Blivande dadlar

Det här ska bli dadlar framåt hösten. Trädet står utanför vår entré. Väldigt spännande måste jag säga att få alldeles egna dadlar.

Lite allmänt småpladder

I går kväll satt vi i trädgården och åt middag samtidigt som våra turkiska grannar hade alla sina turkiska vänner hemma på grillparty. Det var så hemtrevligt att höra folk prata turkiska så där i bakgrunden. Jag tycker de ska ha det ofta.

Hade tänkt skriva ett hätskt inlägg i går om påven med anledning av att han har bannlyst alla kvinnliga präster och de biskopar som prästviger de kvinnliga prästerna. Men jag hann inte. Snacka om kvinnoförtryck och otidsenlighet. Jag måste säga att jag tycker att det är dags att avsätta påven. Det är faktiskt världens mäktigaste person, långt mäktigare än den amerikanska presidenten, eftersom hans tankar och påbud påverkar jag vet inte hur många hundra miljoner människor världen över. Om det finns en allsmäktig Gud är jag alldeles enormt övertygad om att han/hon/den/det inte velat lägga så mycket makt hos en enda person och hans skenheliga anhang i Vatikanstaten. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" heter det ju, varför avgudar så många då påven? Nej, bort med gubben som ställer till så mycket elände för så många på så många olika sätt. Inte minst genom att förbjuda preventivmedel så att framför allt fattiga får det ännu eländigare med sina stora barnaskaror!

Jaha, nu stack jag ut hakan igen.

Vår tv slutade av någon anledning fungera härom kvällen, satellitmottagningen var som bortblåst. Maken fixade och donade och försökte få till det men gav upp efter ett par timmar. I går ringde vi så tv-Muhammed som kom för att se vad som var fel. Det räckte att han tittade på den, tryckte på On, och så var allt bra igen. Snacka om handpåläggning!

Diskmaskinen, vårt lilla underverk, fungerar alldeles utmärkt även om den står på trekvart. Lustigt det där, när man får en ny maskin efter mycket om och men så är det plötsligt väldigt roligt att diska! Till och med att plocka ur disken! Och jag kan knappt vänta tills den är full så jag får trycka på två knappar igen!?!

Vi hittade blåbär i affären i går! De var odlade här i Egypten, men det måste ha varit någon amerikansk sort för de var stora och söta och enormt goda. Inte så dyra heller, 15 SEK för en ask om 150 g. Nu jämför jag med priserna Lullun får betala i Grönland, så jag tycker det var rena fyndet och begriper inte varför jag inte köpte alla askar de hade. Gott med hemgjord vaniljglass.

I dag har vi en riktig slappardag. Mest beror det på att maken håller på att läsa tredje delen av Stieg Larssons deckarserie, så han har inte tid att åka på utflykt eller något liknande. Helt okej tycker jag, han behöver vila sig för jag vet att han har rätt mycket på jobbet. Jag kanske skulle ta och inviga min nya bikini och doppa mig i poolen för första gången? Måste erkänna att jag inte har gjort det än. Skäms lite ...

Hoppas ni alla har en riktigt skön helg!

Fredagstema Show and Tell: Böcker

Temat den här veckan kommer, som under hela maj månad, från Desirée i Alabama. Den här gången handlar det om böcker: Vilka slags böcker gillar ni? Hur mycket böcker läser ni? Favoritbok, författare?

Roligt ämne och svårt ämne. Det finns ju så många författare, så många böcker, så många bra böcker, var och en på sitt sätt. Det är väl där det blir svårt för mig som i stort sett är allätare när det kommer till böcker. Lättast är kanske att tala om vad jag inte läser: Fantasy, chicklit, krig, äventyrsromaner med olika sorters manliga hjältar eller som jag kallar det grabblit, alltför enkla och förutseende kärleksromaner typ Vita serien. Det blir inte mycket serieböcker heller, typ Manga. Har inte riktigt lärt mig den sortens litteratur.

Jag har alltid en bok på gång, ibland två och om det är lite segt men ändå intressant kan det bli tre. Måste läsa innan jag somnar, annars somnar jag inte. Har till och med en liten batterilampa som jag kan ha under täcket om jag behöver läsa lite extra länge så att jag slipper störa maken, han ska ju trots allt upp och jobba fem dagar i veckan.

Jag är som sagt i stort sett allätare av litteratur. Men mycket deckare blir det. Lättsamt och underhållande och ibland händer det att de ger både en litterär upplevelse och en ny syn på ett samhällsproblem. Men allra mest är det förstås ren underhållning det handlar om i deckargenren. Exempel på deckarförfattare som jag tycker hör till de bättre är Elizabeth George, Roslund & Hellström, Peter Robinson, och Jonathan Kellerman.

En lite udda deckarförfattare är Qiu Xiaolong som är född och uppväxt i Shanghai men nu bor i USA. Hans berättelser En röd hjältinnas död och När rött blir svart utspelar sig i det moderna Shanghai. Även om man inte är så förtjust i deckare kan hans böcker vara intressanta att läsa eftersom han beskriver dagens kinesiska samhälle och hierarki på ett alldeles lysande sätt. Översättare till svenska är Jan Verner-Carlsson.

Elizabeth George skriver sin deckarserie om kommissarie Thomas Lynley i London. Hennes senaste (?) bok What came before he shot her är visserligen förknippad med deckarserien, men är ändå helt fristående, det är inte en deckare och jag måste rekommendera den med hela mitt hjärta. Boken handlar om tolvårige Joel Campbell och hans två syskon som dumpas hos sin moster när först föräldrarna och nu mormodern överger dem. Joel gör sitt bästa för att ta hand om framför allt sin yngre bror som har vissa, förmodligen autistiska, problem, men anstränger sig även för att skydda sin äldre syster som råkar illa ut. Boken ger en hjärtskärande bild av fattiga, övergivna barn i vårt moderna samhälle - LÄS DEN!

Man skulle nog kunna påstå att min favoritbok ändå är Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren. Jag har ett slitet exemplar som faktiskt är signerat av allas vår Astrid! Den har hängt med ända sedan jag var liten, och än i dag kan jag ta fram den om jag är sjuk och behöver lite tröstande läsning. Det är alldeles lagom med spänning, det händer ju inte särskilt mycket, men det är ju så det är när man är barn och världen är en trygg och säker plats. Då räcker det med små saker för att kittla nerverna.

Just nu är jag i full färd med att upptäcka författarna i mitt nya land, Egypten. Nobelpristagaren Naguib Mahfouz ligger just nu på sängbordet, men tillhör tyvärr klassen "väldigt intressant men ganska seg", så han får vila mellan varven.

Däremot läste jag The Yacoubian Building av Alaa Al Aswany med stort intresse och förtjusning. Boken handlar om invånarna i ett hus som faktiskt finns i Downtown Kairo. Det är allt från portvaktens son som råkar i klorna på Muslimska broderskapet till den rike och ärelystne köpmannen som köper sig en politisk framtid. Författaren berättar i en och samma bok om flera intressanta livsöden utan att det blir rörigt, tvärtom är det hela tiden väldigt spännande och man vill helst inte lägga den ifrån sig eftersom man vill veta hur det går för de olika personerna. Rekommenderas.

  

Mitt gamla hemlands, Turkiet, störste författare måste väl ändå sägas vara Orhan Pamuk, 2006 års Nobelpristagare i litteratur. Den av hans böcker jag tycker allra bäst om är Mitt namn är Röd. Så här står det i baksidestexten: "En snöig vinterdag 1591 mördas en miniatyrmålare vid sultan Murad III:s hov i Istanbul. Senare mördas även ateljéns mästare. Sultanen har i hemlighet beställt en illuminerad bok med sitt porträtt i den nya venetianska stilen, en styggelse i de rättrognas ögon. Det står klart att en mördare måste sökas i miniatyrmålarnas egen krets." Ja, på ytan en deckargåta, men även om man inte gillar deckare tror jag ändå att man kommer att tycka om den här. "Det är en historisk roman, en berättelse om idéer ... om det konstnärliga skapandets villkor och det dagliga livets krav. Den värnar om rätten till personlig stil och identitet i en värld av kulturella konventioner och religiöst förtryck." Alla figurer har sina egna röster i boken, i egna kapitel. Till och med guldmyntet har en historia att berätta med sin egen röst.

