lördag 24 maj 2008

Internationellt

I går kväll var vi bjudna på grillat hos en annan expat här i stan. Riktigt trevligt och internationellt: Sverige, Turkiet, England, Australien, Cypern, Sydafrika, Grekland, Egypten, Libanon och Amerika var representerade.

Det fick mig att fundera på umgängesmönstret vi har haft sedan vi flyttade från Sverige. I Bulgarien umgicks vi nästan uteslutande med andra svenskar. En och annan dansk och en finska slank med, men annars träffade vi inte många från andra länder, förutom våra närmaste grannar som var bulgarer och som vi umgicks mycket med. Vi var en ganska liten svenskkoloni som alla bodde ganska nära varandra, så det var lätt att umgås.

I Turkiet umgicks vi med en del turkar, många svensk-turkar och en del svenskar. Svenska språket dominerade fortfarande eftersom alla utom de turkar som aldrig hade bott i Sverige pratade svenska, och det var så det blev tack vare att vi snabbt fick nya vänner genom SWEA Istanbul.

Här i Egypten träffar vi bara ett fåtal svenskar, vi har väl inte riktigt lärt känna några egyptier än (tyvärr men hoppas det kommer), utan umgås mest med människor från alla möjliga länder. Och det i sin tur beror mest på att vår allra första bekantskap är en turkiska med många kontakter, och det är genom henne vi har lärt känna andra.

Tänk så olika det kan bli. Ni andra som bor i utlandet, hur ser er vänkrets ut? Och ni som bor i Sverige, umgås ni med några invandrare eller några som bor tillfälligt som vi under några år i landet?

15 kommentarer:

Jessica sa...

det ar intressant vilka man umgas med beroende pa var man bor. For min del har jag dragits mest till svenskar. men visst har det blivit en och annan fran andra platser ocksa. Bada ar kul pa sitt satt.

Grekland nu sa...

Vilket umgänge man har tror jag beror på om man bor i en liten eller stor stad - och dessutom av vilken anledning man bor i landet. Själv bor jag i en liten grekisk stad och är gift med en grek - alltså är mitt umgänge grekiskt! Det finns ett par svenskar i närheten och vi träffas ett par gånger om året -absolut vid lucia! - och det känns jättebra att de finns, men ingen av oss har behov av att umgås bara för att vi är svenskar. Vet att det är annorlunda för de svenskar som bor i Thessaloniki eller Aten, där blir ofta umgänget mer internationellt. Det bästa är väl en blandning, tycker jag. När vi bodde i Sverige kom några av våra bästa vänner från Iran och Finland.

Marianne sa...

Jessica: Visst är blandningen rolig. Och det är intressant hur olika det blir - för oss verkar det som om de första kontakterna utanför jobbet har blivit avgörande.

Ingabritt: Det stämmer nog väldigt väl att mycket beror på varför man bor i landet. Om man är bofast vill man ju gärna assimilera sig så mycket som möjligt och umgänget blir nog till stor del av det inhemska slaget eftersom man introduceras till landets befolkning på ett naturligt sätt. Och visst, i en mindre stad finns sällan lika många utlänningar som i de stora. Nu längtar jag efter att lära känna lite egyptier på ett privat plan, inte bara genom makens jobb. Men man går ju inte bara fram till folk och frågar om de "har lust att komma ut och leka ..."

Inser också att jag kände försvinnande få människor från andra länder när jag bodde i Sverige. Och umgicks inte nära med någon. Hoppas det blir andra bullar när vi en dag flyttar tillbaka.

Kersti sa...

Som svensk och boende i sverige är vårt umgänge till största delen svenskt. En serb och en polack har träffar vi ibland men annars bara svenskar. Jag tror att det beror på vilka man stöter på i jobb och så. Varken min man eller jag har några arbetskamrater fråm främmande land. Jo jag har ju en arbetskamrat från Amerika som jag ungås privat med, glömde bort att hon inte är svensk. Barnen däremot har vänner från de mest skiftande delar av världen. Så vi träffar deras föräldrar ibland på olika tillställningar men det är inga som ingår i vår närmaste bekantskapskrets. Två av mina bästa vänner är gifta med icke svenskar. En Italienare och en Amerikan så dem träffar vi ju också men eftersom de inte bor i Sverige så blir de inte så ofta.

