.
En kväll när jag gick runt och släckte upptäckte jag att strålkastarna från palatsbygget här vid sidan av vårt område gav så mycket ljus att palmen i trädgården kastade en skugga på väggen i salongen. Fotot är inte vidare proffsigt, men det ger ändå en idé om hur det ser ut.
Hallvägg.
När man bor i ett så här hysteriskt stort hus som vi gör för tillfället får man också stora väggar som blir rätt svåra att dekorera om man inte har stora tavlor och stora bonader eller liknande. När vi bodde i Istanbul tyckte vi att vi hade rätt stora tavlor, men de är små och pluttiga på de här väggarna! Väggen bakom trappan är en av de väggar som behöver någonting stort. Ett fult proppskåp och en ful porttelefon (vad man nu ska med det till när man bor i en villa) gör dessutom att ytan bryts sönder så att det blir ännu svårare att hänga någonting där. Proppskåpet måste man också komma åt ibland. Så väggen är tom och trist tills vi hittar någonting som passar där.
Väggen ovanför soffan i tv-rummet.
Väggen ovanför soffan i tv-rummet är ännu en vägg där vi vill ha någonting stort. Den får också vara tom tills vi hittar någonting bra. Och jo, det är Makens knä och kalufs som sticker upp i soffan.
Köksvägg.
Väggarna i köket var inte att leka med när vi flyttade hit. Som ni ser på bilden är det små sprickor i kaklet som någon sorts design. Som ni kanske också ser är det lite svart på en del ställen i sprickorna och andra är vita och fina. När vi kom hit var ALLA sådana sprickor i HELA köket, från golv till tak, svarta. Vi trodde att det ingick i designen. Det gjorde det inte - det var SMUTS. Så vi har alltså stått med klorin, kniv, antibakteriella medel, Ajax, maskindiskmedel, stoppnålar, knappnålar, stålborstar ... och skrubbat dessa väggar och petat i alla sprickor och fogar för att få dem rena. Jag vet inte hur många timmar det tog, men det var många. Och på några ställen gick det bara inte bort.
Och så lite av vad vi ändå har PÅ väggarna:
Griffeltavla.
När barnbarnen var här passade Matilda på att skriva på svarta tavlan: "Åsnor är bättre än snor, jag står här och glor." Det är hon som har illustrerat också. Bilen vet jag inte vem som har gjort, men jag gissar på Maken som också är den som redan tidigare hade skrivit 900 $ per ton. Jag tror det är stålpris på världsmarknaden, men jag är inte säker.
Brev från farfar.
Jag har en skatt på väggen, och det är ett brev från min farfar som han skrev när jag var ett år gammal. Ni kan inte läsa vad som står om ni inte kan indonesiska, men Titi, det är jag. Visst hade han en vacker handstil? Det är det enda jag har efter min farmor och farfar, så det är inramat tillsammans med kuvertet.
Batak-kalender.
En lite udda sak som hänger på ena väggen i hallen, vid spegeln, är en batak-kalender. Bataker är ett folkslag på Sumatra, samma ö som min pappa kommer från i Indonesien, men pappa var inte batak (han var minangkabau). Hur som helst, den här kalendern har tolv pinnar som hänger ner, en för varje månad, och de är i sin tur uppdelade i dagar. Varje dag har en symbol som talar om vilken sorts dag det är. Det vill säga om det är en bra dag att göra affärer eller om det är en dålig dag så att det är bättre att stanna hemma och vila.
Bulgarisk koskälla och ikon.
Ett kärt minne från Bulgarien är den lilla ikonen och koskällan jag fick av studenterna på Skandinavistik-linjen på universitetet. Där jobbade jag som konversationslärare till dessa lysande studenter som alltså lärde sig främst svenska, men även norska och danska. Jag ser att ikonen hänger snett, måste rätta till det!
Istanbul.
Vi har många minnen från Istanbul, vad annat efter drygt sex år i en stad man älskar. Den här lilla tavlan som jag köpte av konstnären på söndagsmarknaden i Ortaköy tycker jag är lysande. Mängder med hus, mängder med banker, en av broarna över Bosporen, moskéer, kyrkor och synagogor om vartannat och så bussar och bilar och massor av människor. Den hänger över mitt skrivbord.