 

En bok om Turkiet som jag bara älskar är Birds without wings av Louis de Bernières, författaren till Captain Corelli's Mandolin som säkert många av er har läst. Birds without wings utspelar sig i början av nittonhundratalet i sydvästra Turkiet. I den lilla byn lever människorna sida vid sida och är vänner och fiender så som de flesta människor är i små byar. En del går i moskén och en del går i kyrkan. Om man har ett svårare bekymmer ber man ofta sin granne att be för en i sin bön, det kan ju vara bra att försäkra sig om att Gud hör ens bön, och om det ena skulle visa sig vara effektivare än det andra så är ju det bra. Men alla talar de samma språk, turkiska. I centrum står Philotei, en kristen flicka av legendarisk skönhet och hennes älskade Ibrahim getherden, en muslimsk pojke. När kriget bryter ut och den Turkiska republiken bildas ställs granne mot granne, bästa vänner mot bästa vänner och kärlekspar mot varandra. En förtrollande saga som tyvärr grundar sig på den historiska verkligheten.

För er som bor i, eller är intresserade av, USA, vill jag gärna visa boken Iskarlen och trasdockan av Lars Weiss. Boken handlar om några svenska invandrares öden år 1919 i Chicago. Nu var det ganska länge sedan jag läste den, men jag vet att jag tyckte den var väldigt intressant. På det ex jag har står att en uppföljare är planerad, men jag vet inte om det har kommit någon eller ej.

Jag måste ju ta upp någon författare från mitt ursprungliga hemland också. Då väljer jag Torgny Lindgren, utan tvekan. Han har ju ett digert författarskap bakom sig och är medlem av Svenska akademien, innehavare av stol nummer 9. Det jag tycker så mycket om med hans böcker är att han kan konsten att berätta en historia utan att krångla till det och utan att försöka vara "nåt". För det är nog det värsta jag vet när författare ska "vara litterära" och resultatet bara blir tillgjort. Torgny Lindgren skriver stor litteratur med ett enkelt och nyanserat språk. Som exempel har jag en bild på hans bok Pölsan, som utspelar sig i Avabäck i Västerbotten.

 

Jag läser gärna facklitteratur av varierande slag, men allra helst biografier och historiska verk, även om jag nog inte kan skryta med att ha läst så värst mycket. Med tanke på dagens samhälle där olika religioner ofta ställs mot varandra och där muslimer ibland blir dragna över en kam som medlemmar av Ondskans axelmakter, vill jag rekommendera Karen Armstrongs böcker om olika religioner. Karen Armstrong var från början nunna i England, men lämnade klostertlivet 1969 och har sedan dess ägnat sig åt att forska om religioner. Eftersom hon har en kristen bakgrund och eftersom hon intresserar sig för alla stora religioner, känns det som om hon ser på saker och ting med både ett kritiskt öga och ett bejakande, jag vet att hon inte försöker bortförklara och heligförklara samtidigt som hon inte är överdrivet kritisk, och det gör att jag tycker att jag lite grann kan lita på hennes omdömen och hennes forskning. Hon har skrivit en alldeles utmärkt biografi om profeten Muhammed som jag kan rekommendera. Om vi förstår mer om varandra kanske vi också kan lära oss respektera varandra här på jorden. Vem vet, en dag kanske vi kan lyckas leva fredligt med varandra. Det här är en bra början.

  

Eftersom jag är totalt beroende av böcker har jag självklart en liten hög med böcker som ligger på "vänt". En av de böckerna är To Kill a Mockingbird av Harper Lee. En klassiker som skrevs redan 1960 och som jag fortfarande inte har läst. Jag fick tag i en gammal svensk översättning för några år sedan, men den var så riktigt uruselt översatt att jag till slut fick kasta den ifrån mig. Inte för att jag själv är någon lysande stjärna på översättarhimlen, men det där var riktigt uselt. Nå, nu har jag den på engelska och är faktiskt lite otålig för att få börja med den.

Sist men inte minst måste jag ju nämna de böcker jag översätter. Författare är Barbara Nadel och hon har två separata serier. Den första är en deckarserie som utspelar sig i Istanbul. Cetin Ikmen, en lite speciell kommissarie och niobarnsfar, är hjälte. På svenska finns än så länge: Belsassars dotter, Kristallburen, Arabesk, Djupa vatten och Harem. I augusti 2008 ska Förstenad komma ut. 

Måste ju skryta med att det är jag som har tagit fotot till omslaget 

på Djupa vatten, det är moskén i Ortaköy, Istanbul.

Den andra serien utspelar sig i London under andra världskriget, mitt under blitzen. Vår hjälte Francis Hancock är begravningsentreprenör. Hemska upplevelser under första världskriget gör att han hamnar i ett slags chocktillstånd av höga ljud och bomber, då måste han ut och springa. Så han springer genom London medan tyskarnas bomber regnar över staden och så hamnar han i de mest bisarra situationer. Måste säga att man blir lite kär i den udda hjälten. På svenska finns Dödlig rättvisa och Sorgens arv.

Jag har lånat alla foton från respektive förlag utan att skämmas. 

Sov gott!

Diskmaskin - näst sista avsnittet

Jippi! Klockan 17.00 kom herr Ingenjören från Diskmaskinsfirman och kopplade in lilla underverket. Den fungerar.

Bara ett litet, litet problem kvar - ja men det kan väl inte vara hur lätt som helst heller - och det är att slangarna är för korta. Så på söndag kommer mr Fatih, vår vanliga rörmokare, och ska fixa det.

Nå, nu står det lilla underverket lite på trekvart men går i alla fall att använda. Så middagsdisken är inställd och efter kvällsfikat ska den premiärköras.

Och jag är GLAD!

Drinkies

Här är beviset på att jag inte bara hittar på. Firman som säljer alkoholhaltiga drycker här i stan heter Drinkies och de kör hem varorna åt en om man vill. Här har leveransbilen stannat till utanför vårt hus för att rådfråga gubbsen (anas i bakgrunden) där de sitter och vilar sig om adressen.

Gift er!

Om ni inte redan har gift er med er livspartner: GÖR DET!

I Sverige, med sambolagar och allt, pågår nu en av de mest skandalösa och vidriga arvstvister jag någonsin har hört talas om och som visades upp i all sin skitighet i tv-programmet Uppdrag granskning.

Aktivisten och deckarförfattaren Stieg Larsson är nog en person som alla svenskar känner till i dag, och många har läst hans succéböcker. Alla känner däremot kanske inte till att han levde tillsammans med Eva Gabrielsson i hela 32 år, som sambos utan att vara gifta. De träffades redan i tonåren och höll ihop ända sedan dess - tills döden skiljde dem åt. Ganska unikt i dessa dagar skulle jag vilja påstå.

Orsaken till att de aldrig gifte sig - trots att de hade pratat om det ända sedan början av 80-talet - var främst att Stieg Larsson engagerade sig i kampen mot rasister och nazister. En hotbild fanns mot både honom och Eva, och för att hon inte skulle synas i offentliga register utan förbli mer anonym, registrerade och legitimiserade de aldrig sitt gemensamma liv.

I dag drar hans böcker in ofantliga summor pengar. Norstedts förlag uppskattar att Stieg Larsson till dags dato skulle ha tjänat cirka 80 miljoner för deckarserien. Pengar som han och Eva Gabrielsson hade tänkt använda dels som pensionsförsäkring, dels för att bygga sig ett sommarhus, dels ge pengar till tidningen Expo och dels ge pengar till Kvinnojourerna.

Eva Gabrielsson får inte ett öre av alla pengar. De går enligt alla lagar och regler oavkortat till Stieg Larssons far Erland Larsson och bror Joakim Larsson. Inte nog med det. De ville också ha hälften av den bostad Stieg Larsson och Eva Gabrielsson delade - vi talar här om en tvårummare. Nu, tre år senare, har de äntligen gått med på att hon får bo kvar. Nä men så snällt då ...