Marianne sa...

Ja hemma blir ju det största umgänget svenskt, men det ser ut att ändra sig för ungdomen. Jag antar att det beror på att de går i skolan med barn från olika länder och får den naturliga kontakten på så sätt. För det är väl så det är, först måste en naturlig kontakt uppstå, och sedan måste det "klicka". Man umgås ju knappast "bara-för-att".

aurorabuddha sa...

Jag umgas uteslutande med amerikaner, det har bara blivit sa. Jag vet inte ens hur man hittar alla svenskar som bor har?

Under mina 11 ar har har jag traffat personligen en norska och en svenska - men det var flyktigt och inte nagon vanskap som bestod.

Nu vet jag om tva svenskor som bor har: en hittade jag pa internet forra aret och hon skulle just foda barn, och pa den vagen ar det - och en annan som jag horde om genom bekantas bekanta. Jag tanker att jag kanske kontaktar henne till hosten, vi far se.

Vad du ar lycklig som har ett sa blandat utbud av kulturer runt omkring dig! Intressant karma!

Marianne sa...

Aurorabuddha: Jag antar att det är lättare att lära känna amerikaner pga språket. Där kan man ju prata med alla, och kulturerna stämmer någorlunda väl överens. Antar också att du är gift med en amerikan, och då blir det en naturlig följd. Det som är skönt med svenskar är att man kan vila sig i språket på något sätt, och att man inte först måste berätta en massa bakgrund för att prata om ... skärgård, arbetsförhållanden, vad som helst. Men det känns jätteroligt att ha lärt känna så många från så skilda länder, en enorm vitamininjektion att få så många impulser.

Du kommer nog att leta upp svenskar om du behöver det någon dag. Annars har du ju alltid oss här ute i cyberrymden : )

aurorabuddha sa...

Vet du, det var faktiskt darfor jag hittade alla bloggarna forra hosten - for att jag langtade efter svenskar! Jag googlade "ikea" och "glogg" och det var sa det borjade! :o)

Marianne sa...

Aurorabuddha: Där ser man! Visst behöver man ett visst mått av svenskhet runt omkring sig, för även om man är väldigt olika finns ändå ett visst mått av hemkänsla i det umgänget. Både i cyberrymden och IRL.

Lullun sa...

Nu är jag lite "sen" här, men visst är det så att umgänget beror väldigt mycket på varför man är i landet, om man har "lokal" familj, om man jobbar/bor på ett ställe med typiskt många utifrån osv. Ju större ställe ju lättare försvinner man ju även i mängden och är som "utlänning" inte lika intressant som om man hamnar på ett litet ställe.

Här umgås jag dock främst med de lokala. Men å andra sidan har jag inte så mycket val. Jo, danskar då så klart, men så har det inte blivit.

När jag bodde i Sverige umgicks jag dock mycket med icke-svenskar. Kanske sådär 50/50 eller något ditåt. Det kan jag sakna nu; att träffa folk från lite alla möjliga olika kulturer.

Solvarm sa...

Hej Marianne

Jag bor i Tossa de Mar i Spanien. Min sambo kommer från Tyskland. Vårt umgänge här kommer från, Schweiz, Nederländerna, Brasilien, Slovakien, Italien och Katalonien.

Jag hälsar på dem jag möter, men eftersom jag inte kan katalanska eller spanska heller, för den delen, så kan jag inte konversera med dem.

Jag pratar engelska med dem som vi umgås med och lite stapplande tyska, men min man talar alla möjliga språk så han får tolka.

Det är verkligen kul att umgås med folk av olika nationaliteter, och få uppleva olika matkulturer mm.

Och som nån annan sa, jag har ju mina bloggvänner.

Solvarma hälsningar från Irene

Marianne sa...

Lullun: Visst måste det bli så. Har man en naturlig ingångsport till lokalbefolkningen blir det oftast dem man umgås med. Finns det överhuvudtaget andra nationaliteter än grönlänningar och danskar (och en svensk) hos er? Ingen från Spanien som har träffat en grönlänning eller så? Finns det några konsulat? Om Grönland blir självständigt en dag måste det ju komma en del ambassader, men nu ligger de ju i Danmark förstås.