Miniatyr, framsidan.
Miniatyrkonsten är ju en klassisk konstart i Mellanöstern. Här en tavla jag inte kunde låta bli att köpa av "min" miniatyrhandlare i Istanbul.
Miniatyr, baksidan.
Om man vänder på tavlan kan man läsa texten som står på baksidan av bladet. Tavlan är inramad med glas på båda sidor.
Kongs miner.
En av mina bästa kompisar har en brorsson som är en talangfull kille, och om han behåller sitt intresse har han stora chanser att bli konstnär när han blir stor. Jag fick ett blad med lite kludd han hade gjort av King Kongs miner. Martin var alltså bara 12 år när han gjorde den här! Och visst har han sett bilder av King Kong, men han sitter alltså inte och ritar av, han ritar det han har i huvudet.
Självporträtt.
Och så har jag faktiskt ett gammalt självporträtt vid skrivbordet. Jag tror jag var 4 år där. Klänningen köpte vi i Barcelona, det är en ljusblå klänning med urvackra spetsar. Önskar att jag hade den kvar, då hade jag nog ramat in den för så vacker var den.
Fler fredagsbloggare hittar du här: Annika, Desirée, Lullun, Saltis, Aurorabuddha, Anne, Petra, Millan, Victoria, Anki, Cecilia, Nilla, Simone, Anna, Susanne, Lia, Leopardia, Anne-Marie, Marina, Ingabritt, MKB, Marie, Strandmamman, Barbamorsan, Ulrika, Jemayá, Nina, Kicki.
Om jag har missat dig så säg till!
27 kommentarer:
Fina bilder =)
Ååå vad vackra saker ni har! Och intressant att höra lite om dig också på samma gång :)
Vilka underbara underbara minnen ni har på väggarna Marianne!! Jag har också en massa minnessaker på våra väggar, det är det som gör ett hem personligt (inte dussinbilder från Ikea eller Gallerix även om de kan vara fina men inte personliga). Vad söt du var som barn (du är söt nu också, hi hi). Det inramade brevet var så vackert, och vilken bra idé för att påminnas om det förflutna.
Kanske ni kan göra provisoriska tavlor för de stora vita väggarna med vackra tyger - som Desiree och C har i Alabama?? Det tror jag skulle se väldigt fint ut på era väggar!
Och så är jag ju sååå avis på era VITA väggar (kanske inte så mycket på det skitiga kaklet, ha ha) - jag kräver vita väggar i nästa hem har jag sagt till O!
KRAM!!
Ida: Tack! Och välkommen hit! Oj, jag var inne och snabbkikade på din blogg och du är ju jätteduktig med kameran. Jag går in och tittar mer senare.
Jemayá: Tack! Har inte hunnit läsa bloggar i dag, men hoppas hinna alla i morgon!
Petra: Visst är det roligt när sakerna har en speciell betydelse och ett särskilt minne. Det är det som gör dem levande. Ikea i all ära, men man behöver personliga saker till de möblerna för att det ska kännas hemma.
Jo, jag har tänkt på att göra någonting med tyg för de kala väggarna. Har bara inte hittat rätt tyg än. Och så funderar jag på att välja ut ett antal foton och förstora upp dem och rama in. Men då måste jag till Istanbul : ) för att låta rätt fotoställe framkalla och printa så att färger och allt blir helt rätt. Här vet jag inte vilken som är bra, det vet jag i Istanbul.
Haha, påminner mig om det bästa bröllopsfoto jag har sett, det var just i den affärens utställning. En fullt klädd brud och en brudgum i smokingjacka och kallingar. Bruden står och fnissar med handen för munnen. De har fantastiskt duktiga fotografer också, alltså. Men vad jag svamlar nu.
Vet du, de bästa väggar jag har haft var inte vita. Men det trodde jag i början att det var, det tog mig flera månader att upptäcka. Lägenheten vi hyrde i Istanbul ägdes av en inredningsarkitekt. Väggarna i de delar där gäster rörde sig, dvs vardagsrum, kök, arbetsrum och hall, var vita med gul brytning. Väggarna i sovrummen var vita med rosa brytning. Det var alltså inte rosa och gula väggar, men brytningen i de tonerna gjorde att rummen blev mycket mjukare och hemtrevligare. Här sa vi vitt för vi var rädda för att det hade blivit knallgula väggar annars!