Dessutom vill dessa två "män"* (och jag tänker inte säga vad jag tycker om dem, för då kan man bli stämd för förtal) ha rätten att bestämma över Stieg Larssons författarskap. Två män som överhuvudtaget inte har en aning om vad som rörde sig i Stieg Larssons huvud, som inte deltog i hans liv, som inte var engagerade i det som engagerade honom, som inte deltog i några av de diskussioner och samtal han förde.

Den som kände honom bäst, hans livskamrat Eva Gabrielsson, vill två saker: Hon vill bo kvar i deras gemensamma bostad. Hon vill förvalta hans författarskap, men avstår alla pengar. Hon bryr sig alltså bara om det själsliga arvet efter sin man, men det förnekas hon.

De flesta av oss kommer aldrig att hamna i en så komplicerad situation, men att inte få behålla ens ett modellflygplan efter sin älskade livskamrat kan också det försätta en i en onödigt sorglig situation, för att inte tala om att riskera att bli utkastad ur sin bostad.

Så snälla ni, var ni än befinner er på vårt gröna klot: GIFT ER! När sambolagarna inte kan fungera ens i Sverige, hur fungerar de då i länder som har bekymmer med att försörja sin befolkning och inte har tid att bry sig om sådana petitesser. 

Vill också säga att jag med hela mitt hjärta stödjer Eva Gabrielssons fortsatta kamp för att få rätten att förvalta Stieg Larssons författarskap. Rätteligen borde hon också få alla pengar.

Den som vill se programmet kan göra det här.

Den som vill läsa mer i SvD kan göra det här och här.

PS. Jag stödjer definitivt lagen för att homosexuella ska få ingå äktenskap på precis samma villkor som heterosexuella. Det här fallet, om inget annat, bevisar att de lagar som finns inte räcker. Homosexuella måste få rätt till samma skydd som heterosexuella.

*En riktig karl är en hederlig och rättskaffens karl.

Diskmaskin avsnitt 5.894

Nu mina vänner har jag fått en hel och fin diskmaskin. Ja, den ser i alla fall ut som en diskmaskin ska se ut. Om den sedan är hel och fin i maskineriet återstår att se.

Jag väntade ju på att herr Ingenjören från Diskmaskinsfirman skulle komma och skriva en rapport om eländet. Han kom aldrig. I stället tog en driftig chaufför på Kontoret och körde upp den trasiga till affären igen. Den här gången gick det bättre. Jag vet inte om han hade pratat med någon eller vad som har hänt i mellantiden, men han lyckades i alla fall.

Nu väntar jag åter igen på att Ingenjören från Diskmaskinsfirman ska komma, den här gången för att göra ett nytt försök med installationen. 

Så här ska en diskmaskin inte se ut. Luckan går inte ens att öppna ordentligt, 

så det är inte bara ett skönhetsfel.

Och så här ska knappsatsen inte se ut. 

Det här är bättre.

Fina knappar.

Nu står underverket i hallen och väntar, och jag går och klappar lite på den emellanåt så den inte ska känna sig bortglömd.

Uppdatering: Det sägs att herr Ingenjören från Diskmaskinsfirman ska komma i morgon mellan 11.00 och 18.00.

Kvinnoförtryck

På halvön Athos i Grekland är kvinnor bannlysta. Jo, ni läser rätt, kvinnor är portförbjudna på hela halvön som bebos av kristna ortodoxa munkar. Även tamdjur av kvinnligt kön är förbjudna.

Lagen instiftades av den bysantinske kejsaren Konstantin IX Monomachos år 1060. Kvinnor som tar sig in i området riskerar fängelse enligt den grekiska lagstiftningen. Och nu har tydligen tre kvinnor från Moldavien varit lite för nyfikna och är därför omhändertagna av polisen.

Är det kanske dags att kristenheten och dess ledarskap tar och landar i modern tid? Traditioner i all ära, men när det mynnar i förtryck och segregation bör traditionen i fråga avskaffas enligt min mening. Varför ska kvinnor kastas i fängelse om de råkar sätta foten på fel jordplätt? Varför ska inte kvinnor kunna besöka de tjugo fantastiska gamla kloster som finns där? Tänk om det finns någon kristen kvinna som vill be till Gud på Det heliga berget, som namnet betyder? Kristenheten som alltid anser sig så överlägsen alla andra trosinriktningar!

Hur de sedan separerar honmyggor från hanmyggor överstiger min fattningsförmåga ...

SvD skriver om den aktuella händelsen här.

MUMS

Att sikta mjölet gjorde susen!

Sitter just nu och smaskar i mig en bit plommonpaj som är vansinnigt god.

TACK till Marianne i Linköping för receptet! Visserligen för rabarberpaj, men det har vi inte här, så man tager vad man haver, som Cajsa Warg inte sa.

Det som gjorde susen var som sagt att sikta mjölet. Dessutom proppade jag degen full av frukt, riktigt tryckte ner frukten, och så har jag äntligen lärt mig att jag ska sänka värmen i den här ugnen med 25-50° från det som står i alla recept.

Problem med pc

Maken har en pc (jag har en Mac).

Han har lite problem, det är så segt allting han ska göra. Så han tänkte sig en lite "disc clean-up". Den satte igång och talade om att 34.384 dagar och 16 timmar återstod innan operationen var klar.

Han lade ner projektet.

Gulligt!

De här blir man ju i alla fall glad av! Snoddas (1952) och Jokkmokks Jokke (1963):

Tröttsamma låtar

Jag gillar inte schlagermusik. Jag gillar inte schlagerfestivalen. Ändå tittar jag på den.

Det som är allra mest tröttsamt är att Charlotte Perellis låt nu snurrar i mitt huvud. Om och om igen. Som en gammal LP som har hakat upp sig. För det är ju bara den där refrängen. Och inte kan jag texten till den ens en gång, utan det är bara "lalalalalalalalala like a hero, lalalala".

Tror jag ska leta upp någon gammal Sven-Ingvars på YT, de är ju i alla fall lite roliga. Fröken Fräken ifrån Fryken, Christina från Vilhelmina eller något liknande. Se om det hjälper.

Läkekonstens historia började här i Egypten

Man har länge ansett att läkekonstens historia har sitt ursprung i det antika Grekland, men ny forskning visar att de gamla egyptierna använde sig av moderna metoder - om än inte modern teknik - för att diagnosticera och behandla sjukdomar.

Fantastiskt, analyser av gamla papyrusrullar visar att man på faraonernas tid använde verksamma läkemedel utvunna ur växter, mineraler och djur, och att många av dessa används än i dag!

Den som vill veta mer kan läsa här.

Bättre lycka nästa gång?

Jaha. Ingenjören från Diskmaskinsfirman kom. Och gick.

Paketet med det nya underverket stod oöppnat i köket. Så Ingenjören och hans Medhjälpare öppnade och drog ut diskmaskinen. Då visade det sig att maskinen var alldeles bucklig och knapparna för de olika programmen var oåtkomliga i sina hålor!

Det finns inget annat att göra än att köra tillbaks den till affären, sa Ingenjören och hans Medhjälpare (eller något liknande för de pratade bara arabiska), och så gick de med var sin Coca-Cola i handen. Ring när du har fått en ny.

Så nu har en av chaufförerna på kontoret hämtat eländet för att byta till en som är hel och fin och fungerar. Hoppas vi. För enligt honom gäller inte garantin nu när paketet är öppnat!? Men det var ju just därför vanliga rörmokaren, mr Fatih, inte fick installera, just för att garantin skulle gälla!? Och hur ska man veta att det är något fel på varan om man inte öppnar paketet?! Och det var ju Ingenjören från Diskmaskinsfirman som öppnade paketet och konstaterade att det här exemplaret inte var riktigt friskt!!

Tur att vi köpte med oss gott om diskborstar från Ikea i Istanbul ...