Kul att du hade ett så blandat umgänge i Sverige. Jag hoppas att vi får det vi också den dan vi flyttar tillbaks.

Irene: Hej, och välkommen! Kul att du hittade hit, jag ska titta in till dig också sedan.

Ja du har verkligen ett internationellt umgänge. Visst är det roligt att få alla olika impulser som traditioner, mat mm från olika länder. Det är verkligen berikande. Jag pratar ju inte arabiska heller, har inte kommit igång med lektionerna än, men till hösten ska det bli av. Tyvärr krävs det så mycket mer än bara några kurser för att man verkligen ska kunna umgås med folk på det nya språket, men jag ska i alla fall göra mitt bästa, så får vi se hur det går. Som tur är pratar förhållandevis många engelska här.

Petra H sa...

Jag har alltid haft en lite anti-svensk attityd när jag bott utomlands, typ ville jag umgås med bara svenskar hade jag kunnat stanna kvar i Sverige... Kanske lite snobbigt men jag blev ganska irriterad på folk som ideligen skulle presentera mig för deras svenska kollegor / grannar etc bara för att de var SVENSKA (detta gällde alltså när jag bodde i Europa!)!
Nu fick jag ju ändå nga svenska kompisar i Bryssel men jag valde dem noga - de som jag kände att jag hade MER gemensamt med än bara passet! Annars umgicks jag med fransmän, irländare, spanjorer, italienare, och så några belgare. Däremot var de flesta av mina belgiska kompisar sådana som jag kände INNAN jag flyttade till Belgien! Det är svårt att träffa inhemskt folk för det mesta eftersom de inte har lika stort behov av att lära känna nya människor.. I en så internationell och transitiv (??) stad som Bryssel där de flesta utlänningarna bara stannar ett par år, känner nog de flesta belgare att det inte är lönt att lära känna folk som bara flyttar ändå efter ett tag. Men, jag lärde känna nga trevliga belgare via jobbet och genom O som jobbade på ett mer belgiskt, homogent ställe än jag (Europeiska Kommissionen är ju heterogen så klart).
Här i PR har jag en svensk kompis som jag hittade på nätet innan vi flyttade hit och vår puertoricanska granne.. lite magert men vi umgås lite med Os puertoricanska kollegor också.

Marianne sa...

Petra: Det där med anti-svensk har jag haft i tankarna många gånger sedan vi flyttade ut, just att "varför ska jag umgås med svenskar när jag nu befinner mig i utlnadet, varför inte bara stanna hemma då?" Ändå har det ända fram tills nu blivit mest svenskar! Självklart har jag trivts med de svenskar jag har umgåtts med, det har ju också funnits sådana jag inte har umgåtts med, trots att vi hade samma pass. Det måste ju "klicka".

Har också stött på svenskar som inte orkar ta till sig nya längre, alla flyttar ju bara till slut ändå, så varför bry sig. Speciellt ett gäng väldigt trevliga tjejer som var bofasta i Istanbul, de orkade bara inte med fler nya utan höll sig mest för sig själva. Men de var också gifta "på turkiska" och hade inhemskt umgänge, barn och allt det där. Kan förstå belgare i Bryssel, där är det ju extremt på det sättet att knappast någon blir kvar.

Du har nog rätt i det där med att inhemska människor inte har samma behov, de har ju redan sitt umgänge och söker inte alls kontakt på samma sätt. Det måste ske väldigt naturligt för att det ska "bli" nåt.

Här i Kairo värderar jag nog min svenska väninna och granne lite extra, tror jag, eftersom det är så få svenskar jag träffar och det är ändå skönt att kunna vila sig i språket, gemensamma referensramar mm. Plus att hon är himla trevlig, så klart. Och umgänget kan vara magert men innehållsrikt. Personligen tror jag att det är viktigare än att det är många olika människor och ytligare. Både ock kanske är bäst, å andra sidan. Haha, "lagom är bäst", så svensk man är : )

Laura sa...

Vad är SWEA Istanbul för något? :O