Nu ska jag sluta svamla!
Kram!
Vilken mångfald du har, det är det första som slår mig. Personligt och varmt känns ditt hem med alla de skatterna på väggarna. Jag tycker MYCKET om din farfars brev och att du har det i ram. Den handstilen ser ut som datorstil, det är svårt tänka sig att det går skriva så fint för hand. Jag fick faktiskt en idé av dig nu, jag har också gamla brev från min farfar och farmor. Inte närmelsevis i så fin handstil som din farfar, men det är ju minnet som är det viktiga när allt kommer omkring och inte stilen i sig. Jag har de här breven i en påse i en låda, men det är ju en utmärkt idé att faktiskt rama in ett brev och göra en tavla av det. Det tror jag faktiskt att jag ska göra.
Förresten, jag försökte kommentera hos dig igår men min kommentar ville itne släppas igenom. I alla fall, har du inte testat Petras chokladkaka med hallon eller jordgubbar måste du bara göra det. Den är fantastiskt god! Jag har gjort den två gånger, ena gången med hallon och andra med jordgubbar. Båda supergoda men kanske liiiite godare med jordgubbar. Gillar du choklad ska du testa hennes kaka. Ha en riktigt trevlig helg!
Vilken otroligt vacker handstil din farfar hade. Det är som den finaste kalligrafi.
Jag kan bara instämma i vad övriga säger att ni har ett fint och personligt hem.
Vilken fin bild av dig som 4 åring.
Fin tolkning av temat...
Kram!
Å jag blir helt nyfiken på att få komma och hälsa på dig! :-) dina bilder på vad ni har på väggarna tycker jag visar på en enorm mängd historier och historia. Kul!
Ditt brev från din farfar är ju bara heeelt underbart!!!!! Och ditt eget självporträtt ser ut som om det är taget av en proffsfotograf. Vad söt du var redan på den tiden förresten! Och det roliga är att jag tycke man klart kan se att det är du (jmfrt med de foton jag sett på dig här på bloggen).
Stro kram till dig nu! Ha en fin helg!
Jättefina bilder! Jag gillar fotot på dig, men det är nog för att jag är barnsligt förtjust i foton. Spelar ingen roll om jag vet vilka personer de visar, men de är ändå intressanta på nåt sätt. Man undrar kring personen och vad den tänkte just då.
Stora väggytor ja, vad ska man göra med dom. Det är ju inte så ofta man får tag i nåt stort som passar. Men det klart, tyger är alltid trevliga så det har vi använt på en vägg. Kanske nåt att dölja proppskåpet med, så att ni ändå kommer åt det?!
Verkligen vacker handstil i din farfars brev. Inte många som kan skriva så nu. Det blev en väldigt fin väggprydnad!
Trevlig helg!
Ja det är inte helt lätt när man har ett stort hem med många stora vita väggar. Det gäller ju att hitta rätt typ av konst att hänga upp på väggen som passar och som också är av lagom storlek. Ofta blir det ganska dyrt. Men det var många fina och interessanta bilder och exempel du har som du visar upp. Jag gillade verkligen den där ideén med brevet från din farfar som konst att hänga upp på väggen. Det var ju verkligen både mycket personlig konst och mycket vackert. Vilken fin handstil han hade. Griffeltavalan med lite olika budskap är ju också himla kul att ha uppsatt. Tack för alla fina bilder.
Tänk ändå vad mycket väggar i ett hus kan berätta om personerna som lever där! Väldigt intressant att se på bilderna och läsa om de olika minnena! Jaså, din pappa är från Indonesien? Det skulle jag inte ha trott, jag tycker att du ser så helsvensk ut på din profilbild! :) Men som sagt, mycket intressant läsning!