Uppdatering: I affären säger de att Ingenjören måste skriva en rapport om skadan. Och det måste han göra hemma hos oss. Så nu kommer den inte så krya diskmaskinen hem till oss igen, i morgon kommer Ingenjören tillbaka, och sedan kan vi prova att byta den igen. Skratta eller gråta? 

Pli på gubbsen

Två egyptiska män torkade mitt köksgolv alldeles nyss. Det ni!

Inte för att det blev så rent, men det blev i alla fall torrt, så min efterföljande insats blev aningen lättare.

Det var alltså inte installation av nya diskmaskinen. Det var vår trogne rörmokare, mr Fatih, som fixade läckan i varmvattenberedaren i makens badrum, fixade så att det kommer vatten i min dusch igen samt läcka i min varmvattenberedare, och rev ut den gamla diskmaskinen som inte fungerar. Till sin hjälp hade han som vanligt hyresvärdens handgångne man, mr Gamal, som håller sällskap, tittar på och svarar i mobilen när den ringer.

Nu väntar jag bara på att Ingenjören från Diskmaskinsfirman kommer och installerar det nya underverket. De måste göra det själva, annars gäller inte garantin.

Behöver han hörapparat eller behöver jag logoped?

I går kväll utspann sig följande konversation:

Maken: Ska vi ta en drink?

Jag: Ja, men jag hittade ingen färsk mynta i affären så vi kan inte göra Mojitos. Vad med rom och Seven-Up?

Maken: Rom och senap?

Bloggkartan

Det finns visst även en internationell bloggkarta via nyligen.se och knuff.se. Där vill man ju gärna vara med så att någon som är intresserad av just Egypten kan hitta hit. Och det är ju roligt så att man själv kan hitta länder man är intresserad av. Så nu följer jag instruktionerna och lägger till min blogg i:
Egypten

PS. Det verkar inte fungera.

PPS. Nu fungerar det visst, jag var nog bara lite otålig i går kväll.

Internationellt

I går kväll var vi bjudna på grillat hos en annan expat här i stan. Riktigt trevligt och internationellt: Sverige, Turkiet, England, Australien, Cypern, Sydafrika, Grekland, Egypten, Libanon och Amerika var representerade.

Det fick mig att fundera på umgängesmönstret vi har haft sedan vi flyttade från Sverige. I Bulgarien umgicks vi nästan uteslutande med andra svenskar. En och annan dansk och en finska slank med, men annars träffade vi inte många från andra länder, förutom våra närmaste grannar som var bulgarer och som vi umgicks mycket med. Vi var en ganska liten svenskkoloni som alla bodde ganska nära varandra, så det var lätt att umgås.

I Turkiet umgicks vi med en del turkar, många svensk-turkar och en del svenskar. Svenska språket dominerade fortfarande eftersom alla utom de turkar som aldrig hade bott i Sverige pratade svenska, och det var så det blev tack vare att vi snabbt fick nya vänner genom SWEA Istanbul.

Här i Egypten träffar vi bara ett fåtal svenskar, vi har väl inte riktigt lärt känna några egyptier än (tyvärr men hoppas det kommer), utan umgås mest med människor från alla möjliga länder. Och det i sin tur beror mest på att vår allra första bekantskap är en turkiska med många kontakter, och det är genom henne vi har lärt känna andra.

Tänk så olika det kan bli. Ni andra som bor i utlandet, hur ser er vänkrets ut? Och ni som bor i Sverige, umgås ni med några invandrare eller några som bor tillfälligt som vi under några år i landet?

Lycka

Lycka är när man upptäcker att det ska öppna en Egyptian American Book Store i shoppingcentret där man brukar åka och storhandla.

Fredagstema Show and Tell: Skor

Fredagstemat i maj kommer från Desirée i Alabama, och den här gången handlar det om skor: Vilka skor använder ni? Vilka skor längtar ni efter att använda till sommaren? Bästa/sämsta skorna? Favoritskor? Andra snygga, fräna skor?

Inför flytten från Istanbul gjorde jag en jätterensning av alla våra pinaler, däribland skor. Maken hade börjat kalla mig Imelda, så jag tyckte det var dags. Riktigt så illa var det inte, men jag ska erkänna att ett antal fattiga fötter fick nya kläder. 

Jag förvarar mina skor i sina kartonger. Mycket praktiskt eftersom man då kan stapla dem ovanpå varandra utan att de plattas till och blir förstörda, dessutom blir de inte dammiga. På bilden kanske det ser ut som om jag är världens pedant med skor i kartonger och kläder i klädpåsar, men det är faktiskt tvärtom. Jag är rätt lat och slarvig, och klädpåsarna kom till inför flytten för att kläderna inte skulle bli förstörda. Sedan har de fått vara kvar och det har varit rätt bra med tanke på all sand som letar sig in alla skrymslen och vrår. 

Hihi, ni ser helt rätt. Jag har en låda smågodis gömd bland 

skokartongerna. Mitt superhemliga förråd.

Egypten är ju ett ganska varmt land, så nu på sommaren gäller devisen "så lite som möjligt" i form av ovanläder. På dagarna springer jag runt i ett par zebra-mönstrade flip-flop. Jättesköna och väldigt luftiga. Jag är inte riktigt van att ha skor med en flärp mellan tårna, så det här är jättebra härdning för det lilla hudpartiet. Så småningom hoppas jag kunna köpa mig några av alla fina "mellan-tårna-sandaler" som finns. Är lite feg, för jag vill inte ha skavsår mellan tårna i fyrtio graders värme ...

Zebratofflor.

På vintern när man behöver strumpor på fötterna springer jag i stället runt i ett par vanliga tofflor här hemma. De här hittade jag på Tisdagsmarknaden i Kadiköy, Istanbul, för ca 15 SEK. Paljetter och allt.

Paljetter lyser upp vardagen.

När jag ska ut och gå i värmen vill jag gärna ha så lite ovanläder som möjligt, samtidigt ska skorna sitta ordentligt och ge stadga på obefintliga eller knöliga trottoarer. Mina nya Timberland-sandaler är otroligt sköna. Fotriktiga, rejäl sula och mjuka.

Rejäla promenadsandaler.

Ett par andra, billiga och helt märkeslösa sandaler hittade jag i en liten butik i Istanbul förra året. Från början satt röda dekorationer lite här och var, men de klippte jag bort för att skorna skulle passa till de flesta av mina kläder. Man blir så bunden med röda detaljer.

Luftigt och bra för tårna ska det vara på sommaren.

På vintern tycker jag om lite mer rejäla skor, och uppvuxen som man är i slask och blask är det praktiskt med boots eller stövlar. Det här är mina Timberlandboots som jag köpte i vintras, jag föll pladask för det fina mönstret på bakkappan.

Timberland i alla väder.

Tack vare att jag förvarar alla skor i sina kartonger håller de också väldigt länge. Här är ett par ceriserosa sling-back från 80-talet! Jag ska erkänna att det var vansinnigt länge sedan jag använde dem, det börjar väl bli en 20 år sedan, men jag kan bara inte göra mig av med ett par Bruno Magli. Jag har haft mycket roligt i dem kan jag avslöja. Och nu har jag faktiskt börjat fundera på om de inte skulle kunna plockas fram och användas för att lysa upp tillvaron lite. Speciellt om man har enkla svarta eller andra mörka kläder kan det kanske bli snyggt.

Mycket skoj hade jag i de här på 80-talet.

När vi bodde i Bulgarien passade jag på att få ett par svarta sidenpumps gjorda till mig. De använder jag väldigt mycket när vi går på fest och det ska vara högklackat. Eftersom de är handgjorda speciellt till mina fötter är de vansinnigt bekväma.

Siden är alltid rätt.

Ibland vill jag vara lite fin om fötterna när jag ska promenera på stan och kanske gå på någon bättre lunchkrog, då tar jag gärna de här skorna från den turkiska butiken Nursace. Lite orientinspirerade, jättebekväma.

Orientinspirerat.

Mina absoluta favoriter genom åren är mina bruna Armando Pollini som jag köpte någon gång i början av 80-talet. Jag betalade hela 295:- för dem, och det var mycket pengar på den tiden. De här skorna använder jag ofta och har gjort det i alla år. Ja, jag har haft dem i cirka 25 år vid det här laget! Nu börjar de bli lite smått slitna och jag kommer att gråta blod den dag jag måste slänga dem.

Armando Pollini, 295:-

Det här var en rolig genomgång. Jag upptäcker att jag har en ganska konservativ smak när det gäller skor, samtidigt som de helst ska ha något litet udda över sig utan att skrika. Undantaget är slit-och-släng-skor typ zebra-flip-flop och paljettofflor. Tofflor får gärna vara lite galna men det finns gränser där också. Jag tar inte på mig ett par gull-gull-tofflor typ fluffiga med kaninöron. Foppatofflor går också fetbort.

På tal om tofflor förresten: I Sverige råder olika kulturer när det gäller att ta av sig skorna eller inte när man kommer hem till folk. Och gör man det tassar man runt där i strumplästen. I Turkiet och Bulgarien tar man alltid av sig ytterskorna när man kommer hem till någon. Alltid utan undantag. Den stora skillnaden är att alla har ett lager tofflor att erbjuda gästerna så att de ska slippa hasa runt i strumplästen. Med mer eller mindre lyckat resultat måste jag säga, för en del tofflor är rent förfärligt fula, för stora, hala ...

Jag vill helst att mina gäster behåller skorna på om det inte är väldigt lerigt ute. Men jag har tagit efter turkarna och bulgarerna och har ett litet lager med gästtofflor om de föredrar det. Själv brukar jag alltid ha med mig ett par inneskor när jag går på besök så att jag slipper både strumpläst och lånetofflor. Ja inte till vardagsfikat hos bästa kompisarna förstås, då går det lika bra med strumplästen. Men jag tycker inte det är roligt att klä upp sig till fest och sedan springa barfota hela kvällen. Vad tycker ni, hur gör ni?

Som assistent och smakråd under fotograferingen av skor har Hasse 

varit behjälplig, bror (tror vi) till Hanna och som bor tillsammans med henne i trädgården.

Gosedjur

more cat pictures

Fotboll

Tydligen är det mycket fotboll i världen just nu. Eller, just nu, det tycker jag det är mest hela tiden, sommar som vinter. Och är det inte fotboll är det ishockey, även det sommar som vinter känns det som. Just nu är det visst England som är på tapeten, förstod jag av Lulluns härliga inlägg om fotbollsentusiasterna i Grönland, som inspirerade mig till det här inlägget.

Jag har inte märkt mycket fotbollshysteri här i Egypten, inte mer än när de vann någon afrikansk liga för ett tag sedan. Då flaggade man och dekorerade hela staden i fotbollens färger. Fotbollsfansen är säkert lika många här som i alla andra länder, det är nog bara jag som inte har lagt märke till dem.

I Istanbul gick det däremot inte att undgå fotbollsfansen. De belägrade staden varje gång det var match, speciellt i de stadsdelar där lagen hörde hemma. Det finns tre stora lag i Istanbul: Fenerbahce, Galatasaray och Besiktas (det ska vara små krokar längst ner på s:en i Besiktas så att det blir sche-ljud). Vi bodde i Fenerbahces del av staden vilket passade oss ganska bra eftersom deras färger är blått och gult och dessutom var det en svensk som spelade med dem de första åren vi bodde där, Kennet Andersson hette han. När man bor i Istanbul "håller man på" ett av lagen, det bara är så för annars är man konstigare än en utomjording. Jag höll på Fenerbahce, jag som aldrig har hejat på något lag i hela mitt liv, vilket ledde till många varma leenden och instant friends bland taxichaufförer och liknande.

Inför en match klär sig alla fans i lagets färger. Man köper flaggor och samlas runt stadion flera timmar innan det börjar. Som tur är dricks det inte riktigt lika mycket öl i Istanbul som i England, så fyllan är inte lika svår. Men mycket människor är det som vandrar runt, står i kö, dricker te, dansar några steg och har allmänt trevligt. Inte lätt att ta sig fram i trafiken, så det är alltid bra att veta i förväg när de ska spela så man kan ta en annan väg.

Jag satt faktiskt fast i trafiken en dryg timme en gång bara för att Fenerbahce-laget var på väg genom fiendens territorium när de skulle spela mot Besiktas. Jag satt i en minibuss i en backe bredvid Inönü-stadion och kunde se ner till Strandvägen där trafiken flöt på rätt fint, men bara åt ena hållet, åt andra var det inte en bil i sikte. Och vi stod still. Polisen stod och stoppade alla bilar som ville svänga ner på Strandvägen. Till slut såg jag varför. Där kom en buss åkande med bergis hundra små poliser som sprang med bussen, både framför, bakom och på sidorna, för att skydda laget. Tänk Lego-gubbspoliser i vita hjälmar som guppar upp och ner så förstår ni synen. Sedan när bussen väl hade kört in vid stadion fick vi åka.

Flaggförsäljare

Fenerbahce-fans på väg till matchen i Kadiköy, Istanbul

Det här med fotboll är blodigt allvar för fansen. Jag kommer aldrig att glömma när en väninna berättade om en Fenerbahce-förlust. Hon hade tröttnat (vilket egentligen är en dödssynd från fruns sida) och gått och lagt sig. Någon gång mitt i natten vaknade hon och upptäckte att maken inte låg vid hennes sida. Hon tassade upp och hittade honom i vardagsrummet, stirrandes på en blank tv-ruta. Heldeppig, hela världen var på väg att gå under bara för att Fenerbahce hade förlorat matchen! Nå, det gick väl över efter någon vecka ...

Roligare tycker fansen att det är när laget har vunnit. Då kör man, precis som i Grönland, runt, runt, runt med bilarna och viftar med flaggor, tutar och skriker av lycka. Skillnaden mot Grönland är att det är lite fler bilar i farten, sisådär några tusen eftersom alla som inte var på matchen har lyssnat på bilradion eller har suttit på en krog med kompisarna och sett på storbilds-tv. På väg hem tutar man. Man tutar förresten så fort laget gör mål. Det var ett rätt bra sätt för mig att veta hur det gick i matchen, ju fler gånger det tutade under en kväll, dess bättre gick det.

Men det var inte så roligt när Fenerbahce vann stora ligor eller cupar eller vad det heter, för då festade man hela helgen efteråt. Det vill säga det tutades och tjoades i princip dygnet runt ända till sent på söndagskvällen. Inte så lätt att sova då.

Här viftar man med flaggor för att fira vinsten

Jag var i Stockholm en gång när Fenerbahce vann någonting. Där brukar man ju inte åka runt i bilarna och vifta med flaggor på samma sätt, men någon (turk?) blev så glad att han gjorde det i alla fall, i sin ensamhet. Tror inte det var så jättemånga som förstod riktigt vad det handlade om, och jag hade lite svårt att hålla mig för skratt.

Utlandssvenskar sökes

Svenska Dagbladet söker utlandssvenskar för en artikel de ska publicera den 1 juni. Läs mer på länken här.

Själv är jag inte så förtjust i rampljuset, men det vore jätteroligt om någon av er, mina bloggisar kom med!

Födelsedag?

Man skulle kunna tro att det är min födelsedag i dag, för på födelsedagar blir man ju väckt med presenter. Men det är det inte.

När jag låg och sov som bäst nu på eftermiddagen (jag var så trött så jag var bara tvungen, och det är inte ofta jag gör det) ringde det på dörren. Först tänkte jag låtsas att jag inte hörde, för jag ooorkade bara inte gå upp och öppna. Sov ju så gott. Men de gav sig inte så till slut fick jag ge mig.

Då stod en av chaufförerna från kontoret där utanför med en ny diskmaskin till mig! Superpresent, jag blev själaglad! Ja, ja, den var ju inte från honom personligen, den är ju från hyresvärden, och den är bara på lån medan vi bor här så den är inte min, men det är jag som slipper diska för hand : )

Zanussi Electrolux heter den och nu står den i köket i väntan på att installatören kan komma och installera den. Håll tummarna för att det blir den här veckan ...