Vad fina bilder. Så fin bild på dig när du var liten
Ha en bra dag
Kram
Susanne i Halmstad(Stockholm idag)
Anne: Tack! Jo, det är få tavlor och grejor vi har som så att säga bara är snygga, de flesta har en historia bakom sig. De tavlor Klas hade med sig i boet betyder naturligtvis inte lika mycket för mig som för honom, och vice versa. Det största vi har just nu är ett sjökort över Bosporen. Där brukar jag stå och drömma ibland när jag får hemlängtan dit.
Ja, gör det, rama in ett eller flera brev från din farmor och farfar, hjärtat blir lite varmt varje gång man ser en sådan sak. Jag har några gamla kärleksbrev till min mamma från en herre i Jordanien liggande, funderar lite på att rama in något av dem också, det är så mycket kärlek i dem. (Det var före min tid om man säger så.)
Jodå, visst har jag testat Petras chokladkaka! Den var också supergod, och nästa gång ska jag också testa jordgubbar - inte så långt kvar tills de kommer här - så slipper man det där knastret av hallon. Nu står en deg och jäser som ska bli kanelbullar. Man får ju visa maken att man har god hörsel : D
Annika: Tack! Jo, han skrev vackert farfar, och han hade ett väldigt fint språk också, hög och bildad indonesiska trots att hans modersmål var minangkabau som skiljer sig lite. Som svenska och norska eller så. Önskar så att jag hade fått träffa dem. När jag föddes fick jag ett par guldörhängen och ett halsband av dem, men det blev stulet i ett inbrott när jag var tonåring.
Kram!
Saltis: Du har en stående inbjudan, det är bara att komma! Jag får väl göra ett hemma-hos-reportage här så småningom, men jag kan ju vänta tills jag har fått gardinerna (nästa vecka?) och överkasten (inte beställt än).
Visst är det en proffsfotograf som har tagit porträttet på mig. På den tiden blev man medsläpad till en fotograf lite då och då för att ta sitt porträtt. Å, gör det med Ella också, börja redan nu, det kommer ni inte att ångra!
Kram!
Anki: Jag tror jag ska göra som Desirée och göra tavlor av tyg. Inte bara hänga upp utan just göra tavlor av det. Ska ner på stan på måndag, så då kan jag börja kika efter det.
Håller med dig om att porträttfoton är fascinerande. Särskilt gamla när man inte vet någonting om personerna utan kan fantisera fritt.
Hihi, pappa ärvde verkligen inte sin fars handstil, han skrev som en kråka och jag har fortfarande svårt att se vad det står när han har skrivit någonting.
Desirée: Tack! Jag tror jag ska stjäla din idé och leta reda på lite fina tyger att göra tavlor av. I Istanbul hade vi en Bulgarisk matta över sängen, men nu får den ligga på golvet. Där var det påtaglig jordbävningsrisk, så man skulle ha mjuka saker över just sängen ifall, ifall.
Griffeltavlan rasade tyvärr ner härom dagen, men så fort vi får tag i betongstift ska vi hänga upp den igen. Och Mathildas anteckningar får aldrig suddas bort : )
Larura: Ja, ju äldre man blir dess fler minnen och speciella saker samlar man på sig. Vet du vilken konstnär det är jag menar i Ortaköy? Han brukar sitta på den gatan längst till höger ner mot Iskelen, den till höger om moskén. Han heter Fethi Bey och säljer helt underbara små tavlor med motiv från Istanbul. Jag har tolv stycken, de är inte dyra. Tror de kostar en 5 YTL styck bara. Sedan har jag ramat in dem ordentligt så att de ska hålla.
Nej, jag vet att jag inte ser så asiatisk ut, ansiktet kommer mest från mamma och övriga kroppen från pappa. Bra fördelning för mamma var rätt kraftig och pappa mager. Fast vi får se hur utseendet ändras när jag blir äldre.
Suzesan: Tack! Å, du är i Stockholm nu och ska se den där roliga showen! Hoppas du får en supertoppenhelg!!!!
Kram!
vad mysig den där palmskuggeväggen var! och all konst och kalendrar - vackert. och haha, jag håller med, åsnor är bättre än snor :)
Älskar hem där man ser hur människor rest och plockat med sig fina saker att ha som minnen! Och vilket jättefint foto på dig!