En liten man och hans lilla åsna

Harr

Harr (andas ut ordentligt på h:et, rulla sedan på r:et med tungspetsen) må vara en fisk på svenska, men på arabiska betyder det Varmt.

I dag är det harr, även om termometern bara säger 34°.

Uppdatering: Harr är en sorts laxfisk som lever i sötvatten och finns framför allt i norra Sverige och östra Europa. Den har en hög och lång ryggfena, är silvergrå med violett skimmer. Luktar svagt som timjan. Leker på grusbottnar vid islossningen och äggen kläcks efter 3-4 veckor. Viktig matfisk och sportfisk i Norrland. Allt enligt www.ne.se

Nästa översättning

Som en del av er redan vet pysslar jag med att översätta böcker från engelska till svenska. Ett jätteroligt jobb som jag kan ta med mig över hela världen, men som tar ganska lång tid eftersom jag inte är något utbildat proffs.

Äntligen har jag "skrivit in" hela nästa bok i datorn. Den kommer att heta Förstenad och är liksom mina tidigare översättningar författad av Barbara Nadel. Det är en deckare som utspelar sig i Istanbul.

Nu återstår att bearbeta texten för att det ska bli bra svenska. Så nu kommer jag att gå igenom allt, sedan motläsa mot originalet så att jag inte har förvanskat någonting i min iver att åstadkomma en lättläst och bra text, sedan gå igenom allt igen - och igen. Efter det ska redaktören säga sitt. Det är lätt att bli hemmablind och fastna i sina egna ordvändningar, så det är bra att ännu en person tittar. Och han är väldigt duktig, jag är enormt glad för att det är just han som granskar texten. Efter det går jag igenom allt ytterligare en gång innan boken sätts och till slut är det dags för korrekturläsning innan boken kan gå i tryck.

Den här metoden är min egen, och jag har ingen aning om hur proffsen jobbar. De kanske kirrar allt i en handvändning, men jag har upptäckt att jag är för otålig för att verkligen jobba igenom varje mening ordentligt från början. Dessutom tycker jag att det är lätt att fastna i någon sorts svengelska när man har originalspråket framför ögonen, jag måste liksom komma bort helt från engelskan innan det blir bra och riktig svenska.

Allt det här ska vara färdigt till den 19 juli har jag tänkt mig, för då kommer sonen med familj till Kairo och då vill jag vara helt ledig och spendera all tid med dem.

Just nu undrar jag hur tusan det ska gå till ...

Ridtur i öknen

Lite pirrigt var det allt innan det bar iväg på hästrygg i Sahara. Det var trots allt en 25-30 år sedan jag red. Men det blev en härlig tur tillsammans med familjen Ö. 

Vid pyramiderna i Giza finns ett område fullt av olika stallar för både hästar, kameler och åsnor. Det är bara att välja. Jag fick rida Fiona, en gammal märr som skrittade på med glada steg. Hon orkade till och med bli liiite skraj för sopsäckar och annat som låg i vägen. Vi var dock alla tacksamma att det var P som red unghästen som håller på att skolas till danshäst, något jag inte vet så mycket om mer än att de lär sig stå och steppa på ett ställe, i princip.

För att komma ut i öknen fick vi först rida genom smala gränder fulla av barn, herrar som rökte vattenpipa och damer som satt på förstutrappen och skvallrade. Ett bostadsområde som milt sagt inte tillhörde de mer välbärgade kvarteren i staden. Sedan kom vi ut i Sahara.

En perfekt tid på dagen att ge sig ut i öknen, solen höll så sakteliga på att gå ner och dagen hade varit ganska sval, så temperaturen var alldeles lagom. I bakgrunden hade vi de tre ståtliga pyramiderna: Cheops, Chefrens och Mykerinos som är cirka 4.500 år gamla. 

Jag och Fiona

Maken, vår gäst F och jag på våra hästar

Med pyramiderna i bakgrunden: Cheops, Chefrens och Mykerinos

Jag höll mig till skritt hela tiden, kände att det var mycket som behövde justeras i min ridning och eftersom vi inte hade någon lärare med oss som påpekade saker och ting, var det bara att känna efter själv. En ledare hade vi, mr Jimmy, men han såg mest till att hålla ihop gruppen och styra oss åt rätt håll. Efter hand började småsaker komma tillbaks i kroppen så nästa gång vill jag nog att det ska gå aningen fortare. Familjen Ö gav sig av på en egen galopptur.

När vi var på väg hem började hästägarna själva dyka upp för att låta hästarna sträcka ut ordentligt i full galopp genom sanden. Tänk er de ödsliga sanddynerna och synen av hästar och ryttare i full karriär - sinnebilden av fart och frihet. Hoppas att jag klarar av det en vacker dag.

I full karriär mot öknen för att rasta av hästarna efter en lång dag 

med tråkiga turister på ryggen. 

När vi efter en dryg timme kom tillbaks till stallet var vi ordentligt möra i hela kroppen - och är det fortfarande. Kan tala om att det var gott med vatten och te. Men barnen hade inte fått nog. De ville rida åsna också, så de fick sig en liten tur på gatan utanför stallet. Åsnan försökte visserligen smita tillbaks in i stallet med dem på ryggen, men lille Ahmed 5 år satte stopp för det.

Tyvärr har jag inget foto av det, men innan vi gav oss iväg sadlades häst efter häst och så fick Ahmed 5 år passa dem tills alla var klara. Så där stod den lille med till slut sex stora hästar och talade om för dem att stå still! De lydde kan jag tala om, och det utan piskor eller liknande. Fast så hade han förstås en slangbella i byxfickan : )

En riktig hästkarl

Karavan

Om en kvart ska vi ut och rida i öknen. Jag har ingen aning om hur eller var det hela ska ske, men jag är färdig för äventyret. Just det, lilla kameran måste jag ju ha också!

Rapport med bilder kommer - förhoppningsvis!

Eh, hästar, inte kameler.

Blogginspiration

Tack vare frukosttemat förra fredagen där jag såg alla fantastiska foton av goda pannkakor, våfflor och grötar med frukt och bär, har maken och vår gäst F fått ovanligt vällagade frukostar de senaste dagarna. I morse gjorde jag till och med amerikanska pannkakor med jordgubbar och lönnsirap. 

Och nu sitter jag redan och funderar på vad jag ska göra i morgon. Dags för omelett kanske.

Hanna

Hej! Jag heter Hanna och jag är en väldigt söt och rar lite katt. Jag vet inte hur gammal jag är, men jag skulle tro ett år ungefär. Jag tycker väldigt mycket om mat och jag tycker om att bli klappad också.

Just nu bor jag i Mariannes trädgård och jag får mat och vatten av henne, men jag skulle väldigt gärna vilja ha ett eget hem där jag får krypa ihop vid min människas fötter på nätterna. Den platsen är upptagen av tre andra katter hos Marianne, och jag får inte plats.

Så om du vill att jag ska flytta hem till dig kan du väl höra av dig till Marianne. Helst ska det ju vara här i Kairo förstås, men om jag måste flyga en bit så är det okej det också, även om det låter läskigt.

Päronpaj

Nu måste jag ju lämna en rapport om päronpajen. Den blev lätt misslyckad: Bränd i botten, lite för mastig, för lite päron.

Jag tror att mjölet är kompaktare här än i Sverige, eller i alla fall annorlunda. När jag gjorde en lyckad sockerkaka sist hade jag i mer bakpulver än det stod i receptet. Så jag tror att man måste modifiera mjölmängden eller jäst/bakpulver när man bakar här. Knepigt när man inte är bakexpert.

Och så måste jag lära mig att inte ha så hög värme som står i receptet.

Och så ska det vara mycket, mycket mer päron ovanpå än jag hade.

I kväll blir det i stället grillade bananer fyllda med hackad blockchoklad och muscovadosocker. Det ska man väl inte misslyckas med i alla fall?

Inget barnkalas

Dålig mage i två dagar + feber = sova. Det har jag gjort hela eftermiddagen i stället för att gå på stort barnkalas med hopptorn, lekledare, studsmatta och allt skoj de har haft. Och en stor härlig buffé. Killarna är kvar, jag antar att vuxenkalaset har börjat.

Hoppas alla ni andra har en bra fredag och att helgen blir skön!

Fredagstema Show and Tell: Svalka

Dags för fredagstema som under maj månad kommer från Desirée i Alablama. Den här gången bygger temat på sommarvärmen som är i antågande: 

Snart är sommaren här med hettan, i alla fall för ett flertal av oss som bor i USA blir det många heta sommardagar med hög luftfuktighet. Var ni än bor, vad gör ni helst under en het sommardag? Hur finner ni svalka på bästa sätt?

Jag har ju inte hunnit uppleva den värsta hettan här i Egypten än, men jag vet att det inom kort blir bastu dygnet runt. Turligt nog bor vi nära öknen, så det är inte ångbastu utan gammal hederlig torr bastu. Det gör det lite lättare eftersom svetten inte rinner av en bara för att man råkade blinka. Däremot antar jag att man riskerar att bli grillad om man vistas i solen för länge och det är viktigt att skydda sig för de starka solstrålarna. Hatt på huvudet och kläder som någorlunda täcker huden. Och vatten. Mycket vatten, färkpressade juicer, Coca-cola och iste är det som gäller så att man inte blir uttorkad och får värmeslag.

Ett av de bästa tipsen måste vara att hålla sig i skuggan, även om det inte är särskilt svalt där heller. Är man inomhus håller man fönster och dörrar stängda för att inte släppa in värmen, och så måste man naturligtvis använda air-condition (AC). Jag försöker dock undvika att ha den på i det rum jag vistas. Sitter jag här i arbetsrummet sätter jag i stället på den i tv-rummet som är alldeles utanför, och så når den svala luften in i stället för att jag ska sitta i snålblåst och få ont i nacken. Vet ännu inte hur det ska bli i sovrummet, men jag hoppas kunna ha den på under dagtid och stänga av den på nätterna så att vi slipper oljudet. Det fungerar än så länge, och än så länge har vi bara behövt sätta på AC:n någon gång då och då.

Nu under våren hjälper det visserligen också att släppa in den svala nattluften, men se det går inte, för då släpper man också in alla hungriga myggor. Så nu öppnar jag i stället fönstren så fort jag vaknar och släpper in den svala morgonluften, det gör att det blir svalt i hela huset under en liten stund. Tvivlar på att det hjälper under högsommaren, för då är det som sagt bastu dygnet runt och det svalnar faktiskt inte av något nämnvärt på nätterna.

Jag försöker i alla fall använda AC så lite som möjligt av flera olika orsaker. Dels är det inte bra för klimatet, dels är det inte nyttigt för kroppen att ständigt gå runt i ett blåsigt kylskåp och dels kostar det pengar. Visserligen är elen billig här, men det är ändå onödiga pengar.

Och då återkommer vi till vattnet. Att hoppa i poolen är ju alltid skönt om man har en sådan, och det är vi lyckliga nog att ha här. Det hade vi inte i Istanbul. Har man ingen pool eller har annat att göra är det ändå vatten som hjälper bäst. Att stoppa huvudet under duschen hjälper jättemycket, men det är ju inte alltid man vill blöta ner håret. Så ett kallt fotbad, gärna med isbitar, är nog mitt allra bästa tips för att svalka sig. Det kan man ta till när som helst: Framför tv:n, vid skrivbordet, på balkongen ...

Iskallt fotbad.

Fast det finns ju förstås inte mycket som slår en dag vid havet när det är riktigt varmt ...

Stranden i Ain Sukhna

Fredagstemat finns hos: Desirée, Annika, Lullun, Anne, Petra, Anna-Saltis, Millan, Aurorabuddha, Victoria, Anki, Cecilia, Nilla, Simone, Anna, Susanne, Lia, Leopardia, Anne-Marie, Marina

Så praktiskt

I stället för att knöla sig fram i trafiken, leta parkeringsplats och sedan bära och kånka på en massa ölburkar från affären kan man bara ringa till spritbutiken Drinkis så levererar de. De kom här med två flak öl i går kväll, ganska sent vid 21.30. Då kan man ju tro att det skulle kosta lite för själva leveransen eftersom det var övertid, så att säga. Det kostade 4 egyptiska pund. Lika med 5 SEK.

Mycket praktiskt.

Besök

I dag får vi besök, svenskt besök från Istanbul. Makens chef som passar på att bo hos oss, det ska bli skoj. Synd bara att hans fru inte kunde följa med. Nå väl, vi hoppas på bättre tur nästa gång, och det blir ju en del bissniss-trippar fram och tillbaks.

Så nu har jag förberett middagen. Det blir ganska enkelt i dag för det fanns ingen bil så att jag kunde inte åka till affären som jag hade tänkt. Korv och potatismos. Men det är jättegod korv som är lite mer köttig än de brukar vara nu för tiden, och som jag köper i den där bra köttaffären Gourmet Egypt. Den innehåller säkerligen en del "köttbiprodukter" den med, men det är inte lika uppenbart som i en vanlig falukorv.

Sedan blir det päronpaj med hemgjord vaniljglass. Vad det blir för resultat av det återstår att se för jag har aldrig gjort det förut. Pajen står i alla fall i ugnen och glassmeten står i kylen för att vara kall tills jag häller den i glassmaskinen.

Experimenterat har jag gjort också, tog en tredjedel muscovadosocker i stället för strösocker och så strödde jag muscovadosocker ovanpå i stället för pärlsocker, för det har jag inte och det finns inte att köpa här.

Så vi får se hur det blir. Håll tummarna ...

Kan tillägga att det är fullt ös på gubbsen här utanför, det är ett stort gäng gubbs som håller på att mickla med olika maskiner och ger varandra naturligtvis råd om hur de ska göra på bästa sätt. Antar jag att de gör, för det brukar ju karlar göra när de micklar med maskiner : )

Släpp

Hjärnsläpp har man ju hört talas om ... okej då, upplevt, men kosläpp?

Nu har jag i alla fall bevittnat ett kosläpp i direktsändning på SVT Europa. Det var morgonsoffan som hade skickat ut en reporter till en mjölkbonde någonstans i vackra vår-Sverige för att vara med när kossorna släpptes ut på grönbete för första gången i år. Vilken cirkus! Först ville de inte ut, sedan när de väl kom ut hoppade de runt och skuttade och buffade på varandra sparkade rätt ut i luften. Som kalvar på grönbete.

Det är verkligen guld värt att ha SVT Europa när man bor i förskingringen. Att få ta del av en vårmorgon där hemma.

Bästisar

more cat pictures

Hör han illa eller talar jag otydligt?

Jag: Det blir oxfilé och wokade grönsaker till middag i dag.

Maken: Treo med grönsaker?

Nä, riktigt så lågt har min kokkonst inte sjunkit. Än i alla fall.

Elektriskt

Lite tjatigt börjar det bli, när elen försvinner ungefär var femte minut. Den kommer tillbaks på bara någon sekund som tur är, men tjatigt blir det.

Ska väl ändå inte klaga, det hör faktiskt till sällsyntheterna att elen går här. Det händer lite då och då, och jämfört med Sverige är det förstås jätteofta. Men när det gäller elavbrott har jag fortfarande Bulgarien i färskt minne. Där gick elen varje dag. Ungefär 3-5 gånger per dag. Och då var man utan el i allt från fem minuter till några timmar. Det var så vanligt att man knappt reagerade och jag lärde mig värma mat och koka kaffe över elden i öppna spisen. Det blev lite kyligt på vintrarna när det var -20°, fullt av snö och elen var borta några timmar. Men man vande sig.

Här behöver jag inte frysa, jag har gasspis att laga mat på (och skiftnyckel att byta tub med), och min laptop funkar på batteriet.

Så jag har det ganska bra!