Åh så mycket fint du har. Älskar det där med att man har speciella minnen till sakerna. Din farfars brev var ju fantastiskt t.ex. Och vilken handstil! Det med proppskåpet & trappan var ju klurigt, men skulle ni inte kunna hända upp ett tyg. Jag hade i många år ett indiskt överkast på väggen, upphängt med en gardinstång. Något liknande hade kanske gått hos er. Ett tvådelat kanske, så att ni lättare kan komma åt telefon och proppskåp..?! ;-)
Leopardia: Ja, jag blev alldeles fascinerad när jag såg det, på väg att gå och lägga mig som jag var åkte i stället kameran fram för dokumentation!
Emma: Det är därför jag sällan läser inredningstidningar, för allt är bara stajlat och som ett töntigt stilleben. Så lever inte folk (hoppas jag) utan har grejor som betyder någonting.
Lullun: Jag funderar på ett avlångt tyg att hänga över proppskåpet och att jätteförstora ett foto av en gubbe som sitter och jobbar med en metallgrej här i Kairo. Jag hade honom med på bild där jag berättade om när jag köpte vattenpipa.
Den där porttelefonen använder jag aldrig. Den är två meter från ytterdörren och om det ringer på dörren så öppnar jag : D
Åh, du har ju verkligen jättefina grejer Marianne! Jag vet inte riktigt var jag ska börja... Farfars vackra brev, batak-kalendern, griffeltavlan... allt! Och vilken fin bild, jättesöt! :-)
Haha, lite onödigt kanske att porttelefonen sitter så nära ytterdörren... Hur tänkte man då? Att den ska användas för att släppa in vissa eller? För det kan ju inte vara för att slippa gå två meter extra!? :-D
och eftersom jag inte har något liv just nu och knappt hinner blogga/läsa bloggar så ser jag att jag missar MASSOR här. Ska sova nu men återkommer och kommentarsbombar senare. ;-)
Nina: Tack! Skulle tro att telefonen är till för att kvinnorna inte ska behöva konfronteras med främmande karlar när de är ensamma hemma. Det kan ju se illa ut : D Nä, men allvarligt, traditionella och väldigt religiösa familjer håller visst stenhårt på det där. Så om en kvinna är ensam hemma (utan maken) och det ringer på dörren kan hon säga inifrån: "Det är ingen hemma!" Har jag läst någonstans. Jag tillhör då alltså inte själv den kategorin utan öppnar dörren när det ringer på.
Sov nu gott och bomba på när du känner för det!
Man får verkligen känslan av att ni bor i ett pampigt hus, vilken hall. Kul att få ta del av historiken kring kalendern. Jättefint självporträtt!
Man får verkligen känslan av att ni bor i ett pampigt hus, vilken hall. Kul att få ta del av historiken kring kalendern. Jättefint självporträtt!
Barbamorsan: Jo, det är lite väl pampigt för oss egentligen. Men man får passa på att njuta medan man kan, snart sitter vi i en 70 kvm lägenhet i förorten igen. Fast jag drömmer ju om ett hus vid havet ...
Vilka fina bilder!!
Vad mycket fint ni har samlat på er genom åren! Många vackra ting med hjärta bakom.
Du är dig lik på bilden, jättesöt!
Kram! (ursäkta sent svar men helgen har varit hektiskt!)
Kicki: Tack! Jo, det blir ju så att man samlar på sig en del. Särskilt när man är gift med en ekorre. Redan efter ett år är det nu på gränsen till översvämning i förrådet i källaren, så det MÅSTE rensas.
Låter som om ni har haft en kul helg om det har varit hektiskt, har inte hunnit in till dig (eller någon annan heller för den delen) än.
Kram!
För det första - din farsa hade en sjukt snygg handstil.
För det andra var det kul med Kong :)
Peter: Visst är det en häftig handstil! Men det var farfar. Pappas handstil gick inte att läsa!
Martin är så duktig. Man måste ju skryta om de finaste verken man har : )
Jag visste inte att du hade indonesiskt påbrå! Jag har iofs tänkt att du hade lite mörkare drag (än den stereotypiska blonda svenskan) men inte mer än så. Porträttet på dig som fyra-åring var bara så fint! Verkligen en personlig dyrgrip, brevet från din farfar. Gillade Istanbul-bilden också!
Skicka en kommentar