En kort betraktelse över religionerna i Egypten

De äldsta religionerna i Egypten är naturligtvis de som fanns i det antika Egypten. Eftersom jag lever i dagens samhälle är jag dock mer intresserad av nutiden och den mer närliggande historien, så jag tänker inte ta upp antikens historia just nu. Det kanske kommer senare.

Det egyptiska samhället är ett samhälle präglat av religionen. Majoriteten av befolkningen är muslimer (ca 79%). Den kristna befolkningen (ca 20%) kallas kopter och anses vara ättlingar till de gamla faraonernas folk. Cirka 1% av befolkningen tillhör övriga trossamfund, men jag har inte lyckats hitta någon uttömmande information i den begränsade sökning jag gjorde nu. Mer om det när jag hittar det.

En av tusentals minareter

Oavsett vilken religion man tillhör, är religionen en stor och viktig del av varje människas liv. I alla sammanhang. Man strävar efter att leva enligt Guds bud i sina dagliga gärningar, och försöker vara en god människa. Visst finns det ett litet fåtal som avsäger sig alla religioner och kallar sig ateister, men de är försvinnande få. Och visst finns det fanatiker, här som överallt i världen, men jag ignorerar dem i det här inlägget. Här avser jag vanliga, hederliga människor som vill leva ett vanligt liv och försörja sig och sin familj.

Man kan alltså inte, som i många länder i Västvärlden, avfärda eller ignorera religionen. Den genomsyrar hela samhället, och naturligtvis är det islam som märks mest. Moskéerna är många och ligger tätt. Jag vet inte exakt hur många, men det verkar finnas minst en i varje bostadsområde. Vi har en alldeles egen liten moské här där vi bor, alldeles utanför ytterdörren. Nästa ligger nere vid stora vägen.

Det finns många kyrkor också, mängder, och det är inte några små hukande, förskrämda byggnader. Nej, kyrkorna är stora, stolta skapelser, gärna med fler spiror än bara en. Jag har inga siffror här heller i skrivande stund.

Majoriteten av kvinnorna här i Egypten bär huvudduk. De visar alltså hela ansiktet och klär sig i övrigt normalt - både västerländskt och österländskt i vida klänningar kallade gallabeya - men täcker huvud och hals. Axlar och knän bör till vardags vara täckta men det är fritt fram med tajta kläder, smink och annan utsmyckning. Nåja, det beror kanske på, men det är inte alls ovanligt. Ett fåtal täcker sig helt à la burka och visar bara ögonen för yttervärlden. De har också ofta svarta handskar när de är ute bland folk för att inte visa för mycket. Burkan kan dock vara färgglad och måste inte vara svart.

Kristna kvinnor använder inte, om jag har förstått saken rätt, huvudduk. Mer än i öknen och på fälten där man måste skydda sig mot solen.

Ett annat område där religionen märks tydligt är språket. Man åkallar ofta Gud i olika standardfraser som inshallah - om Gud vill, eller elhamdulillah - tack gode Gud. Några exempel:

- Vi ses i morgon.

- Inshallah.

- Vi levererar den i morgon, inshallah.

- Hur mår du?

- Elhamdulillah!

Man hör på tonen i frasen hur starkt troende personen är. Stark betoning och inlevelse: väldigt religiös person. Slät ton utan inlevelse: inte särskilt religiös. Men de flesta är som sagt utövande troende och mycket religiösa, så man menar verkligen vad man säger. "Jag tackar verkligen Gud för att jag är frisk." "Ja, vi ses i morgon, om nu inte Gud har andra planer för oss."

Att använda ordet inshallah är dock inte detsamma som att avbörda sig allt ansvar och lägga allt i Guds händer, även om det för oss västerlänningar lätt kan uppfattas så. Det är snarare en bön till Gud att det verkligen ska bli så som man vill, att Gud inte har andra planer för en.

Ett mycket påtagligt tecken på religionens betydelse här i Egypten är närvaron vid bönestunder och gudstjänster. Man brottas alltså inte alls med de problem Svenska kyrkan har.

Utanför sopbyn Moqattam finns en grottkyrka insprängd i berget, den är uppbyggd som en amfiteater och rymmer tusentals människor. Jag ber om ursäkt här, men jag har glömt den faktiska siffran och har inte riktigt tid just nu att leta mer på nätet. Men om jag säger 10.000 tror jag att jag snarast underdriver antalet. Hur som helst, kyrkan är fullpackad varje torsdagskväll, och det är även andra kyrkor.

Bara hälften av grottkyrkan syns här på bilden, bakom mig finns ännu fler sittplatser.

Böneutropen från moskéernas minareter fem gånger om dagen uppmanar människorna att det är dags att be. Antingen går man då till moskén eller till arbetsplatsernas bönerum. Det händer att man kommer in i någon liten butik just som någon står/bugar på sin bönematta i bakgrunden. Är man väldigt upptagen precis vid bönestunden går det bra att gå iväg en stund senare. Alla arbetsplatser har ett rum eller till och med en egen moské för de anställda, beroende på företagets storlek. Har man kvinnor anställda finns ett eget bönerum för dem.

Maten är också den till viss del präglad av religionen. Griskött finns säkerligen att få tag i eftersom det finns ett stort antal kristna, men det säljs inte i stormarknader eller i vanliga butiker. De flesta muslimer i Egypten skulle aldrig kunna tänka sig att äta griskött, inte ens om man bryter mot alkoholförbudet och tar sig en öl ibland. Allt kött är halal-slaktat, dvs slaktat enligt muslimska föreskrifter, och märkt med en etikett. Även importerat kött.

Alkohol finns i landet. Om man vill handla öl, vin och starksprit med sig hem kan man göra det i spritbutiken DRINKIS (det finns en tre-fyra stycken i stan), på tax-free vid ankomst till landet eller i tax-freebutiker som finns på ett par ställen, inom 48 timmar efter inresan. Och naturligtvis finns alkoholhaltiga drycker att köpa på turisthotellen, på restauranger och i barer. Men inte i alla, bara de av lite finare snitt och de som frekventeras av turister. På turistorter finns naturligtvis ett otal barer.

Alkohol anses så förbjudet att en del inte ens kan röra vid en flaska. En lite dråplig situation inträffade när vi var här och letade hus för ett år sedan. En chaufför kom och hämtade mig på hotellet för att köra mig till kontoret, och i en kasse hade jag några flaskor som jag skulle ge till en svensk där. Artig som han var bar han in kassen på kontoret åt mig när vi var framme, och när han ställde ner den på golvet såg han vad som fanns i. Alkohol! Ve och fasa! Han hade burit en kasse med alkohol! Jag var naturligtvis helt okunnig om att det var så illa, och han accepterade mina ursäkter.

De religiösa högtiderna är viktiga, och här vet man vad som firas och varför. I Sverige vet vi inte längre riktigt varför vi har skärtorsdag, pingst och allt vad det är, det har mest blivit trevliga traditioner. Icke så här, här firar man verkligen Profetens födelsedag, att fastan är slut, att Abraham slaktade en get i stället för sin son i Guds ära osv.

Fastan är väl den religiösa tradition som märks mest för oss utlänningar. Vuxna, friska muslimer fastar under den heliga månaden Ramadan mellan soluppgång och solnedgång, och det innebär att de inte får äta, dricka, röka eller ha sex. Den här totala avhållsamheten tillsammans med ett enda långt festande under dygnets mörka timmar i ett väldigt varmt land påverkar naturligtvis produktionen, som sjunker drastiskt. Människor kommer senare till jobbet, de jobbar inte lika effektivt som vanligt och de går hem långt innan arbetstiden är slut.

Även koptiskt kristna fastar runt ett antal helger och på bestämda dagar varje vecka så att de totalt fastar mer än hälften av årets alla dagar. De får då inte äta någonting som kommer från ett djur med en levande själ, t.ex. kött, kyckling, ägg, mjölk, smör, ost.

Ja, det var lite egna iakttagelser om religionernas roll i det egyptiska samhället. Inte på något sätt vetenskapligt och uttömmande, bara en utlännings intryck i sitt nya land. Jag kommer att beskriva olika inslag lite mer detaljerat i senare inlägg, om ni är intresserade.